Niels Jörgen Haagerup; Borgerlig framgång men ingen seger i Danmark
1984
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
..
NIELS J0RGEN HAAGERUP:
Borgerlig framgång men inte seger
i Danmark
Ejier det danska I’Cilet i januari skre1•
Svensk Tidskrifis medarbetare i Danmark, Nie/s J~rgen Haagerup, den1w
bedömning av vad som nu skulle hända.
Mogens Glistrups parti gick starkt tillbf.lka, och Haagerup påpekar att nu kan
man mindre än någonsin förutsäga hur
de kvarvarande resterna av partiet kommer att uppträda. Den danska säkerhetspolitiken kan, säger han, genom socialdemokraterna bli alltmera radikalt
inriktad. Det svåraste problemet för regeringen är ändå ekonomin: Danmark är
ett svårt skuldsatt land, långt 1•ärre än
Sverige. Regeringen är inne pli rätt l’iig,
men oppositionen kan återigen sabotera
regeringspolitiken.
Nie/s Jr,jrgen Haagerup är utrikespolitisk skribent. Han var ledarskribent i Berlingske Tidende till 1979 och
är sedan 1978 chefför det danska utrikespolitiska institutet. 1979-1984
var han liberalledamot av Europaparlamentet.
Sedan 1971, då den första borgerliga
samlingsregeringen på långa tider avslutade tre år av en inte särskild lyckad
regim, har Danmark haft val vartannat
år. Då 1983 gick till ända skulle man
annars kunnat tro, att man skulle slippa
dessa ofta förekommande val, dubbelt så
många gånger som grundlagen förutsätter (en fyraårs-period). Men jullovet
hade knappt börjat förrän oppositionen
till vänster med Socialdemokratiet i spetsen, denna gång med hjälp av det mera
obestämbara Fremskridtspartiet, valde
att rösta emot finanslagen.
Långt ifrån för första gången fick regeringen Schli.iter, bestående av Konservative, Venstre, Centrumdemokraterna
och Kristeligt Folkeparti, se sig som m~
noritet i Folketinget. Men denna gång
fanns det inte något sätt att kringgå ställ·
niogen och ingen tvekan från statsminis·
terns sida. De många förödmjukelser,
som regeringen fått finna sig i på del
utrikespolitiska området, och de bak·
slag, som några av regeringens andra för·
slag fått lida, hade inte givit anledning tiO
nyval. Men då finanslagen förkastades
kunde regeringschefen med bästa
vete utskriva nyval. förlitande sig på
han i varje fall för sitt eget partis ·
mande och antagligen för hela regeringea.
skulle kunna inkassera en rimlig
vinst.
Valet den 10 januari blev dock ·
helt vad regeringen och dess chef
hoppats, även om Det konservative
keparti vann sin hittills största seger
nom att öka antalet mandat med så
ket som 16 och därmed få 42
Detta var litet mindre än flera
mätningar hade förutsagt. Tydligen
väljarna låtit sig påverka av
att sprida rösterna på regeringspartierna,
då en ensidig konservativ seger annars
skulle skapat problem för fortsättningen
av den s k fyrklöverregeringen.
Resultatet blev i varje fall att regeringens näst största parti, Venstre, Danmarks liberala parti, som har lika många
ministrar i regeringen som de konservativa, nämligen åtta, klarade sig och även
ökade sitt väljarunderlag en smula i förhållande till tidigare. Kristetigt Folkeparti, som många varit rädda skulle gå
tillbaka, fick ett extra mandat. Men
Centrum-Demokraterna under Erhard
Jakobsen – som många anser som regeringens egentliga konstruktiva tillgång –
måste inkassera ett avsevärt nederlag.
Allt som allt gick regeringspartierna
fram från 66 till 77 mandat. Det magiska
talet är emellertid 89, och det var praktiskt taget ingen som hade vågat hoppas
att den borgerliga regeringen skulle nå så
långt. Det fanns en utbredd förväntan att
regeringen efter valet skulle kunna förlita sig på antingen Det radikale Venstre
för att genomföra sin ekonomiska politik
eller på Fremskridtspartiet för att avvärja nya utrikespolitiska stormanlopp från
vänsteroppositionens sida. Intet av detta
gick i uppfyllelse. Tillsammans med Det
radikale Venstre och tre av de fyra nordatlantiska mandaten – 2 från Färöarna
och ett från Grönland – kan regeringspartierna nätt och jämnt få en säker majoritet för att genomföra finanslagen och
gå vidare med sin ekonomiska politik,
som regeringen haft en avsevärd framgång med sedan den tillträdde hösten
1982.
