Ledare; Svensk neutralitet
1984
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Svensk neutralitet
Sveriges säkershetspolitiska läge har förändrats de senaste åren. Ett viktigt inslag i denna förändring är att den är uppenbar, för oss och för andra. Tystlåtenhet vad gäller den säkerhetspolitiska debatten, liksom underlåtenhet att agera i
enlighet med vad det förändrade säkerhetspolitiska läget kräver, kan därför få
sin särskilda tolkning. Det kan gälla både
inom Sverige, där det finns en risk att det
kan upplevas som ”syndigt” i sig att föra
säkerhetspolitisk debatt, dels i omvärlden där det kan framstå som att vi inte är
särskilt angelägna att möta en förändrad
säkerhetspolitisk bild.
Enighet vad gäller neutralitetspolitikens grunder och syften finns . Denna
enighet är givetvis av stort värde. För
andra länder framstår det därmed som
trovärdigt att den svenska neutralitetspolitiken inte är beroende av valutgångar
vart tredje år. Eftersom de säkerhetspolitiska tidsperspektiven är betydligt
längre än de svenska valperioderna är en
sådan enighet faktiskt en förutsättning
för att neutralitetspolitiken skall vara
trovärdig. Enigheten vad gäller alliansfriheten som sådan är därför av ett stort
värde.
Detta får inte leda till att någon kan
kräva att vi i Sverige skall vara eniga om
hur säkerhets- och utrikespolitiken bäst
skall utföras för att uppfylla vad neutralitetspolitiken kräver. Snarare skulle det
drabba neutralitetspolitikens trovärdighet om tystlåtenhet leder oss till en
strutsmentalitet i säkerhetspolitiska frå-
gor. Och ingenting kan enklare skada
neutralitetspolitikens trovärdighet än om
kritik mot den förda utrikespolitiken av
ett regeringsparti framställs som attacker
mot neutralitetspolitiken. Då framställs
ju faktiskt den svenska neutralitetspolit~
ken som avhängig kommande valresul·
tat.
Den säkerhets- och utrikespolitiska
debatt som vi sett växa fram under de
senaste åren i Sverige är en kon ekvens
av två skeenden.
Dels har norra Europa kommit att bli
ett allt viktigare område, framför allt för
Sovjetunionen. Därav frekvensen av ubåtskränkningar. Denna förändrina
torde vara uppenbar för de flesta säker·
hetspolitiska bedömare. undantaget
torde vara Sveriges utrikesminister.
Dels har den svenska socialdemokratin – i likhet med sina västeuropeiska
motsvarigheter – under påverkan a
fredsrörelsen och den egna ambitionell
att som socialdemokrati spela en inter!lltionell roll fått en förändrad syn på vall
svensk neutralitetspolitik kräver. De011
förändring präglas också av att Olof N
me kombinerar rollen som statsminister
med ambitionen att som person spela Cl
internationell roll.
Den utveckling, som har prä-
svensk och västeuropeisk socialdemt
krati under 70-talet och till nu, har bast
rats på en vilja att ta avstånd lika myckd
från såväl det kapitalisti ka systellid
som det kommunistiska. Den europei
socialdemokratin vill vara den tredje vi
gen, fristående från de ideologiska, k…
tureila och säkerhetspolitiska bindnilllf
som kommit att dominera det internalit
nella skeendet sedan andra
slut.
Den roll som socialdemokratin
spela internationellt ställer krav på
distans, inte bara till militära al
utan också till de samhällssystem
öst respektive väst kommit att sy
sera. Om kommunismen i öst som ekonomiskt system är lika förkastlig som kapitali men, så ser man också öst och väst
om lika hotfulla mot freden. Och socialdemokratin skall helst vara försoningens
brygga mellan dessa två block. För Olof
Palme som person har den rollen varit
särskilt attraktiv. Som politiker i ett litet
land ges rentav ingen annan möjlighet att
vinna internationell storhet.
Denna ideologiska grund har givetvis
präglat den utrikespolitik som socialdemokratin vill föra . Olof Palme som person har en mycket nära koppling till förändringen . Efter att som enskilt statsråd
ha engagerat sig mycket hårt på den nuvarande Hanoidiktaturens sida i Vietnamkriget drev han 1971 fram en regeringsdeklaration som mycket definitivt
stängde dörren för ett svenskt medlemskap i EG. p g av att detta ansågs oförenligt med neutralitetspolitiken. Tidigare
hade man inte så definitivt velat påstå att
svensk neutralitetspolitik var oförenlig
med medlemskap i EG. Året därpå,
1972, fattades det försvarsbeslut som
lade grunden för den svenska marinens
nedrustning. Det var ett försvarsbeslut
som byggde på en förväntad avspänning
i Europa. Avspänningens möjligheter
överskattades eftersom man underskattade den spänning som finns mellan två
så skilda system som demokrati och diktatur.
