Arvid Fredborg; En tidningsmakares berättelse
1989
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
404
om mittenalternativets sönderfall gör
uppgiften nästa gång något svårare för
”the Iron Lady”, gör Labours Neil Kinnock klokt i att inte ta ut något i förskott.
Förr eller senare sker det dock naturligtvis i en demokrati ett byte av regering.
Men enligt Harris betyder det med säkerhet inte någon återgång till gamla tiders
planhushållningsambitioner. Den arbetsrättsliga lagstiftningen kommer inte att
upphävas, privatiserade bostäder och
företag kommer inte att renationaliseras
o s v. En del av Labours sentida framryckning förklaras f ö av att Neil Kinnock
har övervunnit vänsterflygelns motstånd
mot en anpassning högerut. I denna mening är thatcherismen irreversibel.
Margaret Thatchers strategiska slutmål
är dock mer ambitiöst än så. Hennes syfte
är att avskaffa socialismen som politisk
kraft i Storbritannien. Drömmen är ett
system med två partier, som båda inom
marknadsekonomins ram vill förverkliga
ARVID FREDBORG:
individens frigörelse men med olika metoder, ungefär som republikanerna och
demokraterna i USA.
”Den där förfärliga högertanten” har
alltså åtskilligt mer att uträtta, innan hon
blir nöjd. Kenneth Harris bok ger en god
inblick i vilka omständigheter och vilka
egenskaper som frambringat och driver
denna ledare för ett land, som mycket
tack vare hennes insatser kunnat göra sig
kvitt beteckningen ”Europas sjuke man”.
Till sist en självupplevd historia som visar att Margaret Thatcher även i sina närmaste medarbetares ögon håller på att
förvandlas till något av en institution. Vid
en lunch med en högt uppsatt tjänsteman
vid det konservativa partikansliet sade jag
något om att för varje ny svensk regering
måste antalet kvinnor öka med minst en.
”Det var underligt”, blev kommentaren. ”I
vår regering har vi inte någon kvinna.” Jag
satte upp en förvånad min, och så kom
det: ”Oh, my God, I didn’t think of HER!”
En tidningsmakares berättelse
••
A
ven politiska motståndare var i
regel beredda att erkänna, att
Tidskriften OBS! (1944-55) var
ett intressant experiment. Den ville visa,
att man kunde vara konservativ utan att
vara tråkig, att man kunde ge underhållning utan att göra djupdykningar i dyn.
Den bevisade detta. Men tyvärr kostade
beviset mer än vad som då kunde uppdrivas. Men OBS!’ politiska artiklar höjde i
varje fall blodtrycket på åtskilliga socialdemokrater och somliga önskade rentav
att det funnes en socialistisk motsvarighet
– något som för visso varit en contradietio in adjecto.
Sten Möllerström: Tidningsmakaren. Wiken 1989
Den man, som under lång tid såg till att
OBS! fick sin erkänt goda utformning och
över huvud taget kom ut hette Sten MöiIerström. Han var inte konservativ.Politik
intresserade honom måttligt. Men han
trivdes med akademikerna bakom OBS!’
politik, emedan det var högt till tak i tidskriften.
Själv var han inte endast en boren journalist vilket han visade i sitt urval av artiklar och sina kåserier utan också en boren tidningsmakare. Det första organ han
gav ut, i tonåren, hette ”Ping-Pong-Nytt”.
Sedan fick han sitt elddop vid Olympiaden i Berlin 1936 och skrev i Arbetet för
8 öre raden. Av största betydelse för hans
fortsatta karriär blev, att han på ett tidigt
stadium fick kontakt med ”T.T.”, den legendariska Torsten Tegner. Så följde efterhand Svenska Dagbladets sportredaktion. En vacker dag dök han upp i Berlin
hos tidningens dåvarande korrespondent
på väg till Breslau. Kanske har han något
dramatiserat mellanlandningen i den tyska rikshuvudstaden.Men den som råkade
honom där fäste sig vid att här var en man,
som tog sig fram till och med under alla de
vedervärdigheter, som mötte i krigets
Berlin, utan att klaga eller gripas av panik.
