Per Dahl; Om vördnad

– ~
PER DAHL:
Om vördnad
Den borgerliga samhällskritiken
möter allt mindre motstånd och
konfirmeras allt mer, men vid
sidan om den tycks det saknas
några viktiga begrepp eller attityder i borgerlig idedebatt, skriver Per Dahl.
Var finns den intellektuella
ödmjukheten? Debattörerna ger
intryck av att allt väsentligt redan är uttänkt samtidigt som det
råder ett slags ständig nutidsfixering.
Socialister tycks då och då
förneka Sveriges historia före
mäster Palm. Om borgerligheten i sin tur sätter en gräns
vid industrialiseringen, bäddar
de då inte för samma fel: att
döma tidigare generationers erfarenheter som irrelevanta?
Fil kand Per Dahl är förlagsredaktör på Timbro. Han har
varit ordförande i föreningen
Heimdal i Uppsala.
H
ägervågor följs av vänstervågor,
kanske av åter nya vänstervågor.
Den som upplevde 1968 har nu
nästan svårt att minnas hur vanligt sunt
förnuft var något som nästan tycktes ge
dåligt samvete. En obetvinglig centrifugalkraft drev varje debatt och beslut åt
vänster; i varje fråga fick det enbart finnas
ett perspektiv. Den som då inteföljde med
kände sig ungefär som de korsriddare på
Rhodos som Bo Giertz skildrat: man
visste att så länge man själv stod på muren
skulle inga hedningar komma upp på den.
Men att ständigt hugga och slå var ett
tungt göra, någon gång skulle man bli trött
och ens bastion översvämmas. Varje efterträdare tycktes stå ett steg till vänster
om sin företrädare.
Den som betraktar de idetendenser
som finns i dagens borgerliga debatt kan
emellertid inte undgå att se likheter
mellan den och gårdagens vänstervåg.
Inte i sakfrågor, men väl i mer svårdefinierade aspekter av politisk hållning, aspekter som ändå betyder mycket för hur en
politisk linje uppfattas och uppfattar sig
själv. I de betydande sakfrågorna vinner
en liberalkonservativ linje alltmer anklang över alla partigränser- det kan gälla frågor som privatiseringar, skatter eller
önskan att få alternativ till den offentliga
sektorns monopol. Men det finns annat
än sakfrågor som spelar roll.
Att i en artikel kritisera något så dimmigt som ”borgerligt ideklimat” är att
sticka ut hakan – det klimat som kritiseras kanske bara finns i kritikerns egna
ögon. Möjligen reagerar någon.
Materialism
En egenskap hos den nu avdöda vänstern
som stack i ögonen var dess materialism.
442
Historien förklarades vara historien om
förändringar i produktionsresurser, samhällen sågs enbart utifrån ett klassperspektiv. Materialismen tog sig indirekt
ett uttryck i tendensen att skylla det mesta
på systemet (minns någon det ordet). Enskilda människors insatser och vilja kunde mycket väl vara goda, men systemet(då
kapitalismen) perverterade dem. Enskildas förhållningssätt, moral, skuld eller
oskuld var till slut bisaker – det mesta
skulle ändras genom en systemändring.
Kapitalismen skulle destabiliseras (om
det ingick ett (r) i talarens partibeteckning) eller gradvis men obönhörligt reformeras. Egentligen skulle ingen behöva fö-
respråka reformer – den radikala framtiden skulle ändå följa helt naturgivet
Verkligheten var sådan. Reformerna bestod mindre ofta i kravet på att människor
skulle försöka bli bättre var för sig; om
bara reglerna för deras samverkan förändrades skulle de själva omdanas i ren
följdverkan. Följaktligen gällde det för all
debatt, all litteratur, ja för all mänsklig aktivitet att den skulle vara samhällstillvänd.
Det icke-radikala mindretalet reagerade som mannen i Staffans stollar: de radikala argumenten blev den klubba som
slog in de konservativa åsikterna än djupare. Samhällstillvänd blev skällsord,
garanterat samhällsfrånvända frågor
ganska populära. Om framtiden skulle bli
radikal – och det bedyrade ju alla – så
fick den skylla sig själv. Evelyn Waugh har
exakt beskrivit känslan när han i sin krigstrilogi skildrar hur Guy Crouchback ser
journalfilmer om polskt kavalleris chocker mot tyska och ryska styrkor. Valet mellan självrespekt och framtid var lätt.
Men har inte många av dagens borgerliga debattörer gripits av just denna materialism? Vänd på förtecknen: vilken framtid är det som är naturgiven, vem är det
som anser att det är viktigare att ändra på
systemet än på enskildas moral? Vem är
det som för en samhällsdiskussion som
nästan enbart tycks lägga vikt vid materialistiska förklaringar av samhällsfenomen?
