Stellan Bojerud; Vem vill bli Sveriges Gambetta
1989
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
STELLAN BOJERUD:
Vem vill bli Sveriges
Gambetta?
Gambettas ingripande under
fransk-tyska kriget 1870-71
ledde till ett helt meningslöst dö-
dande av otillräckligt utbildade
och utrustade fransmän vilket
upprörde den högst professionelle von Moltke. Det var just de
franska oppositionspolitiker som
konsekvent röstat mot alla försvarsanslag som krävde att kriget skulle fortsättas till det yttersta.
Hjalmar Branting och Vilhelm
Moberg är exempel på svenskar
som propagerat för minskat försvar och då kriget kom agiterade för motsatsen. Låt kulturpersonligheter och opinionsbildare
ha sin intellektuella frihet att
marknadsföra den uppfattning
som för tillfället ligger dem om
hjärtat men slå dövörat till, uppmanar författaren.
Major Stellan Bojerud är forskare vid Militärhögskolan.
E
n bekant påpekade härförleden
att man i Pantheon i Paris bland
alla andra kvarlevor av Frankrikes stormän även i en spritfylld glasburk
förvarar den hjärna, som den framstående advokaten och politikern Leon Michel
Gamhetta i sin livstid använde sig av. Om
så är fallet eller ej spelar i det fortsatta inte
någon roll, liksom inte heller om hans
hjärta finns kvar i födelseorten Cahors,
där det 1891 murades in i ett minnesmärke över den store mannen. Ej heller spelar
det någon roll om monumenten i Cahors
och på Place du Carousel i Paris finns
kvar eller ej. Det som räknas är vad Leon
Michel Garnhetta faktiskt uträttade och
det var inte lite.
Namnet Leon Garnhetta är sannolikt
helt obekant för de flesta svenskar. Andra
förknippar Garnhetta med det FranskTyska kriget 1870-71 och hur denne med
luftballong flydde ur det belägrade Paris
för att i Sydfrankrike elda massorna till
motstånd och med hårdföra metoder improvisera fram härar, som sändes mot de
tyska trupperna. En verklig krigshjälte
och förtjänt att höljas med ära.
Gamhetta var onekligen en stor organisatorisk talang och hans energi och viljekraft var imponerande. Sedan han flytt ur
Paris blev han först inrikesminister, sedan
krigsminister och i verkligheten närmast
militärdiktator i den av tyskarna icke
ockuperade delen av Frankrike. Med stöd
av en lika energisk och hängiven medarbetare, bergsingenjören Charles Louis de
Saulses de Freycinet, drev han igenom att
ett lån om 250 miljoner francs – dåförtiden en närmast våldsam summa pengar
– upptogs hos brittiska kapitalister och
att alla män mellan 21 och 40 år tvångsinkallades till krigstjänst. I rask takt uppsattes – utöver de tidigare existerande –
inte fårre än fem armeer, vilka sammansatta av i huvudsak oövad och bristfälligt
utrustad personal under befäl av oerfarna
och i många fall helt outbildade ledare,
blev i grunden slagna av de välutbildade
och krigserfarna tyska trupperna. Således
behövdes det mer kött att mala ner i kvarnen varför Frankrike finkammades på
män, denna gång upp till 46 års ålder. Utgången blev likväl det oundvikliga nederlaget och Gambettas egna – i allmänhet
Yrkesmilitären von Moltke kunde
inteförstå huren nationpå detta sätt
kunde gödsla med blomman av sin
manliga befolkning.
helt opåkallade- ingripanden i krigsledningen bidrog dessutom i beaktansvärd
mån till att vålla fransmännen onödiga
förluster.
Ännu efter Paris kapitulation krävde
Gambetta ”une guerre aoutrance” d v s
att kriget skulle fortsätta till sista man och
hans motvilja mot det sedermera ingångna vapenstilleståndet resulterade i att han
egenmäktigt utfärdade ett dekret för att ur
nationalförsamlingen utestänga fredsvännerna. Då regeringen emellertid förklarade detta dekret olagligt, fick Gambetta avgå.
Men Gambetta blev trots allt en högt
ärad man – en fighter som inte ville ge
upp även då ”loppet var kört” och trots att
hans undersåtar måste betala ett mycket
högt pris i mänskligt lidande.
