Anders Björnsson; Om stora och små världar
1989
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
ANDERS BJÖRNSSON:
Om stora och små världar
Anders Björnsson kommenterar
här Hans Zetterbergs artikel i
SvT 4-5189 ”Odesmakter och
ideologier”.
Om samhällets omsorg begränsas till familjen – vad händer då med den som hamnar
utanför? Vi vet vilka konflikter
som kan uppstå mellan samhällsmoral och familjemoral och
vilka svåra rättsliga prövningar
de ofta leder till. Är det förnuftigt
att blunda för den konfliktdimensionen?
l själva verket öppnar den
idylliska visionen om de små
världarnas regemente för totalitära lösningar, anser författaren.
Anders Björnsson är producent
vid riksradions vetenskapsredaktion samt ordförande i förlaget och föreningen Ordfront.
”D u ska inte göra affärer med familjen”, sa min fru när jag blev
erbjuden att köpa bil av en svå-
ger. ”Det skapar bara konflikter och man
vet aldrig vad som kan hända.”
Vi behövde bil då, diskuterade igenom
saken och kom fram till att affären ändå
borde bli av. Naturligtvis ”hände” ingenting. Det värsta är sällan framme.
Men låt oss säga att motorn hade brutit
ihop och karossen börjat rosta efter bara
några veckor, hade jag då riskerat en vänskap och en släktförbindelse för att tala
om för denne svåger vilken skitstövel han
i själva verket är?
Exemplet aktualiseras av Hans Zetterbergs plädering för familjen som det goda
samhällets grundenhet
I familjen eller ”den lilla världen”, skriver Zetterberg, råder samarbete, solidaritet, osjälviskhet. Där finns kärlek och omsorg, trygghet och gemenskap. I familjen,
släkten, vänkretsen, i hembygden och ”de
naturliga nätverken” gäller inte samma regler som på marknaden och i det politiska livet. Marknaden styrs av konkurrensen och
vinstintresset. Om byråkratins och politikens drivkrafter har Zetterberg föga att sä-
ga, utom att han ogillar dem. De hotar den
lilla världens ”solidariska ordning” och det
gemensamma goda som vi återfinner där.
Zetterbergs och den moderata framtidsgruppens skarpa åtskillnad mellan
den lilla och den stora världen har rönt
berättigad uppmärksamhet. Allvaret i
företaget kan inte betvivlas och när professor Zetterberg skriver att ”den lilla
världen följer andra sociologiska lagar än
den stora” har man en känsla av att det
ligger en vetenskaplig ambition bakom.
Det tror jag säkert att det gör, men låt
mig ändå komrna med några funderingar.
452
Människans olika roller
Den ena har att göra med människan som
social varelse. Det moderna samhället har
tilldelat henne olika roller, allt efter den
verksamhet hon befinner sig i. Hon är löntagare, hon är konsument, hon är medborgare. Ibland går hon i skola, ibland ligger hon på sjukhus. Hon reser utomlands,
hon.idkar kultur och idrott.
De här rollerna utövas på olika platser
och vid olika tidpunkter. Individen möts
hela tiden av nya förväntningar och måste
anpassa sig till ständigt växlande situationer. Annars får hon inte vara med längre.
Är det rimligt att anta att familjen ska
kunna skydda sig och individen från sådana yttre inflytelser? Bortse från den funktionssplittring och brist på sammanhang
som råder i ”den stora världen”?
Är det inte ofrånkomligt att vi har
någorlunda samrna inställning till ett bilköp inom som utom familjen? Eller bör vi
verkligen sluta köpa bilar av varann?
Samhällsmoral kontra familjemoral
Min andra synpunkt är denna. Om samhällets omsorg begränsas till familjen –
vad händer då med den som hamnar
utanför? Outsidern, den missanpassade.
Den som inte finner sig i den lilla gruppens ordning och skaffar sig ideal som
bryter mot de gemensamrna värdehierarkierna.
solidaritetens baksida alltså: utstötningen.
I rättsstaten har det utbildats en viss
tolerans – jag säger inte att den saknar
gränser – för att ta hand om det avvikande. Man skriver ut vårdintyg i värsta fall
eller dömer till fängelse.Men det finns ändå en öppenhet och en diskussion om
dessa ting. Övergreppen kan begränsas,
orättvisan mildras genom den offentliga
kontrollen.
Familjen värjer sig mot kontroll och insyn. Den utbildar sitt eget regelverk, sina
egna konventioner. Själva poängen med
familjen som en egen värld är ju att den
ska få göra det utan att avkrävas ansvar;
den ansvarar för sig själv.