Förenklade scheman
Den andra punkten följer delvis ur den
första. sextiotalets vänster var verkliga
hejare på att reducera komplexa företeelser till förenklade scheman. Företagen
styrdes enbart av profithungern, etablissemanget av begäret att leva ett gott liv.
1968 gällde detför all debatt, al/litteratur, ja för all mänsklig aktivitet
att den skulle vara samhällstillvänd.
”Men det där är ju egentligen bara frågan
om …” Vi minns de cyniska tonfallen.
Nyanser och komplicerande faktorer
maldes till grus av en radikal opinion ifrå-
gor som Vietnam, företagsdemokrati och
LKAB-strejker. Enskildas idealitet, styrande tankelinjer och outtalade förutsättningar fick stå tillbaka för enkla förklaringar och materiellt handfast statistik.
Ett skolexempel är alla de undersökningar som hävdade att elevers ämnesval och
rekryteringen inom högre utbildning helt
kunde förklaras genom att gå till faktorer
som klassbakgrund och föräldrars inkomst. U-ländernas fattigdom? Enbart en
följd av Händernas utsugning! Människan, ensam och i samspel, blev som en
själlös mekanisk docka med förutsägbara
reflexer. Hon skulle förklaras på samma
vis som en bakterie eller en bananfluga,
inte förstås som en tänkande och sammansatt medmänniska.
Förvisso är den samhällsanalys som
presteras av dagens borgerliga debattörer
lika korrekt som gårdagsvänsterns avgrundlikt fel. Den reduktionism som lurar
idagfrån borgerligt håll skorrar likväl.Nu
är det inte längre näringsliv och kapitalister som står i skottgluggen utan långt
otrevligare politiker och byråkrater. Men
kan inte de någon gång drivas av andra
Detär väl alltjämtytterst tvivelaktigt
om den devalverade formen av
monarki medfört några förbättringar.
bevekelsegrunder än vad public-choketeserna fastslår? Det tycks i en borgerlig
världsbild ibland inte finnas någon övergripande myndighetsutövning, några lärda verk eller några ämbetsmän som vägleds av annat än maximeringsprinciper.
Är inte förståelsen fortfarande lika viktig
som förklaringen när politikens ledfyrar
sätts ut?
Vad som stötte den borgerlige under
sextiotalet var inte minst den värderelativism som präglade vänstervågen. Högre
och lägre var adjektiv som upphört att finnas till – utom möjligen när högre transformerades till prefixet ”fin-”, som ifinkultur (i motsats till folkets kultur). Begrepp
som kvalitet och värde blev för vänstern
lätta att avgöra: det var bara att använda
majoritetsregeln. Enklast är det att dra sig
till minnes debatter om konst, litteratur
och kultur; i princip skulle resurserna åt
var kulturyttring vara proportionella med
det antal människor som tog emot den
443
(helst skulle de ju delta). Skulle pengar
verkligen gå till nyutgivningen av klassikern, till upprustningen av museet eller till
operaföreställningen, då det ju fordrades
skolning för att uppfatta skönheten i det
framförda? Begreppet elit, med dess
associationer till privatliv och privatgöromål av stor betydelse för samhället som
helhet, blev ett hatord. Har dock inte
många av dagens borgerliga smittats av
denna värderelativism? Värdet av en
samhällsföreteelse eller kulturyttring kan
visserligen inte mätas i antalet engagerade, men väl i produkten av antalet engagerade och den summa pengar de disponerar. Viljan att förvara, ja styra till förmån
för värden som inte inses av alla tycks på
ett sätt lika liten nu som då.
Jämlikhet
En fjärde sista hållpunkt är kanske rent av
känslig att ta upp: jämlikheten. Vänsterattityden i frågan är lättfattlig och behövs
inte förklaras speciellt. Den som inte
attraherades av vänstervågen tvangs
emellertid försöka artikulera sig; hur
skulle en ideintresserad borgerlig betrakta privilegier och ojämlikhet? Begreppet
benades upp, järnlikhetens startpunkt var
för att utgå från historien järnlikheten inför Gud, den absoluta. På jorden blev det
genast mer komplicerat, redan när det
gällde järnlikhet inför lagen. Var inte det
viktiga att skilda privilegier inte fördelades alltför ojämnt, och att privilegier motsvarades av högre ansvar eller strängare
normer? Om nu de flesta besatt några särskilda företräden, måste dessa vara alldeles lika? Extremfallet blir den engelske
pären som alltjämt är immun mot alla
domstolsutslag utom sina bröders i över- 444
huset. Bidrog den ojämlikheten verkligen
till ett sämre samhälle?