Den ovilja att tala om ubåtar som kännetecknar regeringen Palme beror på en
ovilja att acceptera denna spänning liksom mot att markera mot Sovjetunionen.
U-båtarnas existens stör nämligen den
världsbild som den socialdemokratiska
utrikespolitiken bygger på. Därför avfärdas militära bevis på främmande u-båts- 169
verksamhet med att det finns människor
som sett sjöodjur i Loch Ness, samtidigt
som man säger sig vilja ”ta fasta på”
sovjetiska försäkringar om att Sovjet
inte kränker våra gränser.
Dessa skilda bilder skapar tillsammans
ett mönster där det politiska agerandet
framställs som viktigare för den svenska
neutralitetens trovärdighet än vår militä-
ra förmåga att hävda den . Men händelserna i Karlskrona punkterar denna socialdemokratiska syn. Avtal och folkrätt
är mindre värda än militär förmåga när
man har att göra med en stormakt som är
beredd att nonchalera avtal och folkrätt.
Den försvarskompromiss som träffades mellan de fyra partierna innebär att
pengar på kort sikt räddades åt försvaret
men den får inte innebära att försvarsdebatten på lång sikt stryps. Kompromissen innebär nämligen att den svenska
nedrustningen gradvis fortsätter. Därför
får kompromissen inte tolkas som en
enighet kring de säkerhets- och utrikespolitiska bedömningar som varit vägledande för socialdemokratins syn på försvarets framtida utveckling.
Det är Moderata Samlingspartiets
uppgift i svensk politik att garantera att
det inte finns någon enighet kring doktriner som bygger på att vi med politisk
återhållsamhet tror oss kunna vinna ett
förtroende för neutralitetspolitiken på ett
bättre sätt än vad ett starkt svenskt försvar kan ge. 1984 års försvarskompromiss måste därför vara startpunkten för
en försvars- och säkerhetspolitisk debatt, som tar sin utgångspunkt i att
svenskt försvar behöver större resurser,
inte mindre. Den oenigheten är av värde
för svensk neutralitetspolitik.
Sveriges säkershetspolitiska läge har förändrats de senaste åren. Ett viktigt inslag i denna förändring är att den är uppenbar, för oss och för andra. Tystlåtenhet vad gäller den säkerhetspolitiska debatten, liksom underlåtenhet att agera i
enlighet med vad det förändrade säkerhetspolitiska läget kräver, kan därför få
sin särskilda tolkning. Det kan gälla både
inom Sverige, där det finns en risk att det
kan upplevas som ”syndigt” i sig att föra
säkerhetspolitisk debatt, dels i omvärlden där det kan framstå som att vi inte är
särskilt angelägna att möta en förändrad
säkerhetspolitisk bild.
Enighet vad gäller neutralitetspolitikens grunder och syften finns . Denna
enighet är givetvis av stort värde. För
andra länder framstår det därmed som
trovärdigt att den svenska neutralitetspolitiken inte är beroende av valutgångar
vart tredje år. Eftersom de säkerhetspolitiska tidsperspektiven är betydligt
längre än de svenska valperioderna är en
sådan enighet faktiskt en förutsättning
för att neutralitetspolitiken skall vara
trovärdig. Enigheten vad gäller alliansfriheten som sådan är därför av ett stort
värde.
Detta får inte leda till att någon kan
kräva att vi i Sverige skall vara eniga om
hur säkerhets- och utrikespolitiken bäst
skall utföras för att uppfylla vad neutralitetspolitiken kräver. Snarare skulle det
drabba neutralitetspolitikens trovärdighet om tystlåtenhet leder oss till en
strutsmentalitet i säkerhetspolitiska frå-
gor. Och ingenting kan enklare skada
neutralitetspolitikens trovärdighet än om
kritik mot den förda utrikespolitiken av
ett regeringsparti framställs som attacker
mot neutralitetspolitiken. Då framställs
ju faktiskt den svenska neutralitetspolit~
ken som avhängig kommande valresul·
tat.
Den säkerhets- och utrikespolitiska
debatt som vi sett växa fram under de
senaste åren i Sverige är en kon ekvens
av två skeenden.
Dels har norra Europa kommit att bli
ett allt viktigare område, framför allt för
Sovjetunionen. Därav frekvensen av ubåtskränkningar. Denna förändrina
torde vara uppenbar för de flesta säker·
hetspolitiska bedömare. undantaget
torde vara Sveriges utrikesminister.
