Thede Palm; Löst folk
1984
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
lan länge ha varit ganska gemytligt. Belysande är K A Wallenbergs avskedshälsning
till justitieministern vid regeringens sista
sammanträde: Förbliv alltid samma stora
goda barn som Du hittills varit!
Dessa och andra lustigheter ökar bokens
läsbarhet även för senare generationer, men
THEDE PALM:
Löst folk
Svante Jakobsson både forskar och författar
inom områden av svensk kulturhistoria, som
han själv rutat in åt sig. Han skrev sin doktorsavhandling om estlandssvenskars flykt
undan tvångsuttagningar till den ryska armen
under förra delen av 1800-talet och om deras
öden i det nya hemlandet Sverige. Han har
också skrivit om fattighjonen i Stockholm under samma århundrade. En nyutkommen studie heter ”På kant med samhället. Om ”löst
folks” tillvaro på 1880-talet” (Uppsala, Almqvist & Wiksell). Den handlar om tiggare och
prostituerade för hundra år sedan. Ett antal
människor har berättat om sig själva och vad
de agt har bevarats i polisiära förhörsprotokoll. Varför de hamnat hos polisen får man
veta genom redogörelser för dåtida lagar och
förordningar. Om tillämpningen av dessa ges
bilder i t ex kronoarbetskompaniets å Vaxholm stamrullor. Jakobsson behärskar och
utnyttjar ett mycket speciellt arkivmaterial.
De glada luffarna på vägarna var inte alltid
så glada. Deras frihet stördes av åtskilliga
ingripanden från samhällets sida. Om de befanns sakna vad som på lagspråk hette laga
försvar eller var försvarslösa, kunde de kallas
lösdrivare. Om de saknade arbete eller. vilket
var värre, om de var arbetsovilliga, låg de
samhället till last, något som i sig var förkastligt eller brottsligt. Polisen kunde höra dem
och en polischef kunde tilldela dem varning. I
vårare fall överlämnades de till länsstyrelsen. som kunde varna eller besluta om
tvångsintagning på olika arbetsinrättningar
och detta i vissa fall på obestämd tid.
217
det väsentliga är givetvis, att boken ger säkra
upplysningar om både väsentligheter och vad
Crusenstolpe en gång kallade ”det inre av
dagens historia”. Utgivande förlag är Kungl
Samfundet för utgivande av handskrifter rö-
rande Skandinaviens historia.
Alla arbetslösa behövde inte befara sådana
följder. Den som strök omkring med ett intyg
på fickan, utfärdat av hemtraktens sockennämnd, att vederbörande ”iakttog ordning
och sedlighet i sitt lefverne samt söker efter
förmåga sig ärligen försörja” behövde inte ha
utmärkts av särskilt stor förmåga: honom
gick det också att skicka hem. Lagarna var
ibland hårda, men deras handhavare kunde
vara både rättsinniga och mänskliga. En som
avtjänat straff för tjuvnadsbrott hade som
lösdrivare svårare än andra. En sådan åberopade att han nyss kommit ut efter ett straff
för första resan stöld, ”av vilken orsak han
inte trodde sig kunna erhålla arbete.” Han
hade väl rätt, och i hans fall nöjde sig länsstyrelsen med den obligatoriska varningen.
För att belysa förhållandet mellan lösdrivarna och samhället har Jakobsson samlat
och refererat ett stort antal fall. De är alla
olika, men de har grunden gemensam. Det
rör sig om människor som kommit snett.
Många har kanske försökt men haft betydande svårigheter att komma ur de onda cirklar, i
vilka de hamnat. När det gällt kvinnor är det
mest fråga om prostituerade som också fallit
för spriten. Männen var sådana som levde på
tiggeri och som märktes av sitt fylleri . De
ägde väl kläder på kroppen men inte mycket
mer; vad de haft på sig vid intagningen på en
anstalt finns noga förteckna!. När de återfick
friheten, medförde de intyg om sitt uppförande: vilket värde sådana betyg haft för dem är
svårt att veta. I ett fall avled en intagen på
Vaxholm. Han efterlämnade l kr 04 öre, för- 218
modligen intjänad men ännu inte utkvitterad
lön.
Samhället hade bara plats för ett fåtal på
sina arbetsanstalter. Den som går igenom Jakobssons urval av fall märker snart, att praktiskt taget alla gripanden för bettleri sammanhängde med fylleri och bråk. De verkligt stö-
rande samlades in. Vanliga tiggare riskerade
kanske en varning, men flertalet kom väl
knappast i beröring med myndigheter.
Det finns en del skrivet om tiggeri och lösdriveri och Jakobsson har förtecknat litteraturen. Tiggeri levde för övrigt långt in på
1900-talet. Stockholm lär ha varit uppdelat i
o
tiggeridistrikt med olika möjligheter. Dea,
som gav i dörren åt en, måste räkna med all
andra ringde på. Tiggartecken på ytterdömr
och väggar lämnade vägledning. Många u
dem som tiggde hade det otvivelaktigt svårt.
Bara de berusade gick att avvisa med låll
samvete. Att helt slippa tiggare ansågs vara
möjligt endast för dem som på dörren kunde
sätta skylten ”Medlem av Föreningen fcr
välgörenhetens ordnande”. Där gavs av pJia.
cip ingenting, och även den alldeles illitterala
tiggaren visste hur den skylten såg ut och vad
den innebar.
ARSSAMMANKOMST
Föreningen Svensk Tidskrifts Vänners årssammankomst
måndagen den 21 maj 1984 kl 18.15
Läkaresällskapet, Klara Östra Kyrkogata 10,
Stockholm
e Redogörelse för Svensk Tidskrifts verksamhet
e Middag
e Ambassadör Gunnar Heckscher:
Några bilder ur Svensk Tidskrifts historia
Anmälan per telefon 08/67 59 55
till justitieministern vid regeringens sista
sammanträde: Förbliv alltid samma stora
goda barn som Du hittills varit!
