Matti Häggström; Om trögrörlighet
1984
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
.–
L – – L – –
–
’ – – – ’—-
–
’ – – –
.._
r- ’ – – L – –
r- ’ – – ’ – – –
.–
’ – –
–
1….—
–
L –
rL – –
r- ’ – –
trögrörlighet
För en tid sedan återgavs i Svenska Dagbladet (ob m) en tvist i en anställningsfråga mellan Mariestads kommun ocb
Facklärarförbundet.
En manlig sökande till ett förskollärar·
jobb förbigicks till förmån för en betydligt sämre meriterad kvinna. Efters011
antalet män i förskollärarbranschen ar
avsevärt lägre än numerären kvinnor
luktade det könsdiskriminering lång väg.
Facklärarförbundet krävde också 25~
kr i skadestånd av kommunen. Men de
företrädare opponerade sig, det var inte
alls könsdiskriminering, Jämo hade inte
på galejan att göra. Den mindre kvalifi.
cerade kvinnan fick platsen därför a
hennes sambo var stadsträdgårdsmå
tare – en för kommunen viktig befattning och risken var stor att han annan
skulle flytta från orten.
Fallet illustrerar ett problem som de
fackliga organisationerna i dag ägnar st
ganska litet åt. sannolikt därför att de
inte har några bra lösningar. Hur de 111
gör blir det på något sätt fel.
Det talas numera om värdet av en ror
lig arbetsmarknad. låt vara att vissa ceeterpartister fortfarande grum ar öv
”flyttlasspolitiken” . Men med den ökJ.
de andelen kvinnor på arbetsmarknada
blir det allt svårare för en familj att fl~
från en kommun till en annan.
Om den ena parten, låt oss den hi
gången för enkelhetens skull säga mat
nen. erbjuds en bättre befattning met
högre inkomst i en annan kommun ärdtil
långt ifrån självklart att han vill eller
flytta. En hake kan vara svårigheten
bli av med villan utan att förlora ålskil
med pengar. Ett annat problem, i det
sammanhanget det väsentliga, är
kvinnan självfallet vill ha ett likadant •
bete på den nya orten som det hon redan
har. Hon vill i vart fall ha ett jobb. Får
hon inte det, har familjen helt enkelt inte
råd att flytta, hur ekonomiskt fördelaktiga villkor mannen än erhåller.
Ponera att den kvinnliga parten i vårt
exempel är lärare. Sådana jobb är det
numera ont om i hela landet, men inte
nog med det. Vissa kommuner tillämpar
ett poängsystem som gör det svårare för
en person från annan ort att få anställning. De tjänsteår man haft i den egna
kommunen fördubblas nämligen i förhållande till andra tjänsteår. Systemet motiveras med att det inte längre finns ordinarie tjänster.
Är ett ådant beräkningssätt rättvist?
Knappast, men det är lätt att inse orsakerna till att det införts. Men varför omfattar det inte alla lärare, inklusive
professorer? Ja, samtliga kommunala befattningar? I så fall skulle dock förfarandets avvigsidor framstå i klar dager. Som
det nu är motverkar myndigheterna rörligheten på arbetsmarknaden, den rörlighet som samma myndigheter i andra
sammanhang efterlyser.
sjukvårdsminister Gertrud Sigurdsen
tycks tro att det skulle bli fler fritidspraktiserande läkare i Kiruna och Övertorneå om man hindrar deras verksamhet i Stockholm. Ånej! En sådan fritids- 175
praktiker flyttar ändå inte till Norrland.
För där är arbetsmarknaden ofta för litet
differentierad. Där finns inga jobb för
äkta hälften, vad hon eller han än är utbildad till. Dessutom tycker de kanske
att där är för kallt och att kulturutbudet
är för bristfälligt, men det är en annan
historia.
Naturligt nog är de här problemen en
het potatis för facket. Där kan man rimligtvis inte vara tillfreds med att en mindre kvalificerad sökande slår ut en mera
kompetent, därför att den förre redan
bor i kommunen. Eller därför att- som i
Mariestadsfallet – kommunen inte vill
förlora vederbörandes sambo. Någon
sorts enhetliga principer måste därför de
fackliga organisationerna och de kommunala arbetsgivarna förr eller senare
komma fram till.
Större rörlighet på arbetsmarknaden
behövs. AMS har av det skälet föreslagit
en rejäl höjning av flyttningsbidraget.
Det är befogat, men ännu viktigare är att
göra någonting åt skattepolitiken. Skall
människor förmås flytta till bättre betalda befattningar på annan ort, måste det
också löna sig ekonomiskt för familjen.
Så blir det inte när marginalskatten äter
upp brorslotten av varje lönepåslag.
