Dagens frågor; Kommunernas uppgifter
1984
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Dagens frågor
Kommunernas uppgifter
skomakare, bliv vid din läst, heter det,
men det förefaller tyvärr som om det
talesättet är okänt i de flesta kommuner.
En forskare vid ekonomiska institutionen vid Linköpings universitet, Christer
Olofsson, har undersökt hur kommunala
industriutvecklingsbolag fungerar. De
resultat han kommer fram till är inte uppmuntrande.
Under 1981/82 tillförde kommunerna
drygt 80 miljoner kr till 96 kommunala
bolag och stiftelser med industriutvecklande uppgifter. I realiteten var beloppen
dock betydligt högre, bl a på grund av
ränte- och amorteringsfria lån från kommunerna som inte ingick i undersökningen. Dessutom gick det inte att få fram
hur mycket kommunerna satsat på fastighetsaffårer för att bistå näringslivet.
Så mycket är likväl känt sedan tidigare
som att det rör sig om avsevärda summor.
Enligt studien har 70 procent av landets kommuner aktiebolag eller stiftelse
för den verksamhet som rör näringslivet.
Men det förekommer också att kommunstyrelsen eller kommunfullmäktige
sköter de sakerna själva tillsammans
med särskilda tjänstemän.
Vad blir då effekterna av de här aktiviteterna? Jo, ju mera renodlat bolagens
och stiftelsernas åtgärder inriktas på nä-
ringslivet, desto sämre blir det ekonomiska resultatet för dem. Ibland handlar
det om stora insatser av skattebetalarnas
pengar. Örebro Kommuns Industribyggnadsbolag AB med 6,2 miljoner kr i förlust fick exempelvis 6,85 miljoner kr i
bidrag av kommunen.
Minst dåligt går det när kommunerna
ägnar sig åt fastighetsförvaltning, men
ingenting säger ju att inte privata företag
klarar de uppgifterna lika bra eller bätt·
re. Vidare har vissa kommunala bolag
borgensåtaganden som är så omfattande
att de inte skulle kunna fortsätta verk·
samheten om de tvingades infria dem
Därför förutsätts i undersökningen att
kommunerna lovat att täcka eventuella
förluster.
Det är lätt att instämma i Christer
Olofssons egna slutsatser: kommunalpolitiker är inte speciellt lämpliga personer
att slussa in pengar i företag. De riskerar
ju ingenting för egen del och saknar ofta
rätta kontakter för att kunna skaffa sia
en realistisk bedömning av läget för eu
företag. De tenderar också att ersätta af.
färsmässiga analyser med förhoppnint
ar.
Det skulle otvivelaktigt vara värdefui
om kommunerna koncentrerade sig Ji
de uppgifter som normalt tillkommrr
dem – de räcker mer än väl. Och i get
gäld avstod från att låta skattemedel sJö.
sas bort på mer eller mindre olönsamiii
näringslivsprojekt.
Fel om aktieutdelning
Nyhetsprogrammet Dagens Eko är int
längre att lita på. I den ekonomiska rapporteringen kan numera vilka underlf
heter som helst släppas igenom. Ett
redaktionen gjorde sålunda i mars a
egen undersökning av aktieutdelninga
som gav en helt felaktig bild av verklf
heten.
Mitt under avtalsförhandlingarna~
porterade Alice Petren om hur aktietf.
delningen hade ökat med 100 procent~
två år medan lönerna bara hade stigit
procent. Eko-inslaget gavs mycket t)i
ligt prägeln att aktieägarna gynnades
mycket mer än de anställda. Dessutom
antyddes med exempel från bankerna att
de an tällda skulle ha kunnat få många
tiotusentals kronor i extra tillskott om
aktieutdelningen i stället gavs ut i lön .
Sanningen bakom inslaget uppfattade
nog inte många lyssnare. Men inledningsvis nämndes att Ekots uppgifter
byggde på granskningen av ett tiotal fö-
retag. Genom att välja ut orepresentativa
företag kan vad som helst bevisas – det
måste väl ändå Eko-redaktionens ledning vara medveten om.
