Olle Nyman; Fyraårig mandattid och decentraliserade kommunalval
1984
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
OLLE NYMAN:
Fyraårig mandattid och decentraliserade
kommunalval
Niir enkammarriksdagen kom till
infördes ockstl de treåriga l’lllperiodema
och den gemensamma \’a/dagen.
Kritiken häremot har åkat alltmer. J
förslaget tillnytt moderat partiprogmm
kriil’s det fyratlrig l’lllperiod och att
riksdagsvalet skal11·ara skilt./i’tln ihTiga
val. Detta är ett gott förslag, skril·er
professor Olle Nyman, som redogör.fc>r
kompromissen i grundlagsberedningen
och lägger./i’llln ett förslag tilllösning m·
fi’ågan. Han förordar ett system med
kommunal- och landstingsl·al
grupperade i tre omgångar.
Olle Nyman är professor i offentlig
rätt vid Uppsala universitet och har i
sitt vetenskapliga arbete särskilt
ägnat sig åt statsrättsliga ämnen som
parlamentarismens utformning och
representationsskickets problematik.
Han har även under många år varit
kommunalpolitiskt verksam.
I moderata samlingspartiets program·
kommittes förslag till nytt partiprogra111
”Möjligheternas samhälle”, som efter
stor remissomgång skall behandlas ~Y
1984 års partistämma, ingår ett par satser
som slår fast att valperioderna skall för
längas till fyra år och att riksdagsvalet
skall vara skilt från övriga val. Partiet
föreslås ta bestämd ställning mot den ge·
mensamma valdagen och mot den nuvarande korta. treåriga valperioden. För·
slagen är utan tvekan väl motiverade.
Den treåriga valperioden avseende så-
väl riksdagen som kommunfullmäktige
och landsting är alltför kort. Det torde
vara en bedömning som vinner allt vf.
dare anslutning. Problemet är bara hur
man skall hitta en för tlertalet politiska
partier – eller för ett tillräckligt stort
tlertal – acceptabel väg tillbaka till fyraårig mandattid.
Tre år är för kort tid för en ny politisk
majoritet. som av väljarna lyfts fram tiQ
ledningen, det må vara i riket eller i e•
kommun, att på ett någorlunda fullödi&t
sätt hinna omsätta sina intentioner l
praktisk politik. Det första året går i stort
sett åt till att bö1ja lägga om kursen och
röja undan alla initialsvårigheter. År två
kan man mera ostört föra fram sina ideer
till förverkligande, men år tre är mal
strax inne i nästa valrörelse och då hindras genast handlingskraften eller för·
skjuts handlingslinjen av diverse taktiska
och valpolitiska hänsyn.
Kompromissen i grundlagberedningen
Det fanns inte heller några sakliga motiv
i och för sig för en förkortning av mandattiden när enkammarriksdagen inför·
des. Den treåriga valperioden var uteslulande en biprodukt av kompromissen rö-
rnnde den svårt kontroversiella frågan
om det s k kommunala valsambandeL
Förkortad mandattid fitlk man på köpet.
när man bestämde sig för att lösa upp
blockeringen kring det kommunala sambandet enligt formeln gemensam valdag.
Den gamla ordningen innebar att allmänna landsomfattande val hölls vartannat år. ena gången riksdagsval (andrakammarval) och två år senare kommunalval. Bibehållen fyraårig mandattid
och gemensam valdag skulle inneburit
allmänna val vart fjärde år. Väljarna
borde få komma till tals oftare än så,
ansågs det. Kanske fruktade också partiadministratörerna att partiapparaterna
inte skulle kunna hållas i godtagbar trim
om de behövde utveckla full aktivitet endast vart fjärde år. En kompromisslösning anpassad till alternativet gemensam
valdag blev då treårig valperiod.