Men om den misslyckas med det? Vi
vet vilka konflikter som kan uppstå mellan samhällsmoral och familjemoral och
vilka svåra rättsliga prövningar de ofta leder till. Är det förnuftigt att blunda för
den konfliktdimensionen?
Kan vi utgå från att alla föräldrar, som
Zetterberg skriver, ”ger . . . kärlek och
omsorg till sina barn, lär dem tala, lär dem
lyda regler, lär dem umgås, hjälper dem
utveckla en livsstil”?
Våra – mina – vardagserfarenheter
säger mig något helt annat. Jag tror inte att
det beror på bristande tid att barn l dag
far illa, lika litet som för få lektionstimmar
förklarar att elever lämnar dagens skola
som funktionella analfabeter. Det finns
mycket tid för barn i vårt samhälle, men
det finns litet innehåll att fylla den med.
En förnyad upplaga av hustavlan är
förmodligen inte vad de moderata programskrivarna iförsta hand skulle rekommendera. Men någon form av överordnad
ideologi som håller ihop de båda moraltyperna, eller i vart fall ser till att de inte
går alltför mycket isär, torde bli ofrånkomlig, om vi inte – som den konserva:
tive tänkaren Ferdinand Mount i en boktitel för några år sedan – vill betrakta familjen som en rent samhällsfarlig institution. ·
Ett analysredskap
Och vem bestämmer innehållet i en sådan
ideologi?
Den zetterbergska dikotomin liten
värld och stor kan nog vara bra som
analysredskap – och jag anser att Zetterbergs framställning härvidlag är både effektiv och tänkvärd – men från analysen
till programmet är det trots allt en bit.
Det finns, om jag får fortsätta med en
utvikning, intressanta likheter mellan
Zetterbergs båda världar och den motsättning livsvärld/systemvärld som Jurgen Habermas och en viss sorts radikal
samhällsforskning laborerar med.
Livsvärlden är, enligt denna typologi
(som faller tillbaka på Töennis klassiska
distinktion Gemeinschaft/ Gesellschaft),
informell, vardagsbetonad, behovsorienterad; den ·är uppbyggd kring mjuka
strukturer som grannskapet och de reproduktiva funktionerna; den ges gärna en
räcka feminina karaktärsdrag. Systemvärlden står för det motsatta: effektivitet,
regelstyrning, produktionsresultat, ofta
manlig dominans.
Habermas tänker sig att systemvärlden
”invaderar” livsvärlden med sin rationalitet och sina värderingar. Om människan i
livsvärlden ännu är ett handlande subjekt,
görs hon i systemvärlden till föremål för
andras handlande; hennes livsbetingelser
planeras åt henne; hon får en omsorg som
hon inte har bett om.
Jag får en aning om att sociologen Zetterberg haft sociologen Habermas i bakhuvudet när han skriver att ”det finns ett
grymt, människaplågande inslag i vår älskade välfärdsstat”.
Vi vet – eller tror oss veta – precis vad
han menar. Bostadsområde i betong,
anonyma byråkratier, svårforcerade vård- 453
köer- metaforer som har upprepats till
leda.
Vi ser ett samhälle där någon svarar på
frågor som vi aldrig har ställt och där
ingen lyssnar på vad vi har att säga därför
att det försvinner i bruset runtomkring
oss.
Vi tänker oss regler och disciplin där vi
hellre hade haft litet mer av det improviserade, det oväntade, det ännu inte färdigformade. När Habermas talar om det instrumentella förnuftet avser han en rationalitet som lånar sig till vilka syften som
helst, också till priset av vår värdighet som
människor. Arbetet förtrycker, leken,
samtalet befriar.
Här finns en emancipatorisk syftning
av nytt slag. Föreställningen om ”livsvärldens primat”, att de erfarenheter vi gör i
vardagsverkligheten alltid är mänskligare
och naturligare än de vi skaffat oss i systemvärlden och att de därför bör vara styrande för hur det goda samhället utformas, har blivit högsta mode bland Habermas-inspirerade samhällsplanerare litet
varstans.
Vart tar medborgaren vägen?
Jag tror för min del att denna retorik döljer något hotfullt. Tidigare var alltid politiken den emancipatoriska kraften i samhället och medborgaren bäraren av de
ideal som skulle realiseras genom politiska beslut. Men om politiken trängs tillbaka eller upphör, om ”storskaligheten”,
som är den nationella politikens livsrum,
bryts ner i ett otal små, självstyrande enheter, som alla svarar för sina angelägenheter- vart tar då medborgaren vägen?
