Rolf Englund; Till sist
1984
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
ROLF ENGLUND:
Till sist
några tankar om framtiden.
En av socialismens stora attraktioner,
inte minst för intellektuella personer, har
varit förvissningen att införandet av socialismen skulle vara något ödesbestämt.
Tanken att socialismen obönhörligt kommer att efterträda kapitalismen på samma sätt som kapitalismen ersatte feodalismen var en bärande ide hos Marx.
Även många som tog avstånd från socialismen har varit starkt anfäktade av en
slags defaitism. Det gällde, menade
många, att spjärna emot, inte att länka
utvecklingen i en annan riktning.
Den stora depressionen på 1930-talet
uppfattades av många som kapitalismens
kris. Nu efteråt framstår det som alltmer
klart att depressionen i USA framkallades inte av några inneboende svagheter
i kapitalismen utan av en felaktig penningpolitik av den amerikanska centralbanken. I stället för att öka penningmängden efter börskraschen minskade
man kraftigt penningmängden vilket
gjorde krisen så djup och långvarig.
Krisen på 1930-talet ledde emellertid
till att ett stort antal s k intellektuella såg
socialismen – till och med Stalins variant av den – som det system som skulle
efterträda en dödsdömd kapitalism. ”I
have seen the future, and it works” rapporterade en hänförd besökare av Sovjetunionen fascinerad av jättestålverk
och blind för förtryck och fattigdom.
Efter kriget skedde i stora delar av
västvärlden, med Sverige som ett av länderna i spetsen, en uppbyggnad av det
s k välfärdssamhället samtidigt som nä-
ringslivet trots stigande skattetryck lyckades producera ett växande och av de
flesta aldrig anat välstånd. Steg för steg
utan att det basunerades ut på gator och
torg ökades statens inflytande, socialis·
men var på väg att införas och socialis·
mens motståndare talade om värdet av
samförstånd och Harpsundsanda. Ut·
vecklingen uppfattades som självklar
och oundviklig. Reformer skulle inte ri·
vas upp, de skulle slås vakt om.
Avkoloniseringen ledde i de flesta fall
till att makten i de nya länderna kom i
händerna på personer som själva sade
sig vara socialister. Kina blev kommunistiskt. Entusiasmen var stor. Ett nytt
ekonomiskt system skulle få fart på uländerna. Man såg en global framgåll8
för socialismen. Förlegade saker som kapitalism och kolonialism var som man
höll på att lägga bakom sig. Olof Palme
och många andra som uppfattade sig som
intellektuella såg i Vietnam inte skillna·
den mellan avkolonisering och kommunistiskt maktövertagande med ryska va·
pen. Vietnam och Fidel Castros Kuba
blev för en ny generation vad Sovjetunionen, Jugoslavien och den röda sidan1
Spanien varit för den äldre generationen.
Men sanningen segrar bland bilor och
svärd. Utvecklingen i Sovjet och Öst·
europa blev med tiden allt svårare att
bortförklara. Det kunde inte gärna ha varit Stalins personliga fel att det blev som
det nu är i Sovjet. Han dog ju ändå 1953
Det är nu 30 år sedan. En del socialister
försöker nu i stället lägga skulden på Lenin. Men de har nog i sina hjärtan ett
gnagande tvivel. Kanske det ändå inte
var Lenins personliga fel heller? Felet
kanske ligger i systemet – i det socialistiska systemet? Felet kanske ligger hos
Marx? Marx själv talade ju om den avgö-
rande betydelse som produktionens or·
ganisation har för samhällets institutioner.
Ungern-revolten 1956 blev för många i
rist den slutliga domen över Stalin-tiden
och den sovjetiska modellen. Men drömmen om socialismen levde vidare. Den
ryska invasionen av Tjeckoslovakien
1968 upplevdes av många som krossandet av ett försök att skapa en ”socialism
med mänskligt ansikte” . Det uttrycket
kontrasterar skarpt mot en av den amerikanska 1968-generationens förgrundsJestalters bittra konstaterande häromhet att ”socialism är fascism med ett
mänskligt ansikte” .
