Matti Häggström; Om en rävsax
1984
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
en ravsax
Den friheten, den friheten! Visst kan den
vara besvärlig att bära ibland, men sällan
så till den grad som den nu blivit för
socialdemokraterna.
I våras väckte vice statsminister Ingvar Carlsson berättigad uppmärksamhet
med sitt s k frihetstal. Det innehöll ansatser till självprövning. statsrådet tillstod att han emellanåt gick mot röd gubbe när ingen bil syntes till. Han tyckte
också illa om att socialdemokraterna
först av alla krävt förbud mot parabolantenner. Han ville dessutom bygga ytterligare kolonistugor för att flera människor
skulle kunna skaffa sig sådana.
Vackert!
I en balanserad artikel i Dagens Nyheter (ober) i början på januari vidareutvecklade han sin frihetsfilosofi. Han
hävdade bl a att det ökade välståndet
vidgat friheten för allt fler, som nu fått
materiella förutsättningar att realisera
sina önskemål.
Ingvar Carlssons utspel är som en
dynamitladdning för socialdemokratin.
De kan nämligen väcka förväntningar.
stubintråden har redan anbringats av
sjukvårdsminister Gertrud Sigurdsen
och socialminister Sten Andersson. De
har direkt saboterat vice statsministerns
frihetsapologi och vältaligt demonstrerat
den ideologiska rävsax deras parti nu
fastnat i.
Gertrud Sigurdsen har vänt sig mot att
numerären besökande hos fritidspraktiserande läkare stigit från 200 000 år 1975
till 500000 i dag. Det beror på att landstingsanställda läkare under de borgerliga
regeringsåren fick större möjligheter att
starta fritidspraktik. ”Då måste vi göra
någonting”, betonar sjukvårdsministern
bistert.
68
Man ser framför sig reaktionen i socialdemokraternas innersta kretsar – när
inte Ingvar Carlsson är närvarande förstås. Läkare extraknäcker som privata
företagare, och inte nog med det – patienterna gillar det också. Självfallet skall
sådana missförhållanden stoppas. Friheten för läkare att utöva sitt yrke även på
fritiden måste begränsas, de sjukas möjlighet att anlita en fritidspraktiker likaså.
Som om det inte vore nog har Svenska
Managementgruppen arbetat fram ett
förslag om privata daghem. Företaget
skulle bygga och driva dem, och kommunerna placera in barnen på dem från daghemskön enligt nuvarande system.
Kulingen på det socialdemokratiska
partikansliet övergick därmed till full orkan.
Sten Andersson slog näven i bordet så
att varken Olof Palme eller snörmakare
Lekholm kunde gjort det bättre. Han betonade att nu skulle han se till att statsbidragen till privatdaghemmen drogs in.
Arbetet (s) underströk att vård och omsorg lämpar sig illa för enskilda initiativ.
Tidningen tänkte tydligen på privattandvård, privata läkarmottagningar, privata
sjukgymnaster, privat åldringsvård,
hemsjukvård samt förätdrakooperativa
daghem och daghem enligt trefamiljsmodellen, som ju också är privata vårdini·
tiativ.
Ja, på alla de områdena är olägenheterna enorma – eller hur?
Vad Gertrud Sigurdsen och Sten Andersson givetvis fruktar är direktajämfö-
relser mellan privat och offentlig vård
Tänk om det visade sig att enskilda ini!~
ativ tillgodosåg medborgarnas vårdbehov lika bra eller bättre än offentliga:
Däremot är statsråden likgiltiga för dea
frihetsbegränsning deras tvångspolitik
medför. Med offentliga vårdmonopol undanhålls ju en viktig sektor i samhället
från privat företagsamhet.
Så punkterades Ingvar Carlssons fö~
modligen välmenande frihetsfundering~;
sorgfälligt av hans egna partivänner.
Men han behöver inte oroa sig. F~
hetskraven kommer att hållas vid liv av
andra än socialdemokraterna. Nämliget
av alla dem som inser att privatisering a
offentliga tjänster inte bara handlar 011
effektivitet och konkurrens, även om del
är nog så betydelsefullt. Utan också 011
skapandet av ett samhälle som är bättre
för medborgarna, därför att de får större
frihet, större möjligheter att välja mellat
olika alternativ.