Dels har den svenska socialdemokratin – i likhet med sina västeuropeiska
motsvarigheter – under påverkan a
fredsrörelsen och den egna ambitionell
att som socialdemokrati spela en inter!lltionell roll fått en förändrad syn på vall
svensk neutralitetspolitik kräver. De011
förändring präglas också av att Olof N
me kombinerar rollen som statsminister
med ambitionen att som person spela Cl
internationell roll.
Den utveckling, som har prä-
svensk och västeuropeisk socialdemt
krati under 70-talet och till nu, har bast
rats på en vilja att ta avstånd lika myckd
från såväl det kapitalisti ka systellid
som det kommunistiska. Den europei
socialdemokratin vill vara den tredje vi
gen, fristående från de ideologiska, k…
tureila och säkerhetspolitiska bindnilllf
som kommit att dominera det internalit
nella skeendet sedan andra
slut.
Den roll som socialdemokratin
spela internationellt ställer krav på
distans, inte bara till militära al
utan också till de samhällssystem
öst respektive väst kommit att sy
sera. Om kommunismen i öst som ekonomiskt system är lika förkastlig som kapitali men, så ser man också öst och väst
om lika hotfulla mot freden. Och socialdemokratin skall helst vara försoningens
brygga mellan dessa två block. För Olof
Palme som person har den rollen varit
särskilt attraktiv. Som politiker i ett litet
land ges rentav ingen annan möjlighet att
vinna internationell storhet.
Denna ideologiska grund har givetvis
präglat den utrikespolitik som socialdemokratin vill föra . Olof Palme som person har en mycket nära koppling till förändringen . Efter att som enskilt statsråd
ha engagerat sig mycket hårt på den nuvarande Hanoidiktaturens sida i Vietnamkriget drev han 1971 fram en regeringsdeklaration som mycket definitivt
stängde dörren för ett svenskt medlemskap i EG. p g av att detta ansågs oförenligt med neutralitetspolitiken. Tidigare
hade man inte så definitivt velat påstå att
svensk neutralitetspolitik var oförenlig
med medlemskap i EG. Året därpå,
1972, fattades det försvarsbeslut som
lade grunden för den svenska marinens
nedrustning. Det var ett försvarsbeslut
som byggde på en förväntad avspänning
i Europa. Avspänningens möjligheter
överskattades eftersom man underskattade den spänning som finns mellan två
så skilda system som demokrati och diktatur.
Den ovilja att tala om ubåtar som kännetecknar regeringen Palme beror på en
ovilja att acceptera denna spänning liksom mot att markera mot Sovjetunionen.
U-båtarnas existens stör nämligen den
världsbild som den socialdemokratiska
utrikespolitiken bygger på. Därför avfärdas militära bevis på främmande u-båts- 169
verksamhet med att det finns människor
som sett sjöodjur i Loch Ness, samtidigt
som man säger sig vilja ”ta fasta på”
sovjetiska försäkringar om att Sovjet
inte kränker våra gränser.
Dessa skilda bilder skapar tillsammans
ett mönster där det politiska agerandet
framställs som viktigare för den svenska
neutralitetens trovärdighet än vår militä-
ra förmåga att hävda den . Men händelserna i Karlskrona punkterar denna socialdemokratiska syn. Avtal och folkrätt
är mindre värda än militär förmåga när
man har att göra med en stormakt som är
beredd att nonchalera avtal och folkrätt.
Den försvarskompromiss som träffades mellan de fyra partierna innebär att
pengar på kort sikt räddades åt försvaret
men den får inte innebära att försvarsdebatten på lång sikt stryps. Kompromissen innebär nämligen att den svenska
nedrustningen gradvis fortsätter. Därför
får kompromissen inte tolkas som en
enighet kring de säkerhets- och utrikespolitiska bedömningar som varit vägledande för socialdemokratins syn på försvarets framtida utveckling.
Det är Moderata Samlingspartiets
uppgift i svensk politik att garantera att
det inte finns någon enighet kring doktriner som bygger på att vi med politisk
återhållsamhet tror oss kunna vinna ett
förtroende för neutralitetspolitiken på ett
bättre sätt än vad ett starkt svenskt försvar kan ge. 1984 års försvarskompromiss måste därför vara startpunkten för
en försvars- och säkerhetspolitisk debatt, som tar sin utgångspunkt i att
svenskt försvar behöver större resurser,
inte mindre. Den oenigheten är av värde
för svensk neutralitetspolitik.