Åke Sundström; Moderaterna och sanningen
1984
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
ÅKE SUNDSTRÖM:
Moderaterna och sanningen
Jkärnkraftsvalet 1980 var både linje J
och 2 rent taktiska konstruktioner utan
uns av inre övertygelse, skriver Åke
Sundström. Moderaterna ville
egentligen ha kärnkraften kvar men det
var inte opportunt att medge det.
Oljeberoendet är inte så farligt som det
utmålas, menar författaren , och
kärnkraftsreaktorerna JJ och J2 innebär
miljarder i onödiga utgifter.
Åke Sundström är nationalekonom
och flitig energidebattör. Han företräder en tredje ståndpunkt i energipolitiken.
I en av sina många träffande aforismer
säger Henrik Tikkanen: ”Moralen kan
aldrig bli så hög att den når högt uppsatta
personer”. l USA är det ett vanligt talesätt, att endast kallhamrade cyniker kan
ägna sig åt politik.
Nu börjar till och med politikerna
själva att reagera mot det allt mer oförblommerade ljugaodet – åtminstone det
som motståndarna ägnar sig åt. Strax efter valet 1982 gick moderatledaren och
hans dåvarande politiske sekreterare,
Olof Ehrenkrona, till hårt angrepp mot
den intellektuella ohederlighet som enligt deras mening präglade den socialdemokratiska valrörelsen: ”En liberal
demokratisyn kan aldrig förenas med en
agitation vars syfte är att få väljarna att
rösta under falska förespeglingar”, summerade Ulf Adelsoho i SvD. Den rena
lögnen är kanske inte så vanlig, antydde
han, och angrep i stället halvsanningarna
och delsanningarna, det tysta förbehållet, ”bisatsmoralen”.
En fungerande demokrati kräver att
medborgarna är kunniga och förstår sitt
eget bästa, men den kräver också att partierna ger någorlunda ärliga, korrekta besked om sina avsikter. Så långt har givetvis de två kritikerna helt rätt. Men den
anspråksfulla självgodheten inbjuder
onekligen till en granskning av partiets
eget förhållande till sanningen.
En av huvudpunkterna i Adelsohos
och Ehrenkronas olika artiklar gällde
motsättningen mellan socialdemokratins
vallöften och den politik som förts efter
maktskiftet. Den givna motfrågan är, om
det inte finns en väl så stor diskrepans
mellan de utfästelser och visioner väljarna tog fasta på 1976, och de borgerliga
regeringarnas politik? Inte var det väl en
190
långtgående socialisering, en ytterligare
markant expansion av den offentliga sektorn och ett budgetunderskott på cirka
75 miljarder som denna majoritet uttalade sig för?
För den som för egen räkning vill
monopolisera ärlighet och sanning.
duger det inte att i efterhand skylla ifrån
sig på sina regeringskollegor. Att etablera sig som ett ”regeringsfähigt” parti var
ett viktigt mål och då fick troheten mot
de egna väljarna och idealen vika. Det
förefaller inte ens otänkbart att partiet
under andra yttre omständigheter hade
svalt även skattereformen med hull och
hår. Kan man godta bostadsanvisningslagar, generalklausuler och en partiell
konfiskering av premie-spararnas tillgångar, är steget inte långt till avdragsreformen, detta häpnadsväckande brott
mot elementära rättssäkerhetsprinciper.
Den vanliga kålsupar-teorin kan således knappast anses motbevisad. Vad
värre är: I en viktig fråga har moderaterna intagit en tätposition i kampen mot
sanningen och mot den demokratiska beslutsprocessen. Jag syftar självfallet på
energipolitiken (och kärnkraftspolitiken i
synnerhet), där partiet envist och skamlöst försvarat den offentliga lögnen.
Många enskilda riksdagsmän har sä-
kerligen varit i god tro. Det allvarliga är
att partiets talesmän i energifrågor givit riksdagsgruppen, partimedlemmarna
och allmänhet oriktiga uppgifter om politikens innebörd och konsekvenser. Att
detta inte ”bara” är fråga om okunnighet
och ”genuina” felbedömningar är jag –
efter lång tvekan – övertygad om. Exemplen på rena lögner börjar nämligen
bli lite väl många och lite väl komprometterande.
