Mats Johansson; Till sist
1984
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
MATS JOHANSSON:
Till sist
några personliga kommentarer till vad
som kan komma att visa sig ha varit den
viktigaste politiska händelsen i västvärlden under efterkrigstiden.
En fingervisning om utgången av valet
gavs när resultatet av en omröstning
bland 130000 av landets skolelever i
första till sjätte klass publicerades några
dagar före valet; Ronald Reagan fick 70
procent av rösterna.
När den först klara valkretsen i landet,
en liten by i New Hampshire, räknades
strax efter midnatt på tisdagen fick Reagan 43 av 44 avgivna röster.
Tolv minuter över åtta på tisdagskvällen, någon timme efter att vallokalerna
stängt i halva landet, kunde TV-bolaget
ABC först av alla förklara Reagan som
vinnare sedan han, enligt prognoserna
stat för stat, fått mer än hälften av de 538
elektorer som samlas den 5 december för
att rösta fram USA:s president. Den 7
januari samlas kongressen för att räkna
elektorsrösterna.
Det ser onekligen ut som om Reagan
blir omvald, till de flesta politiska journalisters stora sorg. Redan har kampen
börjat om hur resultatet skall tolkas, men
denna seger klarar inte medierna att ta
ifrån honom.
Det var ju faktiskt en av de största i
USA:s moderna historia i röster räknat
(59-41), den största i elektorer (525-13)
och stater (49-1). Och republikanerna
ökade med 13 platser i representanthuset.
Snöbollseffekten vidgade till slut Reagans ledning i opinionsmätningarna, från
runt 5 procent som sämst vid årets början till c:a 10 procent under demokraternas primärvalskampanj, något mer efter
partikonventen och 15-20 procent när
spurten satte in efter Labor Day i böljan
av september.
Det tycks som om Reagans övertag
har ökat ju mera massmedia visat av
Mondales jublande publiker, ju fler kommentatorer som tagit hans parti.
Den viktigaste bakomliggande opinionsfaktorn speglas dock av en annan
siffra – den som mäter hur stor del av
folket som i största allmänhet ger presidenten godkänt för skötseln av ämbetet.
Den siffran har sedan valårets böljan legat stadigt förankrad över 50 procent och
ökat.
I praktiskt taget alla mätningar som
berör sakfrågor har Reagans ståndpunkter också vunnit majoritet – i nästan alla sakfrågor. På det utrikespolitiska
området, där Mondale skulle knäcka
Reagan i den andra TV-debatten, visar
siffrorna att den majoritet som anser att
Reagan bättre än Mondale kontrollerar
kärnvapenrustningen och håller USA
utanför krig ökade betydligt efter debatten.
Det rör sig alltså inte bara om en siffermässigt överväldigande seger för personen och ledaren Reagan, utan också om
ett massivt folkligt stöd för hans politik
– ett stärkt mandat för den amerikanska
konservatismen som ideologi.
Reagans seger 1980 bekräftade att
neo-konservatismen har begravt den
amerikanska ”liberalismen” på det intellektuella planet. 1984 kördes den över
också på det praktisk-politiska planet.
Det är när det gäller styrkan i det konservativa mandatet som de anti-konservativa krafterna i massmedierna i USA
och Sverige kommer att försöka förneka
fakta. Det amerikanska mediaetablisse·
manget stödde Humphrey mot Nixon
1968 och förlorade. Det stödde McGovern mot Nixon 1972 och förlorade ännu
större. Det stödde Ted Kennedy mot
Jimmy Carter både 1976 och 1980 och
förlorade. Det försökte förlöjliga Ronald
Reagan 1980 och misslyckades.
Efter fyra års kamp mot honom har
det tappat sin trovärdighet. Det kan inte
längre störta presidenter, inte sådana
som är bättre i TV än TV:s egnajournaliststjärnor i alla fall.
New York Times’ Tom Wicker gav
uttryck för besvikelsen på valnatten, när
han hävdade att det är TV och inte verkligheten som styr amerikansk politik.
