Dagens frågor
1984
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Dagens frågor
Sitt inte i fondstyrelserna!
Regeringen skall inom den allra närmaste tiden försöka hitta 20 personer av
icke-socialistiskt slag som vill sätta sig
som ledamöter och utgöra minoritet och
alibi i löntagarfondernas styrelser. Det
kan visa sig vara svårare än vad hrr
Feldt, Edin och Palme har trott.
Det är inte så roligt att vara företagsledare och bli uppringd av finansminister
Kjell-Olof Feldt och få frågan om man
vill ta plats i en fondstyrelse.
Om man tackar ja kan det komma att
hända otrevliga saker. Det kan komma
att ställas frågor av journalister, aktieägare, släkt och vänner.
– Inte visste jag att Du hade gått och
blivit rödgardist, kommer vännerna att
skämtsamt fråga på nästa Rotary-lunch.
– Grabbarna säger att farsan sitter i
fondstyrelsen, kommer kanske barnet
att berätta för mamma med en tår i ena
ögat.
stämningen vid lunchbordet på arbetsplatsen kommer ibland att bli lite besvärlig när man talar om fonderna – och det
gör man ju ganska ofta.
Journalisterna kanske frågar om Du eller Ditt företag har några lån i PK-banken eller Investeringsbanken eller om
Du fått pengar från AMS.
Aktieägarna kan tänkas vara irriterade
och på bolagsstämmorna i de företag Du
sitter i fråga om det verkligen är i företagets intresse att Du sitter i fondstyrelsen.
Och vad skall alla Dina kamrater i styrelser, golfklubbar och segelklubbar
säga? Du kommer inte att bli någon hjälte.
Och inte kan fonden gärna köpa aktier
i det företag där Du har några intressen.
Det skulle se alltför illa ut. Paradoxalt
–
nog skulle detta inte bara vara till nackdel. Ditt företag kan visserligen inte sälja
aktier till överpris till fonden, men företaget blir heller inte uppköpt i första taget.
Elaka journalister kommer att undra
varför Du har tackat ja. De kommer att
undra vad Feldt och Palme har för hållhake på Dig. Palme vet ju så mycket
(skattedomstolar, byggnadslovsärenden,
IB och allt möjligt) så han kan kanske
pressa på.
Det här gäller i tillämpliga delar även
för aktivare TCO-are. Det skall bli ett
nöje att se hur unge hr Rosengren kommer att hantera saken. Han verkar ducka
allt vad han förmår i fondfrågan. Men
förmågan räcker inte alltid till.
Detta ledarstick är självfallet en på-
tryckning på alla hugade spekulanter på
fondstyrelseplatser. Men det är inget
yrkesförbud. Yrkesförbud har vi i Sverige endast genom personalkontrollkungörelsen, vilken, som Olof Palme och
Kjell-Olof Feldt väl vet, enligt många har
mindre av rättssäkerhet i sig än den västtyska lagstiftningen av motsvarande innebörd.
Den person från näringslivet som sätter sig i en fondstyrelse bestyrker därmed Lenins ord om att ”när vi hänger
den näst siste kapitalisten så kommer
den siste kapitalisten att sälja repet till
oss”.
Bravo, Täby!
Den l januari 1984 övertog det privata
fastighetsbolaget Arsenalen driften av
Täby kommuns hyreslägenheter. Företaget har utfäst sig att under en treårsperiod ta hand om fastigheterna för 4,6 miljoner kr per år. Det skedde sedan Täbys
borgerliga majoritet erbjudit även privata bolag att lämna in anbud på skötseln
av kommunens växande fastighetsbestånd. Och då visade det sig att Arsenalen kunde klara förvaltningen över en
miljon billigare årligen än kommunens
eget fastighetsbolag.
Det här är ett utmärkt exempel på hur
det kan gå när kommunala monopol
bryts upp och enskilt initiativ släpps in.
Täby sparar nu närmare 3,5 miljoner kr
enbart på grund av att olika företag i fri
konkurrens fick slåss om uppdraget att
sköta kommunens fastigheter. Förhoppningsvis skall exemplet mana till efterföljd på många andra håll och inte bara
gälla fastighetsförvaltningen. Det finns
åtskilliga områden där privata initiativ
uppenbarligen skulle få välgörande konsekvenser på effektivitet, kostnader och
därmed också på kommunalskatten. Delar av vård-, kultur- och fritidssektorerna, städning, park- och gatuskötsel är
exempel på områden där det framstår
som motiverat att privatisera och ge ökat
utrymme för fri företagsamhet.
