Lennart Blom; Eko-kommissionen, politiskt beställningsskrädderi
1984
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
LENNART BLOM:
Eko-kommissionen, politiskt
beställningsskrädderi
Jden av den socialdemokratiska
regeringen tillsatta
specialkommissionen mot ekonomisk
brottslighet har inte den
parlamentariska oppositionen tagit del.
Den utestängdes fran det faktiska
inflytandet över utredningsarbetet och
har hänvisats till ett par s k
referensgrupper som beretts tillfälle
följa arbetet men ejfått reservera sig
mot kommissionens förslag.
stutbetänkandet är utomordentligt
intressant och har i huvudsak förankring
hos den, i princip, demokratiska
fraktionen inom extremvänstern.
Kommissionens rättssäkerhetsbegrepp
utgårfrån att det är lika olyckligt om en
skyldig får gå fri som om en os/..-yldig blir
dömd.
Lennart Blom är moderat riksdagsman och ledamot m• ekokommissionens referensgrupp.
Omedelbart efter sin valseger i september 1982 gav socialdemokraternas agerande i vart fall besked om en sak: de
hade till fullo insett att de mycket korta
valperioderna ställde krav på snabbt agerande. En mot omvärlden osolidariskt
kraftig devalvering genomfördes i praktiken redan innan maktskiftet ägt rum. De
fyra s k vallöftena, som alla bidrog till att
radera ut det mesta av mittenpartiernas
försök till sanering av statsfinanserna,
trumfades igenom utan prut. Operationen kombinerades med ytterligare miljardrullning på bl a industristödssidan,
allt i syfte att förstora upp budgetunderskottet redan för budgetåret 1982/83, (ett
underskott som så småningom helt skulle skyllas på borgarna). Manövern underlättade utarbetandet av en budget för
1983/84, som kunde påstås tyda på ett
finansiellt tillfrisknande, i vart fall i relation till närmast föregående budgetår.
De offentliga utredningarnas långrotande skulle snart vara ett minne blott.
Och så en anslående innovation: ett par
specialkommissioner tillsattes med buller och bång, en för att begrunda narkotikaproblemen och en annan för att ta itu
med den s k ekonomiska brottsligheten.
Det nya var inte kommissionsformen,
det nya var att den parlamentariska oppositionen utestängdes från det faktiska
inflytandet på utredningsarbetet och motades in i ett par s k referensgrupper.
Kommissionerna har arbetat snabbt.
Narkotikakommissionen blev klar för
någon tid sedan och eko-kommissionen
levererade sitt slutbetänkande ”Ekonomisk brottslighet i Sverige” (SOU
1984: 15) i mitten av mars månad.
Detta slutbetänkande är ett utomordentligt intressant aktstycke. Till stora
178
delar är det fråga om en i och för sig
välskriven pamflett, med huvudsaklig
förankring hos den, i princip, demokratiska fraktionen inom extremvänstern.
Den som beslutsamt hållit i pennan är
tydligen kriminologen Leif G W Persson,
en frisk fläkt om man har särpräglade
anspråk.
Ett betydande antal av de uppemot 30
förslag och framstötar, som emanerar
från eko-kommissionen, är svårbegripliga utan tillgång till den redovisning av
bakomliggande värderingar och ideologier som slutbetänkandet innehåller. Ett
försök till kortfattat referat, med vissa
direktcitat, ger dessvärre en alltför blek
bild av detta strålande original (s 118-
143).
slutbetänkandet är en i ochför
sig välskriven pamflett, med
huvudsaklig förankring hos
den, i princip, demokratiska
fraktionen inom extremvänstern.