Fortfarande behövs ju en gemensam
moral, gemensamma värderingar för att
454
samhällslivet inte ska bli kaotiskt. I själva
verket öppnar den idylliska visionen om
de små världarnas regemente för totalitära lösningar.
Ty Makten avgår inte bara för att politiken träder i skymundan. Politikern utmanade och utmanövrerade den gamla
tidens makthavare: prästen, krigaren, ämbetsmannen. Altaret och svärdet fick
maka på sig för vetenskapen och opinionen. Parlamenten började kasta regeringar ur sadeln. Makten gjordes synlig och
kontrollerbar.
Men i den lilla världen finns ingen så-
dan kontrollapparat. Familjefadern kan
inte avsättas, vad man kan göra är att utträda ur gemenskapen. Ideologen, karismatikern är på samrna sätt ”oansvarig”;
hans kunskap är esoterisk; hans verkningsmedel är inte dialogen utan den
direkta appellen. Våra möjligheter att
kontrollera honom är obefintliga.
Rädsla för politiken
En rädsla för politiken präglar vår samtid.
Den finns både på den borgerliga och på
den icke-borgerliga kanten. Men här är
det ofta effektivitets- och nyttaaspekter
som gör sig gällande. Inte konstigt kanske:
vem hävdar på allvar att de offentliga
byråkratierna kränker vår integritet? De
tar för mycket av våra pengar helt enkelt.
Jag anser att vi också borde utveckla en
annan rädsla – nämligen för vad som
händer om Politikern, sådan vi känner
honom från den parlamentariska utvecklingen, abdikerar eller görs så ointressant
att de många människorna slutar att ta honom på allvar.
Då finns det alltid någon som vill fylla
vacuumet, som gör anspråk på vårt speciella förtroende.
Den zetterbergska, och för all del
habermaska, ringaktningen av eller bortseendet från den traditionella politiken
inger mig betänkligheter. Familjen eller
”livsvärlden” – där man kan leva och inte
bara existera- som metafor för det goda i
samhället frammanar ett tillstånd av harmoni och evig lycka där splitet och splittringen torde vara minst lika förekommande. Och ändå måste vi göra som andra,
eller Någon Annan, säger, inte sant? Vi
måste böja oss och inta vår plats. Underordningen är ingenting man pratar om i
den lilla gruppen. Men motsättningarna
finns där, de kan inte älskas bort.
Maktfrågorna är reella.
Om stora och små världar
Anders Björnsson kommenterar
här Hans Zetterbergs artikel i
SvT 4-5189 ”Odesmakter och
ideologier”.
Om samhällets omsorg begränsas till familjen – vad händer då med den som hamnar
utanför? Vi vet vilka konflikter
som kan uppstå mellan samhällsmoral och familjemoral och
vilka svåra rättsliga prövningar
de ofta leder till. Är det förnuftigt
att blunda för den konfliktdimensionen?
l själva verket öppnar den
idylliska visionen om de små
världarnas regemente för totalitära lösningar, anser författaren.
Anders Björnsson är producent
vid riksradions vetenskapsredaktion samt ordförande i förlaget och föreningen Ordfront.
”D u ska inte göra affärer med familjen”, sa min fru när jag blev
erbjuden att köpa bil av en svå-
ger. ”Det skapar bara konflikter och man
vet aldrig vad som kan hända.”
Vi behövde bil då, diskuterade igenom
saken och kom fram till att affären ändå
borde bli av. Naturligtvis ”hände” ingenting. Det värsta är sällan framme.
Men låt oss säga att motorn hade brutit
ihop och karossen börjat rosta efter bara
några veckor, hade jag då riskerat en vänskap och en släktförbindelse för att tala
om för denne svåger vilken skitstövel han
i själva verket är?
Exemplet aktualiseras av Hans Zetterbergs plädering för familjen som det goda
samhällets grundenhet
I familjen eller ”den lilla världen”, skriver Zetterberg, råder samarbete, solidaritet, osjälviskhet. Där finns kärlek och omsorg, trygghet och gemenskap. I familjen,
släkten, vänkretsen, i hembygden och ”de
naturliga nätverken” gäller inte samma regler som på marknaden och i det politiska livet. Marknaden styrs av konkurrensen och
vinstintresset. Om byråkratins och politikens drivkrafter har Zetterberg föga att sä-
ga, utom att han ogillar dem. De hotar den
lilla världens ”solidariska ordning” och det
gemensamma goda som vi återfinner där.