Matti HiiRRStrörr
Den friheten, den friheten! Visst kan den
vara besvärlig att bära ibland, men sällan
så till den grad som den nu blivit för
socialdemokraterna.
I våras väckte vice statsminister Ingvar Carlsson berättigad uppmärksamhet
med sitt s k frihetstal. Det innehöll ansatser till självprövning. statsrådet tillstod att han emellanåt gick mot röd gubbe när ingen bil syntes till. Han tyckte
också illa om att socialdemokraterna
först av alla krävt förbud mot parabolantenner. Han ville dessutom bygga ytterligare kolonistugor för att flera människor
skulle kunna skaffa sig sådana.
Vackert!
I en balanserad artikel i Dagens Nyheter (ober) i början på januari vidareutvecklade han sin frihetsfilosofi. Han
hävdade bl a att det ökade välståndet
vidgat friheten för allt fler, som nu fått
materiella förutsättningar att realisera
sina önskemål.
Ingvar Carlssons utspel är som en
dynamitladdning för socialdemokratin.
De kan nämligen väcka förväntningar.
stubintråden har redan anbringats av
sjukvårdsminister Gertrud Sigurdsen
och socialminister Sten Andersson. De
har direkt saboterat vice statsministerns
frihetsapologi och vältaligt demonstrerat
den ideologiska rävsax deras parti nu
fastnat i.
Gertrud Sigurdsen har vänt sig mot att
numerären besökande hos fritidspraktiserande läkare stigit från 200 000 år 1975
till 500000 i dag. Det beror på att landstingsanställda läkare under de borgerliga
regeringsåren fick större möjligheter att
starta fritidspraktik. ”Då måste vi göra
någonting”, betonar sjukvårdsministern
bistert.
68
Man ser framför sig reaktionen i socialdemokraternas innersta kretsar – när
inte Ingvar Carlsson är närvarande förstås. Läkare extraknäcker som privata
företagare, och inte nog med det – patienterna gillar det också. Självfallet skall
sådana missförhållanden stoppas. Friheten för läkare att utöva sitt yrke även på
fritiden måste begränsas, de sjukas möjlighet att anlita en fritidspraktiker likaså.
Som om det inte vore nog har Svenska
Managementgruppen arbetat fram ett
förslag om privata daghem. Företaget
skulle bygga och driva dem, och kommunerna placera in barnen på dem från daghemskön enligt nuvarande system.
Kulingen på det socialdemokratiska
partikansliet övergick därmed till full orkan.
Sten Andersson slog näven i bordet så
att varken Olof Palme eller snörmakare
Lekholm kunde gjort det bättre. Han betonade att nu skulle han se till att statsbidragen till privatdaghemmen drogs in.
Arbetet (s) underströk att vård och omsorg lämpar sig illa för enskilda initiativ.
Tidningen tänkte tydligen på privattandvård, privata läkarmottagningar, privata
sjukgymnaster, privat åldringsvård,
hemsjukvård samt förätdrakooperativa
daghem och daghem enligt trefamiljsmodellen, som ju också är privata vårdini·
tiativ.
Ja, på alla de områdena är olägenheterna enorma – eller hur?
Vad Gertrud Sigurdsen och Sten Andersson givetvis fruktar är direktajämfö-
relser mellan privat och offentlig vård
Tänk om det visade sig att enskilda ini!~
ativ tillgodosåg medborgarnas vårdbehov lika bra eller bättre än offentliga:
Däremot är statsråden likgiltiga för dea
frihetsbegränsning deras tvångspolitik
medför. Med offentliga vårdmonopol undanhålls ju en viktig sektor i samhället
från privat företagsamhet.
Så punkterades Ingvar Carlssons fö~
modligen välmenande frihetsfundering~;
sorgfälligt av hans egna partivänner.
Men han behöver inte oroa sig. F~
hetskraven kommer att hållas vid liv av
andra än socialdemokraterna. Nämliget
av alla dem som inser att privatisering a
offentliga tjänster inte bara handlar 011
effektivitet och konkurrens, även om del
är nog så betydelsefullt. Utan också 011
skapandet av ett samhälle som är bättre
för medborgarna, därför att de får större
frihet, större möjligheter att välja mellat
olika alternativ.
Matti HiiRRStrörr