Ledare; Borgerlighet till heders
1984
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Borgerlighet till heders
Det är mycket troligt – det finns i alla
fall inget historiskt exempel som motsäger det – att en medelklass är oumbärlig för en bestående ekonomisk dynamik.
Som Thomas Malthus uttryckte det
1798: ”Om ingen människa kunde hoppas på framgång eller behövde frukta sitt
fall i samhället, och om fliten inte fick sin
belöning och lättjan sitt straff, skulle de
mellersta grupperna troligen inte vara
vad de är.”
Framväxten av en medelklass tycks
vara både en orsak till och ett mått på en
civilisations framsteg. Åsikten, att de
ekonomiska, bildningsmässiga och kulturella privilegier som medelklassen åtnjuter bör bli allas egendom, skulle fram
till för tjugofem år sedan mötts av så gott
som enhälligt bifall. ”Förborgerligande!” av den stora massan av arbetande
människor ansågs som ett önskvärt och
uppnåeligt mål.
Numera har opinionen svängt kraftigt.
Med framväxten av olika sub- och vulgärmarxistiska läror har ”arbetarklassens värderingar” förhärligats och medelklassen och dess borgerliga värderingar nedsvärtats. Medelklassens ekonomiska nedgång till följd av den progressiva beskattningen, inflationen och
fackföreningsmakten är gemensam för
hela västvärlden, även om nedgångens
takt och omfattning varierar avsevärt.
”Överallt hörs ljudet av fallande murbruk när medelklassvärderingarnas katedral, det stora monumentet över 1800-
talets rättskaffenhet, hederlighet och
osjälviskt arbete, rasar till marken”,
skrev Paul Johnson i sin bok ”Samhällets fiender” (Ratio/Timbro 1980). Den
relativa försämringen för medelklassen,
den grupp som spelar en så stor roll för
den västerländska civilisationens tillkomst och fortlevnad , är en av de största
sociala förändringarna i vår tid.
Genom hela historien har alla intelligenta samhällskommentatorer välkomnat framväxaodet av en blomstrande medelklass, som de helt riktigt förknippat
med ekonomiskt välstånd, politisk stabilitet, ökad individuell frihet och kulturell
utveckling. Denna medelklass, som
sträcker sig från hantverkaren/enmansföretagaren till de främsta inom de lärda
yrkena, har frambragt den ojämförligt
största delen av såväl målare, arkitekter,
författare och musiker som av administratörer, tekniker och vetenskapsmän,
på vilka en kulturs styrka och kvalitet
vilar. Medelklassens välbefinnande är
måhända det bästa måttet på samhällets
välbefinnande i stort, och vaije politiskt
system som systematiskt förföljer sin
medelklass kommer troligen inte att förbli vare sig fritt eller blomstrande länge
till.
Det ligger inte något moraliskt osunt i
att ha en medelklass i samhället eller att
bejaka dess borgerliga värderingar. Ingen skall behöva skämmas för att vara
bourgeois, för att iaktta en borgerlig livsföring eller att rätta sig efter borgerliga
kulturella och moraliska normer. Att det
över huvud taget är nödvändigt att hävda
en sådan rätt säger en hel del om vår tid;
och vår tids orimliga förkärlek för en
minsta gemensam nämnare – social likriktning.
I många år har pendeln svängt för
långt.
Civilisationen kommer alltid att befinna sig i farozonen hotad av den upprö-
rande dumheten bland de mäktiga, likgil·
tigheten hos de välbeställda, splittringen
bland de intelligenta och välmenande
och apatin hos den stora massan, för att
åter citera Paul Johnson. Men det behö-
ver inte vara för sent.
Vi måste återupprätta vår tro på moralregler. Det är inte sant att alla regler
för mänskligt uppförande är relativa och
bara återspeglar kulturella antaganden
och ekonomiska uppgörelser. Det är inte
sant att vårt beteende helt och hållet beror på miljön. Inte heller är det sant att
viljan att införa moralnormer skulle tyda
på ett förmätet och oberättigat anspråk
på ofelbarhet. Tvärtom är denna vilja i
det långa loppet en nödvändig förutsättning för människans lycka och möjlighet
att överleva. Vad som däremot är sant är
att valje människa i moralisk mening är
fri, kan reagera på moralregler och kan
välja mellan gott och ont.