Folkomröstningen 1980
Ingen kan i dag bestrida, att väljarna
grundlurades inför folkomröstningen
1980. De gick verkligen till valurnorna
”under falska förespeglingar”. Sällan
har väl våra politiker på ett oärligare sätt
redovisat sina egna ståndpunkter. Både
linje l och 2 var rent taktiska konstruktioner, utan uns av inre övertygelse. Moderaterna vågade inte medge att man
egentligen ville ha kärnkraften kvar –
först nu börjar det bli opportunt att bekänna färg. Tala om sanningsmoral!
… väljarna grundlurades inför
folkomröstningen 1980.
En förment opartisk utredning (konsekvensutredningen) publicerade det
mest ogenerat partiska utsagor man rimligen kan föreställa sig. Att detta betänkande var ett praktexempel på det of.
fentliga utredningsväsendets förfall oclt
vetenskapsmännens brist på yrkesheder.
var knappast någon hemlighet för mod
rata energiexperter och rådgivare. M
självfallet hade valresultatet äventyra
om man prioriterat sanningen. Vem v
vad som hänt om allmänheten fått vet
att linje 3:s avvecklingsprogram trolig
inte skulle kosta mer än 1/1O-del av dtr
150 miljarder KU hade talat om?
Knappt var denna pinsamma episod
vår politiska historia undanstökad fö
en ny utredning (elanvändningskom
ten. ELAK) tillsattes. Uppgiften var
studera vad man skulle ta sig till med
stora elöverskottet (vars existens så
tryckligen förnekats inför folkomr·
ningen. bara några månader tidigare
Föga överraskande kom Hadar Cars och
hans medarbetare till slutsatsen, att det
skulle bli mycket lönsamt för samhället
att använda elöverskottet för att minska
vårt oljeberoende.
l praktiken gällde det att ta ställning
till om reaktorerna Il och 12 skulle fullföljas eller ej. Men när utredningen (helt
ilinje med sina direktiv, givetvis) svaradeja på den frågan, hänvisade man till en
kalkyl där det förutsattes att reaktorerna
redan var färdiga. Denna fantastiska
matematik påtalades av en reservant
(dock inte de medverkande professorerna, som lydigt teg) . Moderaternas representant kan därför omöjligen ha varit
omedveten om bedrägeriet.
Vi vet nu att dessa två reaktorer är
efterkrigstidens största ekonomiska katastrof, som får Stålverk 80 att framstå
som ett riktigt hyggligt projekt.
Stockholms energiförsörjning
Ett tredje exempel (listan skulle kunna
göras mycket lång) på energipolitiska
lögner i moderat förpackning kan hämtas
från debatten om Stockholms energiförsödning. Energiborgarrådet Carl Cederschiöld försöker skapa intrycket att
kommunerna är tvungna att välja alternativ som stämmer med riksdagens
”krav” på ”oljereduktion” och fjärrvärmeintroduktion. Sanningen är att riksdagen i dessa avseenden inte har fattat några för kommunerna bindande beslut.
Däremot innebär den s k fastbränslelagen vissa begränsningar i det kommunala
självstyret. (Om partiet levt som det lärt
borde moderaterna självfallet aldrig
medverkat till att införa denna helt onö-
diga och frihetsinskränkande lag).
191
Vidare sprider energiverket, med Cederschiölds goda minne, uppenbart felaktiga uppgifter om de olika värmesystemens tekniska egenskaper. Fjärrvärmekalkylerna baseras också på helt ”omöjliga” antaganden om priserna på olika
bränslen. Allt detta har, som jag utförligare belyst i andra sammanhang, stor betydelse för valet mellan fjärrvärme och
” närvärme”. Införs mer trovärdiga premisser finner man att fjärrvärmenätet
inte bör byggas ut.
Enbart i de två helt onödiga
kärnkraftsreaktorerna 11 och 12
kastas 20-30 miljarder i sjön.
l båda dessa fall talar Cederschiöld
mot bättre vetande. Detta tar sig bl a uttrycket att varken han eller energiverket
vågar bemöta denna kritik. Hör metoden
att tiga ihjäl en viktig och saklig debatt
också till de accepterade inslagen i den
moderata sanningsetiken?
Oljeberoendet är inte så farligt
Den största av alla lögner gäller dock
talet om oljeberoendets farlighet. l sak är
denna huvuddoktrin i svensk energipolitik redan punkterad i den vetenskapliga
debatten, låt vara i ängsligt försiktiga
formuleringar som gått riksdagsmän och
journalister förbi . l våra massmedia lever därför mytologin vidare, inte minst
med assistans från moderata energipolitiker, som ingenting låtsas förstå och ingenting låtsas veta.