Inledningsvis anser sig kommissionen
kunna konstatera att samhällets åtgärder
mot brottsligheten sällan brukar höra till
de stora politiska stridsfrågorna. Emellertid anses den ekonomiska brottsligheten därvid utgöra ett intressant undantag. ”Dels kännetecknas synen på själva
problemet av större politiska skiljaktigheter än vad som annars är fallet. Dels är
de politiska attityderna ofta omvända i
förhållande till den inställning som man
möter till brottsligheten i övrigt. Det hårdaste politiska motståndet vad gäller
skärpta åtgärder mot den ekonomiska
brottsligheten kommer således från moderaterna. Det parti som i andra krimi·
nalpolitiska sammanhang – som t ex den
traditionella brottsligheten eller narkot~
kabrottsligheten – sedan lång tid tillbaka
intagit de mest profilerade ståndpunk·
tema i den kontrollerande och repressiva
riktningen.” Vidare säger sig kommis·
sionen ha ”svårt att förstå varför man
speciellt inom det moderata lägret ofta
visat en ambivalent inställning eller tom
aktivt motsatt sig olika åtgärder mot problemet” (dvs den ekonomiska brottslig- rheten). k
Dessa partipolitiska markeringar ·
utredningsprosan kan te sig överraskande om man inte betänker att i ko
missionen ingår riksdagsmannen A
Nygren (s), tillika ordförande i den s
referensgruppen. Det partipolitiska nit
är denne mans signum.
Kommissionen går vidare med att fast
slå att den traditionella kriminalpolitik
egentligen endast riktar sig mot ”tra
proletariatet”; så ej den moderna
uttalat progressiva icke-borgerliga k·
minalpolitiken, som inriktas mot brister
det ekonomiska systemet. Den krit
som drabbar ett antal av kommissione
tidigare förslag för juridiskt hafs g,
slafs och därmed följande urgröpta rät gr
säkerhet förorsakar kommissionen h
vudbry. Man tvingas tillgripa ett defi
tiansresonemang av den typ som fö
kommer i varje ordinär marxistisk stu
randes uppsats. I själva verket finns
två olika sorters rättssäkerhetsbegre
det traditionella och det moderna. v~
förstnämnda anges ha sin rot i sen br
delen av 1700-talet och tar sikte på
söka skydda den enskilda individ
”mot en övermäktig och ofta grym
lat”. Den moderna synen på rättssäkerbeten är något annat. Enligt kommissionens uppfattning menas numera med
rattssäkerhet ungefär detsamma som
rattsskydd, dvs medborgarnas skydd
mot att bli utsatta för brott. ”Det finns
gott fog för bägge begreppen” fastslår
kommissionen helt generöst.
När kommissionen emellertid kort
därpå landar på ett första försök till partiell slutsats åstadkommes följande formulering: ”Att en skyldig får gtl ji·i och
på der \’iset kan \’lilla ytterligare skada
kan l’ara lika olyckligt som att en oskyldi~: blir dömd” (s 131 ). Därmed är utgångspunkten för kommissionens tänkande i fråga om rättssäkerheten given.
Åtskilliga förslag och knapphändiga resonemang i de tusentals redan tidigare
producerade utredningssidorna får sin
förklaring. Och dessutom har ju Ingvar
Carl·son såsom blivande huvudansvarig
för propositionsarbetet på området försetts med ett lämpligt motto. Endast n;}gmsmå. behändiga justeringar i raden av
frihetstal är e1forderliga för att det skall
bli möjligt att baxa in denna nya byggsten.
Med kommissionens – och förmodligen också socialdemokraternas/vpks –
grundinställning till rättssäkerhetsfrågan
är det svårt att se hur en med den bm·gerliga oppositionen gemensam plattform
skall kunna snickras ihop. Fackliga representanter. LO-tidningen. herr Nygren
(s) mtl tillsammans med Aftonbladet,
kommer att hojtande föra debatter på nivån ”de borgerliga vill slå vakt om ekobrottslingarna” (vilka de nu är?).
