Thede Palm; Ambassadör i Moskva
1989
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
THEDE PALM:
Ambassadör i Moskva
Gunnar Jarring har kommit med
en fjärde memoarbok ”Utan
glasnost och perestrojka” från
hans tid som ambassadör i
Moskva 1964-73. l hans uppdrag ingick att knyta vissa kontakter med nordvietnameserna
vilket dessa tolkade som ett
uppdrag från USA. Solzjenitsyn
fick nobelpriset och striden om
efterträdare till FN:s generalsekreterare U Thant pågick under denna tid.
Inte minst kapitlet om svensk
Vietnamdiplomati är lärorikt. Det
visar hur stora skillnaderna kan
vara i bedömningar hemma i
Sverige och ute på beskickningarna och hur viktigt det är att
hålla kvaliteten uppe hos ambassadörerna.
Fil dr Thede Palm har varit
forskningschef på Militärhögskolan. Han var också ett antal år
en av redaktörerna i Svensk
Tidskrift.
A
tt Gunnar Jarring är en god berättare vet var och en som läst
hans tre memoarböcker, utgivna
åren 1979 till 1983. Men just därför att
det rörde sig om hans minnen, var det nog
många som trodde att därmed skulle det
vara slut. Den sista delen gick fram till
1964, det år dåJarring lämnade Washington för att bli ambassadör i Moskva. Man
kunde förmoda att det han upplevde där
ännu inte var lämpligt att publicera. Även
om han skrev ned sina minnen, skulle det
bli en yngre generation som skulle få avnjuta dem.
Lyckligtvis har det inte blivit så. Nu i
september har fjärde delen kommit,
”Utan glasnost och perestrojka. Memoarer 1964-1973” (Bonniers). Jarrings förmåga att berätta visar sig vara oförändrad. Om man ibland får intryck av att han
talar mera öppet än förr, beror det förmodligen på att han själv inte längre känner sig så bunden till sitt yrke. Men därtill
finns i denna memoardel mer av engagemang. Läsaren får samtidigt en levande
beskrivning av hur olika diplomatmiljön
var i Moskva mot den som rått i New
York och i Washington.
Både Jarring och hans hustru talar
ryska. För honom innebar detta att han
kunde föra samtal utan tolk, vilket många
andra ambassadörer var tvingade till.
Men innan glasnost och perestrojka var
uppfunna, var svårigheterna att få kontakt
med ryssar stora. Mot utlänningar skulle
dessa hålla sig kyliga och om främmande
kunde tala språket var de ju i grund och
botten farligare än andra. Diplomater
måste också räkna med att all rysk personal inom en ambassad stod under kontroll
av KGB. Dessutom kunde inte bara telefoner utan kontor och hela bostäder avlyssnas. Detta var ingen gissning utan ett
faktum: den nya svenska ambassadbyggnaden i Moskva visade sig vara utrustad
med ett fullständigt avlyssningssystem.
Mot denna bakgrund förefaller det en
aning löjligt, då man hör suckandet i
bland annat 1V 2:s Rapport över att
svensk säkerhetstjänst, på goda grunder,
tycks ha avlyssnat telefonen hos en sovjetisk diplomat i Stockholm.
Innan glasnost och perestrojka var
uppfunna var svårigheterna att få
kontakt med ryssar stora.
Vietnamkriget
Under sina år i Moskva ställdes Jarring
naturligtvis inför åtskilliga problem
rörande Sverige-Sovjetunionen – Wallenbergs liv e~er död var ett – men också
andra därutöver. Ett av dem var märkligt
nog ett förslag att Sverige skulle medla i
Vietnamkriget, något som Sverige med
sina begränsade kunskaper om vad som
pågick, militärt och politiskt, hade små
förutsättningar att lyckas med. I utrikesdepartementet i Stockholm diskuterade
emellertid optimister hur det skulle gå till.
”Torsten Nilsson och regeringen var så
angelägna att göra något i Vietnamfrågan
att de med ljus och lykta sökte efter varje
möjlighet till en öppning,” skriver Jarring;
men där är han kanske alltför diskret.
Hela regeringen var förmodligen inte ens
orienterad; då hade det varit OIJlÖjligt att
hålla tidningarna utanför vad som var på
gång. ”Regeringen” skall läsas ”Tage Erlander”. När Östen Unden avgått, fick Erlander helt andra möjligheter att bestämma i utrikesfrågor. Att Torsten Nilsson
469
något överraskande blev utrikesminister
innebar, att Erlander på den posten placerat en klok person, som inte skulle uppträda på egen hand.