Den reellt existerande socialismen,
dvs den i Östeuropa, har inte bara skapat
politiskt förtryck och en ny härskarklass, väl dokumenterad i det som kommer att bli standardverket på området –
”Nomenklatura”. Den har också med all
önskvärd tydlighet visat på omöjligheten
att via en planekonomi skapa välstånd.
Socialismen har visat sig leda till förtryck, fattigdom och krig. Händelserna i
Polen visar, bland mycket annat, på det
fullständiga ekonomiska, politiska och
moraliska sammanbrottet för en ide. Socialismens ide.
Samtidigt visar erfarenheterna från uländerna att det inte är de länder som har
prövat socialismen som går framåt. Expansionen finns istället hos de u-länder
som har låtit en privatkapitalistisk ekonomi blomstra. Alltfler utvecklade välfärdsländer SQill Sverige och Danmark
har slagit i skattetaket och en folklig revolt mot skatter, förmynderi och centralstyrning växer sig allt starkare.
Den nu snabbt växande insikten om
planekonomins omöjlighet och marknadens fördelar även hos de socialister som
tänker gör att allt fler av dem måste dra
slutsatsen att en planekonomi inte är nå-
55
ganting önskvärt. Men skall man inte ha
planekonomi, varför skall man då ha
samhälleligt ägande av produktionsmedlen? Och skall man inte ha ” samhälleligt” (dvs statligt) ägande av produktionsmedlen, vad återstår då av socialismen?
Fonddebatten handlar ytterst om huruvida vi skall ha marknadsekonomi eller om företagen, med hjälp av fonderna,
skall överföras i allmän ägo. Fonderna är
bara en metod för socialisering. Fondfrå-
gan har tvingat socialdemokraterna att
nu svara på frågan om de, när det kommer till kritan, är socialister. Därav konvulsionerna inom rörelsen när fondfrå-
gan ställts på sin spets. Därav svårigheterna för LO-ledningen och den socialdemokratiska partiledningen att hantera
fondfrågan internt. För fonderna är tvivelsutan alldeles utmärkta som socialiseringsform. Men det har varit omöjligt
för LO- och partiledningen att klart säga
till sina mest aktiva arbetare i de djupa
leden att vi skall inte ha fonder för de
leder till socialism och socialism vill vi
inte ha. För många inom rörelsen – även
många i ledningen – vill faktiskt ha socialism. De har ännu inte skådat ljuset och
i sina hjärtan accepterat den gryende insikten att socialismen var en felaktig tanke.
Det finns uppgifter även för ett ickesocialistiskt socialdemokratiskt parti.
Men myter är det som håller samman ett
parti. Labours splittring i England i ett
socialistiskt (Labour) och ett icke-socialistiskt (SDP) parti visar på vilka framtida svårigheter socialdemokraterna i Sverige och övriga Västeuropa står inför.
Det mesta talar för att man i framtidens skolböcker kommer att läsa om so- 56
cialismen att det var en id~riktning sorn
samlad~ stora skaror anhängare under
tiden 1880-1980 men senare vittrade
bort på samma sätt sorn andra frälsningsläror har gjort och kommer att göra.
Socialismen hör gårdagen till, inte
framtiden. När den insikten slår rot kommer en av socialismens starkaste attraktionskrafter att vara borta. För vem vill
vara med och kämpa för en ide som både
visat sig V!lfii felaktig och som är dömd
att försvinn!!? . ’
Men det tar tid för ett parti att byta
kurs och ideologi. Risken är uppenbar
att det sista sod~l(clemokFtlterna gör in·
pan de överger sQ~iqlismen. är att införa
gen – genom de fon<j~r &9m alla inom
rörelsen blivit uppbvndna l<;ring och ing·
t!n (utom Per-Olof Egjn o.gij Anna Hed·
bprg) längre verkar trg på.