I en analys över det Fransk-Tyska kriget 1870-71 sade den tyske fältmarskalken Helmuth von Moltke (d:ä) att det
mest motbjudande i detta krig var hur
39
otillräckligt utbildade och utrustade horder av franska män, som dragits från arbete, hustru och barn, sänts ut för att slaktas av de i alla avseenden professionellt
överlägsna tyska trupperna. Den filosofiskt och analytiskt lagde yrkesmilitären
von Moltke kunde inte förstå hur en nation på detta sätt kunde gödsla med blomman av sin manliga befolkning.
Von Moltke gjorde sig här till talesman
för den militära professionalismens innersta väsen, kontrollen över våldsanvändningen och den på yrkesskicklighet
grundade förmågan att se flera steg framåt. Likt en skicklig schackspelare – som
har oturen att förlora – vet den erfarne
fältherren när det är dags att ge upp ett
förlorat parti. Även segraren kan längta
efter att få avbryta ett parti vars utgång
endast blivit en fråga om tid och meningslösa offer till sista bonden.
I ett brev den 23 november 1870 skriver Moltke bl a: ”Men huvudsumman är
att en väpnad människomassa icke är på
långt när detsamma som en arme och att
det är ett barbari att föra dem i striden.
Kriget blir allt mer förbittrat och hatfullt.
Ingen kan starkare längta efter freden än
jag” och en månad senare, den 22 december, skriver han: ”Endast advokaternas
skräckvälde är väl i stånd att driva samman dylika härar och utsätta dem, illa organiserade och utan träng som de är, för
den kalla väderleken, till och med utan
ambulanser och läkare. De olyckliga människorna! Med all sin fosterlandskärlek,
med all sin tapperhet förmå de icke motstå våra fast hopfogade tappra trupper;
bivackernas elände decimerar dem skoningslöst och de sårade ligga i hundratal
vid vägarna utan hjälp …”
Det var en egendomlig ödets skickelse
40
att just de franska oppositionspolitiker,
som konsekvent röstat mot alla försvarsanslag blev just de som krävde att kriget
skulle fortsättas till det yttersta – och i avsaknad på de resurser de själva före kriget
förnekat nationen. Samma människor,
som talat om att ”organisationen för kriget var en brottslig villfarelse” och att
Frankrike borde visa vägen till avrustning
och föra öppenhetens och självförsakelsens politik blev i avgörandets stund de
största och mest aggressiva krigshetsarna.
Lika förvånande kan det synas att fredslängtan och moderation explicit uttrycktes av den gamle danskfödde, preussiske
fältmarskalken.
von Melsted och Ossiannilsson
En kring sekelskiftet i Sverige verksam
antimilitarist var den dåförtiden mycket
kände advokaten och författaren Henning von Melsted. Denne hade en mycket
radikal inställning och ivrade under en
följd av år bl a för isolerad svensk avrustning och att landet istället skulle sätta sin
tro till internationella skiljedomsförfaranden. Hösten 1914 bör därför följande tidningsnotis ha föranlett en och annan läsare att sätta morgonkaffet i vrångstrupen:
”Hr Henning von Melsted inkom för ett
par dagar sedan med ansökan tilllantförsvarsdepartementet att varda såsom frivillig införlivad med den mobiliserade
värnpliktsarmen.”
von Melsted var inte ensam om denna
typ av intellektuell helomvändning. Författaren Karl Gustav Ossiannilsson – av
Fabian Månsson 1902 rekryterad till Socialdemokratiska Ungdomsförbundet
och en tid dess förbundsordförande – hade kring sekelskiftet utmärkt sig bl a för
antimilitära skriverier såsom t ex ”Militär!” (Socialdemokratiska Ungdomsförbundets agitationsskrift nr 2) som utkom
1907. Hösten 1914 anmälde han sig frivilligt som landstormsman och skrev ”När
klockorna klämta”, ett säreget, förhärligande epos över den förträffliga landstormen och betydelsen av uppoffringar till
det nationella försvarets fromma samt
”Kung Karl den unge hjälte” (1914) och
”Gustavus Adolphus Magnus” d v s Den
Store Gustav Adolf (1916). Titlarna på
dessa böcker var ingalunda ironiskt menade. Böckerna i sig själv markerar milstenar längs den väg denne författare tillryggalade från förkrigstidens socialism
och antimilitarism till efterkrigsrollen
som agitator med ett starkt konservativt
budskap inom Sveriges nationella ungdomsförbund.