Att uppgifterna verkligen var orepreentativa måste Ekot ha kunnat misstänka. Veckan innan hade nämligen Nä-
ringslivets Ekonomifakta publicerat en
sammanställning av utvecklingen av utdelningar och lönekostnader som visade
att aktieutdelningen hade ökat 35 procent 1982- 84 medan lönerna ökade 17
procent.
Detta gäller en kortsiktig jämförelse.
På lång sikt – sedan 1965 – har aktieutdelningen ökat väsentligt långsammare
än lönekostnaderna. Om aktieägarna och
löntagarna under denna tid hade fått
samma procentuella påslag skulle lönerna idag legat på en 40 procent lägre nivå
än vad som nu är fallet. Men om detta
sades ingenting i Eko-inslaget. Inte heller nämndes att aktieutdelningen i börsföretagen bara motsvarar ca 2 procent av
deras lönekostnader.
Risk för monopol
Kollektivismen. även dess värsta
avarter, är svår att driva tillbaka. Vad
värre är, den tenderar också att breda ut
sig på nya områden.
171
Kollektivanslutningen av fackföreningsmedlemmar till det socialdemokratiska partiet torde dessbättre vara
dödsdömd. Dels bestämmer sig allt fler
fackliga organisationer för att träda ur
partiet, dels är samtliga borgerliga partier eniga om att förbjuda systemet. Följaktligen behövs endast en ny ickesocialistisk majoritet i riksdagen för att kollektivanslutningen skall kunna avskaffas .
Ett annat obehagligt uttryck för kollektivism som dykt upp på senare tid är
Folksams tecknande av obligatorisk,
kollektiv hemförsäkring för de anslutna i
Elektrikerförbundet. Försäkringsinspektionen har, naturligt nog, reagerat och
vädjat till andra försäkringsbolag att avstå från sådana avtal innan frågan prö-
vats. Dessutom uppdrog konkurrenterna
Länsförsäkringar och Skandia åt SIFO
att undersöka allmänhetens åsikt om obligatoriska, kollektiva försäkringar, initierade av facket. Det visade sig då att 71
procent av svenska folket säger nej till
försäkringar av den typen, tillkomna på
det sättet. A v LO-medlemmarna anser
67 procent att det är fel av facket att
syssla med sådana aktiviteter.
Ja, det är fel av ett par principiellt
betydelsefulla skäl.
Obligatoriska, kollektiva hemförsäkringar kan knappast sägas ligga inom de
fackliga organisationernas naturliga
verksamhetsområde. Det är likväl inte
det enda exemplet på insatser i frågor
som ligger utanför de rent fackliga.
Olycksbådande är att tendenserna kan
bli ännu mera markanta i framtiden. Det
förefaller som om facket har en överkapacitet som man inte vet hur man skall
använda. Den av socialdemokraterna in- 172
förda avdragsrätten för fackliga medlemsavgifter kan dessutom leda till rejält
höjda medlemsavgifter de närmaste
åren. Det skulle innebära att de fackliga
organisationernas ekonomiska resurser
ökade ännu mer.
Det är inte facket som skall ordna den
enskildes hemförsäkringar. Det är en angelägenhet som han själv skall sköta.
Allvarligt är också att hemförsäkringar
av det här slaget hos Folksam förrycker
konkurrensen mellan försäkringsbolagen. Det är knappast någon tillfällighet
att Elektrikerförbundet valtjust det företag som sedan länge står socialdemokratin nära. Det medför att Folksam framdeles kan favoriseras på övriga bolags
bekostnad, även om det inte förmår erbjuda bättre och billigare service. Tillåts
den här utvecklingen fortgå kan Folksam
förr eller senare tillskansa sig reell monopolställning i försäkringsbranschen.