Läget i dag
Den parlamentariska situation, som nu
97
är ett faktum i Danmark, skiljer sig nätt
och jämnt fördelaktigt från den som
rådde då valet skrevs ut. Socialdemokratiet, som i föregående val inte kunnat
komma så högt som under partiets storhetstid på 60-talet, lyckades trots allt
hålla ställningen. Med en förlust av bara
l ,3% av det samlade antalet röster (sammanlagt 31,6 %) klarade partiet valet
med 56 mandat, vilket bara är tre färre
än vad de hade förut. Överraskande för
de flesta var Det radikale Venstres lilla
framgång, som betydde att detta parti,
som under årtionden utövat en förhållandevis stor makt genom att vara balansfaktorn mellan det socialistiska och det
icke-socialistiska Danmark, fick tio mandat. Inget av de partier, som för ögonblicket är utanför Folketinget, kom in.
Kommunisterna var så långt från att nå
spärrgränsen på 2%, att de inte en gång
fick röster till en enda procent av det
samlade antalet avgivna röster. Däremot
höll Socialistisk Folkeparti ställningen
med 11,5% av rösterna och 21 mandat,
medan Mogens Glistrups Fremskridtsparti led ett så förkrossande nederlag, att
många nu börjar se partiets upplösning
inom en snar framtid som en trolig möjlighet.
Mogens Glistrup upplevde valet från
fängelset, där han avtjänar en dom på
3 1/2 års fängelse för skattebrott. Men
han blev ändå vald ännu en gång till Folketinget, där han har haft säte sedan han
fick sitt överraskande genombrott 1973
med hela 27 mandat. Denna gång gick
partiet ned till 6 mandat. Detta är en
förlust på tio och därmed är antagligen
slutet nära. Det är inte många som gråter
över detta i de övriga partierna. För regeringen har det inte desto mindre den
olägenheten, att Fremskridtspartiets rester antagligen kommer att uppträda ännu
mer oförutsägbart än tidigare. Partiet är
nu alltför litet för att regeringen skulle
kunna hämta röster därifrån för att skydda sig mot socialisternas försök att ändra
riktningen för dansk säkerhetspolitik.
Detta sista förhållande. att den socialistiska oppositionen med alltid beredvilligt
om än tidvis passivt stöd från Det radikale Venstre söker påverka dansk säkerhetspolitik i mera kritisk riktning gentemot NATOs kärnvapen och USAs utrikespolitik, är nog ett fenomen. som bör
uppmärksammas med stort allvar i de
andra nordiska länderna, bland dem Sverige.
Den s k ”nordiska balansen”, som under långa tider har ansetts vara medverkande till en avsevärd politisk stabilitet i
Norden, kan med denna gradvisa förändring i dansk säkerhetspolitik bli undergrävd. Det skulle vara ytterst betänkligt
om det lättsinniga umgänget med tanken
på Norden som en kärnvapenfri zon.
som den socialistiska oppositionen i
Danmark nu ser seriöst på och som de
kanske kan få en majoritet för, skulle
följas upp i grannländerna. Därmed skulle ett viktigt element i den nordiska balansen kunna försvinna.
Den ekonomiska politiken
Som situationen nu ser ut skulle det finnas förhållandevis goda förutsättningar
för en vidareutveckling av den ekonomiska politik, som regeringen slog in på
då den avlöste de trötta socialdemokraterna 1982. Denna ekonomiska politik
har haft påtagligt goda resultat. De offentliga utgifterna håller på att bromsas
upp, det är en tydlig uppgång i den ekonomiska aktiviteten. försäljningen av bia
bilar har gått upp betydligt, det bygg
långt flera bostäder än under föregående
år och framför allt har investeringarna
stigit väsentligt. Räntan har fallit från !l
till 13% och inflationen har – som i eD
rad västliga länder – sjunkit
ned till 5-6% eller ändå lägre.