Den stora partikompromissen om gemensam valdag var den nödvändiga tributen från de motsatta politiska lägren
för att arbetet med grundlagreformerna
skulle kunna föras vidare. Den valda lösningen var det alternativ som samtidigt
tillgodosåg krav som av de olika sidorna
drevs som särskilt angelägna, nämligen
dels att riksdagen i sin helhet skulle väljas vid ett enda valtillfälle, dels att författningen borde inrymma någon form av
samband mellan riksdagsval och kommunalval.
Kompromissen var en politisk nödvändighet. med grundlagberedningen
kunde ändå i sitt betänkande 1967 (Partiell författningsreform SOU 1967: 26)
prestera ett statsrättsligt argument för
den lösning som man förhandlat sig fram
till. l ett system med fristående. i hela
77
riket samtidigt förrättade kommunalval
kan det inte uteslutas att det kan uppkomma motsättningar mellan riksdagsmajoritet och regering å ena sidan och å
den andra en aktuell folkopinion, som
kommit till uttryck i allmänna och riksomfattande val. Ett sådant läge uppkommer om fristående kommunalval, föregångna av en valrörelse som oundvikligen i stor utsträckning handlar även om
rikspolitiska frågor, får en sådan utgång
att den inte kan uppfattas annorlunda än
som ett misstroendevotum från väljarnas
sida mot den sittande regeringen. Ett så-
dant val rubbar inte regeringens parlamentariska ställning. Den har fortfarande majoritet i riksdagen och valnederlaget behöver sålunda inte medföra några
parlamentariska konsekvenser. Men å
andra sidan kan det sägas vara otillfredsställande från allmänt demokratisk synpunkt att ett tydligt misstroendevotum
från väljarnas sida inte skall få några
rikspolitiska följder. Ett sådant läge kan
aldrig inträffa om riksdagsval och kommunalval förläggs till samma valtillfälle.
Vid alternativet gemensam valdag finns
det aldrig en mer aktuell väljaropinion
härrörande från landsomfattande val än
den som ligger till grund för riksdagens
sammansättning.
Det är svårt att frånkänna denna argumentering ett visst berättigande.
Frångå centraliserade kommunalval
En konsekvens av detta erkännande är
då den ståndpunkten att återgång till fyraårig mandattid inte bör ske i sådan
form att det finns en teoretisk risk för en
motsättning mellan parlamentariska realiteter och allmänt demokratiska värde- 78
ringar, med andra ord mellan riksdagsmajoritet och en mer aktuell folkopinion
uttryckt genom landsomfattande val.
Fristående kommunalval två år efter
riksdagsval bör inte vara modellen. Andra möjligheter erbjuder sig.
Det är ingenting som säger att kommunalvalen nödvändigtvis måste vara
centraliserade till ett enda valtillfälle och
ha formen av över hela landet samtidiga
val. Kommunalvalen kan mycket väl
hållas vid skilda tidpunkter i olika delar
av landet. Kommunal- och landstingsval
kan grupperas i tre omgångar och förläggas till de tre år i en fyraårsperiod då
riksdagsval inte hålls. Utan centraliserade, för hela landet samtidiga kommunala valrörelser ges större utrymme för
regionala och lokala inflytelser och särdrag samt motverkas tendenser till rikspolitisk dominans. Den kommunala demokratin skulle må väl av en sådan ordning.
Tanken är alltså att rikets landstingskommuner och primärkommuner delas
upp i tre delar, inte i sammanhängande
landsdelsblock utan i geografiskt heterogena men till sin befolkningsstorlek nå-
gorlunda likformiga kretsar. Första kretsen eller omgången tänkes välja år ett,
andra kretsen år två, tredje kretsen år tre
och riksdagsval hålls år fyra. Så skulle
valcykeln se ut. Lämpligen placeras då
Stockholmsvalet – ingående i den befolkningsmässigt största kretsen – mitt i
perioden mellan två riksdagsval (år två)
och de båda andra storstadsregionerna i
var sin av de återstående omgångarna
(kretsarna) av kommunalval (år ett och
år tre).
Indelningen i tre kretsar kan exempelvis se ut på följande sätt.
Första kretsen: Uppsala, Jönköpings,
Kalmar, Malmöhus, Älvsborgs, Örebro,
Gävleborgs och Västerbottens län.