Det lär inga försäkringstagare vara
betjänta av, oavsett om de. är fackligt
anslutna eller inte.
Nygammal (s)-syn på facket
Till synes allt mer frustreradjagar socialdemokratin en ny identitet. Den verklighet som mött efter regeringstillträdet är
fylld av ekonomiska och allmänpolitiska
problem. Nya lösningar måste prövas
samtidigt som väljarna – inte minst de
som representeras genom fackföreningsrörelsen – kräver att vallöftena infrias.
Det skapas en politisk osäkerhet med
oro och motsättningar som följd.
Somt utspelas inför öppen ridå. Rosornas krig och fackföreningspressens allt
mer ohöljda utfall mot regeringen är ett
par sådana exempel. Annat är mera svårfångat och avsätter mera svårtydda spår.
Hit hör den socialdemokratiska riksdagsgruppens ibland lyckade försök att
obstruera mot regeringskansliet. Hit hör
också en ökande irritation mellan depar·
tementen. Det står även klart att Olof
PaJmes konfrontationspolitik och den
från socialdemokratisk synpunkt pol~
tiskt sett så valhänt skötta fondfrågan
.skapat förstämning inom stora social·
demokratiska väljargrupper.
Verkligheten har än en gång visat sia
vara svårtämjd.
l sökandet efter en ny identitet lägger
man på försök ut nya kurser. För det
mesta rör det sig om kortsiktiga taktiska
utspel. Det ges emellertid också exempel
på mera allvarliga försök att ange enro.
relseriktning. Det ligger något symboliskt – för att inte säga något patetiskti att det praktiskt taget samtidigt kommer ut två debattskrifter som går tillbaka
till Per Albins folkhem; dels Anna Hedborgs och Rudolf Meidners ”Folkhemsmodellen”, dels John-Olle Perssons <d
Hans Hastes ”Förnyelse i folkhemmet”
Kort och generaliserat skulle del
förstnämnda kunna karakteriseras: FOito
satt färd med facket mot en korparaiii
framtid.
John-Olle Perssons och Hans Has
lilla skrift är till bredden fylld av eng
mang och krav på förnyelse. Efter att
skaffat sig några sidors alibi genom
onyanserad och osaklig kritik av de
gerliga regeringarna och Gösta Bohm
synnerhet presenteras ett kortfattat
gram för en socialdemokratisk poli ·
förnyelse; en reformation med politi
förtecken som för tankarna till en an
reformator.
Du skall som politiker inte ha n
som delar makten med Dig. Vad är det?
Du måste sluta med den långa raden
av eftergifter mot facket. Du måste sätta
tjänstemännen på plats. ·
Du skall hedra effektivitet och enskilt
initiativ. Vad är det?
Du måste förvalta pundet väl även om
det·är offentligt.
Du skall tjäna din nästa. Vad är det?
Den offentliga sektorn skall hjälpa och
~äna. Den offentliga sektorn är ej främst
till för att skapa sysselsättning.
Det handlar om fackets roll och fackets ansvar och det handlar om en ny
socialdemokratisk syn på den offentliga
sektorn. Det står också klart att författarna ser ett samband mellan fackföreningsrörelsen och utvecklingen mot en
stor, föga effektiv, offentlig sektor.
173
Den effektivitet, den ökade avgiftsfinansiering och det behov av initiativ och
entreprenöranda som de båda författarna
efterlyser är viktiga element i den problemlösning som skall rädda och bevara
välfärdsstaten. När andra kräver effektivitet och entreprenöranda för att inte
·säga avgiftsfinansiering – i synnerhet
om de borgerliga gör det – då är det
något helt annat. Då är det ren och skär
spekulation. ·
Man skall givetvis bortse från dessa
tydligen alltid nödvändiga men samtidigt
så onödiga broderier. De skymmer inte
det intressanta faktum att det växer fram
en attityd inom socialdemokratin att facket skall syssla med fackliga frågor. Politikerna skall svara för att på demokratisk
grund lösa samhällsproblemen.
