Ledare; Sverige i nedgång
1984
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Sverige i nedgång
l ett specialnummer av serien ”Världspolitikens dagsfrågor” har docent Gunnar Sjöstedt skrivit om ”Sverige – litet
och svagt?” Han visar hur Sverige sedan
60-talet fått minskade förutsättningar att
utöva internationellt inflytande. Sverige
har sämre resurser nu än då. Det gäller
både ekonomiskt-politiskt och militärpolitiskt.
Den ekonomiska tillväxten i Sverige
jämfört t ex med i OECD-länderna har
under de senaste tio åren utvecklats i
dålig riktning. Den svenska exporten
jämfört med världshandeln har sjunkit.
Vi lider av den växande utlandsskulden.
Detta och mycket annat gör att Sverige
inte är någon ekonomisk stormakt. Det
kan tilläggas, att i omvärldens ögon lär
löntagarfonderna inte ändra på den uppfattningen.
Sveriges svaghet har blivit uppenbar
också på det säkerhetspolitiska området.
Det fanns en tid då Sverige hade ett
märkvärdigt starkt inflytande både i Geneve och i New York. l tex frågor om
rustningskontroll hade Alva Myrdal en
stark position. Nu är hon, vilket Sjöstedt
artigt undviker att nämna, följd av Maj
Britt Theorin. I New York har vi en ambassadör, som nyligen meddelat att han
saknar förtroende för det departement
och den departementschef han lyder under. Den senare är visserligen totalt
misslyckad som utrikesminister, men att
detta offentligt bekräftas av den svenska
ambassadören i FN kan inte höja Sveriges anseende.
Sådana händelser går inte spårlöst
förbi. Men de kan rättas till inom få år,
efter valet 1985. Viktigare är försvaret.
Regeringen, med livligt stöd av kommunisterna, vill inte och vågar inte tala om
vad försvaret i det nya utrikespolitiska
läget behöver. Sverige gick in i efterkrigstiden med ett gott och tillräckligt
försvar. Ett sådant har vi inte längre. ÖB
har sagt ifrån att vi inte kan försvara
stora delar av landet. Skåne och VästSverige riskerar att förlora sitt luftförsvar. Hur det står till med försvaret av
svensk kust vet alla, ry sarna bäst. I sanningens namn bör sägas, att därvidlag är
inte den nuvarande regeringen ensam ansvarig.
Sjöstedt pekar på några alternativ för
svensk försvarspolitik. Regeringen kan
acceptera vårt trängda läge; men då måste den vara utomordentligt försiktig och
hålla låg profil inom utrikespolitiken. Eller får regeringen betala vad det kostar
att återställa försvarets avskräckande
förmåga; men det blir mycket dyrt och
fordrar uppoffringar på andra områden.
Eller börjar vi samarbeta med NATO;
det skulle innebära att ge upp den alliansfria politiken. Eller – och Sjöstedt
vågar här tala klartext – kommer vi
överens med Sovjetunionen, så att dess
säkerhetsintressen vad beträffar svenskt
territorium till lands och sjöss tillfredsställs.
Den sista möjligheten kan tyckas vara
så verklighetsfrämmande att ingen ens
tänkt på den. Men i de sista av dessa
dagar har den aktualiserats. statsminister Palme må ha blivit missförstådd i den
s k Ferm-affären. Men ett faktum är, att i
utländska kretsar gått rykten att det var i
denna riktning han agerade. Detta är
djupt beklagligt. Olof Palme kan väl inte
~tällas till ansvar för sådan rykten. Men
det är hans personlighet och hans uppträdande som gör att de på sina håll blir
trodda.
l ett specialnummer av serien ”Världspolitikens dagsfrågor” har docent Gunnar Sjöstedt skrivit om ”Sverige – litet
och svagt?” Han visar hur Sverige sedan
60-talet fått minskade förutsättningar att
utöva internationellt inflytande. Sverige
har sämre resurser nu än då. Det gäller
både ekonomiskt-politiskt och militärpolitiskt.
Den ekonomiska tillväxten i Sverige
jämfört t ex med i OECD-länderna har
under de senaste tio åren utvecklats i
dålig riktning. Den svenska exporten
jämfört med världshandeln har sjunkit.
Vi lider av den växande utlandsskulden.
Detta och mycket annat gör att Sverige
inte är någon ekonomisk stormakt. Det
kan tilläggas, att i omvärldens ögon lär
löntagarfonderna inte ändra på den uppfattningen.
Sveriges svaghet har blivit uppenbar
också på det säkerhetspolitiska området.
Det fanns en tid då Sverige hade ett
märkvärdigt starkt inflytande både i Geneve och i New York. l tex frågor om
rustningskontroll hade Alva Myrdal en
stark position. Nu är hon, vilket Sjöstedt
artigt undviker att nämna, följd av Maj
Britt Theorin. I New York har vi en ambassadör, som nyligen meddelat att han
saknar förtroende för det departement
och den departementschef han lyder under. Den senare är visserligen totalt
misslyckad som utrikesminister, men att
detta offentligt bekräftas av den svenska
ambassadören i FN kan inte höja Sveriges anseende.
Sådana händelser går inte spårlöst
förbi. Men de kan rättas till inom få år,
efter valet 1985. Viktigare är försvaret.
Regeringen, med livligt stöd av kommunisterna, vill inte och vågar inte tala om
vad försvaret i det nya utrikespolitiska
läget behöver. Sverige gick in i efterkrigstiden med ett gott och tillräckligt
försvar. Ett sådant har vi inte längre. ÖB
har sagt ifrån att vi inte kan försvara
stora delar av landet. Skåne och VästSverige riskerar att förlora sitt luftförsvar. Hur det står till med försvaret av
svensk kust vet alla, ry sarna bäst. I sanningens namn bör sägas, att därvidlag är
inte den nuvarande regeringen ensam ansvarig.
Sjöstedt pekar på några alternativ för
svensk försvarspolitik. Regeringen kan
acceptera vårt trängda läge; men då måste den vara utomordentligt försiktig och
hålla låg profil inom utrikespolitiken. Eller får regeringen betala vad det kostar
att återställa försvarets avskräckande
förmåga; men det blir mycket dyrt och
fordrar uppoffringar på andra områden.
Eller börjar vi samarbeta med NATO;
det skulle innebära att ge upp den alliansfria politiken. Eller – och Sjöstedt
vågar här tala klartext – kommer vi
överens med Sovjetunionen, så att dess
säkerhetsintressen vad beträffar svenskt
territorium till lands och sjöss tillfredsställs.
Den sista möjligheten kan tyckas vara
så verklighetsfrämmande att ingen ens
tänkt på den. Men i de sista av dessa
dagar har den aktualiserats. statsminister Palme må ha blivit missförstådd i den
s k Ferm-affären. Men ett faktum är, att i
utländska kretsar gått rykten att det var i
denna riktning han agerade. Detta är
djupt beklagligt. Olof Palme kan väl inte
~tällas till ansvar för sådan rykten. Men
det är hans personlighet och hans uppträdande som gör att de på sina håll blir
trodda.