179
Kommissionens konkreta förslag
Det är inte möjligt att inom ramen för en
tidskriftsartikel redovisa ens det väsentligaste av de många kommissionsförslagens innehåll. På ett antal punkter, bl a
vissa resursförstärkningar, ökade insatser för att komma till rätta med gäldenärs- och konkursbrottsligheten m m kan
man anta att riksdagen i relativ enighet
godtar förslagen. På andra – främst i
fråga om näringstillstånd (etableringskontroll), införande av s k omvänd bevisbörda (om än i begränsad omfattning),
den ifrågasatta skyldigheten för revisorer att fungera som ”skattespioner”
m m – är utsikterna små att nå politisk
enighet.
det helt orimliga skattetrycket i Sverige uppmuntrar
till lönsamma men olagliga
transaktioner.
Generellt torde man kunna säga, att
regeringen redan genom sina direktiv bestämt huvuddragen i kommissionsförslagen: ökade kontrollresurser. skärpt lagstiftning över nästan hela fältet, urgröpt
näringsfrihet (med dörren öppen för
facket att så småningom tillvälla sig vetorätt mot nyetableringar). På en alldeles
avgörande punkt, om man verkligen är
intresserad av att minska incitamentet
till ekonomisk brottslighet – en effektivare skatte- och avgiftsuppbörd, som automatiskt skulle omöjliggöra att en betydande del av den ekonomiska brottsligheten utvecklade sig i galopperande takt
– står kommissionen tomhänt.
180
Påpekanden om att det helt orimliga
skattetrycket i Sverige uppmuntrar till
lönsamma men olagliga transaktioner
möts med surmulen oförståelse. Enklare
advokatyr mobiliseras: i länder med ett
lägre skattetryck förekommer minsann
också ekonomisk brottslighet. Samtidigt
har emellertid kommissionens ordförande haft en känsla av att exempelvis den
utomordentligt utbredda skattebrottslighet som förekommer vid anlitande av
privata dagmammor inte är riktigt tillfredsställande. En s k frizon diskuteras, i
analogi med de femtusen skattefria kronorna vid bärplockning. En motsvarande
ide till frizoner vid hjälp till grannar och
vänner med exempelvis olika former av
byggnadsarbete har lagts åt sidan. Facket var nämligen ointresserat. En avdragsrätt för styrkta reparationskostnader diskuteras i positiva ordalag. Det
är ett bra förslag; moderaterna har i flera
omgångar försökt få igenom iden i riksdagen, tyvärr förgäves. Men eftersom
det kan bli vissa tekniska komplikationer
avstår kommissionen från egna konkreta
förslag. En modest attityd, som tyvärr
inte präglat andra delar av problemkomplexet.
Kommissionens arbetsformer
Till sist något ord om kommissionens arbetsformer. Regeringen har valt alternativet ”kommission” för att markera frå-
gans särskilda vikt. Den partipolitiska
bockfoten sticker emellertid fram ordentligt. Oppositionspartierna har visserligen erbjudits platser i en s k reforensgrupp, som beretts tillfälle följa •
betet och ge synpunkter. Med åberopaade av kommillekungörelsen har emellef
·tid alla former av reservationer eller såF
skilda yttranden, som skulle kunna Atfölja kommissionens förslag vid remi
behandlingen, vägrats. Konstruktionea
innebär risker för att ett medansvar skal
smitta av sig på oppositionens parJamet
tariska representanter. Hela iden •
misslyckad, den manar inte till eftr~
följd. Dessutom har i referensgrupptl
plockats in vissa representanter för arbetsmarknadens parter, vilka ornedå-
bart dras in i diskussioner där politisb
värderingsfrågor måste vara centrala.
Som ett lamt men dock försvar I.
åberopats tidspressen. Man hade helt et
kelt inte tid att låta oppositionen utfo1111
alternativ och påverka själva uppläe
ningen av utredningsarbetet. Det kal
vara befogat att påminna om 1973 in
brottskommission. Då var det ockå
bråttom. Men kommissionen fick se.lo
vanlig, parlamentarisk representatica
(vpk uteslöts, vilket givetvis inte vall
fallet denna gång). Skillnaden är i övrw
bl a den, att brottskommissionen hade•
ordförande som kunde mötas med R.
troende; dåvarande statssekreterare~
Ove Rainer.