Dessa och andra lustigheter ökar bokens
läsbarhet även för senare generationer, men
THEDE PALM:
Löst folk
Svante Jakobsson både forskar och författar
inom områden av svensk kulturhistoria, som
han själv rutat in åt sig. Han skrev sin doktorsavhandling om estlandssvenskars flykt
undan tvångsuttagningar till den ryska armen
under förra delen av 1800-talet och om deras
öden i det nya hemlandet Sverige. Han har
också skrivit om fattighjonen i Stockholm under samma århundrade. En nyutkommen studie heter ”På kant med samhället. Om ”löst
folks” tillvaro på 1880-talet” (Uppsala, Almqvist & Wiksell). Den handlar om tiggare och
prostituerade för hundra år sedan. Ett antal
människor har berättat om sig själva och vad
de agt har bevarats i polisiära förhörsprotokoll. Varför de hamnat hos polisen får man
veta genom redogörelser för dåtida lagar och
förordningar. Om tillämpningen av dessa ges
bilder i t ex kronoarbetskompaniets å Vaxholm stamrullor. Jakobsson behärskar och
utnyttjar ett mycket speciellt arkivmaterial.
De glada luffarna på vägarna var inte alltid
så glada. Deras frihet stördes av åtskilliga
ingripanden från samhällets sida. Om de befanns sakna vad som på lagspråk hette laga
försvar eller var försvarslösa, kunde de kallas
lösdrivare. Om de saknade arbete eller. vilket
var värre, om de var arbetsovilliga, låg de
samhället till last, något som i sig var förkastligt eller brottsligt. Polisen kunde höra dem
och en polischef kunde tilldela dem varning. I
vårare fall överlämnades de till länsstyrelsen. som kunde varna eller besluta om
tvångsintagning på olika arbetsinrättningar
och detta i vissa fall på obestämd tid.
217
det väsentliga är givetvis, att boken ger säkra
upplysningar om både väsentligheter och vad
Crusenstolpe en gång kallade ”det inre av
dagens historia”. Utgivande förlag är Kungl
Samfundet för utgivande av handskrifter rö-
rande Skandinaviens historia.
Alla arbetslösa behövde inte befara sådana
följder. Den som strök omkring med ett intyg
på fickan, utfärdat av hemtraktens sockennämnd, att vederbörande ”iakttog ordning
och sedlighet i sitt lefverne samt söker efter
förmåga sig ärligen försörja” behövde inte ha
utmärkts av särskilt stor förmåga: honom
gick det också att skicka hem. Lagarna var
ibland hårda, men deras handhavare kunde
vara både rättsinniga och mänskliga. En som
avtjänat straff för tjuvnadsbrott hade som
lösdrivare svårare än andra. En sådan åberopade att han nyss kommit ut efter ett straff
för första resan stöld, ”av vilken orsak han
inte trodde sig kunna erhålla arbete.” Han
hade väl rätt, och i hans fall nöjde sig länsstyrelsen med den obligatoriska varningen.
För att belysa förhållandet mellan lösdrivarna och samhället har Jakobsson samlat
och refererat ett stort antal fall. De är alla
olika, men de har grunden gemensam. Det
rör sig om människor som kommit snett.
Många har kanske försökt men haft betydande svårigheter att komma ur de onda cirklar, i
vilka de hamnat. När det gällt kvinnor är det
mest fråga om prostituerade som också fallit
för spriten. Männen var sådana som levde på
tiggeri och som märktes av sitt fylleri . De
ägde väl kläder på kroppen men inte mycket
mer; vad de haft på sig vid intagningen på en
anstalt finns noga förteckna!. När de återfick
friheten, medförde de intyg om sitt uppförande: vilket värde sådana betyg haft för dem är
svårt att veta. I ett fall avled en intagen på
Vaxholm. Han efterlämnade l kr 04 öre, för- 218
modligen intjänad men ännu inte utkvitterad
lön.
Samhället hade bara plats för ett fåtal på
sina arbetsanstalter. Den som går igenom Jakobssons urval av fall märker snart, att praktiskt taget alla gripanden för bettleri sammanhängde med fylleri och bråk. De verkligt stö-
rande samlades in. Vanliga tiggare riskerade
kanske en varning, men flertalet kom väl
knappast i beröring med myndigheter.
Det finns en del skrivet om tiggeri och lösdriveri och Jakobsson har förtecknat litteraturen. Tiggeri levde för övrigt långt in på
1900-talet. Stockholm lär ha varit uppdelat i
o
tiggeridistrikt med olika möjligheter. Dea,
som gav i dörren åt en, måste räkna med all
andra ringde på. Tiggartecken på ytterdömr
och väggar lämnade vägledning. Många u
dem som tiggde hade det otvivelaktigt svårt.
Bara de berusade gick att avvisa med låll
samvete. Att helt slippa tiggare ansågs vara
möjligt endast för dem som på dörren kunde
sätta skylten ”Medlem av Föreningen fcr
välgörenhetens ordnande”. Där gavs av pJia.
cip ingenting, och även den alldeles illitterala
tiggaren visste hur den skylten såg ut och vad
den innebar.
ARSSAMMANKOMST
Föreningen Svensk Tidskrifts Vänners årssammankomst
måndagen den 21 maj 1984 kl 18.15
Läkaresällskapet, Klara Östra Kyrkogata 10,
Stockholm
e Redogörelse för Svensk Tidskrifts verksamhet
e Middag
e Ambassadör Gunnar Heckscher:
Några bilder ur Svensk Tidskrifts historia
Anmälan per telefon 08/67 59 55