Ledare; Olof Palme griper in
1984
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
r
Olof Palme griper in
”Högervargarna ylar över Palmes endagsbesök i Nicaragua”, skrev en socialdemokratisk ledarskribent i ett inte
oävet försök att nå ned till sin partiledares nivå när det gäller skällsord. De
borgerliga varningarna var naturligtvis
meningslösa. Palme kan inte motstå att
få uppträda, när tillfälle ges, och i utlandet skrattar man mer åt honom bakom
hans rygg än ondgör sig över honom.
Hans socialistiska vänner vet också hur
man skall ta honom. UD hade meddelat
att han skulle göra ett ”arbetsbesök”,
inte ett officiellt besök i Nicaragua, men
redan på flygplatsen demonstrerades
sanningsvärdet av denna kommunike.
Palme mottogs, naturligtvis efter eget
medgivande, hur officiellt som helst och
fick marschera framför fronten av ett
uppställt hederskompani, vilket han –
om sanningen skall fram – gör bättre än
Tage Erlander på sin tid. Erlander gick
på sned och såg förlägen ut, men Palme
skiner av lycka.
Att Palme också i övrigt mottogs ödmjukt kan man förstå: det berodde mindre på hans demokratiska visdomsord än
på de löften om många skattemiljoner
som han spred omkring sig. Hans förtrogne Pierre Schori lovade samtidigt på
Sveriges vägnar ett kraftigt stöd åt revolutionärerna i El Salvador. Typiskt nog
gavs dessa löften samtidigt som regeringen Palmes talesmän i Stockholm vägrade
svenskt försvar de belopp, som ÖB och
även försvarsministern i samma regering
funnit nödvändiga.
Men Miskitoindianerna, fördrivna av
de regerande sandinisterna från sina boplatser och förföljda av armen? Palme
framförde en statsmannamässig varning,
som besvarades inte med att indianerna
skulle få återvända till sina hem utan
med ett erkännande av att det kanske var
ett misstag att driva bort dem. Palme
strök över med hartassen: också vi
svenskar har felat, tänk på samer och på
zigenare.
En och annan har ställt sig frågan: när
mördade svensk militär samer sist? Har
svenska zigenare kastats i gaskamrar e~
ler vad? Andra har frågat: när får vi en
statsminister som, när han talar i utlan·
det, vet vad han säger om Sverige?
Inom det socialdemokratiska partiet
tycks det vara en spridd uppfattning att
Olof Palme i utlandet betraktas som en
statsman och därför skulle vi svenskar
vara skyldiga att se upp till honom.
Nu vet ju vi, att Olof Palme i sina
svenska uppträdanden inte alltid är sär·
skilt vederhäftig, att han använder något
som man har rätt att kalla ett ohyfsat
språk mot sina motståndare. Hur är han
då i utlandet? Skulle han där vara allde·
les förändrad? Det är högst osannolikt
att så är fallet.
I själva verket använder Palme i utlandet lika enkla medel i sina tal och vid
sina framträdanden som han gör i Sverige. Möjligen säger han inte lika många
otidigheter på andra språk som han gör
på svenska, men vi kommer ju ihåg vad
han på svenska kunde säga om president
Nixon och nog blev detta översatt tiD
engelska.
Vi vet vad han har sagt om premiärministern i Storbritannien, Mrs Thatcher,
och man kan vara helt säker på att så-
dant inte har gått obemärkt förbi.
Det påstås – och sannolikt med rätta
– att Olof Palme talar god franska. Det
är ju en tillgång för en svensk statsminister. Hur många skällsord han kan på
franska är däremot förborgat.
Det är uppenbart att Olof Palme trivs i
utlandet och själv känner sig uppskattad.
Givetvis är det behagligt att vara medlare för FNs räkning mellan Irak och
Iran, men hittills har han inte lyckats
åstadkomma någonting. Han sitter i en
kommission som bär hans namn och som
veterligen inte gjort någon nytta. Säkert
vet vi att några socialistiska ledare är
direkt besvärade av honom. Att han
reste till Andropovs begravning i
Moskva är ingenting att säga om. Man
skall bara konstatera att han inte hörde
till de utvalda som efterträdaren särskilt
uppmärksammade. Det kan ju för övrigt
vara lika gott så med tanke på vad som
vid samma tid hände i Karlskrona skärgård.
Herr Palme griper in där han menar att
han kan framträda som statsman. Det
betyder inte att han är en statsman. Han
är en rastlös person som söker en uppgift
som kan ge honom varaktig berömmelse.
Att vara statsminister i Sverige och att
här möta vardagens bekymmer är inte
117
tillräckligt för honom.
Olof PaJmes många internationella engagemang och ambitioner har tvingat honom – med eller mot hans vilja – att
tona ned för att inte säga dölja eller rentav förneka Sveriges ideologiska hemhörighet bland de västliga demokratierna
och det faktum att vi även ekonomiskt
och kulturellt tveklöst är en del av vad
som litet högtidligt men ändå fullt berättigat har brukat kallats den fria världen.
Olof Palmes förtröstan på att försäkringarna från hans vän från Palmekommissionen herr Arbatov skulle leda till
att de sovjetiska kränkningarna av vårt
lands territorium skulle upphöra har
misslyckats.
Men Olof Palmes misslyckande är
större än så. Hela hans utrikespolitiska
linje, motiverad av Olof PaJmes ambitioner att framstå som en statsman och av
hans ovilja att ta en öppen strid med det
egna partiets vänsterfalang, som varit
hans stöd och vars fånge han blivit, har
brutit samman.