Samrna gällde järnlikheten inom politiken. Var det inte viktigare att statens politik blev välavvägd och formerna sådana
att de försvårade maktmissbruk men befrämjade den upphöjt rättvisa styrelsen?
Frågan kom till sin principiella brytpunkt
i och med debatten om den nya grundlagen. Monarkin enligt 1809 års regeringsform gick inte ihop med folksuverä-
niteten, sades det. Men var det då verkligen monarkin som skulle stryka på foten,
var det inte folksuveränitetsteserna som
borde modereras till en maktdelningslära
för att säkra rättsstaten? Det är väl alltjämt ytterst tvivelaktivt om den devalverade formen av monarki, utan kungens
medverkan i regeringsbildning och andra
former av verkställande makt, medfört
några förbättringar.
Men är då inte vänsterns järnlikhetsiver
lika stark bland dagens borgerliga ideformare, om än i en mer subtil form? Folksuveräniteten betyder visserligen inte att
allas röster för att vara lika värda måste
utövas i en politisk sektor som är allomfattande. Däremot undrar man om inte
det i någras tankevärld är så att samhällets
ekonomiska sektor måste bli allomfattande för att allas pengar skall bli
lika mycket värda. Russeli Kirk talar om
hur samhället för att utveckla en hög civilisation inte kan undgå att präglas av olika
klasser med skilda intressen och villkor.
Är det egentligen inte vänsterns klassiskt
klasslösa samhälle som kommit att bli de
borgerligas utopi?
Man skulle kunna uttrycka det så, att
den borgerliga samhällskritiken i sak mö-
ter allt mindre motstånd och konfirmeras
allt mer, men att det vid sidan om den
tycks saknas några viktiga begrepp eller
attityder i borgerlig idedebatt
Intellektuell ödmjukhet?
Var finns den intellektuella ödmjukheten?
Även den som tror sig ha rätt på de flesta
punkter har helt säkert fel på några
mycket viktiga av dem. Kanske är det
också så att det egna samhällsperspektivet, hur bra det än ter sig, utesluter viktiga delar av mångas samhällserfarenhet
Känslan inför tiden är anmärkningsvärtfrånvarande bland dagens
borgerliga.
och därmed har för bäraren omärkliga
blinda fläckar? Ett visst tvivel på att man
har rätt är inte särskilt bra när det gäller
att nå snabba politiska förändringar, i så
fall förmår man sällan bryta etablerade
dagordningar. Men kan en idedebatt
verkligen leva vidare och utvecklas om
debattörerna ger intryck av att allt väsentligt redan är uttänkt? Kan den dra till sig
nya unga?
Vi kan så långt tillbaka som vi når spåra
viljan till det bestående hos människan.
Om det så bara är genom barn och barnbarn, ett planterat träd, en genomarbetad
samhällsinsats eller kanske bara en gravsten, så hoppas vi sätta spår i eftervärlden.
De politiska strukturerna, med staten som
den viktigaste, har också som en viktig
deluppgift att säkra denna konstans över
tiden. Men känslan inför tiden är anmärkningsvärt frånvarande bland dagens
borgerliga, såväl som framtid eller historia. I stället råder ett slags ständig nutidsfixering i deras andliga landskap, möjligen som ett resultat av en motvilja mot att
känna sig bunden, av historiska förutsättningar; av framtidsansvar.
Vördnad
Vågar man nämna begreppet vördnad?
Vördnad inför det man ännu inte förstår,
vördnad inför det i begrepps- och instiUtan bredden i den icke-socialistiska idedebatten lurar alltid faran
att tro att allt ärfärdigtänkt.
tutionsväg som fungerat även om det tett
sig ologiskt? Vördnad inför arbetsinsatser och idealism hos andra människor,
även om de riktats inot falska mål? Ett
särbegrepp av vördnaden berör onekligen vårt historiska arv och vårt kulturarv.
445
Inte så att nationalism allmänt sett är av
godo, tvärt om. Men vördnaden i den
meningen att vi känner oss berörda av de
liv och ideal som länge sedan döda strävade i, och att vi försöker förstå dem på deras villkor, inte på våra. Socialister tycks
då och då förneka Sveriges historia före
mäster Palm. Om borgerliga i sin tur sätter en gräns som är nästan lika snäv, industrialiseringen, bäddar de då inte för samma fel: att döma tidigare generationers erfarenheter som irrelevanta?
Den som ägnar tid åt dessa politiska
attitydfrågor i stället för åt sakfrågorna,
där långt fårre problem finns, kan tyckas
vara en gnällmåns. Men järnför vi med
framväxten av den politiska vindkantringen i andra länder, som exempelvis Förenta staterna, finner vi att bredden i den
icke-socialistiska idedebatten varit av stor
betydelse. Utan den lurar alltid faran att
tro att allt är färdigtänkt