Eko-kommissionen, politiskt
beställningsskrädderi
Jden av den socialdemokratiska
regeringen tillsatta
specialkommissionen mot ekonomisk
brottslighet har inte den
parlamentariska oppositionen tagit del.
Den utestängdes fran det faktiska
inflytandet över utredningsarbetet och
har hänvisats till ett par s k
referensgrupper som beretts tillfälle
följa arbetet men ejfått reservera sig
mot kommissionens förslag.
stutbetänkandet är utomordentligt
intressant och har i huvudsak förankring
hos den, i princip, demokratiska
fraktionen inom extremvänstern.
Kommissionens rättssäkerhetsbegrepp
utgårfrån att det är lika olyckligt om en
skyldig får gå fri som om en os/..-yldig blir
dömd.
Lennart Blom är moderat riksdagsman och ledamot m• ekokommissionens referensgrupp.
Omedelbart efter sin valseger i september 1982 gav socialdemokraternas agerande i vart fall besked om en sak: de
hade till fullo insett att de mycket korta
valperioderna ställde krav på snabbt agerande. En mot omvärlden osolidariskt
kraftig devalvering genomfördes i praktiken redan innan maktskiftet ägt rum. De
fyra s k vallöftena, som alla bidrog till att
radera ut det mesta av mittenpartiernas
försök till sanering av statsfinanserna,
trumfades igenom utan prut. Operationen kombinerades med ytterligare miljardrullning på bl a industristödssidan,
allt i syfte att förstora upp budgetunderskottet redan för budgetåret 1982/83, (ett
underskott som så småningom helt skulle skyllas på borgarna). Manövern underlättade utarbetandet av en budget för
1983/84, som kunde påstås tyda på ett
finansiellt tillfrisknande, i vart fall i relation till närmast föregående budgetår.
De offentliga utredningarnas långrotande skulle snart vara ett minne blott.
Och så en anslående innovation: ett par
specialkommissioner tillsattes med buller och bång, en för att begrunda narkotikaproblemen och en annan för att ta itu
med den s k ekonomiska brottsligheten.
Det nya var inte kommissionsformen,
det nya var att den parlamentariska oppositionen utestängdes från det faktiska
inflytandet på utredningsarbetet och motades in i ett par s k referensgrupper.
Kommissionerna har arbetat snabbt.
Narkotikakommissionen blev klar för
någon tid sedan och eko-kommissionen
levererade sitt slutbetänkande ”Ekonomisk brottslighet i Sverige” (SOU
1984: 15) i mitten av mars månad.
Detta slutbetänkande är ett utomordentligt intressant aktstycke. Till stora
178
delar är det fråga om en i och för sig
välskriven pamflett, med huvudsaklig
förankring hos den, i princip, demokratiska fraktionen inom extremvänstern.
Den som beslutsamt hållit i pennan är
tydligen kriminologen Leif G W Persson,
en frisk fläkt om man har särpräglade
anspråk.
Ett betydande antal av de uppemot 30
förslag och framstötar, som emanerar
från eko-kommissionen, är svårbegripliga utan tillgång till den redovisning av
bakomliggande värderingar och ideologier som slutbetänkandet innehåller. Ett
försök till kortfattat referat, med vissa
direktcitat, ger dessvärre en alltför blek
bild av detta strålande original (s 118-
143).
slutbetänkandet är en i ochför
sig välskriven pamflett, med
huvudsaklig förankring hos
den, i princip, demokratiska
fraktionen inom extremvänstern.