Hjalmar erantings helomvändning
Men även om von Melsted och Ossiannilsson var opionionsbildare, fanns det
män med större makt, som fann anledning
att tänka annorlunda före respektive efter
den l augusti 1914. Låt oss ta del av två
citat från socialisten, kapitalisten (med
ärvda pengar och eget flervåningshus vid
Norrtullsgatan), astronomidocenten, redaktören och riksdagsmannen samt sedermera statsministern med mera, med
mera, nationalmonumentet Hjalmar
Branting:
”Det arbetande folket i landet, lidande
under dyrtid, arbetslöshet och hunger, på-
lagor av olika slag och ännu i avsaknad av
sociala och demokratiska reformer, för
vilka de i årtionden kämpat, vänder sig på
det bestämdaste mot kraven på ökade militärbördor.” (Arbetartågets proklamation i Stockholm 8 februari 1914.)
”Men sedan arbetareklassen världen
runt lyckats föra fram sina intressen och
önskningar i långt högre grad än man för
trekvarts århundrade tillbaka kunde
drömma om, känner arbetaren solidaritet
med övriga klasser, när det gäller att trygga nationen utåt. Denna känsla hade tagit
sig uttryck iatt de socialdemokratiska försvarsmotionerna vid årets riksdag, icke
avsåga någon nedsättning av vår försvarskraft utan tvärtom.” (Referat av talet i Kisa 2augusti 1914).
Se där en intellektuell helomvändning.
Vad som inte kunnat uppnåtts under trekvarts sekel skedde tydligen under natten
mellan den första och andra augusti 1914.
Vad Branting – den politiske pragmatikern – innerst inne tänkte vet inte eftervärlden. Däremot är det känt att han i likhet med sina tyska socialdemokratiska
partivänner ställde sig bakom den borgerliga regimens politik. Det skedde i Brantings fall genom ett telegrafiskt betygande
av lojalitet den 2 augusti 1914 och bekräftades med ett offentligt och ostentativt
handslag i andra kamrnaren mellan Branting och statsminister Hammarskjöld –
mannen vars utnämning Branting sex må-
nader tidigare sökt hindra med alla till
buds stående politiska medel. En tänkbar
svensk Gambetta? Eller låg von Melsted
eller någon annan ”omvänd intellektuell”
närmare till hands? Det lönar sig inte att
spekulera i – kriget gick lyckligtvis Sverige förbi.
Ingen tysk Gambetta 1918
Den 11 november 1918 inträdde vapenstillestånd efter första världskriget – ”kriget som skulle göra slut på alla krig”. Den
tyska armen stod ännu i sin helhet på
41
främmande mark, i Frankrike och i Ryssland. Men den tyska militärledningen insåg att man förr eller senare skulle komma att förlora militärt. Men lät därför
meddela politikerna att det var dags att
avbryta kriget och i Tyskland hade militä-
ren ett sådant inflytande att politikerna
fann sig i detta – det fanns ingen tysk
Gambetta i november 1918.
Men första världskriget hade ju gjort
slut på alla krig. Genom att nationerna
sinsemellan blivit så beroende av varandra och kriget innebar så fruktansvärda lidanden för individerna var ju tanken på
ett framtida krig absurd. Dessutom var ju
tänderna utdragna på den tyska militarismen och ryssarna hade fullt upp att genomföra sin revolution i syfte att åstadkomma det klasslösa bonde- och arbetarsamhället – ”Internationalen åt alla lycka
bär.” (Fast esterna, letterna och en del
andra folkgrupper verkar just nu inte sentera denna lycka i önskvärd utsträckning.
Ej heller 1940 års befrielse. Folk är då
verkligen otacksamma!).
Andra världskriget
”Vi vill mer!” hette ett upprop från ett
stort antal uppenbarligen missnöjda och
otillfredsställda författare och andra kulturpersonligheter i början av andra
världskrigets beredskapsår. Det man ville
mer av var inte ”internationalens lycka”
utan uppoffringar för det nationella försvarets stärkande. En av undertecknarna
var den redan för dåtiden mycket kände
författaren Wilhelm Moberg, som under
krigsåren både hann göra aktiv tjänst som
beredskapsman och författa ”Rid i natt”,
vår kanske främsta motståndspropaganda under denna tid. Förvisso någonting
– — — -.—
42
helt annat än vad samme författare sökt
framföra som budskap åren dessförinnan,
t ex i den antimilitära ”Kamrat i vapenrocken” utgiven under pseudonymen
”Ville i Momåla”. Återigen ett fall av den
omvända intellektuella.