Vi måste återupprätta balansen i ekonomin. En galopperande inflation sätter
fart på en moralisk korruption som tär på
själva hjärtat av samhällskroppen. Det är
den direkta motsatsen till drömmen om
ett samhälle byggt på gemenskap. Där
samhällsmoralen lär oss att se oss själva
som en del av en helhet – som medlemmar av ett mänskligt samhälle, baserat
på kamratskap, ömsesidig hjälp, vänlighet, tillit, generositet och framtidshopp – sätter inflationen upp grupper
mot varandra och gör egenintresset till
ledstjärnan i livet. Den tvingar alla att
anta en aggressiv, avundsjuk attityd.
115
Den förvandlar pengar och deras oavbrutet sjunkande köpkraft till ett huvudintresse för varenda människa, till det
dominerande samtalsämnet, det ständiga
övervägandet bakom varje mått och
steg. Den straffar inte bara fattiga, gamla, sjuka och svaga utan även hyggliga,
försagda, osjälviska, förståndiga, måttliga, rättvisa, lojala och generösa. Den
låter samhällsklimatet bestämmas av de
rovgiriga, hänsynslösa, antisociala och
buffliga.
Inflationen försvårar nödvändiga skattesänkningar och diskrediterar borgerliga värderingar. Det sanningsenliga budskapet om att de höga skatterna inte
längre gör det lönande att arbeta och
spara – ett hedervärt borgerligt budskap
– får inte tillräckligt genomslag i opinionen, därför att människorna med egna
ögon kan se att standardskillnaderna
fortfarande är betydande. Men dagens
skillnader i levnadsstandard beror till
mindre del på skillnader i inkomst efter
skatt och mer på inflationsvinster, skattefusk, skatteplanering och ”klipp”. Fö-
reteelser som inte beror på marknadsekonomin, utan på felaktiga politiska beslut, men som ändå bringar marknadsekonomin i vanrykte och försvårar en
återgång till ett samhälle som belönar arbete och sparsamhet och alla de andra
borgerliga värderingar som förtjänar att
återupprättas.
Det är mycket troligt – det finns i alla
fall inget historiskt exempel som motsäger det – att en medelklass är oumbärlig för en bestående ekonomisk dynamik.
Som Thomas Malthus uttryckte det
1798: ”Om ingen människa kunde hoppas på framgång eller behövde frukta sitt
fall i samhället, och om fliten inte fick sin
belöning och lättjan sitt straff, skulle de
mellersta grupperna troligen inte vara
vad de är.”
Framväxten av en medelklass tycks
vara både en orsak till och ett mått på en
civilisations framsteg. Åsikten, att de
ekonomiska, bildningsmässiga och kulturella privilegier som medelklassen åtnjuter bör bli allas egendom, skulle fram
till för tjugofem år sedan mötts av så gott
som enhälligt bifall. ”Förborgerligande!” av den stora massan av arbetande
människor ansågs som ett önskvärt och
uppnåeligt mål.
Numera har opinionen svängt kraftigt.
Med framväxten av olika sub- och vulgärmarxistiska läror har ”arbetarklassens värderingar” förhärligats och medelklassen och dess borgerliga värderingar nedsvärtats. Medelklassens ekonomiska nedgång till följd av den progressiva beskattningen, inflationen och
fackföreningsmakten är gemensam för
hela västvärlden, även om nedgångens
takt och omfattning varierar avsevärt.
”Överallt hörs ljudet av fallande murbruk när medelklassvärderingarnas katedral, det stora monumentet över 1800-
talets rättskaffenhet, hederlighet och
osjälviskt arbete, rasar till marken”,
skrev Paul Johnson i sin bok ”Samhällets fiender” (Ratio/Timbro 1980). Den
relativa försämringen för medelklassen,
den grupp som spelar en så stor roll för
den västerländska civilisationens tillkomst och fortlevnad , är en av de största
sociala förändringarna i vår tid.