Till sist
några tankar om framtiden.
En av socialismens stora attraktioner,
inte minst för intellektuella personer, har
varit förvissningen att införandet av socialismen skulle vara något ödesbestämt.
Tanken att socialismen obönhörligt kommer att efterträda kapitalismen på samma sätt som kapitalismen ersatte feodalismen var en bärande ide hos Marx.
Även många som tog avstånd från socialismen har varit starkt anfäktade av en
slags defaitism. Det gällde, menade
många, att spjärna emot, inte att länka
utvecklingen i en annan riktning.
Den stora depressionen på 1930-talet
uppfattades av många som kapitalismens
kris. Nu efteråt framstår det som alltmer
klart att depressionen i USA framkallades inte av några inneboende svagheter
i kapitalismen utan av en felaktig penningpolitik av den amerikanska centralbanken. I stället för att öka penningmängden efter börskraschen minskade
man kraftigt penningmängden vilket
gjorde krisen så djup och långvarig.
Krisen på 1930-talet ledde emellertid
till att ett stort antal s k intellektuella såg
socialismen – till och med Stalins variant av den – som det system som skulle
efterträda en dödsdömd kapitalism. ”I
have seen the future, and it works” rapporterade en hänförd besökare av Sovjetunionen fascinerad av jättestålverk
och blind för förtryck och fattigdom.
Efter kriget skedde i stora delar av
västvärlden, med Sverige som ett av länderna i spetsen, en uppbyggnad av det
s k välfärdssamhället samtidigt som nä-
ringslivet trots stigande skattetryck lyckades producera ett växande och av de
flesta aldrig anat välstånd. Steg för steg
utan att det basunerades ut på gator och
torg ökades statens inflytande, socialis·
men var på väg att införas och socialis·
mens motståndare talade om värdet av
samförstånd och Harpsundsanda. Ut·
vecklingen uppfattades som självklar
och oundviklig. Reformer skulle inte ri·
vas upp, de skulle slås vakt om.
Avkoloniseringen ledde i de flesta fall
till att makten i de nya länderna kom i
händerna på personer som själva sade
sig vara socialister. Kina blev kommunistiskt. Entusiasmen var stor. Ett nytt
ekonomiskt system skulle få fart på uländerna. Man såg en global framgåll8
för socialismen. Förlegade saker som kapitalism och kolonialism var som man
höll på att lägga bakom sig. Olof Palme
och många andra som uppfattade sig som
intellektuella såg i Vietnam inte skillna·
den mellan avkolonisering och kommunistiskt maktövertagande med ryska va·
pen. Vietnam och Fidel Castros Kuba
blev för en ny generation vad Sovjetunionen, Jugoslavien och den röda sidan1
Spanien varit för den äldre generationen.
Men sanningen segrar bland bilor och
svärd. Utvecklingen i Sovjet och Öst·
europa blev med tiden allt svårare att
bortförklara. Det kunde inte gärna ha varit Stalins personliga fel att det blev som
det nu är i Sovjet. Han dog ju ändå 1953
Det är nu 30 år sedan. En del socialister
försöker nu i stället lägga skulden på Lenin. Men de har nog i sina hjärtan ett
gnagande tvivel. Kanske det ändå inte
var Lenins personliga fel heller? Felet
kanske ligger i systemet – i det socialistiska systemet? Felet kanske ligger hos
Marx? Marx själv talade ju om den avgö-
rande betydelse som produktionens or·
ganisation har för samhällets institutioner.
Ungern-revolten 1956 blev för många i
rist den slutliga domen över Stalin-tiden
och den sovjetiska modellen. Men drömmen om socialismen levde vidare. Den
ryska invasionen av Tjeckoslovakien
1968 upplevdes av många som krossandet av ett försök att skapa en ”socialism
med mänskligt ansikte” . Det uttrycket
kontrasterar skarpt mot en av den amerikanska 1968-generationens förgrundsJestalters bittra konstaterande häromhet att ”socialism är fascism med ett
mänskligt ansikte” .