Matti Häggström
L – – L – –
–
’ – – – ’—-
–
’ – – –
.._
r- ’ – – L – –
r- ’ – – ’ – – –
.–
’ – –
–
1….—
–
L –
rL – –
r- ’ – –
trögrörlighet
För en tid sedan återgavs i Svenska Dagbladet (ob m) en tvist i en anställningsfråga mellan Mariestads kommun ocb
Facklärarförbundet.
En manlig sökande till ett förskollärar·
jobb förbigicks till förmån för en betydligt sämre meriterad kvinna. Efters011
antalet män i förskollärarbranschen ar
avsevärt lägre än numerären kvinnor
luktade det könsdiskriminering lång väg.
Facklärarförbundet krävde också 25~
kr i skadestånd av kommunen. Men de
företrädare opponerade sig, det var inte
alls könsdiskriminering, Jämo hade inte
på galejan att göra. Den mindre kvalifi.
cerade kvinnan fick platsen därför a
hennes sambo var stadsträdgårdsmå
tare – en för kommunen viktig befattning och risken var stor att han annan
skulle flytta från orten.
Fallet illustrerar ett problem som de
fackliga organisationerna i dag ägnar st
ganska litet åt. sannolikt därför att de
inte har några bra lösningar. Hur de 111
gör blir det på något sätt fel.
Det talas numera om värdet av en ror
lig arbetsmarknad. låt vara att vissa ceeterpartister fortfarande grum ar öv
”flyttlasspolitiken” . Men med den ökJ.
de andelen kvinnor på arbetsmarknada
blir det allt svårare för en familj att fl~
från en kommun till en annan.
Om den ena parten, låt oss den hi
gången för enkelhetens skull säga mat
nen. erbjuds en bättre befattning met
högre inkomst i en annan kommun ärdtil
långt ifrån självklart att han vill eller
flytta. En hake kan vara svårigheten
bli av med villan utan att förlora ålskil
med pengar. Ett annat problem, i det
sammanhanget det väsentliga, är
kvinnan självfallet vill ha ett likadant •
bete på den nya orten som det hon redan
har. Hon vill i vart fall ha ett jobb. Får
hon inte det, har familjen helt enkelt inte
råd att flytta, hur ekonomiskt fördelaktiga villkor mannen än erhåller.
Ponera att den kvinnliga parten i vårt
exempel är lärare. Sådana jobb är det
numera ont om i hela landet, men inte
nog med det. Vissa kommuner tillämpar
ett poängsystem som gör det svårare för
en person från annan ort att få anställning. De tjänsteår man haft i den egna
kommunen fördubblas nämligen i förhållande till andra tjänsteår. Systemet motiveras med att det inte längre finns ordinarie tjänster.
Är ett ådant beräkningssätt rättvist?
Knappast, men det är lätt att inse orsakerna till att det införts. Men varför omfattar det inte alla lärare, inklusive
professorer? Ja, samtliga kommunala befattningar? I så fall skulle dock förfarandets avvigsidor framstå i klar dager. Som
det nu är motverkar myndigheterna rörligheten på arbetsmarknaden, den rörlighet som samma myndigheter i andra
sammanhang efterlyser.
sjukvårdsminister Gertrud Sigurdsen
tycks tro att det skulle bli fler fritidspraktiserande läkare i Kiruna och Övertorneå om man hindrar deras verksamhet i Stockholm. Ånej! En sådan fritids- 175
praktiker flyttar ändå inte till Norrland.
För där är arbetsmarknaden ofta för litet
differentierad. Där finns inga jobb för
äkta hälften, vad hon eller han än är utbildad till. Dessutom tycker de kanske
att där är för kallt och att kulturutbudet
är för bristfälligt, men det är en annan
historia.
Naturligt nog är de här problemen en
het potatis för facket. Där kan man rimligtvis inte vara tillfreds med att en mindre kvalificerad sökande slår ut en mera
kompetent, därför att den förre redan
bor i kommunen. Eller därför att- som i
Mariestadsfallet – kommunen inte vill
förlora vederbörandes sambo. Någon
sorts enhetliga principer måste därför de
fackliga organisationerna och de kommunala arbetsgivarna förr eller senare
komma fram till.
Större rörlighet på arbetsmarknaden
behövs. AMS har av det skälet föreslagit
en rejäl höjning av flyttningsbidraget.
Det är befogat, men ännu viktigare är att
göra någonting åt skattepolitiken. Skall
människor förmås flytta till bättre betalda befattningar på annan ort, måste det
också löna sig ekonomiskt för familjen.
Så blir det inte när marginalskatten äter
upp brorslotten av varje lönepåslag.
Matti Häggström