Folket skulle alltså inte uppleva sin egen
verklighet, utan förblindas av vad Reagan säger i TV – däremot inte av vad
TV-kommentatorerna säger!
Det intelligentaste TV:s toppkvinna
Barbara Watters kunde komma på ·Var
att detta val var ett genombrott för Geraldine Ferraro. I så fall önskar man henne fortsatta genombrott, med tanke på
att hon klart förlorade TV-debatten mot
Georg Bush och varken tog hem sin
hemstat, en majoritet av kvinnorösterna
eller ens de italiensk-amerikanska rösterna. Av de demokratiska väljarna svarade 86 procent att valet av Ferraro som
vice-presidentkandidat inte hade någon
betydelse för deras beslut att stödja
Mondale!
Veterananbret David Brinkley hävdade att Mondales förlust berodde på att
det går att hålla eldande tal om de fattiga,
men inte om medelklassen. Men det är
just vad Reagan lyckats med – i 20 år.
CBS’ Bill Moyers, en av de mesta
Reagan-ätarna i TV, fann att det var rasismen i södern som avgjorde valet –
den vita alltså, inte den svarta – och
567
tröstade sig med att spå republikanskt
nederlag i kongressvalen om två år.
De hade det inte så lätt denna kväll,
gamlingarna i mediaeliten. De har inte
bara svårt att dölja sin partiskhet, utan
verkar överhuvudtaget ha problem att
förstå vad som händer i samhället.
. Kanske de kunde tära av den demokratiske New York-guvernören Mario
Cuomos gamle far, som tillfrågad om sin
sons eldande tal om de fattiga på det
demokratiska konventet i mars, klargjorde läget:
”Demokraterna må ha gjort mig till
medelklass – men det är republikanerna
som skall hålla mig kvar där.”
Opinionsundersökarna har haft stor
spridning på siffrorna. Men samtliga av
de stora har lyckats bättre än 1980.
För fyra år sedan vann Reagan med
51-41 över Carter. Bäst då var Reagans
egen mätman Richard Wirthlin, som
hade de exakta siffrorna. Fyra av de fem
övriga pendlade mellan 1-6 procent för
Reagan, samtliga utanför felmarginalen.
Washington Post lyckades t o m tippa
earter som segrare 42-39.
I år klarade tidningen i alla fall, trots
sina demokratiska slagsida, att gissa rätt
gubbe. Men det var Gallup som hade den
bästa kristallkulan.
Siffrorna: USA Today 60-35, Gallup
59-41, CBS/NYT 58-37, NBC 58-34,
Harris 55-44, ABC/Post 54-40.
Vad långa serier av opinionsmätningar
visar är att alltfler väljare sakta men stadigt kallar sig republikaner eller konservativa, medan allt färre kallar sig demokrater eller liberaler.
Inte nog med att myten om sakfrågornas ringa betydelse punkterats – parti
och ideologi spelar också en ökad roll för
568
högervinden. Det har betydelse inför 90-
talet, inte minst när det gäller rekryteringen av nya politiker.
Det är liksom inte inne att satsa på en
karriär som demokratpolitiker idag, än
mindre att vara vänsteraktivist bland
ungdomar. På det en gång så radikala
Berkley-universitetet i Kalifornien, som
Ronald Reagan städade upp som guvernör, är det högerstudenterna som tagit
över den politiska aktiviteten.
De konservativa framstegen är ingen
plötslig slump, Otan resultatet av en långsiktig samhällelig strukturförändring. De
är logiska mot bakgrund av att det demokratiska partiet deklinerat under lång tid
och dess ideologi, Roosevelt-liberalismen, blivit nostalgi.
Visserligen håller demokrater fortfarande tre fjärdedelar av alla politiska ämbeten i landet, men ett välorganiserat republikanskt parti erövrar steg för steg
alltmer av gräsrotsplanet. Det behöll sin
klara majoritet i senaten och har med de
nyvunna platserna i representanthuset
ökat förutsättningen för en konservativ
majoritet i kongressen. Ett 40-tal demokrater där känner nu trycket från höger.