Det är symptomatiskt att socialdemokraterna i Täby med näbbar och klor bekämpade anbudsförfarandet inom fastighetsförvaltningen. De motsatte sig bestämt att Arsenalen anförtroddes skötseln av det kommunala fastighetsbeståndet. Det socialdemokratiska oppositionsrådet Eije Svensson framhåller att
”det är ett steg åt ökad privatisering som
vi måste beklaga. Socialdemokraterna
och kommunisterna i kommunen var beredda att ta de större kostnaderna för att
hålla servicen i kommunens egen regi”.
Han hävdar att det sannolikt blivit ”både
det billigaste och det bästa alternativet”
7
– vad han nu kan ha för fog för ett så-
dant påstående.
Sanningen är nog snarare den att socialdemokraterna i Täby och annorstädes
av principiella skäl är djupt skakade så
fort den fria företagsamheten visar sig
effektivare än den offentliga. Därför
motverkar de varje möjlighet för privata
företag att via anbud få vi a vad de går
för. Här bryter sig alltså på nytt den socialdemokratiska inställningen, enligt
vilken myndighetsmonopol är självändamål hur dyrt det än blir, och den borgerliga, som innebär att konkurrens och enskilda initiativ som regel inte bara är
bättre och billigare utan också bidrar till
ett friare och öppnare samhälle.
Kollektivanslutningen
Vid åtskilliga tillfällen har riksdagsmajoriteten i uttalanden tagit avstånd från
den odemokratiska rekryteringsmetod
som kollektivanslutningen är. Men socialdemokraterna, det enda parti som använder sig av tillvägagångssättet, har
sorgfälligt struntat i riksdagens klart
markerade mening och fortsatt som om
ingenting hänt.
I slutet på november 1983 var frågan
åter uppe i riksdagen men på ett annat
sätt än tidigare.
Länge var det endast moderaterna
som insåg att riksdagens ständigt återkommande avståndstaganden från kollektivanslutningen aldrig skulle få socialdemokratin att upphöra med hanteringen. De krävde därför lagstiftning mot
eländet. Det nya är att folkpartiet och
centerpartiet nu slutit upp bakom den
linjen. Det ledde till en gemensam borgerlig framstöt med krav på en utredning
i syfte att förbjuda kollektivanslutning. I
8
den avgörande voteringen i riksdagen
fattades sex röster för att förslaget skulle
gå igenom, sedan kommunisterna avstått
från att rösta.
Förslaget föll alltså, men det föll framåt.
Vad de icke-socialistiska partierna
verkar för i opposition är de rimligtvis
också förpliktade att genomföra när de
kommer i regeringsställning. Det underströks även i riksdagsdebatten om
kollektivanslutningen. Blir det icke-socialistisk majoritet kommer ofoget att lagstiftas bort, eftersom ingenting annat
hjälper. Därmed finns ingen återvändo.
Socialdemokraterna har under årens
lopp bedrivit viss försöksverksamhet
med andra rekryteringsformer än kollektivanslutning. Erfarenheterna har övertygande visat att den nuvarande metoden är impopulär bland de LO-anslutna.
I övrigt har partiet framför allt eftersträ-
vat att förhala frågan. Tid är nämligen
pengar i det här fallet. Varje år får socialdemokraterna in flera tiotals miljoner kr
på kollektivanslutningen. Det har medfört att varje invändning om att hanteringen strider mot viktiga demokratiska
principer viftats bort. Kalla ekonomiska
realiteter har fått partiet att fortsätta med
en rekryteringsmetod som de säkert
själva inser är ovärdig och föråldrad.
Pengar luktar inte, konstaterade ju redan
den romerska kejsaren Vespasianus.
Nu står kollektivanslutningens epok
äntligen inför sitt slut. Nu gäller det lyckligtvis inte längre om den skall avskaffas
utan bara när det skall ske.
Professorer
Vårt land har – trots en längre gående
social utjämning än väl i någon annan
västerländsk stat – ändå kvar en del naturliga ranggrupper i samhället. Frågan
är om inte titeln ”professor” är den som
även i de breda Jagren imponerar mest –
att vara professor är fint, det tycker alla,
från Karesuando till Smygehuk; professor låter genomsnittligt liksom värdefullare än politikers och militärers och domares i och för sig respektingivande
yrkesbeteckningar. Professor är ju i
svenskt språk – till skillnad från läget i
t ex England och Frankrike – beteckningen på en fast engagerad lärd väsentligen inom universitet, högskolor och liknande organisationer; titeln används inte
som i andra länder även för lärare på
andra plan.
