Jutta Zilliacus; Grannlandets ansvar

JUTIA ZILLIACUS:
Grannlandets ansvar
Finland har med sin traditionella
östpolitik välfungerande kontakter i Sovjetunionen vilket lett till
att finländska massmedia med
beundransvärd snabbhet kunnat
ta pulsen på den estniska utvecklingen.
Utnyttja dessa kontakter i förmedlande syfte mellan vårt broderfolk och vår östra granne,
skriver författaren, som är född
av estniska föräldrar.
Esterna måste själva få avgöra vilka instrument de vill använda för att nå sitt mål, men de
nordiska länderna måste genom
personliga kontakter och via
massmedia omsorgsfullt följa
händelserna i Balticum och ge
dem publicitet.
Jutta Zilliacus, som varit riksdagsman för Svenska folkpartiet, är kolumnist i såväl finsksom svenskspråkiga tidningar
och tidskrifter.
N
är Mauno Koivisto efter president Urho Kekkonens överlånga
egid valdes till Finlands president, var den allmänna åsikten bland
medborgarna att det finländska samhället
hädanefter skulle bli öppnare och debattklimatet generösare. Så skedde också vilket delvis var presidentens förtjänst men
delvis en följd av den förändrade världsbilden. Framför allt gällde det den nya situationen i Sovjetunionen, vars glasnost
och perestrojka också gav den finländska
utrikespolitiska debatten en bredare marginal än nånsin tidigare.
Allmänt känt och ofta kritiserat är ju
att vårt speciella förhållande till det östra
grannlandet passiverat, för att inte säga
släckt, den utrikespolitiska diskussionen.
Långa tider förstod man under själva begreppet ”utrikespolitik” uteslutande Finlands förhållande till Sovjetunionen. Passiviteten hade tre orsaker: en historisk, en
konstitutionell, men också en beroende
av president Kekkonens sätt att med järnhand styra landet. Där fick inrikespolitiken alltid vika för de utrikespolitiska intressena.
Den historiska infallsvinkeln tarvar
knappast någon närmare analys. Ett litet
land som förlorat två krig mot en stark
stormakt, men som mot alla förmodanden ändå undgått ockupation var tvunget
att leva pragmatiskt ooh balansera på en
lina utan skyddsnät
Vad det konstitutionella angår är det, i
motsats till Sverige, enbart statsöverhuvudet som enligt regeringsformen bestämmer om förhållandet till utländska
makter och fattar de utrikespolitiska besluten. Däremot står det ingenstans skrivet att han även skulle ha befogenheter att
stävja den fria och öppna åsiktsbildning- 34
en. Ändå har så skett och då har det berott på legitim försiktighet, politisk realism och ”nationell egoism” i tider då ömsesidig osäkerhet rådde mellan Finland
och Sovjetunionen. och då förtroendefulla relationer ännu inte existerade mellan de forna fiendeländerna. Men när lä-
get normaliserats och någon misstro rimligtvis inte mera borde existera på någondera sida, var tiden mogen att lätta på de
rigorösa restriktioner man anlagt på den
fria debatten.
Fortsatt försiktighet
Koivisto har emellertid fortsatt på den inslagna försiktighetsvägen trots det förändrade internationella li:\get. Den nya situationen i Sovjetunionen har dessutom
ställt Finland inför ett besvärligt problem:
hur bör vi reagera på utvecklingen i vårt
östra grannland. som nu öppet piskar sig
självt för begångna försyndelser – som vi
välsignat med tystnad? Vårt vänskapliga
förhållande har ju byggts upp i en tid då
umgänget med östblocket präglades av
stel formalism. och då till och med det kyliga finska folket tvangs in i ett för dess
mentalitet främmande beteendemönster
där vänskap, samarbete och bistånd måste uttryckas i liturgiska termer.
Problemet aktualiserades under utvecklingen i Balticum och enkannerligen i
Estland, vårt brödrafolk. Den nya sovjetiska öppenheten inbjöd ju till kommentarer och ståndpunktstaganden som under
den formella tiden hade varit otänkbara.
Det är inte särskilt länge sedan den finländska utrikespolitiska realismen fungerade så, att vi anlade stor försiktighet
och rentav idkade självcensur i situationer där vi fruktade en negativ sovjetrysk
reaktion. Också president Kekkonen hade på sin tid starkt kritiserat den ”nålstingspolitik” mot Sovjetunionen han ansåg tidningspressen idka, och till och med
hotat med repressalier om inte redaktionerna sanerade insändarspalterna och debatten!
Massmediallössläppthet
Med den gorbatjovska glasnosten och perestrojkan var dock alla dessa försiktighetsåtgärder och förhållningsregler som
bortsopade – massmedia lade inga band
på sig när det gällde att bevaka och följa
upp händelserna i Estland.