Också detta tigande fyller en funktion.
192
Det underlättar onekligen försöken att få
till stånd en omprövning av folkomröst·
ningsbeslutet. Med all rätt måste kärnkraftens vänner fråga sig hur en sådan
kampanj skall kunna lyckas, om man
inte längre har något ”oljespöke” att
skrämma väljarna med. Den moderata
sanningslidelsen får tydligen inte kräva
alltför stora uppoffringar.
Dessvärre är det långt mer än moderata samlingspartiets heder som står på
spel. I potten ligger också ett stort antal
miljarder. Den energipolitik som i praktiken dikterats av den oheliga alliansen (s)
+ (m) – med Industriförbundet som inpiskare i bakgrunden – kommer nämligen, som redan antytts , att leda till mycket stora samhällsekonomiska förluster.
Enbart i de två helt onödiga kärnkraftsreaktorerna Il och 12 kastas 20-30 miljarder i sjön, och oljepolitiken kan, om vi
inte snabbt ändrar kurs, kosta skattebetalarna lika mycket. Den förfärliga sanningen är att det parti, som mer än andra
påstår sig värna om skattebetalarnas surt
förvärvade slantar och om en sund ekonomi, har ett huvudansvar för dessa gigantiska förluster.
Rensa upp hos moderaterna
Så nog klirrar det betänkligt i det moderata glashuset. l bästa fall är partiledarea
lyckligt ovetande om den energipolitiska
lögnens utbredning och ursprung. l mol·
satt fall är han lika vårdslös med sallo
ningen som de kollegor han i så hårda
ordalag fördömer.
Om den förstnämnda tesen är riktig
måste vi räkna med att han nu med kraft
röjer upp bland de moderata energiargumenten och sätter stopp för det falska
tes-tuggandet – även om partiet tvingas
äta upp en del gamla hattar. Vågar haJ
med brutal uppriktighet se sanningen 1
vitögat och konfronteras med den verk
lighet som kanske inte alltid är enbaJt
Olof Palmes värsta fiende, skall han sä-
kert finna att en radikal kursändring lit
ger i både partiets och Sveriges intresse.
Händer ingenting sådant tvingas w
konstatera att herr Tikkanen beskrivt
tillståndet även i det moderata samlings.
partiet.
Moderaterna och sanningen
Jkärnkraftsvalet 1980 var både linje J
och 2 rent taktiska konstruktioner utan
uns av inre övertygelse, skriver Åke
Sundström. Moderaterna ville
egentligen ha kärnkraften kvar men det
var inte opportunt att medge det.
Oljeberoendet är inte så farligt som det
utmålas, menar författaren , och
kärnkraftsreaktorerna JJ och J2 innebär
miljarder i onödiga utgifter.
Åke Sundström är nationalekonom
och flitig energidebattör. Han företräder en tredje ståndpunkt i energipolitiken.
I en av sina många träffande aforismer
säger Henrik Tikkanen: ”Moralen kan
aldrig bli så hög att den når högt uppsatta
personer”. l USA är det ett vanligt talesätt, att endast kallhamrade cyniker kan
ägna sig åt politik.
Nu börjar till och med politikerna
själva att reagera mot det allt mer oförblommerade ljugaodet – åtminstone det
som motståndarna ägnar sig åt. Strax efter valet 1982 gick moderatledaren och
hans dåvarande politiske sekreterare,
Olof Ehrenkrona, till hårt angrepp mot
den intellektuella ohederlighet som enligt deras mening präglade den socialdemokratiska valrörelsen: ”En liberal
demokratisyn kan aldrig förenas med en
agitation vars syfte är att få väljarna att
rösta under falska förespeglingar”, summerade Ulf Adelsoho i SvD. Den rena
lögnen är kanske inte så vanlig, antydde
han, och angrep i stället halvsanningarna
och delsanningarna, det tysta förbehållet, ”bisatsmoralen”.
En fungerande demokrati kräver att
medborgarna är kunniga och förstår sitt
eget bästa, men den kräver också att partierna ger någorlunda ärliga, korrekta besked om sina avsikter. Så långt har givetvis de två kritikerna helt rätt. Men den
anspråksfulla självgodheten inbjuder
onekligen till en granskning av partiets
eget förhållande till sanningen.
