Christian Braw; Clerasileffekten

CHRISTIAN BRAW:
C!erasileffekten
Svenska massmedia liksom
skolböckerna i historia och samhällskunskap genomsyras av en
förenklad och falsk historieskrivning ungefär som budskapet i
en annons för medel mot finnar.
Före industrialismen och socialdemokratin var allting eländigt –
efter är allting bara bra, heter
det.
Ju större de närvarande problemen blir, dess viktigare blir
det att teckna det förgångna i
allt mörkare färger. Historien blir
inte längre en källa till självkännedom och mognad utan ett
redskap i maktens och självbedrägeriets tjänst.
Christian Brawär teol dr.
D
e flesta känner till reklamen för
hudkrämen Clerasil. Reklamen
bygger på en enkel och entydig
historieskrivning: före och efter. Före –
det är bilden av den ledsna unga flickan
med utslag iansiktet. Efter – det är bilden
av samma flicka, men nu glad och vacker.
Så var det före Clerasil, så blev det efter
Clerasil. Företagets avsikt med _reklamen
är lika enkel och entydig:att sälja sin hudkräm. Säkert vill företaget mena, att det
inte bara är fråga om försäljning, krämen
är bra och kan hjälpa många ledsna unga
flickor.
Och kanske är den bra. Men man har
nog ändå en känsla av, att historien inte är
så enkel som i Clerasils annons. Det är
nog inte alltid så, att hela sorgen sitter i utslagen, och livet kan vara värt att leva
också med dem. Inte heller är ·det säkert
att allt blir så ljust och glatt bara man slipper dem. Men Clerasils annonsbyrå har
förenklat flickans historia med den öppna
avsikten att påverka, att ta makten över
flickor med liknande problem, så att de
köper Clerasil. Därför har man tillåtit sig
att förenkla historien, så att den inte beskriver hela verkligheten utan en liten del
av den eller kanske bara en dröm om
verkligheten.
Detta är vi benägna att förlåta tillverkaren av hudkrämen Clerasil. Det är ju så
man gör i affärer, alla vet det och alla tar
Clerasils annons med en nypa salt.
Före- efter
Men det finns ett Clerasil-syndrom eller
en Clerasil-effekt i vetenskaplig historieskrivning, som är betydligt allvarligare, inte minst som den sJår igenom i det allmänna skolmonopolet och etermono- 464
polet. Inte heller pressen är fri från denna
Clerasil-effekt.
Mönstret är detsamma som i marknadsföringen av hudkrämen: före-efter.
Före, det är tiden före folkhemmet och
det industriella genombrottet. Då var allt
dåligt. De rika levde i lyx och överflöd, de
fattiga såldes på auktion. Det var krigiska
kungar, svält och pest, utsugning och
orättvisor. Det är naturligtvis helt möjligt
att med hjälp av fakta teckna en sådan
bild av flydda tider. Efter – det är tiden
efter folkhemmets genombrott. Det är ljusa, rymliga bostäder, allmänt välstånd,
rättvisa och demokrati, fredsvilja och
humanitära hjälpinsatser. Och det låter
sig mycket lätt göras att med hjälp av fakta
teckna en sådan bild. Och vad är det då
som ligger emellan? Vad är historiens
Clerasil, som förändrar ett namnlöst elände till en ljusnande framtid? Det är, för
Sveriges del, industrialism och socialdemokrati.
Vi kan iaktta denna Clerasil-effekt i så
gott som allt läromaterial i skolväsendet,
vi möter det i radio, 1V, tidningar, forskning. Men vilken är drivkraften, varför
beskriver man historien som en hudkrämsförsäljare?
Några steg på vägen mot ett svar kommer vi om vi ställer frågan cui bono, vem
tjänar det? Det är nämligen uppenbart, att
Clerasil-effekten tjänar den som tämligen
nyss vunnit makten och nu kämpar för att
konsolidera den.
Makt via historien
Alla makthavare vet, att det finns inget
verkningsfullare sätt att befästa sin makt
än genom att erövra historien. Och Clerasil-effekten är ett sätt att med hjälp av den
historiska förenklingen ta makten över
nya generationer. De blir i tacksamhet och
qeundran bundna till den nya tidens
makthavare och vänder sig i motvilja från
de störtade makthavarna, vilkas återkomst blir alltmer omöjlig ju längre tiden
går. Ja, skräckbilden av det förgångna kan
i själva verket överskyla många av de nuvarande makthavarnas missgrepp, ty ”visserligen har vi problem, men ni vill väl ändå inte ha det som det var då …”.Ju större de närvarande problemen blir, dess
viktigare blir det att teckna det förgångna
i allt mörkare färger.