I allmänhet är det svårt att bli professor; det är många som känner sig kallade
men i allmänhet bara en som kan bli utvald. Det är välbekant, att i flera fall,
särskilt inom humaniora, det i sökandeköns främre del kan stå många kvalificerade aspiranter. Det är väl bl a detta som
ligger bakom sedvanan att ge professors
namn åt kvalificerade lärda, för vilka det
helt enkelt inte finns en professur – även
om vederbörande är nästan lika lärd och
skicklig som den som fått en lärostol.
Professors namn utdelas huvudsakligen i utbildningsdepartementet, fd ec•
klesiastikdepartementet. Det har sitt intresse att se på vilka som fått den fina
titeln under t ex den senaste femårsperioden. I ett stort antal fall- 15-20 av ca
ett 50-tal – rör det sig också om humanister och samhällsvetare i vidsträckt
mening, men påfallande är, hur många
läkare som också hugnas med den fina
beteckningen, faktiskt mer än en tredjedel av samtliga. Därutöver finner man en
grupp musiker och andra konstnärer,
ofta engagerade vid fackets undervisningsanstalter. Här är det väl inte fråga
om lärdom men snarare om ett tack för
kvalificerad pedagogisk insats. Till sist
finner man några personer, vilka helt enkelt kan betecknas som kulturpersoner,
Gunnel Vallqvist t ex.
Ibland uttalas farhågor att olika regeringar eller ministrar använder möjligheten att ge professors namn för att uppmuntra partivänner och mer eller mindre
närstående samt för att göra sig populära
9
inom kulturskribenternas krets. En
granskning av de sista årens beslut om
professors namn ger kanske inte tillräckligt fog för ett antagande om direkt maktmissbruk.
Men tid finns ännu kvar innan regeringen- förhoppningsvis- faller 1985. I
december blev Rudolf Meidner hedrad
med professors titel, och vare sig LO
beställt den åt honom eller Partiet känner sig stå i skuld till honom är utnämningen klart pölitisk.
Sitt inte i fondstyrelserna!
Regeringen skall inom den allra närmaste tiden försöka hitta 20 personer av
icke-socialistiskt slag som vill sätta sig
som ledamöter och utgöra minoritet och
alibi i löntagarfondernas styrelser. Det
kan visa sig vara svårare än vad hrr
Feldt, Edin och Palme har trott.
Det är inte så roligt att vara företagsledare och bli uppringd av finansminister
Kjell-Olof Feldt och få frågan om man
vill ta plats i en fondstyrelse.
Om man tackar ja kan det komma att
hända otrevliga saker. Det kan komma
att ställas frågor av journalister, aktieägare, släkt och vänner.
– Inte visste jag att Du hade gått och
blivit rödgardist, kommer vännerna att
skämtsamt fråga på nästa Rotary-lunch.
– Grabbarna säger att farsan sitter i
fondstyrelsen, kommer kanske barnet
att berätta för mamma med en tår i ena
ögat.
stämningen vid lunchbordet på arbetsplatsen kommer ibland att bli lite besvärlig när man talar om fonderna – och det
gör man ju ganska ofta.
Journalisterna kanske frågar om Du eller Ditt företag har några lån i PK-banken eller Investeringsbanken eller om
Du fått pengar från AMS.
Aktieägarna kan tänkas vara irriterade
och på bolagsstämmorna i de företag Du
sitter i fråga om det verkligen är i företagets intresse att Du sitter i fondstyrelsen.
Och vad skall alla Dina kamrater i styrelser, golfklubbar och segelklubbar
säga? Du kommer inte att bli någon hjälte.
Och inte kan fonden gärna köpa aktier
i det företag där Du har några intressen.
Det skulle se alltför illa ut. Paradoxalt
–
nog skulle detta inte bara vara till nackdel. Ditt företag kan visserligen inte sälja
aktier till överpris till fonden, men företaget blir heller inte uppköpt i första taget.
Elaka journalister kommer att undra
varför Du har tackat ja. De kommer att
undra vad Feldt och Palme har för hållhake på Dig. Palme vet ju så mycket
(skattedomstolar, byggnadslovsärenden,
IB och allt möjligt) så han kan kanske
pressa på.
