Dagens frågor


1984


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Dagens frågor
Med glimten i ögat
Sedan Andrej Gromyko hållit sitt för
många oväntat omedgörliga tal vid
stockholmskonferensen, trädde teckentydare fram. En förklarade att Gromyko.
en erfaren diplomat, trots allt kan ha en
glimt i ögat. Vad detta innebär är svårt
att förklara. Kanske såg Gromyko något
humoristiskt i att han fick fördöma
USA:s ”rövar- och terroristaktion” mot
Grenada medan Sovjetunionens anfallskrig mot Afghanistan med erövring
som syfte fortfarande pågår. På Grenada
rensade USA ut och skickade hem de
kubaner. som höll på att anlägga en flygbas för sovjetisk räkning. Detta misslyckande kan Gromyko inte ha funnit särskilt lustigt. Kanske visade han i stället
den glimt av stål i ögat, som en annan
uttydare påstår också kan förekomma.
Olof Palme meddelade i ett försök till
utslätande att Gromyko under deras
samtal visat upp ett småleende och att
man därav kan dra förhoppningsfulla
slutsatser. Men när smålog Gromyko?
Detta är ju det viktiga. Var det kanske då
de två statsmännen talade om ubåtar?
Smålog också Palme för att visa att han
väl begrep vad försäkringar kan vara
värda?
Det finns fakta som kan tjäna som underlag för en tolkning av Gromykos uppträdande. Han är mannen som kunnat
anpassa sig. Han tjänade redan under
Stalin men klarade sig. När Molotov
blev avsatt, fanns Gromyko kvar. När
Chrustjov dunkade i bordet i FN för att
visa sitt missnöje med Dag Hammarskjöld dunkade också Gromyko, något
som han inte behövt förnedra sig till vare
sig förr eller senare. Om han alls visade
en glimt i ögat då Chrustjov offentligt
sparkade honom på benen, var den förmodligen mer av stål än av skämt. När
han höll sitt tal i Slackholm demonstrerade Moskva med förvånande tydlighet
vad Gromyko själv var värd i sammanhanget: T ASS sände ut talets huvuddrag
redan innan det var hållet. Det innebar
att Gromyko sattes på plats.
Han talade för Politbyrån och för de
två verkliga makthavarna Andropov och
Ustinov, den förre med de hårda formuleringar som sedan han tillträde utmärkt
honom och och som är värdiga en f d
KGB-chef, Ustinov som företrädare för
den stora sovjetiska krigsmakten och för
dess krav. Konstigare än så var det inte.
En bostadsorätt!
Socialdemokraterna har sedan länge ett
gott öga till bostadsrätterna. Där partiet
haft inflytande har man i bostadsrättsföreningar infört s k hembudsklausuler. De
går ut på att bostadsrättsägaren är skyldig att sälja lägenheten endast till den
köpare som föreningen anvisar och till
det pris föreningen bestämmer. Hembud
av det här slaget har bara en hake – det
är olagligt. Därför är socialdemokraterna
uppenbarligen ute efter att legitimera
det.
Enligt vad som sipprat ut kommer
kommitten för översyn av bostadsrättslagen att föreslå prisreglering på bostadsrätter i vissa regioner plus begränsning
av överlåtelsemöjligheterna. Det betyder
att bostadsrätter i attraktiva områden
som framför allt Stockholms innerstad
skall kunna återköpas av föreningen när
ägaren vill flytta. Föreningen skall då
inte behöva betala marknadsmässigt
64
pris, dvs det pris ägaren kunnat få ut
om han sålde lägenheten som om den
varit en bil eller en villa. Bostadsrättsföreningen skall däremot – enligt kommittens planer – kunna ta ut marknadsmässigt pris för att själv tillgodogöra sig vinsten på den forne ägarens bekostnad.
Anmärkningsvärt är att det här osmakliga och djupt orättfärdiga systemet endast skulle gälla i vissa områden, nämligen sådana där brist på bostadsrätter fö-
religger. En marknad skulle således gälla
i somliga delar av landet, en annan i andra. En marknad skulle på sina håll gälla
för villor och sommarstugor, den motsatta för bostadsrätter. Tanken att man kan
reducera priserna på bostadsrätter genom att producera fler har av allt att
döma inte fallit kommitten in.