Alla makthavare vet att det finns
inget verkningsfullare sätt att befästa sin makt än genom att erövra
historien.
Alltså: cui bono? Lika enkelt som det
är att annonsen tjänar hudkrämsfabrikanten, lika uppenbart är det att Clerasileffekten tjänar de nuvarande makthavarna:
industri och arbetarrörelse. Men naturligtvis är det inte så, att det här bara rör sig
om en medveten förenkling av historien
för att tjäna makten. Clerasileffekten tillhör det som Anders Nygren talar om som
”det självklaras roll i historien”.Journalister och läromedelsproducenter behöver
inte alls vara köpta att sjunga maktens lov
på samma sätt som hudkrämsfabrikens
annonsbyrå. Med de flesta av dem är det i
stället så, att de alldeles av sig själva tänker som Clerasil-annonsen och aldrig
kommit på den tanken, att man skulle
kunna tänka på ett annat sätt. Så är det
nämligen med det självklaras roll i historien.
Men varför tänker de så? Det hör samman med att varje kulturskede efter en
omvälvning är identitetssvagt Det har –
mer eller mindre – skurit av rötterna, tagit avstånd från det förgångna. Alla gör
det inte lika konsekvent som den franska
revolutionens män när de utropade år I.
Men mentaliteten är densamma. Detta
har en positiv sida: det frigör ny kreativitet, som legat dold under traditionens
tryck. Men den negativa sidan är än mer
påtaglig: man mister sin identitet. Den
som är identitetssvag behöver ständig bekräftelse på att han är den han vill vara.
Här kan alltså Clerasil-effekten vara ett
kulturskedes försök att ge sig själv denna
bekräftelse.
Ju större de närvarande problemen
blir, dess viktigare blirdet att teckna
detförgångna i allt mörkarefärger.
Men det är inte bara sin identitet eller
sitt värde en ny tid vill bekräfta med sin
historieskrivning. Den vill också få bekräftelse på sin tro. Och om man frågar,
vad som är det innersta i vår tids tro – vilket svar får man då? Vad är det gemensamma för Per Albin Hansson, Marcus
Wallenberg och Vidkun Quisling? Det är
utvecklingstron: vi går ständigt från något
lägre till något högre, ständigt framåt och
uppåt. Men det faller sig inte så lätt att
sjunga Bättre och bättre dag för dag efter
Song My, Babij Jar, Hiroshima och Tjernobyl. Därför behöver vi ständig bekräftelse på att utvecklingstron är riktig, och
ju mer verkligheten blir den trons fiende,
desto starkare är den bekräftelse som
krävs för trons bevarande. Här passar
Clerasil-effekten som hand ihandske. Det
behöver alls inte betyda att det rör sig om
465
medvetna överväganden, när man väljer
ut de negativa faktorerna ur det förgångna
och de positiva ur det närvarande. Det
självklaras roll i historien är nämligen att
vara men inte synas. De självklara tankarna talar man inte om, och just därför verkar de desto kraftigare genom det omedvetna och undermedvetna. Man kommer
inte på att ifrågasätta dem, därför att man
aldrig mött något alternativ.
Om en omvälvning blir bestående får
den så småningom en egen historia, ett
förgånget, som den själv präglat. Till d’et
skedet har det nya samhället nu kommit i
Västerlandet. Lika viktigt som det varit
att framställa livet före år I i mörka färger,
lika viktigt blir nu att teckna de allt fler
åren efter omvälvningen i de ljusaste. Det
förgångna blir allt ljusare, det förgångna
som man nämligen själv präglat. Politikens fadersgestalter, t ex Branting, Staaf
och Per Albin blir allt ädlare och historien
glider in i att tjäna ett konserverande syfte: det gäller att bygga vidare på den lagda
grunden, att bevara arvet från fäderna. Ett
angrepp på detta arv framstår som ett helgerån: ”Han har smädat rörelsen.”
Ett bedrägeri
När det gäller Clerasil-annonsen kunde vi
ha ett milt överseende med dess förenklade historiebeskrivning. Det handlar ändå
inte om så mycket, och även om hudkrä-
men inte håller allt den lovar, så kostar
den ju heller inte så mycket. Men med
Clerasil-effekten i historieskrivningen
och undervisningen är det allvarligare.
Det handlar nämligen om ett bedrägeri.
Verkligheten är inte sådan. Det är så med
hudkrämen och det är så med Clerasilsyndromet. Den är inte sann, bilden av
—————————————–
466
”före” och ”efter”. Verkligheten är mycket
mer sammansatt och motsägelsefull än så.