Koivisto har fortsatt på Kekkonens
utrikespolitiska försiktighetsväg
trots det förändrade internationella
läget.
Det här försatte den finländska utrikespolitiska ledningen, parlamentet, regeringen och höga myndigheter i en obekväm situation. Dessa hade ju i decennier
disciplinerats till sträng fåordighet i utrikespolitiska konflikter. En hel generation
hade med modersmjölken insupit Kekkonens visdomsord att Finland i internationella konflikter alltid agerar enbart ”som
läkare, aldrig som domare.”
President Koivistos första reaktion på
den nya massmediala ”lössläpptheten” i
fråga om Estland var avvisande och machiavelliskt kylig. Han bet sig fast vid den
officiella utrikespolitiska linjen, som föreskriver icke-inblandning i andra.länders
inre angelägenheter. Han betonade igen
en gång att Finland inte befattar sig med
folkrörelser eller organisationer, enbart
med stater. Då utvecklingen i Estland stod
under regi av en enskild sovjetrepubliks
folkfront, var det lätt för presidenten att
stänga visiret inför massmedias och allmänhetens vidare frågvishet.
Sedermera har presidenten något mjukat upp sin attityd – i sitt nyårstal önskade han rentav välgång åt utvecklingen i
Estland! – men utan att avvika från statsförfattningen och dess strama utrikespolitiska linje.
Föresterna hardetvaritlivsviktigtatt
ha Finland som ettfönster mot Europa.
Välfungerande Sovjet-kontakter
Att finländska massmedia med beundransvärd snabbhet kunde ta pulsen på
den estniska utvecklingen berodde tvivelsutan på att Finland med sin traditionella östpolitik skapat sig exceptionellt
välfungerande kontakter i Sovjetunionen.
Bättre än något annat folk i väst har finländarna kunnat utnyttja dessa och orientera sig i en situation, som rättvisligen
kunde uppfattas som kaotisk och motstridig. När den estniska ”sjungande revolutionen” utbröt kunde finländska massmedia samt konst- och kullurorganisationer
omedelbart slå till. I dag fungerar kontaktema bättre och på en bredare basis än
någonsin och kulturutbytet rentav
blomstrar.
Estlands fönster mot Europa
För esterna har det varit livsviktigt att ha
Finland som ett fönster mot Europa, men
man bör heller inte underskatta de vidare
35
vyer finländarna har fått genom de nya
aktiviteterna länderna emellan. Djupt deprimerande har det emellertid varit att få
full inblick i de estniska förhållandena
och den omänskliga grymhet ockupanterna har utövat på ett försvarslöst litet folk.
Avslöjandena om den bottenlösa tragiken
får en också att vämjas vid lögnen vi fått
leva med i snart femtio år.
Trots massmedias aktiva bevakning av
utvecklingen har den finländska debatten
varit förvånansvärt måttfull. Tragiska erfarenheter av gångna tiders reformförsök
i Polen, Ungern och Tjeckoslovakien har
förtagit finländarna lusten att löpa linan
ut och till exempel stöda sådana politiska
strävanden som kräver Estlands avskiljande från Sovjetunionen, samt en återgång till förkrigstida borgerligt statsskick
och styre. Det finns ju inga garantier för
att den minoritet som i Estland gjort sig
till tolk för denna inställning, inte består
av en grupp provokatörer, som infiltrerats
i landet av motståndarna till perestrojkan,
den s k interrörelsen.
Estnisk realism
Esterna är ett realistiskt och förnuftigt
folk. I inget fall när de några önskedrömmar om att Sovjetunionen någonsin skulle
avstå från den yttersta makten över sina
republiker, varför det gäller att göra det
bästa av situationen och procedera steg
för steg mot en större ekonomisk autonomi, rätten till det egna språket och sin kulturidentitet, samt icke minst stävjande av
den oproportionellt starka och förödande
invandringen till Estland från andra, ännu
sämre lottade delar av Sovjetunionen.
Därför tror jag att också vi, Estlands brö-
drafolk och vänner, bäst kan stöda ester- 36
na med att strikt hålla oss till deras egna
klart utstakade och formulerade målsättningar, och beakta den estniska folkfrontens och den politiska ledningens beslut
och krav. Varken mer eller mindre. Jag
tror inte det vore klokt att utur tryggheten
i våra nordiska demokratier börja diktera
våra förslag till politiska lösningar på det
baltiska problemet, utan kunskap om de
exceptionella förhållandena och den terror som folk där utsatts för. Situationen är
fortfarande osäker och ingenting garanterar att våldsmaskineriet har satts ur spel.
