Rolf Söderlund; Fondernas fånge
1984
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
ROLF SÖDERLUND:
Fondernas fånge
LO har med sina militanta krav på
löntagarfonder under 70-talet ryckt till
sig mer och mer av initiativet samtidigt
som det socialdemokratiska partiets
ideologiska vitalitet har tynat. Olof
Palme har inte vågat eller velat motsätta
sig LOs offensiv och risken är att SAP
blir LOs bulvan. I fondsverige kommer
LO då att diktera de politiska besluten
utan att behöva eller kunna ta det
politiska ansvaret.
RolfSöderlund är jur kand och
moderat kommunalpolitiker i
Huddinge.
Löntagarfondernas genomförande är en
pyrrhusseger för socialdemokratin. Par·
lamentariskt står partiet som triumfator,
men den verklige vinnaren är LO. En
sådan seger till – i 1985 års val – ocb
Palme är förlorad .
Det är maktförhållandena i ett näringsliv, där en ny ägarfaktor gör entre, som
gett fonddebatten dess konkreta innehåll. På den punkten har motståndarna
kunnat visa, hur facket kan äta sig in i
företagen och tippa över balansen till sin
fördel. Även fackets makt utanför det
ekonomiska livet har man sökt få ett
mått på, men den diskussionen har av
naturliga skäl hittills stannat vid ansatser. Vad man däremot ägnat föga intresse är fondernas konsekvenser fct
fackets, enkannerligen LO:s inflytande
inom arbetarrörelsen. Ett av facket dominerat näringsliv kommer precis so11
det enskilda näringslivet idag att vilja på-
verka samhällsutvecklingen i allmänhe~
men när det gäller specifika politiska
krav är det troligt att LO även fortsätt·
ningsvis kommer att arbeta via sociaJ.
demokratiska partiet och dess politiska
företrädare . Ulf Adelsoho har med sitt
tal om regeringen Palme som LO:s expeditionsministär visserligen närmat sir
problemet, men såvittjag förstår utanatt
vare sig han eller någon annan borgerliJ
politiker insett dess fulla vidd.
”LO driver på” stod det på en affis~
1968. Den som drevs på var regeringea i
Erlander, skakad som denna var efter t
bakslaget i 1966 års kommunalval. fll’ t
den utomstående kunde affischen må-
hända te sig förmäten, men i själva ver•
ket hade den full täckning efter 1967 m l
partikongress, där det varit LO som tap . t
kommandot och visat vägen mot reva
schen i andrakammarvalet året efter.
Arbetarrörelsen har aldrig nöjt sig med
att verka i de politiska församlingarna
utan använt de instrument som en lång
rad mer eller mindre kontrollerade organisationer tillhandahållit. Dessa har å sin
ida aldrig tvekat att utnyttja den poliIlska vägen för att främja sina syften. LO
tex har sällan dragit sig för att gå till
partiet med krav om lagstiftning, när
andra möjligheter varit uttömda. Politik
och fackliga strävanden har gått hand i
hand men med partiet som spjutspets.
Först under de senaste 15 åren har balansen börjat förändras. Hur och i vilken
takt borde vara ett givande fält för statsvetenskaplig och historisk forskning.
Ökade krav från LO
Klart är att LO med sina militanta krav
på löntagarfonder under sjuttiotalet
ryckt till sig mer och mer av initiativet,
samtidigt som partiets ideologiska vitalitet har tynat. Man har kunnat göra det i
stigande förvissning om att partiet och
främst dess ordförande inte vågat eller
velat rida spärr mot offensiven.
Tydligare än företrädaren har nämligen Olof Palme visat. att det är rörelsens
sammanhållning som är hans ledstjärna.
Stöd för denna tes kan hämtas från en
mängd ställningstaganden. Här må det
räcka med ett par. Reträtten från den s k
öppna ansökan till EG 1971 räddade partiet från den söndring som drabbade arbeiderpartiet i Norge. Helomvändningen
ifolkomröstningsfrågan 1979 och det efterföljande dubbelspelet i linje 2 hade
motsvarande syfte och framgång. I fond- .frågan har mönstret kanske inte varit lika
tydligt men mycket talar för att Palme
89
följt den kurs som han ansett förorsaka
de minsta störningarna inom rörelsen.