Andra kretsen: Stockholms, Östergötlands, Gotlands, Blekinge, Hallands,
Värmlands, Västmanlands och Jämt·
lands län.
Tredje kretsen: Södermanlands, Kronobergs, Kristianstads, Göteborgs- oå
Bohus, Skaraborgs, Kopparbergs, Västernorrtands och Norrbottens län.
Detta nämns endast som ett exempel
bland flera tänkbara på hur en dylik iDdelning skulle kunna göras.
Kommunalvalen kan mycket vi
hållas vid skilda tidpunkter i olika
delar av landet.
En väljare i Stockholm får enligt exemplet alltså under en åttaårsperiod gl
till val vid följande fyra tillfällen: år tvi,
år fyra (riksdagsval), år sex och år å
(riksdagsval). En väljare i Ystad l1r
tllfälle att säga sin mening år ett, år f
(riksdagsval), år fem och år åtta (ri
dagsval). En väljare i Haparanda får v
tillfällen år tre, år fyra (riksdagsval), i
sju och år åtta (riksdagsval).
Det kan säkert riktas invändning~
mot en sådan ordning som här har s ·
serats, men den har åtminstone den fii
delen att den anvisar en framkomlig v·
tillbaka till fyraårig mandatperiod, s
samtidigt ger väjarna tillfälle att utö
sitt avgörande demokratiska och m
borgerliga inflytande oftare än en g’
var fjärde år men utan att det inne
någon risk för kollision mellan parlam
tarism och demokrati (grundlagber
ningens argument mot fristående landsomfattande kommunalval). Uppenbarligen skulle den här lanserade ordningen
även ha gynnsamma effekter från den
79
kommunala demokratins synpunkt i och
med att tendenserna till rikspolitiska och
centralistiska influenser på kommunalvalen skulle motvägas.
Pärmar för inbindning av årgång 1983
kan rekvireras från Svensk Tidskrifts
expedition, tel 08-67 59 55, eller genom insättning av kronor 35:- på
postgiro 7 27 44-6.
Fyraårig mandattid och decentraliserade
kommunalval
Niir enkammarriksdagen kom till
infördes ockstl de treåriga l’lllperiodema
och den gemensamma \’a/dagen.
Kritiken häremot har åkat alltmer. J
förslaget tillnytt moderat partiprogmm
kriil’s det fyratlrig l’lllperiod och att
riksdagsvalet skal11·ara skilt./i’tln ihTiga
val. Detta är ett gott förslag, skril·er
professor Olle Nyman, som redogör.fc>r
kompromissen i grundlagsberedningen
och lägger./i’llln ett förslag tilllösning m·
fi’ågan. Han förordar ett system med
kommunal- och landstingsl·al
grupperade i tre omgångar.
Olle Nyman är professor i offentlig
rätt vid Uppsala universitet och har i
sitt vetenskapliga arbete särskilt
ägnat sig åt statsrättsliga ämnen som
parlamentarismens utformning och
representationsskickets problematik.
Han har även under många år varit
kommunalpolitiskt verksam.
I moderata samlingspartiets program·
kommittes förslag till nytt partiprogra111
”Möjligheternas samhälle”, som efter
stor remissomgång skall behandlas ~Y
1984 års partistämma, ingår ett par satser
som slår fast att valperioderna skall för
längas till fyra år och att riksdagsvalet
skall vara skilt från övriga val. Partiet
föreslås ta bestämd ställning mot den ge·
mensamma valdagen och mot den nuvarande korta. treåriga valperioden. För·
slagen är utan tvekan väl motiverade.
Den treåriga valperioden avseende så-
väl riksdagen som kommunfullmäktige
och landsting är alltför kort. Det torde
vara en bedömning som vinner allt vf.
dare anslutning. Problemet är bara hur
man skall hitta en för tlertalet politiska
partier – eller för ett tillräckligt stort
tlertal – acceptabel väg tillbaka till fyraårig mandattid.