Ett belysande exempel är kongressmannen Phil Gramm från Texas, som i våras
hoppade av från demokraterna och tog
hem en storseger i senatsvalet som republikan.
I det historiska perspektivet blir framtiden ännu klarare. Det demokratiska
partiet har efter kriget råkat ut för fem
jordskredsnederlag och på de senaste 20
åren bara fått två kandidater valda, de
konservativa sydstatarna Johnson och
Carter.
Demokraterna håller på att förvandlas
till ett minoritetsparti, invaderat av aktivister och gruppintressen. Omprövningen böljade på valnatten, men hur skall
man kunna gå åt höger när man gjort sig
av med sin tidigare betydelsefulla högerflygel? Hur skall man kunna undvika att
komma till valet 1988 med ännu en östkustliberal som kandidat, Ted Kennedy
eller Mario Cuomo, uppköpta av facket
och med Jesse Jackson i bagaget?
Att den demokratiska valmaskinen
kan komma tillbaka med kraft i kongressvalet 1986 i händelse av missnöje
med ekonomin, är annan sak.
Reagan gjorde vad Eisenhower klarade 1956 och Nixon 1972- att bli omvald.
Därmed har han redan skrivit in sig i
historieböckerna. Han har legitimerat
den andra amerikanska revolutionen, revolten mot Socialstatens expansion.
Men svåra ekonomiska problem
pockar på lösning, inte minst budgetunderskottet och basindustriernas konkurrensproblem. Utrikes måste han leverera
något slags avspänningsavtal med Sovjet
för att få ner ökningen av försvarsutgifterna och hålla kommunisterna stången i
Centralamerika utan öppet krig.
Klarar Reagan detta, blir han en av
USA:s stora presidenter. Annars inte.
Och då är det inte självklart att Georg
Bush eller Jack Kemp i presidentvalet
1988 ger den amerikanska konservatismen ny segervind in i 90-talet. Men ett
mandat har Reagan i alla fall skaffat sig.
Till sist
några personliga kommentarer till vad
som kan komma att visa sig ha varit den
viktigaste politiska händelsen i västvärlden under efterkrigstiden.
En fingervisning om utgången av valet
gavs när resultatet av en omröstning
bland 130000 av landets skolelever i
första till sjätte klass publicerades några
dagar före valet; Ronald Reagan fick 70
procent av rösterna.
När den först klara valkretsen i landet,
en liten by i New Hampshire, räknades
strax efter midnatt på tisdagen fick Reagan 43 av 44 avgivna röster.
Tolv minuter över åtta på tisdagskvällen, någon timme efter att vallokalerna
stängt i halva landet, kunde TV-bolaget
ABC först av alla förklara Reagan som
vinnare sedan han, enligt prognoserna
stat för stat, fått mer än hälften av de 538
elektorer som samlas den 5 december för
att rösta fram USA:s president. Den 7
januari samlas kongressen för att räkna
elektorsrösterna.
Det ser onekligen ut som om Reagan
blir omvald, till de flesta politiska journalisters stora sorg. Redan har kampen
börjat om hur resultatet skall tolkas, men
denna seger klarar inte medierna att ta
ifrån honom.
Det var ju faktiskt en av de största i
USA:s moderna historia i röster räknat
(59-41), den största i elektorer (525-13)
och stater (49-1). Och republikanerna
ökade med 13 platser i representanthuset.
Snöbollseffekten vidgade till slut Reagans ledning i opinionsmätningarna, från
runt 5 procent som sämst vid årets början till c:a 10 procent under demokraternas primärvalskampanj, något mer efter
partikonventen och 15-20 procent när
spurten satte in efter Labor Day i böljan
av september.
Det tycks som om Reagans övertag
har ökat ju mera massmedia visat av
Mondales jublande publiker, ju fler kommentatorer som tagit hans parti.
Den viktigaste bakomliggande opinionsfaktorn speglas dock av en annan
siffra – den som mäter hur stor del av
folket som i största allmänhet ger presidenten godkänt för skötseln av ämbetet.