Genom hela historien har alla intelligenta samhällskommentatorer välkomnat framväxaodet av en blomstrande medelklass, som de helt riktigt förknippat
med ekonomiskt välstånd, politisk stabilitet, ökad individuell frihet och kulturell
utveckling. Denna medelklass, som
sträcker sig från hantverkaren/enmansföretagaren till de främsta inom de lärda
yrkena, har frambragt den ojämförligt
största delen av såväl målare, arkitekter,
författare och musiker som av administratörer, tekniker och vetenskapsmän,
på vilka en kulturs styrka och kvalitet
vilar. Medelklassens välbefinnande är
måhända det bästa måttet på samhällets
välbefinnande i stort, och vaije politiskt
system som systematiskt förföljer sin
medelklass kommer troligen inte att förbli vare sig fritt eller blomstrande länge
till.
Det ligger inte något moraliskt osunt i
att ha en medelklass i samhället eller att
bejaka dess borgerliga värderingar. Ingen skall behöva skämmas för att vara
bourgeois, för att iaktta en borgerlig livsföring eller att rätta sig efter borgerliga
kulturella och moraliska normer. Att det
över huvud taget är nödvändigt att hävda
en sådan rätt säger en hel del om vår tid;
och vår tids orimliga förkärlek för en
minsta gemensam nämnare – social likriktning.
I många år har pendeln svängt för
långt.
Civilisationen kommer alltid att befinna sig i farozonen hotad av den upprö-
rande dumheten bland de mäktiga, likgil·
tigheten hos de välbeställda, splittringen
bland de intelligenta och välmenande
och apatin hos den stora massan, för att
åter citera Paul Johnson. Men det behö-
ver inte vara för sent.
Vi måste återupprätta vår tro på moralregler. Det är inte sant att alla regler
för mänskligt uppförande är relativa och
bara återspeglar kulturella antaganden
och ekonomiska uppgörelser. Det är inte
sant att vårt beteende helt och hållet beror på miljön. Inte heller är det sant att
viljan att införa moralnormer skulle tyda
på ett förmätet och oberättigat anspråk
på ofelbarhet. Tvärtom är denna vilja i
det långa loppet en nödvändig förutsättning för människans lycka och möjlighet
att överleva. Vad som däremot är sant är
att valje människa i moralisk mening är
fri, kan reagera på moralregler och kan
välja mellan gott och ont.
Vi måste återupprätta balansen i ekonomin. En galopperande inflation sätter
fart på en moralisk korruption som tär på
själva hjärtat av samhällskroppen. Det är
den direkta motsatsen till drömmen om
ett samhälle byggt på gemenskap. Där
samhällsmoralen lär oss att se oss själva
som en del av en helhet – som medlemmar av ett mänskligt samhälle, baserat
på kamratskap, ömsesidig hjälp, vänlighet, tillit, generositet och framtidshopp – sätter inflationen upp grupper
mot varandra och gör egenintresset till
ledstjärnan i livet. Den tvingar alla att
anta en aggressiv, avundsjuk attityd.
115
Den förvandlar pengar och deras oavbrutet sjunkande köpkraft till ett huvudintresse för varenda människa, till det
dominerande samtalsämnet, det ständiga
övervägandet bakom varje mått och
steg. Den straffar inte bara fattiga, gamla, sjuka och svaga utan även hyggliga,
försagda, osjälviska, förståndiga, måttliga, rättvisa, lojala och generösa. Den
låter samhällsklimatet bestämmas av de
rovgiriga, hänsynslösa, antisociala och
buffliga.
Inflationen försvårar nödvändiga skattesänkningar och diskrediterar borgerliga värderingar. Det sanningsenliga budskapet om att de höga skatterna inte
längre gör det lönande att arbeta och
spara – ett hedervärt borgerligt budskap
– får inte tillräckligt genomslag i opinionen, därför att människorna med egna
ögon kan se att standardskillnaderna
fortfarande är betydande. Men dagens
skillnader i levnadsstandard beror till
mindre del på skillnader i inkomst efter
skatt och mer på inflationsvinster, skattefusk, skatteplanering och ”klipp”. Fö-
reteelser som inte beror på marknadsekonomin, utan på felaktiga politiska beslut, men som ändå bringar marknadsekonomin i vanrykte och försvårar en
återgång till ett samhälle som belönar arbete och sparsamhet och alla de andra
borgerliga värderingar som förtjänar att
återupprättas.