Olof Palme griper in
”Högervargarna ylar över Palmes endagsbesök i Nicaragua”, skrev en socialdemokratisk ledarskribent i ett inte
oävet försök att nå ned till sin partiledares nivå när det gäller skällsord. De
borgerliga varningarna var naturligtvis
meningslösa. Palme kan inte motstå att
få uppträda, när tillfälle ges, och i utlandet skrattar man mer åt honom bakom
hans rygg än ondgör sig över honom.
Hans socialistiska vänner vet också hur
man skall ta honom. UD hade meddelat
att han skulle göra ett ”arbetsbesök”,
inte ett officiellt besök i Nicaragua, men
redan på flygplatsen demonstrerades
sanningsvärdet av denna kommunike.
Palme mottogs, naturligtvis efter eget
medgivande, hur officiellt som helst och
fick marschera framför fronten av ett
uppställt hederskompani, vilket han –
om sanningen skall fram – gör bättre än
Tage Erlander på sin tid. Erlander gick
på sned och såg förlägen ut, men Palme
skiner av lycka.
Att Palme också i övrigt mottogs ödmjukt kan man förstå: det berodde mindre på hans demokratiska visdomsord än
på de löften om många skattemiljoner
som han spred omkring sig. Hans förtrogne Pierre Schori lovade samtidigt på
Sveriges vägnar ett kraftigt stöd åt revolutionärerna i El Salvador. Typiskt nog
gavs dessa löften samtidigt som regeringen Palmes talesmän i Stockholm vägrade
svenskt försvar de belopp, som ÖB och
även försvarsministern i samma regering
funnit nödvändiga.
Men Miskitoindianerna, fördrivna av
de regerande sandinisterna från sina boplatser och förföljda av armen? Palme
framförde en statsmannamässig varning,
som besvarades inte med att indianerna
skulle få återvända till sina hem utan
med ett erkännande av att det kanske var
ett misstag att driva bort dem. Palme
strök över med hartassen: också vi
svenskar har felat, tänk på samer och på
zigenare.
En och annan har ställt sig frågan: när
mördade svensk militär samer sist? Har
svenska zigenare kastats i gaskamrar e~
ler vad? Andra har frågat: när får vi en
statsminister som, när han talar i utlan·
det, vet vad han säger om Sverige?
Inom det socialdemokratiska partiet
tycks det vara en spridd uppfattning att
Olof Palme i utlandet betraktas som en
statsman och därför skulle vi svenskar
vara skyldiga att se upp till honom.
Nu vet ju vi, att Olof Palme i sina
svenska uppträdanden inte alltid är sär·
skilt vederhäftig, att han använder något
som man har rätt att kalla ett ohyfsat
språk mot sina motståndare. Hur är han
då i utlandet? Skulle han där vara allde·
les förändrad? Det är högst osannolikt
att så är fallet.
I själva verket använder Palme i utlandet lika enkla medel i sina tal och vid
sina framträdanden som han gör i Sverige. Möjligen säger han inte lika många
otidigheter på andra språk som han gör
på svenska, men vi kommer ju ihåg vad
han på svenska kunde säga om president
Nixon och nog blev detta översatt tiD
engelska.
Vi vet vad han har sagt om premiärministern i Storbritannien, Mrs Thatcher,
och man kan vara helt säker på att så-
dant inte har gått obemärkt förbi.
Det påstås – och sannolikt med rätta
– att Olof Palme talar god franska. Det
är ju en tillgång för en svensk statsminister. Hur många skällsord han kan på
franska är däremot förborgat.
Det är uppenbart att Olof Palme trivs i
utlandet och själv känner sig uppskattad.
Givetvis är det behagligt att vara medlare för FNs räkning mellan Irak och
Iran, men hittills har han inte lyckats
åstadkomma någonting. Han sitter i en
kommission som bär hans namn och som
veterligen inte gjort någon nytta. Säkert
vet vi att några socialistiska ledare är
direkt besvärade av honom. Att han
reste till Andropovs begravning i
Moskva är ingenting att säga om. Man
skall bara konstatera att han inte hörde
till de utvalda som efterträdaren särskilt
uppmärksammade. Det kan ju för övrigt
vara lika gott så med tanke på vad som
vid samma tid hände i Karlskrona skärgård.
Herr Palme griper in där han menar att
han kan framträda som statsman. Det
betyder inte att han är en statsman. Han
är en rastlös person som söker en uppgift
som kan ge honom varaktig berömmelse.
Att vara statsminister i Sverige och att
här möta vardagens bekymmer är inte
117
tillräckligt för honom.
Olof PaJmes många internationella engagemang och ambitioner har tvingat honom – med eller mot hans vilja – att
tona ned för att inte säga dölja eller rentav förneka Sveriges ideologiska hemhörighet bland de västliga demokratierna
och det faktum att vi även ekonomiskt
och kulturellt tveklöst är en del av vad
som litet högtidligt men ändå fullt berättigat har brukat kallats den fria världen.
Olof Palmes förtröstan på att försäkringarna från hans vän från Palmekommissionen herr Arbatov skulle leda till
att de sovjetiska kränkningarna av vårt
lands territorium skulle upphöra har
misslyckats.
Men Olof Palmes misslyckande är
större än så. Hela hans utrikespolitiska
linje, motiverad av Olof PaJmes ambitioner att framstå som en statsman och av
hans ovilja att ta en öppen strid med det
egna partiets vänsterfalang, som varit
hans stöd och vars fånge han blivit, har
brutit samman.