Den siffran har sedan valårets böljan legat stadigt förankrad över 50 procent och
ökat.
I praktiskt taget alla mätningar som
berör sakfrågor har Reagans ståndpunkter också vunnit majoritet – i nästan alla sakfrågor. På det utrikespolitiska
området, där Mondale skulle knäcka
Reagan i den andra TV-debatten, visar
siffrorna att den majoritet som anser att
Reagan bättre än Mondale kontrollerar
kärnvapenrustningen och håller USA
utanför krig ökade betydligt efter debatten.
Det rör sig alltså inte bara om en siffermässigt överväldigande seger för personen och ledaren Reagan, utan också om
ett massivt folkligt stöd för hans politik
– ett stärkt mandat för den amerikanska
konservatismen som ideologi.
Reagans seger 1980 bekräftade att
neo-konservatismen har begravt den
amerikanska ”liberalismen” på det intellektuella planet. 1984 kördes den över
också på det praktisk-politiska planet.
Det är när det gäller styrkan i det konservativa mandatet som de anti-konservativa krafterna i massmedierna i USA
och Sverige kommer att försöka förneka
fakta. Det amerikanska mediaetablisse·
manget stödde Humphrey mot Nixon
1968 och förlorade. Det stödde McGovern mot Nixon 1972 och förlorade ännu
större. Det stödde Ted Kennedy mot
Jimmy Carter både 1976 och 1980 och
förlorade. Det försökte förlöjliga Ronald
Reagan 1980 och misslyckades.
Efter fyra års kamp mot honom har
det tappat sin trovärdighet. Det kan inte
längre störta presidenter, inte sådana
som är bättre i TV än TV:s egnajournaliststjärnor i alla fall.
New York Times’ Tom Wicker gav
uttryck för besvikelsen på valnatten, när
han hävdade att det är TV och inte verkligheten som styr amerikansk politik.
Folket skulle alltså inte uppleva sin egen
verklighet, utan förblindas av vad Reagan säger i TV – däremot inte av vad
TV-kommentatorerna säger!
Det intelligentaste TV:s toppkvinna
Barbara Watters kunde komma på ·Var
att detta val var ett genombrott för Geraldine Ferraro. I så fall önskar man henne fortsatta genombrott, med tanke på
att hon klart förlorade TV-debatten mot
Georg Bush och varken tog hem sin
hemstat, en majoritet av kvinnorösterna
eller ens de italiensk-amerikanska rösterna. Av de demokratiska väljarna svarade 86 procent att valet av Ferraro som
vice-presidentkandidat inte hade någon
betydelse för deras beslut att stödja
Mondale!
Veterananbret David Brinkley hävdade att Mondales förlust berodde på att
det går att hålla eldande tal om de fattiga,
men inte om medelklassen. Men det är
just vad Reagan lyckats med – i 20 år.
CBS’ Bill Moyers, en av de mesta
Reagan-ätarna i TV, fann att det var rasismen i södern som avgjorde valet –
den vita alltså, inte den svarta – och
567
tröstade sig med att spå republikanskt
nederlag i kongressvalen om två år.
De hade det inte så lätt denna kväll,
gamlingarna i mediaeliten. De har inte
bara svårt att dölja sin partiskhet, utan
verkar överhuvudtaget ha problem att
förstå vad som händer i samhället.
. Kanske de kunde tära av den demokratiske New York-guvernören Mario
Cuomos gamle far, som tillfrågad om sin
sons eldande tal om de fattiga på det
demokratiska konventet i mars, klargjorde läget:
”Demokraterna må ha gjort mig till
medelklass – men det är republikanerna
som skall hålla mig kvar där.”
Opinionsundersökarna har haft stor
spridning på siffrorna. Men samtliga av
de stora har lyckats bättre än 1980.