Kommunernas uppgifter
skomakare, bliv vid din läst, heter det,
men det förefaller tyvärr som om det
talesättet är okänt i de flesta kommuner.
En forskare vid ekonomiska institutionen vid Linköpings universitet, Christer
Olofsson, har undersökt hur kommunala
industriutvecklingsbolag fungerar. De
resultat han kommer fram till är inte uppmuntrande.
Under 1981/82 tillförde kommunerna
drygt 80 miljoner kr till 96 kommunala
bolag och stiftelser med industriutvecklande uppgifter. I realiteten var beloppen
dock betydligt högre, bl a på grund av
ränte- och amorteringsfria lån från kommunerna som inte ingick i undersökningen. Dessutom gick det inte att få fram
hur mycket kommunerna satsat på fastighetsaffårer för att bistå näringslivet.
Så mycket är likväl känt sedan tidigare
som att det rör sig om avsevärda summor.
Enligt studien har 70 procent av landets kommuner aktiebolag eller stiftelse
för den verksamhet som rör näringslivet.
Men det förekommer också att kommunstyrelsen eller kommunfullmäktige
sköter de sakerna själva tillsammans
med särskilda tjänstemän.
Vad blir då effekterna av de här aktiviteterna? Jo, ju mera renodlat bolagens
och stiftelsernas åtgärder inriktas på nä-
ringslivet, desto sämre blir det ekonomiska resultatet för dem. Ibland handlar
det om stora insatser av skattebetalarnas
pengar. Örebro Kommuns Industribyggnadsbolag AB med 6,2 miljoner kr i förlust fick exempelvis 6,85 miljoner kr i
bidrag av kommunen.
Minst dåligt går det när kommunerna
ägnar sig åt fastighetsförvaltning, men
ingenting säger ju att inte privata företag
klarar de uppgifterna lika bra eller bätt·
re. Vidare har vissa kommunala bolag
borgensåtaganden som är så omfattande
att de inte skulle kunna fortsätta verk·
samheten om de tvingades infria dem
Därför förutsätts i undersökningen att
kommunerna lovat att täcka eventuella
förluster.
Det är lätt att instämma i Christer
Olofssons egna slutsatser: kommunalpolitiker är inte speciellt lämpliga personer
att slussa in pengar i företag. De riskerar
ju ingenting för egen del och saknar ofta
rätta kontakter för att kunna skaffa sia
en realistisk bedömning av läget för eu
företag. De tenderar också att ersätta af.
färsmässiga analyser med förhoppnint
ar.
Det skulle otvivelaktigt vara värdefui
om kommunerna koncentrerade sig Ji
de uppgifter som normalt tillkommrr
dem – de räcker mer än väl. Och i get
gäld avstod från att låta skattemedel sJö.
sas bort på mer eller mindre olönsamiii
näringslivsprojekt.
Fel om aktieutdelning
Nyhetsprogrammet Dagens Eko är int
längre att lita på. I den ekonomiska rapporteringen kan numera vilka underlf
heter som helst släppas igenom. Ett
redaktionen gjorde sålunda i mars a
egen undersökning av aktieutdelninga
som gav en helt felaktig bild av verklf
heten.
Mitt under avtalsförhandlingarna~
porterade Alice Petren om hur aktietf.
delningen hade ökat med 100 procent~
två år medan lönerna bara hade stigit
procent. Eko-inslaget gavs mycket t)i
ligt prägeln att aktieägarna gynnades
mycket mer än de anställda. Dessutom
antyddes med exempel från bankerna att
de an tällda skulle ha kunnat få många
tiotusentals kronor i extra tillskott om
aktieutdelningen i stället gavs ut i lön .
Sanningen bakom inslaget uppfattade
nog inte många lyssnare. Men inledningsvis nämndes att Ekots uppgifter
byggde på granskningen av ett tiotal fö-
retag. Genom att välja ut orepresentativa
företag kan vad som helst bevisas – det
måste väl ändå Eko-redaktionens ledning vara medveten om.