Inledningsvis anser sig kommissionen
kunna konstatera att samhällets åtgärder
mot brottsligheten sällan brukar höra till
de stora politiska stridsfrågorna. Emellertid anses den ekonomiska brottsligheten därvid utgöra ett intressant undantag. ”Dels kännetecknas synen på själva
problemet av större politiska skiljaktigheter än vad som annars är fallet. Dels är
de politiska attityderna ofta omvända i
förhållande till den inställning som man
möter till brottsligheten i övrigt. Det hårdaste politiska motståndet vad gäller
skärpta åtgärder mot den ekonomiska
brottsligheten kommer således från moderaterna. Det parti som i andra krimi·
nalpolitiska sammanhang – som t ex den
traditionella brottsligheten eller narkot~
kabrottsligheten – sedan lång tid tillbaka
intagit de mest profilerade ståndpunk·
tema i den kontrollerande och repressiva
riktningen.” Vidare säger sig kommis·
sionen ha ”svårt att förstå varför man
speciellt inom det moderata lägret ofta
visat en ambivalent inställning eller tom
aktivt motsatt sig olika åtgärder mot problemet” (dvs den ekonomiska brottslig- rheten). k
Dessa partipolitiska markeringar ·
utredningsprosan kan te sig överraskande om man inte betänker att i ko
missionen ingår riksdagsmannen A
Nygren (s), tillika ordförande i den s
referensgruppen. Det partipolitiska nit
är denne mans signum.
Kommissionen går vidare med att fast
slå att den traditionella kriminalpolitik
egentligen endast riktar sig mot ”tra
proletariatet”; så ej den moderna
uttalat progressiva icke-borgerliga k·
minalpolitiken, som inriktas mot brister
det ekonomiska systemet. Den krit
som drabbar ett antal av kommissione
tidigare förslag för juridiskt hafs g,
slafs och därmed följande urgröpta rät gr
säkerhet förorsakar kommissionen h
vudbry. Man tvingas tillgripa ett defi
tiansresonemang av den typ som fö
kommer i varje ordinär marxistisk stu
randes uppsats. I själva verket finns
två olika sorters rättssäkerhetsbegre
det traditionella och det moderna. v~
förstnämnda anges ha sin rot i sen br
delen av 1700-talet och tar sikte på
söka skydda den enskilda individ
”mot en övermäktig och ofta grym
lat”. Den moderna synen på rättssäkerbeten är något annat. Enligt kommissionens uppfattning menas numera med
rattssäkerhet ungefär detsamma som
rattsskydd, dvs medborgarnas skydd
mot att bli utsatta för brott. ”Det finns
gott fog för bägge begreppen” fastslår
kommissionen helt generöst.
När kommissionen emellertid kort
därpå landar på ett första försök till partiell slutsats åstadkommes följande formulering: ”Att en skyldig får gtl ji·i och
på der \’iset kan \’lilla ytterligare skada
kan l’ara lika olyckligt som att en oskyldi~: blir dömd” (s 131 ). Därmed är utgångspunkten för kommissionens tänkande i fråga om rättssäkerheten given.
Åtskilliga förslag och knapphändiga resonemang i de tusentals redan tidigare
producerade utredningssidorna får sin
förklaring. Och dessutom har ju Ingvar
Carl·son såsom blivande huvudansvarig
för propositionsarbetet på området försetts med ett lämpligt motto. Endast n;}gmsmå. behändiga justeringar i raden av
frihetstal är e1forderliga för att det skall
bli möjligt att baxa in denna nya byggsten.
Med kommissionens – och förmodligen också socialdemokraternas/vpks –
grundinställning till rättssäkerhetsfrågan
är det svårt att se hur en med den bm·gerliga oppositionen gemensam plattform
skall kunna snickras ihop. Fackliga representanter. LO-tidningen. herr Nygren
(s) mtl tillsammans med Aftonbladet,
kommer att hojtande föra debatter på nivån ”de borgerliga vill slå vakt om ekobrottslingarna” (vilka de nu är?).