Tre år är för kort tid för en ny politisk
majoritet. som av väljarna lyfts fram tiQ
ledningen, det må vara i riket eller i e•
kommun, att på ett någorlunda fullödi&t
sätt hinna omsätta sina intentioner l
praktisk politik. Det första året går i stort
sett åt till att bö1ja lägga om kursen och
röja undan alla initialsvårigheter. År två
kan man mera ostört föra fram sina ideer
till förverkligande, men år tre är mal
strax inne i nästa valrörelse och då hindras genast handlingskraften eller för·
skjuts handlingslinjen av diverse taktiska
och valpolitiska hänsyn.
Kompromissen i grundlagberedningen
Det fanns inte heller några sakliga motiv
i och för sig för en förkortning av mandattiden när enkammarriksdagen inför·
des. Den treåriga valperioden var uteslulande en biprodukt av kompromissen rö-
rnnde den svårt kontroversiella frågan
om det s k kommunala valsambandeL
Förkortad mandattid fitlk man på köpet.
när man bestämde sig för att lösa upp
blockeringen kring det kommunala sambandet enligt formeln gemensam valdag.
Den gamla ordningen innebar att allmänna landsomfattande val hölls vartannat år. ena gången riksdagsval (andrakammarval) och två år senare kommunalval. Bibehållen fyraårig mandattid
och gemensam valdag skulle inneburit
allmänna val vart fjärde år. Väljarna
borde få komma till tals oftare än så,
ansågs det. Kanske fruktade också partiadministratörerna att partiapparaterna
inte skulle kunna hållas i godtagbar trim
om de behövde utveckla full aktivitet endast vart fjärde år. En kompromisslösning anpassad till alternativet gemensam
valdag blev då treårig valperiod.
Den stora partikompromissen om gemensam valdag var den nödvändiga tributen från de motsatta politiska lägren
för att arbetet med grundlagreformerna
skulle kunna föras vidare. Den valda lösningen var det alternativ som samtidigt
tillgodosåg krav som av de olika sidorna
drevs som särskilt angelägna, nämligen
dels att riksdagen i sin helhet skulle väljas vid ett enda valtillfälle, dels att författningen borde inrymma någon form av
samband mellan riksdagsval och kommunalval.
Kompromissen var en politisk nödvändighet. med grundlagberedningen
kunde ändå i sitt betänkande 1967 (Partiell författningsreform SOU 1967: 26)
prestera ett statsrättsligt argument för
den lösning som man förhandlat sig fram
till. l ett system med fristående. i hela
77
riket samtidigt förrättade kommunalval
kan det inte uteslutas att det kan uppkomma motsättningar mellan riksdagsmajoritet och regering å ena sidan och å
den andra en aktuell folkopinion, som
kommit till uttryck i allmänna och riksomfattande val. Ett sådant läge uppkommer om fristående kommunalval, föregångna av en valrörelse som oundvikligen i stor utsträckning handlar även om
rikspolitiska frågor, får en sådan utgång
att den inte kan uppfattas annorlunda än
som ett misstroendevotum från väljarnas
sida mot den sittande regeringen. Ett så-
dant val rubbar inte regeringens parlamentariska ställning. Den har fortfarande majoritet i riksdagen och valnederlaget behöver sålunda inte medföra några
parlamentariska konsekvenser. Men å
andra sidan kan det sägas vara otillfredsställande från allmänt demokratisk synpunkt att ett tydligt misstroendevotum
från väljarnas sida inte skall få några
rikspolitiska följder. Ett sådant läge kan
aldrig inträffa om riksdagsval och kommunalval förläggs till samma valtillfälle.
Vid alternativet gemensam valdag finns
det aldrig en mer aktuell väljaropinion
härrörande från landsomfattande val än
den som ligger till grund för riksdagens
sammansättning.
Det är svårt att frånkänna denna argumentering ett visst berättigande.