Att uppgifterna verkligen var orepreentativa måste Ekot ha kunnat misstänka. Veckan innan hade nämligen Nä-
ringslivets Ekonomifakta publicerat en
sammanställning av utvecklingen av utdelningar och lönekostnader som visade
att aktieutdelningen hade ökat 35 procent 1982- 84 medan lönerna ökade 17
procent.
Detta gäller en kortsiktig jämförelse.
På lång sikt – sedan 1965 – har aktieutdelningen ökat väsentligt långsammare
än lönekostnaderna. Om aktieägarna och
löntagarna under denna tid hade fått
samma procentuella påslag skulle lönerna idag legat på en 40 procent lägre nivå
än vad som nu är fallet. Men om detta
sades ingenting i Eko-inslaget. Inte heller nämndes att aktieutdelningen i börsföretagen bara motsvarar ca 2 procent av
deras lönekostnader.
Risk för monopol
Kollektivismen. även dess värsta
avarter, är svår att driva tillbaka. Vad
värre är, den tenderar också att breda ut
sig på nya områden.
171
Kollektivanslutningen av fackföreningsmedlemmar till det socialdemokratiska partiet torde dessbättre vara
dödsdömd. Dels bestämmer sig allt fler
fackliga organisationer för att träda ur
partiet, dels är samtliga borgerliga partier eniga om att förbjuda systemet. Följaktligen behövs endast en ny ickesocialistisk majoritet i riksdagen för att kollektivanslutningen skall kunna avskaffas .
Ett annat obehagligt uttryck för kollektivism som dykt upp på senare tid är
Folksams tecknande av obligatorisk,
kollektiv hemförsäkring för de anslutna i
Elektrikerförbundet. Försäkringsinspektionen har, naturligt nog, reagerat och
vädjat till andra försäkringsbolag att avstå från sådana avtal innan frågan prö-
vats. Dessutom uppdrog konkurrenterna
Länsförsäkringar och Skandia åt SIFO
att undersöka allmänhetens åsikt om obligatoriska, kollektiva försäkringar, initierade av facket. Det visade sig då att 71
procent av svenska folket säger nej till
försäkringar av den typen, tillkomna på
det sättet. A v LO-medlemmarna anser
67 procent att det är fel av facket att
syssla med sådana aktiviteter.
Ja, det är fel av ett par principiellt
betydelsefulla skäl.
Obligatoriska, kollektiva hemförsäkringar kan knappast sägas ligga inom de
fackliga organisationernas naturliga
verksamhetsområde. Det är likväl inte
det enda exemplet på insatser i frågor
som ligger utanför de rent fackliga.
Olycksbådande är att tendenserna kan
bli ännu mera markanta i framtiden. Det
förefaller som om facket har en överkapacitet som man inte vet hur man skall
använda. Den av socialdemokraterna in- 172
förda avdragsrätten för fackliga medlemsavgifter kan dessutom leda till rejält
höjda medlemsavgifter de närmaste
åren. Det skulle innebära att de fackliga
organisationernas ekonomiska resurser
ökade ännu mer.
Det är inte facket som skall ordna den
enskildes hemförsäkringar. Det är en angelägenhet som han själv skall sköta.
Allvarligt är också att hemförsäkringar
av det här slaget hos Folksam förrycker
konkurrensen mellan försäkringsbolagen. Det är knappast någon tillfällighet
att Elektrikerförbundet valtjust det företag som sedan länge står socialdemokratin nära. Det medför att Folksam framdeles kan favoriseras på övriga bolags
bekostnad, även om det inte förmår erbjuda bättre och billigare service. Tillåts
den här utvecklingen fortgå kan Folksam
förr eller senare tillskansa sig reell monopolställning i försäkringsbranschen.
Det lär inga försäkringstagare vara
betjänta av, oavsett om de. är fackligt
anslutna eller inte.