Det här gäller i tillämpliga delar även
för aktivare TCO-are. Det skall bli ett
nöje att se hur unge hr Rosengren kommer att hantera saken. Han verkar ducka
allt vad han förmår i fondfrågan. Men
förmågan räcker inte alltid till.
Detta ledarstick är självfallet en på-
tryckning på alla hugade spekulanter på
fondstyrelseplatser. Men det är inget
yrkesförbud. Yrkesförbud har vi i Sverige endast genom personalkontrollkungörelsen, vilken, som Olof Palme och
Kjell-Olof Feldt väl vet, enligt många har
mindre av rättssäkerhet i sig än den västtyska lagstiftningen av motsvarande innebörd.
Den person från näringslivet som sätter sig i en fondstyrelse bestyrker därmed Lenins ord om att ”när vi hänger
den näst siste kapitalisten så kommer
den siste kapitalisten att sälja repet till
oss”.
Bravo, Täby!
Den l januari 1984 övertog det privata
fastighetsbolaget Arsenalen driften av
Täby kommuns hyreslägenheter. Företaget har utfäst sig att under en treårsperiod ta hand om fastigheterna för 4,6 miljoner kr per år. Det skedde sedan Täbys
borgerliga majoritet erbjudit även privata bolag att lämna in anbud på skötseln
av kommunens växande fastighetsbestånd. Och då visade det sig att Arsenalen kunde klara förvaltningen över en
miljon billigare årligen än kommunens
eget fastighetsbolag.
Det här är ett utmärkt exempel på hur
det kan gå när kommunala monopol
bryts upp och enskilt initiativ släpps in.
Täby sparar nu närmare 3,5 miljoner kr
enbart på grund av att olika företag i fri
konkurrens fick slåss om uppdraget att
sköta kommunens fastigheter. Förhoppningsvis skall exemplet mana till efterföljd på många andra håll och inte bara
gälla fastighetsförvaltningen. Det finns
åtskilliga områden där privata initiativ
uppenbarligen skulle få välgörande konsekvenser på effektivitet, kostnader och
därmed också på kommunalskatten. Delar av vård-, kultur- och fritidssektorerna, städning, park- och gatuskötsel är
exempel på områden där det framstår
som motiverat att privatisera och ge ökat
utrymme för fri företagsamhet.
Det är symptomatiskt att socialdemokraterna i Täby med näbbar och klor bekämpade anbudsförfarandet inom fastighetsförvaltningen. De motsatte sig bestämt att Arsenalen anförtroddes skötseln av det kommunala fastighetsbeståndet. Det socialdemokratiska oppositionsrådet Eije Svensson framhåller att
”det är ett steg åt ökad privatisering som
vi måste beklaga. Socialdemokraterna
och kommunisterna i kommunen var beredda att ta de större kostnaderna för att
hålla servicen i kommunens egen regi”.
Han hävdar att det sannolikt blivit ”både
det billigaste och det bästa alternativet”
7
– vad han nu kan ha för fog för ett så-
dant påstående.
Sanningen är nog snarare den att socialdemokraterna i Täby och annorstädes
av principiella skäl är djupt skakade så
fort den fria företagsamheten visar sig
effektivare än den offentliga. Därför
motverkar de varje möjlighet för privata
företag att via anbud få vi a vad de går
för. Här bryter sig alltså på nytt den socialdemokratiska inställningen, enligt
vilken myndighetsmonopol är självändamål hur dyrt det än blir, och den borgerliga, som innebär att konkurrens och enskilda initiativ som regel inte bara är
bättre och billigare utan också bidrar till
ett friare och öppnare samhälle.
Kollektivanslutningen
Vid åtskilliga tillfällen har riksdagsmajoriteten i uttalanden tagit avstånd från
den odemokratiska rekryteringsmetod
som kollektivanslutningen är. Men socialdemokraterna, det enda parti som använder sig av tillvägagångssättet, har
sorgfälligt struntat i riksdagens klart
markerade mening och fortsatt som om
ingenting hänt.
I slutet på november 1983 var frågan
åter uppe i riksdagen men på ett annat
sätt än tidigare.