Vietnamfrågan var tydligen, enligt Erlander, något för Sverige. En lyckad insats
där hade varit hedersam och dessutom
uppseendeväcka11de. Men det var inte
självklart att den var lämplig. Erlander
hade i New York tagit upp den med
U Thant och ville diskutera möjligheten
att få de två parterna, USA och FNL, att
gå med på att ”frysa” kriget och därmed
förbereda förhandlingar. U Thant hade,
som läget var, möjligen funnit tanken mera naiv än genomförbar.
Jarrings del i allt detta inskränkte sig
till att i Moskva enligt order från utrikesministern söka upprätta vissa kontakter
med nordvietnameser. Han var mycket litet road. I sin dagbok, som han till läsarens glädje i denna del av sina minnen ofta
citerar, skrev han att reaktionen hos Vietcong ”naturligtvis blivit att vi gjorde detta
på USA:s uppdrag”. Nästa reflexion för
vietnameserna måste vara att USA kommit i ett svagt läge eftersom de använde en
så krånglig och oväntad väg för att söka
kontakt. Denna uppenbara slutsats hade
egendomligt nog inte dragits av de ansvariga i UD. Jarring skrev i dagboken, att
om USA får reda på detta svenska företag
skulle de ”naturligtvis bli urförbannade”.
Han tillade, att alltsammans kanske var
”upplagt som nya djärva mål inför nästa
hösts val”.
Kapitlet om svensk Vietnamdiplomati
är lärorikt. Det visar hur stora skillnaderna
kan vara i bedömningar hemma i Stockholm och ute på beskickningarna och hur
viktigt det är att hålla kvaliteten uppe hos
ambassadörerna. I det här fallet hade
470
Torsten Nilssons sekreterare i samtal med
en nordvietnamesisk diplomat ”blivit
mycket uppmuntrad och … stärkt i sina
önskedrömmar” om Sveriges roll. Reflexionerna ger sig själva.
Solzjenitsyn och nobelpriset
I två andra fall möter motsättningarna
mellan hemma och ute. Det ena beskriver
Jarring med viss bitterhet, som han inte
gjort något försök att dölja. Det är historien om Solzjenitsyn och hans nobelpris i
litteratur. Denile hade som alla andra blivit bjuden till Stockholm, men han var
rädd för att resa eftersom han inte visste
om han skulle få komma hem till Sovjetunionen igen. Han var som bekant inte
uppskattad av kommunisterna, och Gorbatjov satt då inte vid makten. Frågan om
det skulle vara möjligt att lämna över
diplomet i den svenska ambassaden i
Moskva – hur pengarna skulle disponeras lämnade pristagaren klara besked om
– blev diskuterad mellan Svenska akademien och UD. Jarring kom på mellanhand.
Det är som bekant mycket svårt att i utlandet övertyga någon om att den svenska
regeringen ingenting har att göra med valet av pristagare. Att själva Nobelfesten
framstår som officiell kan ju ingen förneka. Men det är inte självklart, att
Nobelstiftelsen skall kunna utnyttja ambassader som lämpliga ställen att ersätta
Konserthuset i Stockholm. Detta kan gå
bra på ett ställe men vara politiskt mer
eller mindre olyckligt på ett annat. En
norsk journalist, Per Egil Hegge, skrev
först artiklar och sedan en bok om den
svenska ambassaden och Solzjenitsyn.
Vad han skrev var baserat på ganska lögnaktiga rykten, som han inte tycks ha gjort
sig besvär att kontrollera. Jarring fick
personligen minst sagt obehag av allt detta – försvara sig kunde han ju i sin ställning inte. Ännu då han nämndes som
eventuell efterträdare till U Thant drogs
ryktena om Solzjenitsyn fram – av vem
må lämnas osagt.