Nygammal (s)-syn på facket
Till synes allt mer frustreradjagar socialdemokratin en ny identitet. Den verklighet som mött efter regeringstillträdet är
fylld av ekonomiska och allmänpolitiska
problem. Nya lösningar måste prövas
samtidigt som väljarna – inte minst de
som representeras genom fackföreningsrörelsen – kräver att vallöftena infrias.
Det skapas en politisk osäkerhet med
oro och motsättningar som följd.
Somt utspelas inför öppen ridå. Rosornas krig och fackföreningspressens allt
mer ohöljda utfall mot regeringen är ett
par sådana exempel. Annat är mera svårfångat och avsätter mera svårtydda spår.
Hit hör den socialdemokratiska riksdagsgruppens ibland lyckade försök att
obstruera mot regeringskansliet. Hit hör
också en ökande irritation mellan depar·
tementen. Det står även klart att Olof
PaJmes konfrontationspolitik och den
från socialdemokratisk synpunkt pol~
tiskt sett så valhänt skötta fondfrågan
.skapat förstämning inom stora social·
demokratiska väljargrupper.
Verkligheten har än en gång visat sia
vara svårtämjd.
l sökandet efter en ny identitet lägger
man på försök ut nya kurser. För det
mesta rör det sig om kortsiktiga taktiska
utspel. Det ges emellertid också exempel
på mera allvarliga försök att ange enro.
relseriktning. Det ligger något symboliskt – för att inte säga något patetiskti att det praktiskt taget samtidigt kommer ut två debattskrifter som går tillbaka
till Per Albins folkhem; dels Anna Hedborgs och Rudolf Meidners ”Folkhemsmodellen”, dels John-Olle Perssons <d
Hans Hastes ”Förnyelse i folkhemmet”
Kort och generaliserat skulle del
förstnämnda kunna karakteriseras: FOito
satt färd med facket mot en korparaiii
framtid.
John-Olle Perssons och Hans Has
lilla skrift är till bredden fylld av eng
mang och krav på förnyelse. Efter att
skaffat sig några sidors alibi genom
onyanserad och osaklig kritik av de
gerliga regeringarna och Gösta Bohm
synnerhet presenteras ett kortfattat
gram för en socialdemokratisk poli ·
förnyelse; en reformation med politi
förtecken som för tankarna till en an
reformator.
Du skall som politiker inte ha n
som delar makten med Dig. Vad är det?
Du måste sluta med den långa raden
av eftergifter mot facket. Du måste sätta
tjänstemännen på plats. ·
Du skall hedra effektivitet och enskilt
initiativ. Vad är det?
Du måste förvalta pundet väl även om
det·är offentligt.
Du skall tjäna din nästa. Vad är det?
Den offentliga sektorn skall hjälpa och
~äna. Den offentliga sektorn är ej främst
till för att skapa sysselsättning.
Det handlar om fackets roll och fackets ansvar och det handlar om en ny
socialdemokratisk syn på den offentliga
sektorn. Det står också klart att författarna ser ett samband mellan fackföreningsrörelsen och utvecklingen mot en
stor, föga effektiv, offentlig sektor.
173
Den effektivitet, den ökade avgiftsfinansiering och det behov av initiativ och
entreprenöranda som de båda författarna
efterlyser är viktiga element i den problemlösning som skall rädda och bevara
välfärdsstaten. När andra kräver effektivitet och entreprenöranda för att inte
·säga avgiftsfinansiering – i synnerhet
om de borgerliga gör det – då är det
något helt annat. Då är det ren och skär
spekulation. ·
Man skall givetvis bortse från dessa
tydligen alltid nödvändiga men samtidigt
så onödiga broderier. De skymmer inte
det intressanta faktum att det växer fram
en attityd inom socialdemokratin att facket skall syssla med fackliga frågor. Politikerna skall svara för att på demokratisk
grund lösa samhällsproblemen.