Fortsättning på den inslagna vägen, inte
reträtt, har här varit det som tryggat
sammanhållningen. Nu är segern i hamn
men frågan är om inte Olof Palme idag är
en man utan politisk själ.
Alltsedan regeringsskiftet har LO upprepade gånger demonstrerat sina anArbetarrörelsen har aldrig no)t
sig med att verka i de politiska
församlingarna utan använt de
instrument som en lång rad mer
eller mindre kontrollerade organisationer tillhandahållit.
språk på den ledande rollen inom rörelsen. Först gällde det ”LO-rabatten” i
skatteskalan och avdragsrätten för fackföreningsavgifter. Sedan följde det försämrade inflationsskyddet, höjda marginalskatter i högre inkomstskikt och undantagsbestämmelsen för beskattning av
byggnadsarbetares traktamenten. Via
livsmedelsutredningen driver LO partiet
framför sig mot en annalkande uppgörelse med landets jordbrukare. Fjättrad vid
fonderna, avspisad av näringslivet och
de borgerliga partierna och med vpk som
ende ”vän” i riksdagen står Palmes regering inträngd i ringhörnan av LO.
Partiets manöverutrymme minskar
Det skulle förvåna om inte ledande socialdemokrater som Palme själv, Ingvar
Carlsson och Kjell-Olof Feldt innerst
90
inne förstod vad som håller på att hända.
Ingenting vore allvarligare ur deras synpunkt är att deras politiska manöverutrymme gick förlorat. Blir de alltför beroende av LO kommer deras möjligheter
till samverkan och uppgörelser med oppositionen att minska. Ändå traskar man
vidare på den till synes ödesbestämda
vägen mot fondsverige.
Man behöver inte hysa några illusioner om motiven bakom PaJmes återkommande inviter till samverkan över blockgränsen för att kunna erkänna att de åtminstone på en punkt är allvarligt menade. Regeringen är i skriande behov av
parlamentariskt stöd för en besparingspolitik som annars kommer att kosta den
röster i nästa val eller – vilket är troligare – bara blir halvhjärtad om ens det.
Lägg därtill PaJmes ständiga strävan att
söndra borgerligheten genom samverkan
i olika former och konstellationer, en
konstart som han odlat med växlande
framgång under hela sin partiledargärning. Vad som nu sker är att LO tvingar
Palme att spränga broarna till borgerligheten.
Men om LO kan bestämma en socialdemokratisk regerings politik i vissa frå-
gor, hur kommer det då att bli, när organisationen dominerar näringslivet? LO
kommer att ha så stora ekonomiska,
fackliga och politiska intressen investerade att man helt enkelt blir tvungen att
ständigt bevaka, försvara och stärka sina
positioner på en rad områden. För det
första kommer regelsystemet för själva
fonderna att alstra politiska krav. Det
kommer t ex inte att dröja länge förrän
man kräver lättnader i fondernas avkastningskrav och med vinstberäkningsreglerna har man bundit ris åt både egen och
andras rygg. Krav på ändringar låter sä-
kerligen inte vänta på sig. Men därutöver
blir hela den ekonomiska politiken inklu·
sive skatterna ett givet LO-revir liksom
arbetsmarknads-, närings- och regional·
politiken.
Säker vill LO även hålla ett vakande
öga på områden som utbildning och kultur, i det förra fallet kanske med för·
nyade krav på en skola i bättre samklang
med arbetarrörelsens värderingar. Ja, på
ett stort antal områden gäller att lagstift·
ning och andra offentliga åtgärder kommer att skärpas eller liberaliseras allt·
efter LO:s skiftande behov. Uteslutet är
väl inte heller att man så småningom vill
återgå till det gamla valsystemet med de
fördelar för det största partiet som detta
innehöll. Sammanfattningsvis är det inte
så mycket vad man idag planerar i LO.
borgen som har intresse som fastmer de
krav som i längden blir en logisk nödvändighet för att trygga fackets ägarrol11
näringslivet.