För fyra år sedan vann Reagan med
51-41 över Carter. Bäst då var Reagans
egen mätman Richard Wirthlin, som
hade de exakta siffrorna. Fyra av de fem
övriga pendlade mellan 1-6 procent för
Reagan, samtliga utanför felmarginalen.
Washington Post lyckades t o m tippa
earter som segrare 42-39.
I år klarade tidningen i alla fall, trots
sina demokratiska slagsida, att gissa rätt
gubbe. Men det var Gallup som hade den
bästa kristallkulan.
Siffrorna: USA Today 60-35, Gallup
59-41, CBS/NYT 58-37, NBC 58-34,
Harris 55-44, ABC/Post 54-40.
Vad långa serier av opinionsmätningar
visar är att alltfler väljare sakta men stadigt kallar sig republikaner eller konservativa, medan allt färre kallar sig demokrater eller liberaler.
Inte nog med att myten om sakfrågornas ringa betydelse punkterats – parti
och ideologi spelar också en ökad roll för
568
högervinden. Det har betydelse inför 90-
talet, inte minst när det gäller rekryteringen av nya politiker.
Det är liksom inte inne att satsa på en
karriär som demokratpolitiker idag, än
mindre att vara vänsteraktivist bland
ungdomar. På det en gång så radikala
Berkley-universitetet i Kalifornien, som
Ronald Reagan städade upp som guvernör, är det högerstudenterna som tagit
över den politiska aktiviteten.
De konservativa framstegen är ingen
plötslig slump, Otan resultatet av en långsiktig samhällelig strukturförändring. De
är logiska mot bakgrund av att det demokratiska partiet deklinerat under lång tid
och dess ideologi, Roosevelt-liberalismen, blivit nostalgi.
Visserligen håller demokrater fortfarande tre fjärdedelar av alla politiska ämbeten i landet, men ett välorganiserat republikanskt parti erövrar steg för steg
alltmer av gräsrotsplanet. Det behöll sin
klara majoritet i senaten och har med de
nyvunna platserna i representanthuset
ökat förutsättningen för en konservativ
majoritet i kongressen. Ett 40-tal demokrater där känner nu trycket från höger.
Ett belysande exempel är kongressmannen Phil Gramm från Texas, som i våras
hoppade av från demokraterna och tog
hem en storseger i senatsvalet som republikan.
I det historiska perspektivet blir framtiden ännu klarare. Det demokratiska
partiet har efter kriget råkat ut för fem
jordskredsnederlag och på de senaste 20
åren bara fått två kandidater valda, de
konservativa sydstatarna Johnson och
Carter.
Demokraterna håller på att förvandlas
till ett minoritetsparti, invaderat av aktivister och gruppintressen. Omprövningen böljade på valnatten, men hur skall
man kunna gå åt höger när man gjort sig
av med sin tidigare betydelsefulla högerflygel? Hur skall man kunna undvika att
komma till valet 1988 med ännu en östkustliberal som kandidat, Ted Kennedy
eller Mario Cuomo, uppköpta av facket
och med Jesse Jackson i bagaget?
Att den demokratiska valmaskinen
kan komma tillbaka med kraft i kongressvalet 1986 i händelse av missnöje
med ekonomin, är annan sak.
Reagan gjorde vad Eisenhower klarade 1956 och Nixon 1972- att bli omvald.
Därmed har han redan skrivit in sig i
historieböckerna. Han har legitimerat
den andra amerikanska revolutionen, revolten mot Socialstatens expansion.
Men svåra ekonomiska problem
pockar på lösning, inte minst budgetunderskottet och basindustriernas konkurrensproblem. Utrikes måste han leverera
något slags avspänningsavtal med Sovjet
för att få ner ökningen av försvarsutgifterna och hålla kommunisterna stången i
Centralamerika utan öppet krig.
Klarar Reagan detta, blir han en av
USA:s stora presidenter. Annars inte.
Och då är det inte självklart att Georg
Bush eller Jack Kemp i presidentvalet
1988 ger den amerikanska konservatismen ny segervind in i 90-talet. Men ett
mandat har Reagan i alla fall skaffat sig.