… att den socialistiska opposirio·
nen … söker plh·erka dansk sa·
kerhetspolitik i mera kritisk rikt·
ning gentemot NATOs kiinmtpen
och USAs utrikespolitik … htir
uppmärksammas med stort allre/T
i andra nordiska länder …
Inte desto mindre har den danska regeringen med dess något osäkra majontet alltjämt en enorm uppgift framför ~ig.
De föregående tio åren har ju Danmark
skuldsatt sig så grundligt. att det väl inte
har gått upp ens för alla danska väljare
Underskottet i betalningsbalansen 1983
är visserligen ”bara” lOmiljarder kr. viJ.
ket är det lägsta sedan 1978. Men del
samlade utlandsskulden närmar sig snad
200 miljarder kr. motsvarande 34000kr
pr invånare. Den fortsatta ökningena
utlandsskulden beror nu uteslutande Ii
räntor och amorteringar och, som del
ekonomiska medarbetaren i Berlingske
Tidende fastslog i en artikel kort forc
valet, Danmark är en av världens m
skuldsatta nationer räknat per invånare
Också den inländska statsskulden
enorm. Det var i protest mot denna st
skuld som Fremskridtspartiet slöt sig
vänsteroppositionen och röstade 1111t
finanslagen, varvid regeringen blev
tvungen att utskriva val. Det var en barock situation, för Fremskridtspartiet
hade krävt större nedskärningar, medan
socialisterna fann , att regeringen hade
gått för långt i sin sociala politik.
Allt detta innebär att regeringen fortsättningsvis måste manövrera mellan
skären och kan vänta sig överraskningar
och obehagligheter från vänsteroppositionen, som väl vädrar morgonluft trots
den lilla förlusten av mandat. Men då
99
mandatförlusten bara var två och prognoserna hade förutspått en större förlust för vänstersidan i dansk politik, har
Anker J~rgensen knappast tappat modet. Därför är det föga troligt att den
borgerliga fyrklöverregeringen kan räkna med fyra års arbetsro. Tvärtom är det
all möjlig anledning att förvänta sig att de
hittillsvarande så ofta förekommande valen kommer att återupprepas och att väljarna tillfrågas igen om ett par år eller
kanske ännu tidigare.
::
i
\
~ l
;
l
’
i
~
:
l.
J
:
;
’
NIELS J0RGEN HAAGERUP:
Borgerlig framgång men inte seger
i Danmark
Ejier det danska I’Cilet i januari skre1•
Svensk Tidskrifis medarbetare i Danmark, Nie/s J~rgen Haagerup, den1w
bedömning av vad som nu skulle hända.
Mogens Glistrups parti gick starkt tillbf.lka, och Haagerup påpekar att nu kan
man mindre än någonsin förutsäga hur
de kvarvarande resterna av partiet kommer att uppträda. Den danska säkerhetspolitiken kan, säger han, genom socialdemokraterna bli alltmera radikalt
inriktad. Det svåraste problemet för regeringen är ändå ekonomin: Danmark är
ett svårt skuldsatt land, långt 1•ärre än
Sverige. Regeringen är inne pli rätt l’iig,
men oppositionen kan återigen sabotera
regeringspolitiken.
Nie/s Jr,jrgen Haagerup är utrikespolitisk skribent. Han var ledarskribent i Berlingske Tidende till 1979 och
är sedan 1978 chefför det danska utrikespolitiska institutet. 1979-1984
var han liberalledamot av Europaparlamentet.
Sedan 1971, då den första borgerliga
samlingsregeringen på långa tider avslutade tre år av en inte särskild lyckad
regim, har Danmark haft val vartannat
år. Då 1983 gick till ända skulle man
annars kunnat tro, att man skulle slippa
dessa ofta förekommande val, dubbelt så
många gånger som grundlagen förutsätter (en fyraårs-period). Men jullovet
hade knappt börjat förrän oppositionen
till vänster med Socialdemokratiet i spetsen, denna gång med hjälp av det mera
obestämbara Fremskridtspartiet, valde
att rösta emot finanslagen.