Den 13 mars 1940 inträffade något
som för de oinitierade åskådarna tedde
sig fullständigt obegripligt. Efter en rad av
lysande militära framgångar som uppmärksammats av en imponerad omvärld
och med angriparen tillbakaslagen mot
gränsen, accepterade Finland en hård
fred med landavträdelser. Skälet var de
bedömningar man i det finska högkvarteret gjort om sannolikheten till framgång
på sikt. Fältmarskalken Carl-GustafMannerheim var en herre med auktoritet och
han förordade fred – även på hårda villkor. En enda politiker grep efter Gambettas mantel – försvarsministern och agrarpolitikern Juho Niukkanen, fastän knappast ensamt ansvarig, mannen som före
krigsutbrottet motsatt sig de upprustningskrav militärledningen framfört. Men
finnarnaär-för att citera Josef Stalinett trögt tänkande folk, som man måste
slå in vettet i med hammare. Niukkanens
appell om fortsatt krig ”aoutrance” vann i
avsaknad på psykiskt lättrörliga åhörare
ingen anklang.
Slå dövörat till
Av de anförda exemplen framgår att det
ingalunda är ovanligt att s k kulturpersonligheter och opinionsbildare förbehåller
sig rätten att utan förvarning helt och diametralt byta åsikter. Detta fenomen torde
inte vara möjligt- eller ens önskvärt- att
hindra. Låt dem ha sin intellektuella frihet
att marknadsföra den uppfattning som för
tillfället ligger dem om hjärtat.
Vad vi emellertid måste göra är att slå
dövörat till åt dessa ombytliga åsiktsko1-
portörer. Vi måste målmedvetet arbeta på
att bibehålla vårt nationella försvar på en
erforderlig nivå och det betyder till följd
av tidigare års nedgångar krav på fortlöpande stärkande. Och skulle vi komma i
krig innan våra försvarskrafter hunnit
återfå erforderlig styrka, måste vi vara beredda att göra det förnuftiga – men känslomässigt närmast outhärdliga – nämligen dagtinga.
Detäringalunda ovanligtatts k kulturpersonligheter och opinionsbildare förbehåller sig rätten att helt
och diametralt byta åsikter.
Men troligen vill vi ändå försöka att
försvara vårt land och troligen kommer
det att framträda en ledare, som manar till
strid till det yttersta- oavsett konsekvenserna. För detta krävs en särskild personlighet med inslag av närmast religiöst-hysteriska drag. Den som idag skriker ”Skit i
konsekvenserna – avrusta Sverige ensidigt!” har goda förutsättningar att bli
den som i morgon vrålar: ”Skit i konsekvenserna – strid till siste man!”
Att under en längre tid konsekvent ha
motarbetat försvaret på olika sätt är i detta sammanhang inget hinder liksom inte
heller en ”humanistiskt-pacifistisk” inställning av typen: ”Om Du inte vill fred,
så slår jag dig på käften!” Viktiga inslag i
personlighetstypen är vidare halstarrigt
fasthållande av egna ståndpunkter och en
tro på sin egen överlägsna förmåga (eller
manifest bristande självkritik) för att utan
någon nämnvärd militär utbildning och
erfarenhet (i vederbörandes egna ögon
närmast en tillgång) tro sig kallad och
skickad att utöva makt över och begripa
mer än dem, vars hela liv och strävan gått
ut på att förkovra sig i militärens kall –
den professionella och kontrollerade utövningen av våld i skepnad av militär
makt.
De yttre förutsättningarna i form av ett
alltmer försvagat svenskt försvar finns.
43
Likaså finns det gott om agitatorer för en
ytterligare försvagning. Frågan är bara
vem av dessa ivriga ”ned- och omrustare”
som ifarans stund skall kasta om åsikt och
bli det heroiska motståndets och de yttersta krigsansträngningarnas främsta apostel? Vem skall i farans stund komma att
visa sig tanklös och hjärtlös nog för kunna
donera dessa sina organ till historiens
glasburk?
Vem vill bli Sveriges
Gambetta?