Formellt kommer LO inte ifrån att kanalisera sina politiska krav via socialdemokratiska partiet, såvida inte äve1
borgerliga regeringar väljer att falla undan för fackets påtryckningar. Genternit
det egna partiet kommer de till yttermera
visso att understrykas av löften att finansiera partiapparaten – eller hot om all
låta bli – vilka kommer att vila på en hek
annan ekonomisk grundval än idag.
Risk att SAP blir LOs bulvan
Till dem som insett partiets belägenhet
hör tydligen Arbetets chefredaktör Lan
Engqvist, som sagt, att det vore bra med
fler kontlikter mellan socialdemokrati
och fackföreningsrörelsen. Detta skulle
enligt Engqvist göra den nödvändiga
pänsen mellan det fackliga och det politiska arbetet mer tydlig. Engqvist ser
nog problemet ur intern socialdemokratisk synvinkel men frågans räckvidd är
mgalunda begränsad till rörelsen. Om vi
ett ögonblick bortser från fonderna som
sådana vore det nämligen ett nytt och för
… i fondsverige kommer LO att
diktera de politiska besluten utan
att behöva eller kunna ta det politiska ansvaret.
demokratin främmande inslag, om ett av
rik dag partierna och därtill det största
reducerades till bulvan för fackets makt- 91
anspråk. Detta skulle inte vara korporativism utan något ännu värre. Ty i Fondsverige kommer LO att diktera de politiska besluten utan att behöva eller kunna ta det politiska ansvaret.
Sedda ur det perspektiv som här anlagts utgör löntagarfonderna inte början
utan slutet på en utveckling. LO:s uppstigande som den politiskt ledande kraften inom arbetarrörelsen fullbordas. Allt
hänger nu på 1985 års riksdagsval. slutsatsen av mitt resonemang kan synas paradoxal. Borgerlig seger och en därpå
följande fondavveckling kommer att
stärka socialdemokratiska partiet som
självständig kraft med politisk integritet
gentemot LO. Därmed öppnar sig utsikter till ett rimligare politiskt samarbetsklimat över huvud taget.
Fondernas fånge
LO har med sina militanta krav på
löntagarfonder under 70-talet ryckt till
sig mer och mer av initiativet samtidigt
som det socialdemokratiska partiets
ideologiska vitalitet har tynat. Olof
Palme har inte vågat eller velat motsätta
sig LOs offensiv och risken är att SAP
blir LOs bulvan. I fondsverige kommer
LO då att diktera de politiska besluten
utan att behöva eller kunna ta det
politiska ansvaret.
RolfSöderlund är jur kand och
moderat kommunalpolitiker i
Huddinge.
Löntagarfondernas genomförande är en
pyrrhusseger för socialdemokratin. Par·
lamentariskt står partiet som triumfator,
men den verklige vinnaren är LO. En
sådan seger till – i 1985 års val – ocb
Palme är förlorad .
Det är maktförhållandena i ett näringsliv, där en ny ägarfaktor gör entre, som
gett fonddebatten dess konkreta innehåll. På den punkten har motståndarna
kunnat visa, hur facket kan äta sig in i
företagen och tippa över balansen till sin
fördel. Även fackets makt utanför det
ekonomiska livet har man sökt få ett
mått på, men den diskussionen har av
naturliga skäl hittills stannat vid ansatser. Vad man däremot ägnat föga intresse är fondernas konsekvenser fct
fackets, enkannerligen LO:s inflytande
inom arbetarrörelsen. Ett av facket dominerat näringsliv kommer precis so11
det enskilda näringslivet idag att vilja på-
verka samhällsutvecklingen i allmänhe~
men när det gäller specifika politiska
krav är det troligt att LO även fortsätt·
ningsvis kommer att arbeta via sociaJ.
demokratiska partiet och dess politiska
företrädare . Ulf Adelsoho har med sitt
tal om regeringen Palme som LO:s expeditionsministär visserligen närmat sir
problemet, men såvittjag förstår utanatt
vare sig han eller någon annan borgerliJ
politiker insett dess fulla vidd.