De här funderingarna har läckt ut bara
en kort tid efter det att regeringen i riksdagen genomdrev s k evig realisationsvinst på bostadsrätter. Följden kan bli
att den enskilde får betala skatt för nå-
gonting som i kronor räknat är vinst.
men som på grund av inflationen är en
reell förlust.
Socialdemokraternas inställning till
bostadsrätter är absurd. Det rimliga måste givetvis vara att vidga den enskildes
möjligheter att äga sin lägenhet genom
att fler ägarlägenheter och bostadsrätter
uppförs. Och att försäljningen av sådana
bostäder – liksom beskattningen av dem
– i princip utformas på samma sätt som
för villor och fritidshus.
Underbart – men kort!
Moderaterna presenterade nyligen en
rapport om hur det gick med ”den underbara nattens” skatteomläggning –
den som 1981 av dess tillskyndare be·
skrevs som ”århundradets skattereform”.
Somliga tycker kanske att det är onö-
digt att tala om den snö som föll i fjol,
och på nytt strö salt i svidande sår. Och
visst kan det synas lockande att stryka
ett streck över det tragiska skattefiaskol
och i stället se framåt. Ändå är det ange·
läget att minnas ”den underbara nat·
ten”, inte för att efterklokt plocka lätt·
köpta polemiska poänger utan för att dra
lärdom av misstagen och av socialdemokraternas uppträdande.
En allvarlig tabbe av folkpartiet och
centerpartiet var att överge den skatteomläggning trepartiregeringen enats om
februari 1981. Det var nämligen en reform som hade förutsättningar att bli bestående och välståndsstimulerande. Änt·
ligen skulle ett rejält grepp kopplas pi
marginalskatteeländet. De eftergifter
mittenpartierna sedan gjorde och som
ledde till en uppgörelse med socialdemokratin var omfattande – urholkat inflationsskydd i skatteskalorna, omläggningen uppsköts i ett år, marginalskattesänk·
ningarna begränsades och betydande re·
striktioner infördes av avdragsrätten pi
skuldräntor. Reformen var därmed re·
dan i stor utsträckning förfuskad.
Det var illa nog – men inte det värsta.
För efter valsegern har socialdemokraterna på punkt efter punkt sprungit ifrån
uppgörelsen med mittenpartierna. De
har urholkat skatteskalorna och inflationsskyddet ännu mer, och de har genomdrivit en överfinansiering av omläggningen med flera miljarder kr per år
Det är inte mycket som återstår av mar·
ginatskattesänkningarna – däremot har
höjningen av det totala skattetrycket blivit avsevärd. l verkligheten existerar
inte 1981 års skatteomläggning längre.
Marginalskatteproblemet förblir olöst
under ännu ett antal år.
Den viktigaste erfarenheten ligger likväl på ett annat plan. Det har uttryckts
av en av skatteomläggningens konstruktörer, nuvarande folkpartiledaren Bengt
Westerberg. l en bok som utkom i fjol
fastslår han att socialdemokraterna
egentligen hade föga intresse av att minska marginalskatterna. De var främst angelägna om en uppgörelse för att kunna
spränga trepartiregeringen.
Ingenting finns att invända mot den
beskrivningen. Det sorgliga är att socialdemokraternas taktik lyckades överhö-
van. De borgerliga partierna har att se till
att det aldrig händer igen.
Änkans skärv
iform av hennes änkepension skall tagas
från henne. Inte som nu bara i form av
skatt utan helt och hållet. Så skulle det
sparas i Palmes Sverige.
Man kan vara av den uppfattningen att
änkorna idag har det för bra och pensionen därför bör tagas ifrån dem i framtiden. Men regeln om fasta spelregler gör
ändå att man inte kan eller bör bara ändra reglerna helt plötsligt. Ett års varsel är
faktiskt i det här sammanhanget helt
plötsligt. Familjerna har under kanske 20
år räknat med att man kan lita på ATP
och inrätta sitt liv därefter.