Frångå centraliserade kommunalval
En konsekvens av detta erkännande är
då den ståndpunkten att återgång till fyraårig mandattid inte bör ske i sådan
form att det finns en teoretisk risk för en
motsättning mellan parlamentariska realiteter och allmänt demokratiska värde- 78
ringar, med andra ord mellan riksdagsmajoritet och en mer aktuell folkopinion
uttryckt genom landsomfattande val.
Fristående kommunalval två år efter
riksdagsval bör inte vara modellen. Andra möjligheter erbjuder sig.
Det är ingenting som säger att kommunalvalen nödvändigtvis måste vara
centraliserade till ett enda valtillfälle och
ha formen av över hela landet samtidiga
val. Kommunalvalen kan mycket väl
hållas vid skilda tidpunkter i olika delar
av landet. Kommunal- och landstingsval
kan grupperas i tre omgångar och förläggas till de tre år i en fyraårsperiod då
riksdagsval inte hålls. Utan centraliserade, för hela landet samtidiga kommunala valrörelser ges större utrymme för
regionala och lokala inflytelser och särdrag samt motverkas tendenser till rikspolitisk dominans. Den kommunala demokratin skulle må väl av en sådan ordning.
Tanken är alltså att rikets landstingskommuner och primärkommuner delas
upp i tre delar, inte i sammanhängande
landsdelsblock utan i geografiskt heterogena men till sin befolkningsstorlek nå-
gorlunda likformiga kretsar. Första kretsen eller omgången tänkes välja år ett,
andra kretsen år två, tredje kretsen år tre
och riksdagsval hålls år fyra. Så skulle
valcykeln se ut. Lämpligen placeras då
Stockholmsvalet – ingående i den befolkningsmässigt största kretsen – mitt i
perioden mellan två riksdagsval (år två)
och de båda andra storstadsregionerna i
var sin av de återstående omgångarna
(kretsarna) av kommunalval (år ett och
år tre).
Indelningen i tre kretsar kan exempelvis se ut på följande sätt.
Första kretsen: Uppsala, Jönköpings,
Kalmar, Malmöhus, Älvsborgs, Örebro,
Gävleborgs och Västerbottens län.
Andra kretsen: Stockholms, Östergötlands, Gotlands, Blekinge, Hallands,
Värmlands, Västmanlands och Jämt·
lands län.
Tredje kretsen: Södermanlands, Kronobergs, Kristianstads, Göteborgs- oå
Bohus, Skaraborgs, Kopparbergs, Västernorrtands och Norrbottens län.
Detta nämns endast som ett exempel
bland flera tänkbara på hur en dylik iDdelning skulle kunna göras.
Kommunalvalen kan mycket vi
hållas vid skilda tidpunkter i olika
delar av landet.
En väljare i Stockholm får enligt exemplet alltså under en åttaårsperiod gl
till val vid följande fyra tillfällen: år tvi,
år fyra (riksdagsval), år sex och år å
(riksdagsval). En väljare i Ystad l1r
tllfälle att säga sin mening år ett, år f
(riksdagsval), år fem och år åtta (ri
dagsval). En väljare i Haparanda får v
tillfällen år tre, år fyra (riksdagsval), i
sju och år åtta (riksdagsval).
Det kan säkert riktas invändning~
mot en sådan ordning som här har s ·
serats, men den har åtminstone den fii
delen att den anvisar en framkomlig v·
tillbaka till fyraårig mandatperiod, s
samtidigt ger väjarna tillfälle att utö
sitt avgörande demokratiska och m
borgerliga inflytande oftare än en g’
var fjärde år men utan att det inne
någon risk för kollision mellan parlam
tarism och demokrati (grundlagber
ningens argument mot fristående landsomfattande kommunalval). Uppenbarligen skulle den här lanserade ordningen
även ha gynnsamma effekter från den
79
kommunala demokratins synpunkt i och
med att tendenserna till rikspolitiska och
centralistiska influenser på kommunalvalen skulle motvägas.
Pärmar för inbindning av årgång 1983
kan rekvireras från Svensk Tidskrifts
expedition, tel 08-67 59 55, eller genom insättning av kronor 35:- på
postgiro 7 27 44-6.