Det positiva intrycket bidrog till att han
anno 1944 infångades till att vara med om
att sätta upp Tid~kriften OBS!
Tidningsmakaren Möllerström har nu
skrivit sina memoarer och det är onekligen en både roande och intressant läsning
om en man, som det för visso inte går tretton på dussinet av. Det visas inte minst av
hans senare karriär, som tidningsman, tidningsutgivare, affärsman och mycket mer.
405
Läsaren kanske frapperas av att han ofta
inte stannade länge på samma post. Men
den som känner honom vet att detta inte
var ett tecken på att han var en Hopp-Jerka utan på att det rörde sig om en person
som i ovanlig grad har vad fransmännen
kallar courage de ses opinions. Ibland
kanske hustru och barn undrade, om inte
den personliga integriteten fått alltför hög
prioritet. Men på något sätt kom familjefadern ned på fötterna.
En del av förklaringen torde vara en
annan egenskap, som i rikt måtto karakteriserar honom. Han har en osedvanlig
förmåga att knyta kontakter. Under hans
tid i OBS! kunde ingen undgå att lägga
märke till att han dit attraherade en rad
unga talanger. Dit kom för att ta några
exempel författarna Pär Rådström och
Uno Floren och tecknarna Gunnar Brusewitz och Rolf Gustafson (”Gurr”). Om
detta får man läsa i ”Tidningsmakaren”
och mycket mer. Särskilt roande är beskrivningen av kontakten med Else
Kleen, Gustav Möllers begåvade maka.
Hon ringde då och då och inledde konversationen med orden ”Buspojkar, buspojkar, buspojkar”. Vid ett tillfälle hade
hennes man förmåtts att äta middag med
Gunnar Unger och Sten Möllerström, av
värdinnan introducerad som ”en egendomlig kuf från lägre medelklassen.” Men
efteråt anlände Folke Thunborg och Per
Nyström till kvällsaudiens. Den resoluta
värdinnan ingrep. ”Kom, mina barn, till
min budoir, sa statsrådinnan. Gustav kan
inte bli sedd tillsammans med vem som
helst.”
om mittenalternativets sönderfall gör
uppgiften nästa gång något svårare för
”the Iron Lady”, gör Labours Neil Kinnock klokt i att inte ta ut något i förskott.
Förr eller senare sker det dock naturligtvis i en demokrati ett byte av regering.
Men enligt Harris betyder det med säkerhet inte någon återgång till gamla tiders
planhushållningsambitioner. Den arbetsrättsliga lagstiftningen kommer inte att
upphävas, privatiserade bostäder och
företag kommer inte att renationaliseras
o s v. En del av Labours sentida framryckning förklaras f ö av att Neil Kinnock
har övervunnit vänsterflygelns motstånd
mot en anpassning högerut. I denna mening är thatcherismen irreversibel.
Margaret Thatchers strategiska slutmål
är dock mer ambitiöst än så. Hennes syfte
är att avskaffa socialismen som politisk
kraft i Storbritannien. Drömmen är ett
system med två partier, som båda inom
marknadsekonomins ram vill förverkliga
ARVID FREDBORG:
individens frigörelse men med olika metoder, ungefär som republikanerna och
demokraterna i USA.
”Den där förfärliga högertanten” har
alltså åtskilligt mer att uträtta, innan hon
blir nöjd. Kenneth Harris bok ger en god
inblick i vilka omständigheter och vilka
egenskaper som frambringat och driver
denna ledare för ett land, som mycket
tack vare hennes insatser kunnat göra sig
kvitt beteckningen ”Europas sjuke man”.
Till sist en självupplevd historia som visar att Margaret Thatcher även i sina närmaste medarbetares ögon håller på att
förvandlas till något av en institution. Vid
en lunch med en högt uppsatt tjänsteman
vid det konservativa partikansliet sade jag
något om att för varje ny svensk regering
måste antalet kvinnor öka med minst en.
”Det var underligt”, blev kommentaren. ”I
vår regering har vi inte någon kvinna.” Jag
satte upp en förvånad min, och så kom
det: ”Oh, my God, I didn’t think of HER!”