Om man tar bort änkepensionen skulle
det bli än viktigare för kvinnorna att
skaffa sig en egen position på arbetsmarknaden. En del tycker det är bra.
65
Andra tycker att det utsätter familjen
som institution för ytterligare påfrestningar.
Hur det än är med den saken belyser
förslaget om ett borttagande av änkepensionerna en av de viktigaste skillnaderna
mellan kontraktsrätten (=avtal skall hållas) och politikerlöften.
Hade Skandia eller något annat försäkringsbolag meddelat sina försäkringstagare att änkepensionen inte längre
skulle betalas ut trots att kunderna betalat för denna avtaJade förmån hade Expressen, försäkringsinspektionen och
domstolarna sett till att Skandia tvingats
·att betala enligt avtalet.
Men politikerna i riksdagen kan ändra
(=försämra) förmånerna i ATP hur de
vill utan att medborgarna kan dra saken
inför någon domstol. Om politikerna vill
utnyttja den rätten bör de – men måste
inte – ta hänsyn till vad kraven på fasta
spelregler bjuder.
Stormen av kritik mot förslaget tvingade regeringen att återta sitt förslag. Det
hänsköts till en kommitte – kanske i
väntan på bättre (sämre) tider.
Överheten i verksamhet
En 92-årig dam i en sydsvensk stad bor
hos sin son. Att hon därmed inte ligger
samhället till last betyder ingenting för
Överheten. ”Några särskilda skattelagar
för 92-åringar finns inte,” säger en hög
tjänsteman i länsstyrelsen och menar
därmed att det är alldeles riktigt att damen taxerats för att hon inte behövt betala hyra för sitt rum, att hon skall ut
med en summa pengar för flera år tillbaka då denna förmån inte deklarerats
r
66
samt att länsrätt och kanske högre rätt
anlitats, för att inte tala om kronofogden,
allt för att den förskräckta gamla damen
skall betala. Lagligheten av detta energiska handlande för statens väl skall inte
ifrågasättas. Men ändå …
I en annan sydsvensk stad har en äldre
dam bott kvar i ett par rum i den våning,
där hon och hennes numera avlidne man
en gång hyrde in sig. Hon delar kök med
ägaren av våningen. Överheten i form av
socialnämnd och skattemyndighet i förening har förklarat att de två är sammanboende, alltså förenade i ett sambo-äktenskap. Att de svär på att endast köket
förenar dem spelar ingen roll. l högre
rätt blev de dock skilda, dvs förnuftet
har åtminstone tillsvidare fått råda. Men
hur skall Överhetens brist på hänsyn till
enskildas obehag och lidande taxeras?
I en mellansvensk stad skickar Överheten, i detta fall skattemyndigheten, ut
krav till några tusen av en dator utvalda
skattebetalare och begär att senast julafton få en stor preliminärtaxeringsblankett ifylld. Klagan i tidningar avvisas av
en hög skattemyndighetsperson med att
det tar en kvart att fylla i blanketten. För
de klagande är detta ett hån – och så är
det väl menat – men de tillbringar ju~
veckan med att försöka fylla i hur hög
skatt de kan ha betalt den 3J december
1984 (hur någon, med alla nya tilläggsskatter, skall veta detta finns ingen anvisning om), hur stor inkomst hustrun
kan ha haft om 12 månader samt hur hon
taxerats av skattemyndigheten (!) för
detta okända belopp år 1985. Gissningar
duger inte. Allt detta och mer till skaU
under hot från skattestrafflagen under
tecknas med sanningsförsäkran!
Det senaste utslaget av Överhetens
verksamhet är förslaget att brevbärarna
skall anmäla till skatteverket när folk vii
få post eftersänd. Var och en förstår au
kontrollen av eftersändning bara är ea
början. Överheten vill försiktigt intrimma denna form av övervaknin~o
Nästa steg blir att brevbärarna åläggs
skyldigheten, vid straffansvar, att anmä-
la vilka som får brev från Schweiz od
framför allt från Liechtenstein!