Ettval i FN
Gunnar Jarring var i själva verket nära att
bli generalsekreterare i FN. Därom handlar ett mycket intressant kapitel, till stor
del skrivet direkt på hans dagboksanteckningar. I korthet gick det till så, att när
En lyckad insats i Vietnamfrågan
hade enligt Erlander varit hedersam och dessutom uppseendeväckande.
generalsekreterare U Thant i januari
1971 meddelade, att han avsåg att avböja
ett återval under året, anmäldes två dagar
därefter från finländsk sida att ambassadören Max Jakobson ställde upp som
efterträdare. Att han inte blev vald och
orsakerna härtill har behandlats i Svensk
Tidskrift 1984. I kampanjen för honom
tog den svenska regeringen tidigt ställning; kanske man resonerade så att Norge
haft den förste generalsekreteraren,
Sverige hade haft Dag Hammarskjöld, nu
kunde det vara Finlands tur. Men man hade i Stockholm inte närmare undersökt
vilka möjligheter Max Jakobson hade att
bli vald. När budet senare kom till Jarring
– och han pressades hårt, så hårt att det
är litet svårt att förstå hans ihärdiga nekande – kunde han hänvisa till sin ålder,
till att han var pensionsmässig men mest
till att hans egen regering ställt upp för en
annan. Regeringen kunde väl ha ändrat
sig om valet gått som det borde ha gjort.
Jarring steg emellertid åt sidan. Den som
valdes blev – Waldheim.
Resan till Moskva
Det går ju inte att diskutera och citera allt
som står att finna i denna ovanligt läsbara
bok med dess bilder ur diplomatlivet och
analyser av olika personligheter. Den är
också sällsynt väl skriven. Inga konstigheter, inga trassliga meningar, inga försök
att visa upp sig med lärdom och ovanliga
ord. Men där finns åtskilliga stillsamrna
ställningstaganden och där finns problem
som lämnas åt läsarna att ta ställning till.
471
Som exempel på den rena berättarstilen rekommenderas det första kapitlet,
kallat Prolog. Där beskriver Jarring en av
sina tidigaste resor genom Sovjetunionen.
Året var 1935. Jarring var docent i Lund
och hade studerat turkiska dialekter i
Afghanistan och skulle nu tillbaka. Tillsammans med en ungersk ingenjör, som
inte talade ryska, tog han sig över Amudarja vid Termez, där det nu finns en bro
-vi såg den i 1V när ryska trupper drog
hem från kriget i Afghanistan. 1935 fanns
ingen bro och Jarring kom dit på en hjulångare, modell äldre. Hur det sedan gick
överlämnas till läsaren av i dag att följa.
En bättre liten rese-essay lär vara svår att
finna.
Ambassadör i Moskva
Gunnar Jarring har kommit med
en fjärde memoarbok ”Utan
glasnost och perestrojka” från
hans tid som ambassadör i
Moskva 1964-73. l hans uppdrag ingick att knyta vissa kontakter med nordvietnameserna
vilket dessa tolkade som ett
uppdrag från USA. Solzjenitsyn
fick nobelpriset och striden om
efterträdare till FN:s generalsekreterare U Thant pågick under denna tid.
Inte minst kapitlet om svensk
Vietnamdiplomati är lärorikt. Det
visar hur stora skillnaderna kan
vara i bedömningar hemma i
Sverige och ute på beskickningarna och hur viktigt det är att
hålla kvaliteten uppe hos ambassadörerna.
Fil dr Thede Palm har varit
forskningschef på Militärhögskolan. Han var också ett antal år
en av redaktörerna i Svensk
Tidskrift.
A
tt Gunnar Jarring är en god berättare vet var och en som läst
hans tre memoarböcker, utgivna
åren 1979 till 1983. Men just därför att
det rörde sig om hans minnen, var det nog
många som trodde att därmed skulle det
vara slut. Den sista delen gick fram till
1964, det år dåJarring lämnade Washington för att bli ambassadör i Moskva. Man
kunde förmoda att det han upplevde där
ännu inte var lämpligt att publicera. Även
om han skrev ned sina minnen, skulle det
bli en yngre generation som skulle få avnjuta dem.
Lyckligtvis har det inte blivit så. Nu i
september har fjärde delen kommit,
”Utan glasnost och perestrojka. Memoarer 1964-1973” (Bonniers). Jarrings förmåga att berätta visar sig vara oförändrad. Om man ibland får intryck av att han
talar mera öppet än förr, beror det förmodligen på att han själv inte längre känner sig så bunden till sitt yrke. Men därtill
finns i denna memoardel mer av engagemang. Läsaren får samtidigt en levande
beskrivning av hur olika diplomatmiljön
var i Moskva mot den som rått i New
York och i Washington.
Både Jarring och hans hustru talar
ryska. För honom innebar detta att han
kunde föra samtal utan tolk, vilket många
andra ambassadörer var tvingade till.