”LO driver på” stod det på en affis~
1968. Den som drevs på var regeringea i
Erlander, skakad som denna var efter t
bakslaget i 1966 års kommunalval. fll’ t
den utomstående kunde affischen må-
hända te sig förmäten, men i själva ver•
ket hade den full täckning efter 1967 m l
partikongress, där det varit LO som tap . t
kommandot och visat vägen mot reva
schen i andrakammarvalet året efter.
Arbetarrörelsen har aldrig nöjt sig med
att verka i de politiska församlingarna
utan använt de instrument som en lång
rad mer eller mindre kontrollerade organisationer tillhandahållit. Dessa har å sin
ida aldrig tvekat att utnyttja den poliIlska vägen för att främja sina syften. LO
tex har sällan dragit sig för att gå till
partiet med krav om lagstiftning, när
andra möjligheter varit uttömda. Politik
och fackliga strävanden har gått hand i
hand men med partiet som spjutspets.
Först under de senaste 15 åren har balansen börjat förändras. Hur och i vilken
takt borde vara ett givande fält för statsvetenskaplig och historisk forskning.
Ökade krav från LO
Klart är att LO med sina militanta krav
på löntagarfonder under sjuttiotalet
ryckt till sig mer och mer av initiativet,
samtidigt som partiets ideologiska vitalitet har tynat. Man har kunnat göra det i
stigande förvissning om att partiet och
främst dess ordförande inte vågat eller
velat rida spärr mot offensiven.
Tydligare än företrädaren har nämligen Olof Palme visat. att det är rörelsens
sammanhållning som är hans ledstjärna.
Stöd för denna tes kan hämtas från en
mängd ställningstaganden. Här må det
räcka med ett par. Reträtten från den s k
öppna ansökan till EG 1971 räddade partiet från den söndring som drabbade arbeiderpartiet i Norge. Helomvändningen
ifolkomröstningsfrågan 1979 och det efterföljande dubbelspelet i linje 2 hade
motsvarande syfte och framgång. I fond- .frågan har mönstret kanske inte varit lika
tydligt men mycket talar för att Palme
89
följt den kurs som han ansett förorsaka
de minsta störningarna inom rörelsen.
Fortsättning på den inslagna vägen, inte
reträtt, har här varit det som tryggat
sammanhållningen. Nu är segern i hamn
men frågan är om inte Olof Palme idag är
en man utan politisk själ.
Alltsedan regeringsskiftet har LO upprepade gånger demonstrerat sina anArbetarrörelsen har aldrig no)t
sig med att verka i de politiska
församlingarna utan använt de
instrument som en lång rad mer
eller mindre kontrollerade organisationer tillhandahållit.
språk på den ledande rollen inom rörelsen. Först gällde det ”LO-rabatten” i
skatteskalan och avdragsrätten för fackföreningsavgifter. Sedan följde det försämrade inflationsskyddet, höjda marginalskatter i högre inkomstskikt och undantagsbestämmelsen för beskattning av
byggnadsarbetares traktamenten. Via
livsmedelsutredningen driver LO partiet
framför sig mot en annalkande uppgörelse med landets jordbrukare. Fjättrad vid
fonderna, avspisad av näringslivet och
de borgerliga partierna och med vpk som
ende ”vän” i riksdagen står Palmes regering inträngd i ringhörnan av LO.
Partiets manöverutrymme minskar
Det skulle förvåna om inte ledande socialdemokrater som Palme själv, Ingvar
Carlsson och Kjell-Olof Feldt innerst
90
inne förstod vad som håller på att hända.
Ingenting vore allvarligare ur deras synpunkt är att deras politiska manöverutrymme gick förlorat. Blir de alltför beroende av LO kommer deras möjligheter
till samverkan och uppgörelser med oppositionen att minska. Ändå traskar man
vidare på den till synes ödesbestämda
vägen mot fondsverige.
Man behöver inte hysa några illusioner om motiven bakom PaJmes återkommande inviter till samverkan över blockgränsen för att kunna erkänna att de åtminstone på en punkt är allvarligt menade. Regeringen är i skriande behov av
parlamentariskt stöd för en besparingspolitik som annars kommer att kosta den
röster i nästa val eller – vilket är troligare – bara blir halvhjärtad om ens det.