Ändå bör vi heller inte slå ner esternas
mod och framtidstro och bekymrat varna
dem för att s a s gå för långt- vi måste lå-
ta dem avgöra vilka instrument de vill använda för att nå sitt mål, Vi måste låta
dem sikta mot stjärnorna för att nå trädtopparna.
Utveckla handelsförbindelserna
Vad de nordiska grannländerna i detta
skede kan göra för Estland är att vid sidan
om det kulturella samarbetet utveckla
också våra handelsförbindelser, dock
med beaktande av landets egna önskemål,
som inte alltid står i samklang med Moskvas. Här har Finland orsak att besinna sig
och ändra kurs. Vi har ju av esterna kritiserats för att alltför villigt ”gå Moskvas
ärenden” när det gällt att exploatera Estlands naturtillgångar. Till exempel har vår
byggnadsbransch villigt och kritiklöst
mottagit ryska order och beställningar på
olika byggen, vilka genomförda förstör
miljön, stimulerar till stark rysk invandring, samt bidrar till att förtrycka det estniska språket och utarma kulturen. I
framtiden måste de estniska, ryska och
finländska intressena koordineras långt
bättre än hittills – framför allt får de estniska önskemålen inte nonchaleras.
Själv är jag optimist och anser, såsom
esterna själva, att någon tillbakagång till
Bresjnev-eran inte mera är möjlig. Utvecklingen går förhoppningsvis vidare i
moderat takt och läget är under den estniska politiska ledningens och folkfrontens kontroll. I ett kritiskt skede höjde visserligen generalsekreterare Gorbatjov
tonläget i sin kritik av de estniska lagreformerna, men man bör dock notera,
Estlands brödrafolk och vänner kan
bäststöda esterna medattstrikthålla
sig till deras egna klart utstakade
målsättningar.
att han ingalunda torpederade hela företaget. De flesta beslut som den estniska
riksdagen fattade den 16 november 1988
är fortfarande i kraft!
Det finns goda grunder att anta att det
estniska utspelet var väl underbyggt och
reformens ramar i förväg fått grönt ljus
från Moskva. De missförstånd som på vä-
gen uppstod, hade sin orsak i bristande
kontakter och koordination med Moskva.
När de väl var utredda, kunde utvecklingen fortsätta i sakta mak.
Använd kontakterna
Man bör dock inte underskatta de faror
som fortfarande lurar på vägen, icke
minst på grund av den för västerlänningar
obegripliga ryska mentaliteten. Det är
dock ytterst viktigt att de nordiska länderna via massmedia, men också genom personliga kontakter, omsorgsfullt följer med
händelserna i Balticum samt ger dem
publicitet. Den nya situationen i Sovjet
tvingar makthavarna i Kreml att mera än
någonsin ta hänsyn till den internationella
opinionen. Det är vår plikt att vara på
alerten och ge en handräckning där vi
kan.
Här anser jag att Finland har speciellt
stora förpliktelser att leva upp till. Vi har
Den nya situationen i Sovjet tvingar
makthavarna i Kreml att mera än
någonsin ta hänsyn till den internationella opinionen.
ju en förmånsställning genom de intima
kontakterna med sovjetledningen. Dessa
måste ju rimligtvis också kunna utnyttjas i
förmedlande syfte mellan vårt broderfolk
och vår östra granne. Vänner emellan
måste man kunna tala öppet och förtroendefullt utan att riskera det goda förhållandet. En insats som ”läkare, icke som
domare” vore nu mer än önskvärd, om inte annat så för att pröva hållbarheten i
detta slagord.
37
I tider då ett blad vänts i Finlands officiella utrikespolitik – fallet Arafat har ju
mjukat upp doktrinen om att inte förhandla med andra än med existerande
stater! – borde även vi i samförstånd med
centralstyrelsen i Moskva kunna förhandla fram ett generalkonsulat i Tallinn. Redan den ständigt ökande och tyvärr något
förvildade finländska turismen ger i praktiken orsak därtill.
Och någon makula på vår utrikespolitiska sköld riskerar vi knappast genom att
exempelvis låta vår Moskva-ambassadör
eller vår utrikesminister besöka Estland.
En aning avvaktande ställer jag mig
dock till rena partipolitikerbesök i detta
skede. Det gäller att där hitta en acceptabel balans i akt och mening att inte i
onödan mata Gorbatjovs motståndare
med argument om borgerlig provokation
– en term som i Sovjet kan utnyttjas till
snart sagt vilka illdåd som helst. Att jag
här ömmar för Gorbatjov är naturligt,
emedan han för närvarande utgör förutsättningen för att Estlands ”sjungande revolution” ska lyckas.