Till att börja med är det så, att vi inte har
rätt att bedöma en gången tid utifrån vår
egen tids förutsättningar. Den gångna tiden hade inte vår tids möjligheter att välja. Vi kan ta ett enkelt exempel, fattigvården i Sverige enligt 1874 års fattigvårdsstadga. Här fungerar svensk historieundervisning i allmänhet så, att man lär ungdomen att med skräck och motvilja se på
rotegång, fattighus och fattigvårdsauktioner. Så har vi det inte nu, nu är det så
mycket bättre, sedan historiens Clerasil
fått göra sin verkan. Men för att förstå fattigvårdsstadgan måste man se vad det
fanns för möjligheter. Vad var alternativet
-utom tiggeri?
Av skatteuppbördslängder och bouppteckningar kan vi se, att utrymmet för ett
ökat skattetryck var minimalt. Även besuttna var, med några undantag, fattiga.
Nöden stod mycket nära de flesta. Fattigvårdsstadgan lade en konkret börda och
ett ansvar på alla som kunde bära det. Rotegången innebar en skyldighet att dela
hem och mat med utslagna. Skulle en så-
dan lagstiftning överhuvud vara politiskt
möjlig i dag?
Vidare måste vi för att förstå fattigvårdsstadgan järnföra med andra länder.
Hur var det i Italien, Tyskland, Ryssland?
Då kommer vi sannolikt att se, att denna
stadga, som nu framställs som ett skräckexempel, i själva verket innebar ett betydande ansvarstagande. Men för att kunna
se det behöver både läraren ochjournalisten kunskaper som de mera sällan har.
Och om de har dem faller det sig inte så
lätt att bruka dem, ty då undergräver man
ju den medvetet och omedvetet eftersträ-
vade Clerasil-effekten. Man kommer i
konflikt med systemet, med makten. Och
det är farligt, men spännande.
Börjar man tänka så blir man en dissident, en oliktänkande. Då börjar man
också se andra sammanhang. Då ser man
t ex att de marginaler vårt samhälle fått
och kan använda bl a till socialvård, de
har till stor del skapats genom förbränning. Aldrig i mänsklighetens historia har
energiutvinningen genom förbränning varit så stor som efter andra världskriget.
Det är denna energiutvinning som skapat
den rikedom, som är en förutsättning för
Historien är aldrig ett ”före” och ett
”efter”, lika lite som den är enbart
svart och vitt.
våra ålderdomshem och sjukhus. Allt
bygger på förbränning, huvudsakligen av
fossilbränslen och uran. Och just denna
förbränning hotar nu mänsklighetens
fortsatta existens. Det har sitt pris att använda historiens Clerasil. Och nu skall
den räkningen betalas. Allt är inte så enkelt som i hudkrämsannonserna.
Många frånstötande drag i vårt samhälles ansikte har försvunnit genom den
nya tidens omvälvning – men i stället ser
vi kräftsår så allvarliga, att ingen egentligen vågar tänka på hur det skall sluta. En
som vågade tänka över det var Harry
Martinson. Det blev Aniara.
Historien förnedras till redskap
Det finns en annan sida av saken. Det är
att det bedrägeri vi beskrivit har berövat
oss historiens viktigaste lärdomar. Historien är aldrig ett ”före” och ett ”efter”, lika
lite som den är enbart svart och vitt. I historien som i det enskilda människolivet,
blandas ont och gott, ädelt och gement..
När historien förnedras till redskap, döljs
denna sanning för oss. Därmed hindras vi
från att bearbeta historien. Den blir inte
längre en källa till självkännedom och
mognad utan ett redskap i maktens och
självbedrägeriets tjänst. Frågan om det
historiska ansvaret blir aldrig ställd på allvar utan alltid övervältrad på de redan besegrade. Men det är ju genom att bära det
egna ansvaret vi mognar. Inte heller kan
den självkänsla växa fram, som bygger på
467
ett levande samband med det förgångna.
Det förgångna är ju skuldbelagt, ”gammalt”, i den mån det inte berör de nuvarande makthavarnas eget förgångna.
Det är mognaden och därmed den
mänskliga värdigheten som står på spel,
när historien beskrivs efter hudkrämsannonsens mönster. Några tior har vi råd att
förlora på Clerasil. Men vår mognad och
värdighet som människor skall vi inte låta
berövas oss av en historieskrivning som
inte kan frigöra sig från det som är i tiden
och från dem som har makten i denna tid.