En av huvudpunkterna i Adelsohos
och Ehrenkronas olika artiklar gällde
motsättningen mellan socialdemokratins
vallöften och den politik som förts efter
maktskiftet. Den givna motfrågan är, om
det inte finns en väl så stor diskrepans
mellan de utfästelser och visioner väljarna tog fasta på 1976, och de borgerliga
regeringarnas politik? Inte var det väl en
190
långtgående socialisering, en ytterligare
markant expansion av den offentliga sektorn och ett budgetunderskott på cirka
75 miljarder som denna majoritet uttalade sig för?
För den som för egen räkning vill
monopolisera ärlighet och sanning.
duger det inte att i efterhand skylla ifrån
sig på sina regeringskollegor. Att etablera sig som ett ”regeringsfähigt” parti var
ett viktigt mål och då fick troheten mot
de egna väljarna och idealen vika. Det
förefaller inte ens otänkbart att partiet
under andra yttre omständigheter hade
svalt även skattereformen med hull och
hår. Kan man godta bostadsanvisningslagar, generalklausuler och en partiell
konfiskering av premie-spararnas tillgångar, är steget inte långt till avdragsreformen, detta häpnadsväckande brott
mot elementära rättssäkerhetsprinciper.
Den vanliga kålsupar-teorin kan således knappast anses motbevisad. Vad
värre är: I en viktig fråga har moderaterna intagit en tätposition i kampen mot
sanningen och mot den demokratiska beslutsprocessen. Jag syftar självfallet på
energipolitiken (och kärnkraftspolitiken i
synnerhet), där partiet envist och skamlöst försvarat den offentliga lögnen.
Många enskilda riksdagsmän har sä-
kerligen varit i god tro. Det allvarliga är
att partiets talesmän i energifrågor givit riksdagsgruppen, partimedlemmarna
och allmänhet oriktiga uppgifter om politikens innebörd och konsekvenser. Att
detta inte ”bara” är fråga om okunnighet
och ”genuina” felbedömningar är jag –
efter lång tvekan – övertygad om. Exemplen på rena lögner börjar nämligen
bli lite väl många och lite väl komprometterande.
Folkomröstningen 1980
Ingen kan i dag bestrida, att väljarna
grundlurades inför folkomröstningen
1980. De gick verkligen till valurnorna
”under falska förespeglingar”. Sällan
har väl våra politiker på ett oärligare sätt
redovisat sina egna ståndpunkter. Både
linje l och 2 var rent taktiska konstruktioner, utan uns av inre övertygelse. Moderaterna vågade inte medge att man
egentligen ville ha kärnkraften kvar –
först nu börjar det bli opportunt att bekänna färg. Tala om sanningsmoral!
… väljarna grundlurades inför
folkomröstningen 1980.
En förment opartisk utredning (konsekvensutredningen) publicerade det
mest ogenerat partiska utsagor man rimligen kan föreställa sig. Att detta betänkande var ett praktexempel på det of.
fentliga utredningsväsendets förfall oclt
vetenskapsmännens brist på yrkesheder.
var knappast någon hemlighet för mod
rata energiexperter och rådgivare. M
självfallet hade valresultatet äventyra
om man prioriterat sanningen. Vem v
vad som hänt om allmänheten fått vet
att linje 3:s avvecklingsprogram trolig
inte skulle kosta mer än 1/1O-del av dtr
150 miljarder KU hade talat om?
Knappt var denna pinsamma episod
vår politiska historia undanstökad fö
en ny utredning (elanvändningskom
ten. ELAK) tillsattes. Uppgiften var
studera vad man skulle ta sig till med
stora elöverskottet (vars existens så
tryckligen förnekats inför folkomr·
ningen. bara några månader tidigare
Föga överraskande kom Hadar Cars och
hans medarbetare till slutsatsen, att det
skulle bli mycket lönsamt för samhället
att använda elöverskottet för att minska
vårt oljeberoende.
l praktiken gällde det att ta ställning
till om reaktorerna Il och 12 skulle fullföljas eller ej. Men när utredningen (helt
ilinje med sina direktiv, givetvis) svaradeja på den frågan, hänvisade man till en
kalkyl där det förutsattes att reaktorerna
redan var färdiga. Denna fantastiska
matematik påtalades av en reservant
(dock inte de medverkande professorerna, som lydigt teg) . Moderaternas representant kan därför omöjligen ha varit
omedveten om bedrägeriet.
Vi vet nu att dessa två reaktorer är
efterkrigstidens största ekonomiska katastrof, som får Stålverk 80 att framstå
som ett riktigt hyggligt projekt.