Zetterbergs och den moderata framtidsgruppens skarpa åtskillnad mellan
den lilla och den stora världen har rönt
berättigad uppmärksamhet. Allvaret i
företaget kan inte betvivlas och när professor Zetterberg skriver att ”den lilla
världen följer andra sociologiska lagar än
den stora” har man en känsla av att det
ligger en vetenskaplig ambition bakom.
Det tror jag säkert att det gör, men låt
mig ändå komrna med några funderingar.
452
Människans olika roller
Den ena har att göra med människan som
social varelse. Det moderna samhället har
tilldelat henne olika roller, allt efter den
verksamhet hon befinner sig i. Hon är löntagare, hon är konsument, hon är medborgare. Ibland går hon i skola, ibland ligger hon på sjukhus. Hon reser utomlands,
hon.idkar kultur och idrott.
De här rollerna utövas på olika platser
och vid olika tidpunkter. Individen möts
hela tiden av nya förväntningar och måste
anpassa sig till ständigt växlande situationer. Annars får hon inte vara med längre.
Är det rimligt att anta att familjen ska
kunna skydda sig och individen från sådana yttre inflytelser? Bortse från den funktionssplittring och brist på sammanhang
som råder i ”den stora världen”?
Är det inte ofrånkomligt att vi har
någorlunda samrna inställning till ett bilköp inom som utom familjen? Eller bör vi
verkligen sluta köpa bilar av varann?
Samhällsmoral kontra familjemoral
Min andra synpunkt är denna. Om samhällets omsorg begränsas till familjen –
vad händer då med den som hamnar
utanför? Outsidern, den missanpassade.
Den som inte finner sig i den lilla gruppens ordning och skaffar sig ideal som
bryter mot de gemensamrna värdehierarkierna.
solidaritetens baksida alltså: utstötningen.
I rättsstaten har det utbildats en viss
tolerans – jag säger inte att den saknar
gränser – för att ta hand om det avvikande. Man skriver ut vårdintyg i värsta fall
eller dömer till fängelse.Men det finns ändå en öppenhet och en diskussion om
dessa ting. Övergreppen kan begränsas,
orättvisan mildras genom den offentliga
kontrollen.
Familjen värjer sig mot kontroll och insyn. Den utbildar sitt eget regelverk, sina
egna konventioner. Själva poängen med
familjen som en egen värld är ju att den
ska få göra det utan att avkrävas ansvar;
den ansvarar för sig själv.
Men om den misslyckas med det? Vi
vet vilka konflikter som kan uppstå mellan samhällsmoral och familjemoral och
vilka svåra rättsliga prövningar de ofta leder till. Är det förnuftigt att blunda för
den konfliktdimensionen?
Kan vi utgå från att alla föräldrar, som
Zetterberg skriver, ”ger . . . kärlek och
omsorg till sina barn, lär dem tala, lär dem
lyda regler, lär dem umgås, hjälper dem
utveckla en livsstil”?
Våra – mina – vardagserfarenheter
säger mig något helt annat. Jag tror inte att
det beror på bristande tid att barn l dag
far illa, lika litet som för få lektionstimmar
förklarar att elever lämnar dagens skola
som funktionella analfabeter. Det finns
mycket tid för barn i vårt samhälle, men
det finns litet innehåll att fylla den med.
En förnyad upplaga av hustavlan är
förmodligen inte vad de moderata programskrivarna iförsta hand skulle rekommendera. Men någon form av överordnad
ideologi som håller ihop de båda moraltyperna, eller i vart fall ser till att de inte
går alltför mycket isär, torde bli ofrånkomlig, om vi inte – som den konserva:
tive tänkaren Ferdinand Mount i en boktitel för några år sedan – vill betrakta familjen som en rent samhällsfarlig institution. ·
Ett analysredskap
Och vem bestämmer innehållet i en sådan
ideologi?
Den zetterbergska dikotomin liten
värld och stor kan nog vara bra som
analysredskap – och jag anser att Zetterbergs framställning härvidlag är både effektiv och tänkvärd – men från analysen
till programmet är det trots allt en bit.
Det finns, om jag får fortsätta med en
utvikning, intressanta likheter mellan
Zetterbergs båda världar och den motsättning livsvärld/systemvärld som Jurgen Habermas och en viss sorts radikal
samhällsforskning laborerar med.
Livsvärlden är, enligt denna typologi
(som faller tillbaka på Töennis klassiska
distinktion Gemeinschaft/ Gesellschaft),
informell, vardagsbetonad, behovsorienterad; den ·är uppbyggd kring mjuka
strukturer som grannskapet och de reproduktiva funktionerna; den ges gärna en
räcka feminina karaktärsdrag. Systemvärlden står för det motsatta: effektivitet,
regelstyrning, produktionsresultat, ofta
manlig dominans.