Långt ifrån för första gången fick regeringen Schli.iter, bestående av Konservative, Venstre, Centrumdemokraterna
och Kristeligt Folkeparti, se sig som m~
noritet i Folketinget. Men denna gång
fanns det inte något sätt att kringgå ställ·
niogen och ingen tvekan från statsminis·
terns sida. De många förödmjukelser,
som regeringen fått finna sig i på del
utrikespolitiska området, och de bak·
slag, som några av regeringens andra för·
slag fått lida, hade inte givit anledning tiO
nyval. Men då finanslagen förkastades
kunde regeringschefen med bästa
vete utskriva nyval. förlitande sig på
han i varje fall för sitt eget partis ·
mande och antagligen för hela regeringea.
skulle kunna inkassera en rimlig
vinst.
Valet den 10 januari blev dock ·
helt vad regeringen och dess chef
hoppats, även om Det konservative
keparti vann sin hittills största seger
nom att öka antalet mandat med så
ket som 16 och därmed få 42
Detta var litet mindre än flera
mätningar hade förutsagt. Tydligen
väljarna låtit sig påverka av
att sprida rösterna på regeringspartierna,
då en ensidig konservativ seger annars
skulle skapat problem för fortsättningen
av den s k fyrklöverregeringen.
Resultatet blev i varje fall att regeringens näst största parti, Venstre, Danmarks liberala parti, som har lika många
ministrar i regeringen som de konservativa, nämligen åtta, klarade sig och även
ökade sitt väljarunderlag en smula i förhållande till tidigare. Kristetigt Folkeparti, som många varit rädda skulle gå
tillbaka, fick ett extra mandat. Men
Centrum-Demokraterna under Erhard
Jakobsen – som många anser som regeringens egentliga konstruktiva tillgång –
måste inkassera ett avsevärt nederlag.
Allt som allt gick regeringspartierna
fram från 66 till 77 mandat. Det magiska
talet är emellertid 89, och det var praktiskt taget ingen som hade vågat hoppas
att den borgerliga regeringen skulle nå så
långt. Det fanns en utbredd förväntan att
regeringen efter valet skulle kunna förlita sig på antingen Det radikale Venstre
för att genomföra sin ekonomiska politik
eller på Fremskridtspartiet för att avvärja nya utrikespolitiska stormanlopp från
vänsteroppositionens sida. Intet av detta
gick i uppfyllelse. Tillsammans med Det
radikale Venstre och tre av de fyra nordatlantiska mandaten – 2 från Färöarna
och ett från Grönland – kan regeringspartierna nätt och jämnt få en säker majoritet för att genomföra finanslagen och
gå vidare med sin ekonomiska politik,
som regeringen haft en avsevärd framgång med sedan den tillträdde hösten
1982.
Läget i dag
Den parlamentariska situation, som nu
97
är ett faktum i Danmark, skiljer sig nätt
och jämnt fördelaktigt från den som
rådde då valet skrevs ut. Socialdemokratiet, som i föregående val inte kunnat
komma så högt som under partiets storhetstid på 60-talet, lyckades trots allt
hålla ställningen. Med en förlust av bara
l ,3% av det samlade antalet röster (sammanlagt 31,6 %) klarade partiet valet
med 56 mandat, vilket bara är tre färre
än vad de hade förut. Överraskande för
de flesta var Det radikale Venstres lilla
framgång, som betydde att detta parti,
som under årtionden utövat en förhållandevis stor makt genom att vara balansfaktorn mellan det socialistiska och det
icke-socialistiska Danmark, fick tio mandat. Inget av de partier, som för ögonblicket är utanför Folketinget, kom in.
Kommunisterna var så långt från att nå
spärrgränsen på 2%, att de inte en gång
fick röster till en enda procent av det
samlade antalet avgivna röster. Däremot
höll Socialistisk Folkeparti ställningen
med 11,5% av rösterna och 21 mandat,
medan Mogens Glistrups Fremskridtsparti led ett så förkrossande nederlag, att
många nu börjar se partiets upplösning
inom en snar framtid som en trolig möjlighet.
Mogens Glistrup upplevde valet från
fängelset, där han avtjänar en dom på
3 1/2 års fängelse för skattebrott. Men
han blev ändå vald ännu en gång till Folketinget, där han har haft säte sedan han
fick sitt överraskande genombrott 1973
med hela 27 mandat. Denna gång gick
partiet ned till 6 mandat. Detta är en
förlust på tio och därmed är antagligen
slutet nära. Det är inte många som gråter
över detta i de övriga partierna. För regeringen har det inte desto mindre den
olägenheten, att Fremskridtspartiets rester antagligen kommer att uppträda ännu
mer oförutsägbart än tidigare. Partiet är
nu alltför litet för att regeringen skulle
kunna hämta röster därifrån för att skydda sig mot socialisternas försök att ändra
riktningen för dansk säkerhetspolitik.