En tidningsmakares berättelse
••
A
ven politiska motståndare var i
regel beredda att erkänna, att
Tidskriften OBS! (1944-55) var
ett intressant experiment. Den ville visa,
att man kunde vara konservativ utan att
vara tråkig, att man kunde ge underhållning utan att göra djupdykningar i dyn.
Den bevisade detta. Men tyvärr kostade
beviset mer än vad som då kunde uppdrivas. Men OBS!’ politiska artiklar höjde i
varje fall blodtrycket på åtskilliga socialdemokrater och somliga önskade rentav
att det funnes en socialistisk motsvarighet
– något som för visso varit en contradietio in adjecto.
Sten Möllerström: Tidningsmakaren. Wiken 1989
Den man, som under lång tid såg till att
OBS! fick sin erkänt goda utformning och
över huvud taget kom ut hette Sten MöiIerström. Han var inte konservativ.Politik
intresserade honom måttligt. Men han
trivdes med akademikerna bakom OBS!’
politik, emedan det var högt till tak i tidskriften.
Själv var han inte endast en boren journalist vilket han visade i sitt urval av artiklar och sina kåserier utan också en boren tidningsmakare. Det första organ han
gav ut, i tonåren, hette ”Ping-Pong-Nytt”.
Sedan fick han sitt elddop vid Olympiaden i Berlin 1936 och skrev i Arbetet för
8 öre raden. Av största betydelse för hans
fortsatta karriär blev, att han på ett tidigt
stadium fick kontakt med ”T.T.”, den legendariska Torsten Tegner. Så följde efterhand Svenska Dagbladets sportredaktion. En vacker dag dök han upp i Berlin
hos tidningens dåvarande korrespondent
på väg till Breslau. Kanske har han något
dramatiserat mellanlandningen i den tyska rikshuvudstaden.Men den som råkade
honom där fäste sig vid att här var en man,
som tog sig fram till och med under alla de
vedervärdigheter, som mötte i krigets
Berlin, utan att klaga eller gripas av panik.
Det positiva intrycket bidrog till att han
anno 1944 infångades till att vara med om
att sätta upp Tid~kriften OBS!
Tidningsmakaren Möllerström har nu
skrivit sina memoarer och det är onekligen en både roande och intressant läsning
om en man, som det för visso inte går tretton på dussinet av. Det visas inte minst av
hans senare karriär, som tidningsman, tidningsutgivare, affärsman och mycket mer.
405
Läsaren kanske frapperas av att han ofta
inte stannade länge på samma post. Men
den som känner honom vet att detta inte
var ett tecken på att han var en Hopp-Jerka utan på att det rörde sig om en person
som i ovanlig grad har vad fransmännen
kallar courage de ses opinions. Ibland
kanske hustru och barn undrade, om inte
den personliga integriteten fått alltför hög
prioritet. Men på något sätt kom familjefadern ned på fötterna.
En del av förklaringen torde vara en
annan egenskap, som i rikt måtto karakteriserar honom. Han har en osedvanlig
förmåga att knyta kontakter. Under hans
tid i OBS! kunde ingen undgå att lägga
märke till att han dit attraherade en rad
unga talanger. Dit kom för att ta några
exempel författarna Pär Rådström och
Uno Floren och tecknarna Gunnar Brusewitz och Rolf Gustafson (”Gurr”). Om
detta får man läsa i ”Tidningsmakaren”
och mycket mer. Särskilt roande är beskrivningen av kontakten med Else
Kleen, Gustav Möllers begåvade maka.
Hon ringde då och då och inledde konversationen med orden ”Buspojkar, buspojkar, buspojkar”. Vid ett tillfälle hade
hennes man förmåtts att äta middag med
Gunnar Unger och Sten Möllerström, av
värdinnan introducerad som ”en egendomlig kuf från lägre medelklassen.” Men
efteråt anlände Folke Thunborg och Per
Nyström till kvällsaudiens. Den resoluta
värdinnan ingrep. ”Kom, mina barn, till
min budoir, sa statsrådinnan. Gustav kan
inte bli sedd tillsammans med vem som
helst.”