Habermas tänker sig att systemvärlden
”invaderar” livsvärlden med sin rationalitet och sina värderingar. Om människan i
livsvärlden ännu är ett handlande subjekt,
görs hon i systemvärlden till föremål för
andras handlande; hennes livsbetingelser
planeras åt henne; hon får en omsorg som
hon inte har bett om.
Jag får en aning om att sociologen Zetterberg haft sociologen Habermas i bakhuvudet när han skriver att ”det finns ett
grymt, människaplågande inslag i vår älskade välfärdsstat”.
Vi vet – eller tror oss veta – precis vad
han menar. Bostadsområde i betong,
anonyma byråkratier, svårforcerade vård- 453
köer- metaforer som har upprepats till
leda.
Vi ser ett samhälle där någon svarar på
frågor som vi aldrig har ställt och där
ingen lyssnar på vad vi har att säga därför
att det försvinner i bruset runtomkring
oss.
Vi tänker oss regler och disciplin där vi
hellre hade haft litet mer av det improviserade, det oväntade, det ännu inte färdigformade. När Habermas talar om det instrumentella förnuftet avser han en rationalitet som lånar sig till vilka syften som
helst, också till priset av vår värdighet som
människor. Arbetet förtrycker, leken,
samtalet befriar.
Här finns en emancipatorisk syftning
av nytt slag. Föreställningen om ”livsvärldens primat”, att de erfarenheter vi gör i
vardagsverkligheten alltid är mänskligare
och naturligare än de vi skaffat oss i systemvärlden och att de därför bör vara styrande för hur det goda samhället utformas, har blivit högsta mode bland Habermas-inspirerade samhällsplanerare litet
varstans.
Vart tar medborgaren vägen?
Jag tror för min del att denna retorik döljer något hotfullt. Tidigare var alltid politiken den emancipatoriska kraften i samhället och medborgaren bäraren av de
ideal som skulle realiseras genom politiska beslut. Men om politiken trängs tillbaka eller upphör, om ”storskaligheten”,
som är den nationella politikens livsrum,
bryts ner i ett otal små, självstyrande enheter, som alla svarar för sina angelägenheter- vart tar då medborgaren vägen?
Fortfarande behövs ju en gemensam
moral, gemensamma värderingar för att
454
samhällslivet inte ska bli kaotiskt. I själva
verket öppnar den idylliska visionen om
de små världarnas regemente för totalitära lösningar.
Ty Makten avgår inte bara för att politiken träder i skymundan. Politikern utmanade och utmanövrerade den gamla
tidens makthavare: prästen, krigaren, ämbetsmannen. Altaret och svärdet fick
maka på sig för vetenskapen och opinionen. Parlamenten började kasta regeringar ur sadeln. Makten gjordes synlig och
kontrollerbar.
Men i den lilla världen finns ingen så-
dan kontrollapparat. Familjefadern kan
inte avsättas, vad man kan göra är att utträda ur gemenskapen. Ideologen, karismatikern är på samrna sätt ”oansvarig”;
hans kunskap är esoterisk; hans verkningsmedel är inte dialogen utan den
direkta appellen. Våra möjligheter att
kontrollera honom är obefintliga.
Rädsla för politiken
En rädsla för politiken präglar vår samtid.
Den finns både på den borgerliga och på
den icke-borgerliga kanten. Men här är
det ofta effektivitets- och nyttaaspekter
som gör sig gällande. Inte konstigt kanske:
vem hävdar på allvar att de offentliga
byråkratierna kränker vår integritet? De
tar för mycket av våra pengar helt enkelt.
Jag anser att vi också borde utveckla en
annan rädsla – nämligen för vad som
händer om Politikern, sådan vi känner
honom från den parlamentariska utvecklingen, abdikerar eller görs så ointressant
att de många människorna slutar att ta honom på allvar.
Då finns det alltid någon som vill fylla
vacuumet, som gör anspråk på vårt speciella förtroende.
Den zetterbergska, och för all del
habermaska, ringaktningen av eller bortseendet från den traditionella politiken
inger mig betänkligheter. Familjen eller
”livsvärlden” – där man kan leva och inte
bara existera- som metafor för det goda i
samhället frammanar ett tillstånd av harmoni och evig lycka där splitet och splittringen torde vara minst lika förekommande. Och ändå måste vi göra som andra,
eller Någon Annan, säger, inte sant? Vi
måste böja oss och inta vår plats. Underordningen är ingenting man pratar om i
den lilla gruppen. Men motsättningarna
finns där, de kan inte älskas bort.
Maktfrågorna är reella.