179
Kommissionens konkreta förslag
Det är inte möjligt att inom ramen för en
tidskriftsartikel redovisa ens det väsentligaste av de många kommissionsförslagens innehåll. På ett antal punkter, bl a
vissa resursförstärkningar, ökade insatser för att komma till rätta med gäldenärs- och konkursbrottsligheten m m kan
man anta att riksdagen i relativ enighet
godtar förslagen. På andra – främst i
fråga om näringstillstånd (etableringskontroll), införande av s k omvänd bevisbörda (om än i begränsad omfattning),
den ifrågasatta skyldigheten för revisorer att fungera som ”skattespioner”
m m – är utsikterna små att nå politisk
enighet.
det helt orimliga skattetrycket i Sverige uppmuntrar
till lönsamma men olagliga
transaktioner.
Generellt torde man kunna säga, att
regeringen redan genom sina direktiv bestämt huvuddragen i kommissionsförslagen: ökade kontrollresurser. skärpt lagstiftning över nästan hela fältet, urgröpt
näringsfrihet (med dörren öppen för
facket att så småningom tillvälla sig vetorätt mot nyetableringar). På en alldeles
avgörande punkt, om man verkligen är
intresserad av att minska incitamentet
till ekonomisk brottslighet – en effektivare skatte- och avgiftsuppbörd, som automatiskt skulle omöjliggöra att en betydande del av den ekonomiska brottsligheten utvecklade sig i galopperande takt
– står kommissionen tomhänt.
180
Påpekanden om att det helt orimliga
skattetrycket i Sverige uppmuntrar till
lönsamma men olagliga transaktioner
möts med surmulen oförståelse. Enklare
advokatyr mobiliseras: i länder med ett
lägre skattetryck förekommer minsann
också ekonomisk brottslighet. Samtidigt
har emellertid kommissionens ordförande haft en känsla av att exempelvis den
utomordentligt utbredda skattebrottslighet som förekommer vid anlitande av
privata dagmammor inte är riktigt tillfredsställande. En s k frizon diskuteras, i
analogi med de femtusen skattefria kronorna vid bärplockning. En motsvarande
ide till frizoner vid hjälp till grannar och
vänner med exempelvis olika former av
byggnadsarbete har lagts åt sidan. Facket var nämligen ointresserat. En avdragsrätt för styrkta reparationskostnader diskuteras i positiva ordalag. Det
är ett bra förslag; moderaterna har i flera
omgångar försökt få igenom iden i riksdagen, tyvärr förgäves. Men eftersom
det kan bli vissa tekniska komplikationer
avstår kommissionen från egna konkreta
förslag. En modest attityd, som tyvärr
inte präglat andra delar av problemkomplexet.
Kommissionens arbetsformer
Till sist något ord om kommissionens arbetsformer. Regeringen har valt alternativet ”kommission” för att markera frå-
gans särskilda vikt. Den partipolitiska
bockfoten sticker emellertid fram ordentligt. Oppositionspartierna har visserligen erbjudits platser i en s k reforensgrupp, som beretts tillfälle följa •
betet och ge synpunkter. Med åberopaade av kommillekungörelsen har emellef
·tid alla former av reservationer eller såF
skilda yttranden, som skulle kunna Atfölja kommissionens förslag vid remi
behandlingen, vägrats. Konstruktionea
innebär risker för att ett medansvar skal
smitta av sig på oppositionens parJamet
tariska representanter. Hela iden •
misslyckad, den manar inte till eftr~
följd. Dessutom har i referensgrupptl
plockats in vissa representanter för arbetsmarknadens parter, vilka ornedå-
bart dras in i diskussioner där politisb
värderingsfrågor måste vara centrala.
Som ett lamt men dock försvar I.
åberopats tidspressen. Man hade helt et
kelt inte tid att låta oppositionen utfo1111
alternativ och påverka själva uppläe
ningen av utredningsarbetet. Det kal
vara befogat att påminna om 1973 in
brottskommission. Då var det ockå
bråttom. Men kommissionen fick se.lo
vanlig, parlamentarisk representatica
(vpk uteslöts, vilket givetvis inte vall
fallet denna gång). Skillnaden är i övrw
bl a den, att brottskommissionen hade•
ordförande som kunde mötas med R.
troende; dåvarande statssekreterare~
Ove Rainer.