Gambettas ingripande under
fransk-tyska kriget 1870-71
ledde till ett helt meningslöst dö-
dande av otillräckligt utbildade
och utrustade fransmän vilket
upprörde den högst professionelle von Moltke. Det var just de
franska oppositionspolitiker som
konsekvent röstat mot alla försvarsanslag som krävde att kriget skulle fortsättas till det yttersta.
Hjalmar Branting och Vilhelm
Moberg är exempel på svenskar
som propagerat för minskat försvar och då kriget kom agiterade för motsatsen. Låt kulturpersonligheter och opinionsbildare
ha sin intellektuella frihet att
marknadsföra den uppfattning
som för tillfället ligger dem om
hjärtat men slå dövörat till, uppmanar författaren.
Major Stellan Bojerud är forskare vid Militärhögskolan.
E
n bekant påpekade härförleden
att man i Pantheon i Paris bland
alla andra kvarlevor av Frankrikes stormän även i en spritfylld glasburk
förvarar den hjärna, som den framstående advokaten och politikern Leon Michel
Gamhetta i sin livstid använde sig av. Om
så är fallet eller ej spelar i det fortsatta inte
någon roll, liksom inte heller om hans
hjärta finns kvar i födelseorten Cahors,
där det 1891 murades in i ett minnesmärke över den store mannen. Ej heller spelar
det någon roll om monumenten i Cahors
och på Place du Carousel i Paris finns
kvar eller ej. Det som räknas är vad Leon
Michel Garnhetta faktiskt uträttade och
det var inte lite.
Namnet Leon Garnhetta är sannolikt
helt obekant för de flesta svenskar. Andra
förknippar Garnhetta med det FranskTyska kriget 1870-71 och hur denne med
luftballong flydde ur det belägrade Paris
för att i Sydfrankrike elda massorna till
motstånd och med hårdföra metoder improvisera fram härar, som sändes mot de
tyska trupperna. En verklig krigshjälte
och förtjänt att höljas med ära.
Gamhetta var onekligen en stor organisatorisk talang och hans energi och viljekraft var imponerande. Sedan han flytt ur
Paris blev han först inrikesminister, sedan
krigsminister och i verkligheten närmast
militärdiktator i den av tyskarna icke
ockuperade delen av Frankrike. Med stöd
av en lika energisk och hängiven medarbetare, bergsingenjören Charles Louis de
Saulses de Freycinet, drev han igenom att
ett lån om 250 miljoner francs – dåförtiden en närmast våldsam summa pengar
– upptogs hos brittiska kapitalister och
att alla män mellan 21 och 40 år tvångsinkallades till krigstjänst. I rask takt uppsattes – utöver de tidigare existerande –
inte fårre än fem armeer, vilka sammansatta av i huvudsak oövad och bristfälligt
utrustad personal under befäl av oerfarna
och i många fall helt outbildade ledare,
blev i grunden slagna av de välutbildade
och krigserfarna tyska trupperna. Således
behövdes det mer kött att mala ner i kvarnen varför Frankrike finkammades på
män, denna gång upp till 46 års ålder. Utgången blev likväl det oundvikliga nederlaget och Gambettas egna – i allmänhet
Yrkesmilitären von Moltke kunde
inteförstå huren nationpå detta sätt
kunde gödsla med blomman av sin
manliga befolkning.
helt opåkallade- ingripanden i krigsledningen bidrog dessutom i beaktansvärd
mån till att vålla fransmännen onödiga
förluster.
Ännu efter Paris kapitulation krävde
Gambetta ”une guerre aoutrance” d v s
att kriget skulle fortsätta till sista man och
hans motvilja mot det sedermera ingångna vapenstilleståndet resulterade i att han
egenmäktigt utfärdade ett dekret för att ur
nationalförsamlingen utestänga fredsvännerna. Då regeringen emellertid förklarade detta dekret olagligt, fick Gambetta avgå.
Men Gambetta blev trots allt en högt
ärad man – en fighter som inte ville ge
upp även då ”loppet var kört” och trots att
hans undersåtar måste betala ett mycket
högt pris i mänskligt lidande.