Men innan glasnost och perestrojka var
uppfunna, var svårigheterna att få kontakt
med ryssar stora. Mot utlänningar skulle
dessa hålla sig kyliga och om främmande
kunde tala språket var de ju i grund och
botten farligare än andra. Diplomater
måste också räkna med att all rysk personal inom en ambassad stod under kontroll
av KGB. Dessutom kunde inte bara telefoner utan kontor och hela bostäder avlyssnas. Detta var ingen gissning utan ett
faktum: den nya svenska ambassadbyggnaden i Moskva visade sig vara utrustad
med ett fullständigt avlyssningssystem.
Mot denna bakgrund förefaller det en
aning löjligt, då man hör suckandet i
bland annat 1V 2:s Rapport över att
svensk säkerhetstjänst, på goda grunder,
tycks ha avlyssnat telefonen hos en sovjetisk diplomat i Stockholm.
Innan glasnost och perestrojka var
uppfunna var svårigheterna att få
kontakt med ryssar stora.
Vietnamkriget
Under sina år i Moskva ställdes Jarring
naturligtvis inför åtskilliga problem
rörande Sverige-Sovjetunionen – Wallenbergs liv e~er död var ett – men också
andra därutöver. Ett av dem var märkligt
nog ett förslag att Sverige skulle medla i
Vietnamkriget, något som Sverige med
sina begränsade kunskaper om vad som
pågick, militärt och politiskt, hade små
förutsättningar att lyckas med. I utrikesdepartementet i Stockholm diskuterade
emellertid optimister hur det skulle gå till.
”Torsten Nilsson och regeringen var så
angelägna att göra något i Vietnamfrågan
att de med ljus och lykta sökte efter varje
möjlighet till en öppning,” skriver Jarring;
men där är han kanske alltför diskret.
Hela regeringen var förmodligen inte ens
orienterad; då hade det varit OIJlÖjligt att
hålla tidningarna utanför vad som var på
gång. ”Regeringen” skall läsas ”Tage Erlander”. När Östen Unden avgått, fick Erlander helt andra möjligheter att bestämma i utrikesfrågor. Att Torsten Nilsson
469
något överraskande blev utrikesminister
innebar, att Erlander på den posten placerat en klok person, som inte skulle uppträda på egen hand.
Vietnamfrågan var tydligen, enligt Erlander, något för Sverige. En lyckad insats
där hade varit hedersam och dessutom
uppseendeväcka11de. Men det var inte
självklart att den var lämplig. Erlander
hade i New York tagit upp den med
U Thant och ville diskutera möjligheten
att få de två parterna, USA och FNL, att
gå med på att ”frysa” kriget och därmed
förbereda förhandlingar. U Thant hade,
som läget var, möjligen funnit tanken mera naiv än genomförbar.
Jarrings del i allt detta inskränkte sig
till att i Moskva enligt order från utrikesministern söka upprätta vissa kontakter
med nordvietnameser. Han var mycket litet road. I sin dagbok, som han till läsarens glädje i denna del av sina minnen ofta
citerar, skrev han att reaktionen hos Vietcong ”naturligtvis blivit att vi gjorde detta
på USA:s uppdrag”. Nästa reflexion för
vietnameserna måste vara att USA kommit i ett svagt läge eftersom de använde en
så krånglig och oväntad väg för att söka
kontakt. Denna uppenbara slutsats hade
egendomligt nog inte dragits av de ansvariga i UD. Jarring skrev i dagboken, att
om USA får reda på detta svenska företag
skulle de ”naturligtvis bli urförbannade”.
Han tillade, att alltsammans kanske var
”upplagt som nya djärva mål inför nästa
hösts val”.
Kapitlet om svensk Vietnamdiplomati
är lärorikt. Det visar hur stora skillnaderna
kan vara i bedömningar hemma i Stockholm och ute på beskickningarna och hur
viktigt det är att hålla kvaliteten uppe hos
ambassadörerna. I det här fallet hade
470
Torsten Nilssons sekreterare i samtal med
en nordvietnamesisk diplomat ”blivit
mycket uppmuntrad och … stärkt i sina
önskedrömmar” om Sveriges roll. Reflexionerna ger sig själva.