Detta sista förhållande. att den socialistiska oppositionen med alltid beredvilligt
om än tidvis passivt stöd från Det radikale Venstre söker påverka dansk säkerhetspolitik i mera kritisk riktning gentemot NATOs kärnvapen och USAs utrikespolitik, är nog ett fenomen. som bör
uppmärksammas med stort allvar i de
andra nordiska länderna, bland dem Sverige.
Den s k ”nordiska balansen”, som under långa tider har ansetts vara medverkande till en avsevärd politisk stabilitet i
Norden, kan med denna gradvisa förändring i dansk säkerhetspolitik bli undergrävd. Det skulle vara ytterst betänkligt
om det lättsinniga umgänget med tanken
på Norden som en kärnvapenfri zon.
som den socialistiska oppositionen i
Danmark nu ser seriöst på och som de
kanske kan få en majoritet för, skulle
följas upp i grannländerna. Därmed skulle ett viktigt element i den nordiska balansen kunna försvinna.
Den ekonomiska politiken
Som situationen nu ser ut skulle det finnas förhållandevis goda förutsättningar
för en vidareutveckling av den ekonomiska politik, som regeringen slog in på
då den avlöste de trötta socialdemokraterna 1982. Denna ekonomiska politik
har haft påtagligt goda resultat. De offentliga utgifterna håller på att bromsas
upp, det är en tydlig uppgång i den ekonomiska aktiviteten. försäljningen av bia
bilar har gått upp betydligt, det bygg
långt flera bostäder än under föregående
år och framför allt har investeringarna
stigit väsentligt. Räntan har fallit från !l
till 13% och inflationen har – som i eD
rad västliga länder – sjunkit
ned till 5-6% eller ändå lägre.
… att den socialistiska opposirio·
nen … söker plh·erka dansk sa·
kerhetspolitik i mera kritisk rikt·
ning gentemot NATOs kiinmtpen
och USAs utrikespolitik … htir
uppmärksammas med stort allre/T
i andra nordiska länder …
Inte desto mindre har den danska regeringen med dess något osäkra majontet alltjämt en enorm uppgift framför ~ig.
De föregående tio åren har ju Danmark
skuldsatt sig så grundligt. att det väl inte
har gått upp ens för alla danska väljare
Underskottet i betalningsbalansen 1983
är visserligen ”bara” lOmiljarder kr. viJ.
ket är det lägsta sedan 1978. Men del
samlade utlandsskulden närmar sig snad
200 miljarder kr. motsvarande 34000kr
pr invånare. Den fortsatta ökningena
utlandsskulden beror nu uteslutande Ii
räntor och amorteringar och, som del
ekonomiska medarbetaren i Berlingske
Tidende fastslog i en artikel kort forc
valet, Danmark är en av världens m
skuldsatta nationer räknat per invånare
Också den inländska statsskulden
enorm. Det var i protest mot denna st
skuld som Fremskridtspartiet slöt sig
vänsteroppositionen och röstade 1111t
finanslagen, varvid regeringen blev
tvungen att utskriva val. Det var en barock situation, för Fremskridtspartiet
hade krävt större nedskärningar, medan
socialisterna fann , att regeringen hade
gått för långt i sin sociala politik.
Allt detta innebär att regeringen fortsättningsvis måste manövrera mellan
skären och kan vänta sig överraskningar
och obehagligheter från vänsteroppositionen, som väl vädrar morgonluft trots
den lilla förlusten av mandat. Men då
99
mandatförlusten bara var två och prognoserna hade förutspått en större förlust för vänstersidan i dansk politik, har
Anker J~rgensen knappast tappat modet. Därför är det föga troligt att den
borgerliga fyrklöverregeringen kan räkna med fyra års arbetsro. Tvärtom är det
all möjlig anledning att förvänta sig att de
hittillsvarande så ofta förekommande valen kommer att återupprepas och att väljarna tillfrågas igen om ett par år eller
kanske ännu tidigare.
::
i
\
~ l
;
l
’
i
~
:
l.
J
:
;
’