Stockholms energiförsörjning
Ett tredje exempel (listan skulle kunna
göras mycket lång) på energipolitiska
lögner i moderat förpackning kan hämtas
från debatten om Stockholms energiförsödning. Energiborgarrådet Carl Cederschiöld försöker skapa intrycket att
kommunerna är tvungna att välja alternativ som stämmer med riksdagens
”krav” på ”oljereduktion” och fjärrvärmeintroduktion. Sanningen är att riksdagen i dessa avseenden inte har fattat några för kommunerna bindande beslut.
Däremot innebär den s k fastbränslelagen vissa begränsningar i det kommunala
självstyret. (Om partiet levt som det lärt
borde moderaterna självfallet aldrig
medverkat till att införa denna helt onö-
diga och frihetsinskränkande lag).
191
Vidare sprider energiverket, med Cederschiölds goda minne, uppenbart felaktiga uppgifter om de olika värmesystemens tekniska egenskaper. Fjärrvärmekalkylerna baseras också på helt ”omöjliga” antaganden om priserna på olika
bränslen. Allt detta har, som jag utförligare belyst i andra sammanhang, stor betydelse för valet mellan fjärrvärme och
” närvärme”. Införs mer trovärdiga premisser finner man att fjärrvärmenätet
inte bör byggas ut.
Enbart i de två helt onödiga
kärnkraftsreaktorerna 11 och 12
kastas 20-30 miljarder i sjön.
l båda dessa fall talar Cederschiöld
mot bättre vetande. Detta tar sig bl a uttrycket att varken han eller energiverket
vågar bemöta denna kritik. Hör metoden
att tiga ihjäl en viktig och saklig debatt
också till de accepterade inslagen i den
moderata sanningsetiken?
Oljeberoendet är inte så farligt
Den största av alla lögner gäller dock
talet om oljeberoendets farlighet. l sak är
denna huvuddoktrin i svensk energipolitik redan punkterad i den vetenskapliga
debatten, låt vara i ängsligt försiktiga
formuleringar som gått riksdagsmän och
journalister förbi . l våra massmedia lever därför mytologin vidare, inte minst
med assistans från moderata energipolitiker, som ingenting låtsas förstå och ingenting låtsas veta.
Också detta tigande fyller en funktion.
192
Det underlättar onekligen försöken att få
till stånd en omprövning av folkomröst·
ningsbeslutet. Med all rätt måste kärnkraftens vänner fråga sig hur en sådan
kampanj skall kunna lyckas, om man
inte längre har något ”oljespöke” att
skrämma väljarna med. Den moderata
sanningslidelsen får tydligen inte kräva
alltför stora uppoffringar.
Dessvärre är det långt mer än moderata samlingspartiets heder som står på
spel. I potten ligger också ett stort antal
miljarder. Den energipolitik som i praktiken dikterats av den oheliga alliansen (s)
+ (m) – med Industriförbundet som inpiskare i bakgrunden – kommer nämligen, som redan antytts , att leda till mycket stora samhällsekonomiska förluster.
Enbart i de två helt onödiga kärnkraftsreaktorerna Il och 12 kastas 20-30 miljarder i sjön, och oljepolitiken kan, om vi
inte snabbt ändrar kurs, kosta skattebetalarna lika mycket. Den förfärliga sanningen är att det parti, som mer än andra
påstår sig värna om skattebetalarnas surt
förvärvade slantar och om en sund ekonomi, har ett huvudansvar för dessa gigantiska förluster.
Rensa upp hos moderaterna
Så nog klirrar det betänkligt i det moderata glashuset. l bästa fall är partiledarea
lyckligt ovetande om den energipolitiska
lögnens utbredning och ursprung. l mol·
satt fall är han lika vårdslös med sallo
ningen som de kollegor han i så hårda
ordalag fördömer.
Om den förstnämnda tesen är riktig
måste vi räkna med att han nu med kraft
röjer upp bland de moderata energiargumenten och sätter stopp för det falska
tes-tuggandet – även om partiet tvingas
äta upp en del gamla hattar. Vågar haJ
med brutal uppriktighet se sanningen 1
vitögat och konfronteras med den verk
lighet som kanske inte alltid är enbaJt
Olof Palmes värsta fiende, skall han sä-
kert finna att en radikal kursändring lit
ger i både partiets och Sveriges intresse.
Händer ingenting sådant tvingas w
konstatera att herr Tikkanen beskrivt
tillståndet även i det moderata samlings.
partiet.