Solzjenitsyn och nobelpriset
I två andra fall möter motsättningarna
mellan hemma och ute. Det ena beskriver
Jarring med viss bitterhet, som han inte
gjort något försök att dölja. Det är historien om Solzjenitsyn och hans nobelpris i
litteratur. Denile hade som alla andra blivit bjuden till Stockholm, men han var
rädd för att resa eftersom han inte visste
om han skulle få komma hem till Sovjetunionen igen. Han var som bekant inte
uppskattad av kommunisterna, och Gorbatjov satt då inte vid makten. Frågan om
det skulle vara möjligt att lämna över
diplomet i den svenska ambassaden i
Moskva – hur pengarna skulle disponeras lämnade pristagaren klara besked om
– blev diskuterad mellan Svenska akademien och UD. Jarring kom på mellanhand.
Det är som bekant mycket svårt att i utlandet övertyga någon om att den svenska
regeringen ingenting har att göra med valet av pristagare. Att själva Nobelfesten
framstår som officiell kan ju ingen förneka. Men det är inte självklart, att
Nobelstiftelsen skall kunna utnyttja ambassader som lämpliga ställen att ersätta
Konserthuset i Stockholm. Detta kan gå
bra på ett ställe men vara politiskt mer
eller mindre olyckligt på ett annat. En
norsk journalist, Per Egil Hegge, skrev
först artiklar och sedan en bok om den
svenska ambassaden och Solzjenitsyn.
Vad han skrev var baserat på ganska lögnaktiga rykten, som han inte tycks ha gjort
sig besvär att kontrollera. Jarring fick
personligen minst sagt obehag av allt detta – försvara sig kunde han ju i sin ställning inte. Ännu då han nämndes som
eventuell efterträdare till U Thant drogs
ryktena om Solzjenitsyn fram – av vem
må lämnas osagt.
Ettval i FN
Gunnar Jarring var i själva verket nära att
bli generalsekreterare i FN. Därom handlar ett mycket intressant kapitel, till stor
del skrivet direkt på hans dagboksanteckningar. I korthet gick det till så, att när
En lyckad insats i Vietnamfrågan
hade enligt Erlander varit hedersam och dessutom uppseendeväckande.
generalsekreterare U Thant i januari
1971 meddelade, att han avsåg att avböja
ett återval under året, anmäldes två dagar
därefter från finländsk sida att ambassadören Max Jakobson ställde upp som
efterträdare. Att han inte blev vald och
orsakerna härtill har behandlats i Svensk
Tidskrift 1984. I kampanjen för honom
tog den svenska regeringen tidigt ställning; kanske man resonerade så att Norge
haft den förste generalsekreteraren,
Sverige hade haft Dag Hammarskjöld, nu
kunde det vara Finlands tur. Men man hade i Stockholm inte närmare undersökt
vilka möjligheter Max Jakobson hade att
bli vald. När budet senare kom till Jarring
– och han pressades hårt, så hårt att det
är litet svårt att förstå hans ihärdiga nekande – kunde han hänvisa till sin ålder,
till att han var pensionsmässig men mest
till att hans egen regering ställt upp för en
annan. Regeringen kunde väl ha ändrat
sig om valet gått som det borde ha gjort.
Jarring steg emellertid åt sidan. Den som
valdes blev – Waldheim.
Resan till Moskva
Det går ju inte att diskutera och citera allt
som står att finna i denna ovanligt läsbara
bok med dess bilder ur diplomatlivet och
analyser av olika personligheter. Den är
också sällsynt väl skriven. Inga konstigheter, inga trassliga meningar, inga försök
att visa upp sig med lärdom och ovanliga
ord. Men där finns åtskilliga stillsamrna
ställningstaganden och där finns problem
som lämnas åt läsarna att ta ställning till.
471
Som exempel på den rena berättarstilen rekommenderas det första kapitlet,
kallat Prolog. Där beskriver Jarring en av
sina tidigaste resor genom Sovjetunionen.
Året var 1935. Jarring var docent i Lund
och hade studerat turkiska dialekter i
Afghanistan och skulle nu tillbaka. Tillsammans med en ungersk ingenjör, som
inte talade ryska, tog han sig över Amudarja vid Termez, där det nu finns en bro
-vi såg den i 1V när ryska trupper drog
hem från kriget i Afghanistan. 1935 fanns
ingen bro och Jarring kom dit på en hjulångare, modell äldre. Hur det sedan gick
överlämnas till läsaren av i dag att följa.
En bättre liten rese-essay lär vara svår att
finna.