Den reellt existerande socialismen,
dvs den i Östeuropa, har inte bara skapat
politiskt förtryck och en ny härskarklass, väl dokumenterad i det som kommer att bli standardverket på området –
”Nomenklatura”. Den har också med all
önskvärd tydlighet visat på omöjligheten
att via en planekonomi skapa välstånd.
Socialismen har visat sig leda till förtryck, fattigdom och krig. Händelserna i
Polen visar, bland mycket annat, på det
fullständiga ekonomiska, politiska och
moraliska sammanbrottet för en ide. Socialismens ide.
Samtidigt visar erfarenheterna från uländerna att det inte är de länder som har
prövat socialismen som går framåt. Expansionen finns istället hos de u-länder
som har låtit en privatkapitalistisk ekonomi blomstra. Alltfler utvecklade välfärdsländer SQill Sverige och Danmark
har slagit i skattetaket och en folklig revolt mot skatter, förmynderi och centralstyrning växer sig allt starkare.
Den nu snabbt växande insikten om
planekonomins omöjlighet och marknadens fördelar även hos de socialister som
tänker gör att allt fler av dem måste dra
slutsatsen att en planekonomi inte är nå-
55
ganting önskvärt. Men skall man inte ha
planekonomi, varför skall man då ha
samhälleligt ägande av produktionsmedlen? Och skall man inte ha ” samhälleligt” (dvs statligt) ägande av produktionsmedlen, vad återstår då av socialismen?
Fonddebatten handlar ytterst om huruvida vi skall ha marknadsekonomi eller om företagen, med hjälp av fonderna,
skall överföras i allmän ägo. Fonderna är
bara en metod för socialisering. Fondfrå-
gan har tvingat socialdemokraterna att
nu svara på frågan om de, när det kommer till kritan, är socialister. Därav konvulsionerna inom rörelsen när fondfrå-
gan ställts på sin spets. Därav svårigheterna för LO-ledningen och den socialdemokratiska partiledningen att hantera
fondfrågan internt. För fonderna är tvivelsutan alldeles utmärkta som socialiseringsform. Men det har varit omöjligt
för LO- och partiledningen att klart säga
till sina mest aktiva arbetare i de djupa
leden att vi skall inte ha fonder för de
leder till socialism och socialism vill vi
inte ha. För många inom rörelsen – även
många i ledningen – vill faktiskt ha socialism. De har ännu inte skådat ljuset och
i sina hjärtan accepterat den gryende insikten att socialismen var en felaktig tanke.
Det finns uppgifter även för ett ickesocialistiskt socialdemokratiskt parti.
Men myter är det som håller samman ett
parti. Labours splittring i England i ett
socialistiskt (Labour) och ett icke-socialistiskt (SDP) parti visar på vilka framtida svårigheter socialdemokraterna i Sverige och övriga Västeuropa står inför.
Det mesta talar för att man i framtidens skolböcker kommer att läsa om so- 56
cialismen att det var en id~riktning sorn
samlad~ stora skaror anhängare under
tiden 1880-1980 men senare vittrade
bort på samma sätt sorn andra frälsningsläror har gjort och kommer att göra.
Socialismen hör gårdagen till, inte
framtiden. När den insikten slår rot kommer en av socialismens starkaste attraktionskrafter att vara borta. För vem vill
vara med och kämpa för en ide som både
visat sig V!lfii felaktig och som är dömd
att försvinn!!? . ’
Men det tar tid för ett parti att byta
kurs och ideologi. Risken är uppenbar
att det sista sod~l(clemokFtlterna gör in·
pan de överger sQ~iqlismen. är att införa
gen – genom de fon<j~r &9m alla inom
rörelsen blivit uppbvndna l<;ring och ing·
t!n (utom Per-Olof Egjn o.gij Anna Hed·
bprg) längre verkar trg på.