Lägg därtill PaJmes ständiga strävan att
söndra borgerligheten genom samverkan
i olika former och konstellationer, en
konstart som han odlat med växlande
framgång under hela sin partiledargärning. Vad som nu sker är att LO tvingar
Palme att spränga broarna till borgerligheten.
Men om LO kan bestämma en socialdemokratisk regerings politik i vissa frå-
gor, hur kommer det då att bli, när organisationen dominerar näringslivet? LO
kommer att ha så stora ekonomiska,
fackliga och politiska intressen investerade att man helt enkelt blir tvungen att
ständigt bevaka, försvara och stärka sina
positioner på en rad områden. För det
första kommer regelsystemet för själva
fonderna att alstra politiska krav. Det
kommer t ex inte att dröja länge förrän
man kräver lättnader i fondernas avkastningskrav och med vinstberäkningsreglerna har man bundit ris åt både egen och
andras rygg. Krav på ändringar låter sä-
kerligen inte vänta på sig. Men därutöver
blir hela den ekonomiska politiken inklu·
sive skatterna ett givet LO-revir liksom
arbetsmarknads-, närings- och regional·
politiken.
Säker vill LO även hålla ett vakande
öga på områden som utbildning och kultur, i det förra fallet kanske med för·
nyade krav på en skola i bättre samklang
med arbetarrörelsens värderingar. Ja, på
ett stort antal områden gäller att lagstift·
ning och andra offentliga åtgärder kommer att skärpas eller liberaliseras allt·
efter LO:s skiftande behov. Uteslutet är
väl inte heller att man så småningom vill
återgå till det gamla valsystemet med de
fördelar för det största partiet som detta
innehöll. Sammanfattningsvis är det inte
så mycket vad man idag planerar i LO.
borgen som har intresse som fastmer de
krav som i längden blir en logisk nödvändighet för att trygga fackets ägarrol11
näringslivet.
Formellt kommer LO inte ifrån att kanalisera sina politiska krav via socialdemokratiska partiet, såvida inte äve1
borgerliga regeringar väljer att falla undan för fackets påtryckningar. Genternit
det egna partiet kommer de till yttermera
visso att understrykas av löften att finansiera partiapparaten – eller hot om all
låta bli – vilka kommer att vila på en hek
annan ekonomisk grundval än idag.
Risk att SAP blir LOs bulvan
Till dem som insett partiets belägenhet
hör tydligen Arbetets chefredaktör Lan
Engqvist, som sagt, att det vore bra med
fler kontlikter mellan socialdemokrati
och fackföreningsrörelsen. Detta skulle
enligt Engqvist göra den nödvändiga
pänsen mellan det fackliga och det politiska arbetet mer tydlig. Engqvist ser
nog problemet ur intern socialdemokratisk synvinkel men frågans räckvidd är
mgalunda begränsad till rörelsen. Om vi
ett ögonblick bortser från fonderna som
sådana vore det nämligen ett nytt och för
… i fondsverige kommer LO att
diktera de politiska besluten utan
att behöva eller kunna ta det politiska ansvaret.
demokratin främmande inslag, om ett av
rik dag partierna och därtill det största
reducerades till bulvan för fackets makt- 91
anspråk. Detta skulle inte vara korporativism utan något ännu värre. Ty i Fondsverige kommer LO att diktera de politiska besluten utan att behöva eller kunna ta det politiska ansvaret.
Sedda ur det perspektiv som här anlagts utgör löntagarfonderna inte början
utan slutet på en utveckling. LO:s uppstigande som den politiskt ledande kraften inom arbetarrörelsen fullbordas. Allt
hänger nu på 1985 års riksdagsval. slutsatsen av mitt resonemang kan synas paradoxal. Borgerlig seger och en därpå
följande fondavveckling kommer att
stärka socialdemokratiska partiet som
självständig kraft med politisk integritet
gentemot LO. Därmed öppnar sig utsikter till ett rimligare politiskt samarbetsklimat över huvud taget.