Länge var det endast moderaterna
som insåg att riksdagens ständigt återkommande avståndstaganden från kollektivanslutningen aldrig skulle få socialdemokratin att upphöra med hanteringen. De krävde därför lagstiftning mot
eländet. Det nya är att folkpartiet och
centerpartiet nu slutit upp bakom den
linjen. Det ledde till en gemensam borgerlig framstöt med krav på en utredning
i syfte att förbjuda kollektivanslutning. I
8
den avgörande voteringen i riksdagen
fattades sex röster för att förslaget skulle
gå igenom, sedan kommunisterna avstått
från att rösta.
Förslaget föll alltså, men det föll framåt.
Vad de icke-socialistiska partierna
verkar för i opposition är de rimligtvis
också förpliktade att genomföra när de
kommer i regeringsställning. Det underströks även i riksdagsdebatten om
kollektivanslutningen. Blir det icke-socialistisk majoritet kommer ofoget att lagstiftas bort, eftersom ingenting annat
hjälper. Därmed finns ingen återvändo.
Socialdemokraterna har under årens
lopp bedrivit viss försöksverksamhet
med andra rekryteringsformer än kollektivanslutning. Erfarenheterna har övertygande visat att den nuvarande metoden är impopulär bland de LO-anslutna.
I övrigt har partiet framför allt eftersträ-
vat att förhala frågan. Tid är nämligen
pengar i det här fallet. Varje år får socialdemokraterna in flera tiotals miljoner kr
på kollektivanslutningen. Det har medfört att varje invändning om att hanteringen strider mot viktiga demokratiska
principer viftats bort. Kalla ekonomiska
realiteter har fått partiet att fortsätta med
en rekryteringsmetod som de säkert
själva inser är ovärdig och föråldrad.
Pengar luktar inte, konstaterade ju redan
den romerska kejsaren Vespasianus.
Nu står kollektivanslutningens epok
äntligen inför sitt slut. Nu gäller det lyckligtvis inte längre om den skall avskaffas
utan bara när det skall ske.
Professorer
Vårt land har – trots en längre gående
social utjämning än väl i någon annan
västerländsk stat – ändå kvar en del naturliga ranggrupper i samhället. Frågan
är om inte titeln ”professor” är den som
även i de breda Jagren imponerar mest –
att vara professor är fint, det tycker alla,
från Karesuando till Smygehuk; professor låter genomsnittligt liksom värdefullare än politikers och militärers och domares i och för sig respektingivande
yrkesbeteckningar. Professor är ju i
svenskt språk – till skillnad från läget i
t ex England och Frankrike – beteckningen på en fast engagerad lärd väsentligen inom universitet, högskolor och liknande organisationer; titeln används inte
som i andra länder även för lärare på
andra plan.
I allmänhet är det svårt att bli professor; det är många som känner sig kallade
men i allmänhet bara en som kan bli utvald. Det är välbekant, att i flera fall,
särskilt inom humaniora, det i sökandeköns främre del kan stå många kvalificerade aspiranter. Det är väl bl a detta som
ligger bakom sedvanan att ge professors
namn åt kvalificerade lärda, för vilka det
helt enkelt inte finns en professur – även
om vederbörande är nästan lika lärd och
skicklig som den som fått en lärostol.
Professors namn utdelas huvudsakligen i utbildningsdepartementet, fd ec•
klesiastikdepartementet. Det har sitt intresse att se på vilka som fått den fina
titeln under t ex den senaste femårsperioden. I ett stort antal fall- 15-20 av ca
ett 50-tal – rör det sig också om humanister och samhällsvetare i vidsträckt
mening, men påfallande är, hur många
läkare som också hugnas med den fina
beteckningen, faktiskt mer än en tredjedel av samtliga. Därutöver finner man en
grupp musiker och andra konstnärer,
ofta engagerade vid fackets undervisningsanstalter. Här är det väl inte fråga
om lärdom men snarare om ett tack för
kvalificerad pedagogisk insats. Till sist
finner man några personer, vilka helt enkelt kan betecknas som kulturpersoner,
Gunnel Vallqvist t ex.
Ibland uttalas farhågor att olika regeringar eller ministrar använder möjligheten att ge professors namn för att uppmuntra partivänner och mer eller mindre
närstående samt för att göra sig populära
9
inom kulturskribenternas krets. En
granskning av de sista årens beslut om
professors namn ger kanske inte tillräckligt fog för ett antagande om direkt maktmissbruk.
Men tid finns ännu kvar innan regeringen- förhoppningsvis- faller 1985. I
december blev Rudolf Meidner hedrad
med professors titel, och vare sig LO
beställt den åt honom eller Partiet känner sig stå i skuld till honom är utnämningen klart pölitisk.