I en analys över det Fransk-Tyska kriget 1870-71 sade den tyske fältmarskalken Helmuth von Moltke (d:ä) att det
mest motbjudande i detta krig var hur
39
otillräckligt utbildade och utrustade horder av franska män, som dragits från arbete, hustru och barn, sänts ut för att slaktas av de i alla avseenden professionellt
överlägsna tyska trupperna. Den filosofiskt och analytiskt lagde yrkesmilitären
von Moltke kunde inte förstå hur en nation på detta sätt kunde gödsla med blomman av sin manliga befolkning.
Von Moltke gjorde sig här till talesman
för den militära professionalismens innersta väsen, kontrollen över våldsanvändningen och den på yrkesskicklighet
grundade förmågan att se flera steg framåt. Likt en skicklig schackspelare – som
har oturen att förlora – vet den erfarne
fältherren när det är dags att ge upp ett
förlorat parti. Även segraren kan längta
efter att få avbryta ett parti vars utgång
endast blivit en fråga om tid och meningslösa offer till sista bonden.
I ett brev den 23 november 1870 skriver Moltke bl a: ”Men huvudsumman är
att en väpnad människomassa icke är på
långt när detsamma som en arme och att
det är ett barbari att föra dem i striden.
Kriget blir allt mer förbittrat och hatfullt.
Ingen kan starkare längta efter freden än
jag” och en månad senare, den 22 december, skriver han: ”Endast advokaternas
skräckvälde är väl i stånd att driva samman dylika härar och utsätta dem, illa organiserade och utan träng som de är, för
den kalla väderleken, till och med utan
ambulanser och läkare. De olyckliga människorna! Med all sin fosterlandskärlek,
med all sin tapperhet förmå de icke motstå våra fast hopfogade tappra trupper;
bivackernas elände decimerar dem skoningslöst och de sårade ligga i hundratal
vid vägarna utan hjälp …”
Det var en egendomlig ödets skickelse
40
att just de franska oppositionspolitiker,
som konsekvent röstat mot alla försvarsanslag blev just de som krävde att kriget
skulle fortsättas till det yttersta – och i avsaknad på de resurser de själva före kriget
förnekat nationen. Samma människor,
som talat om att ”organisationen för kriget var en brottslig villfarelse” och att
Frankrike borde visa vägen till avrustning
och föra öppenhetens och självförsakelsens politik blev i avgörandets stund de
största och mest aggressiva krigshetsarna.
Lika förvånande kan det synas att fredslängtan och moderation explicit uttrycktes av den gamle danskfödde, preussiske
fältmarskalken.
von Melsted och Ossiannilsson
En kring sekelskiftet i Sverige verksam
antimilitarist var den dåförtiden mycket
kände advokaten och författaren Henning von Melsted. Denne hade en mycket
radikal inställning och ivrade under en
följd av år bl a för isolerad svensk avrustning och att landet istället skulle sätta sin
tro till internationella skiljedomsförfaranden. Hösten 1914 bör därför följande tidningsnotis ha föranlett en och annan läsare att sätta morgonkaffet i vrångstrupen:
”Hr Henning von Melsted inkom för ett
par dagar sedan med ansökan tilllantförsvarsdepartementet att varda såsom frivillig införlivad med den mobiliserade
värnpliktsarmen.”
von Melsted var inte ensam om denna
typ av intellektuell helomvändning. Författaren Karl Gustav Ossiannilsson – av
Fabian Månsson 1902 rekryterad till Socialdemokratiska Ungdomsförbundet
och en tid dess förbundsordförande – hade kring sekelskiftet utmärkt sig bl a för
antimilitära skriverier såsom t ex ”Militär!” (Socialdemokratiska Ungdomsförbundets agitationsskrift nr 2) som utkom
1907. Hösten 1914 anmälde han sig frivilligt som landstormsman och skrev ”När
klockorna klämta”, ett säreget, förhärligande epos över den förträffliga landstormen och betydelsen av uppoffringar till
det nationella försvarets fromma samt
”Kung Karl den unge hjälte” (1914) och
”Gustavus Adolphus Magnus” d v s Den
Store Gustav Adolf (1916). Titlarna på
dessa böcker var ingalunda ironiskt menade. Böckerna i sig själv markerar milstenar längs den väg denne författare tillryggalade från förkrigstidens socialism
och antimilitarism till efterkrigsrollen
som agitator med ett starkt konservativt
budskap inom Sveriges nationella ungdomsförbund.
Hjalmar erantings helomvändning
Men även om von Melsted och Ossiannilsson var opionionsbildare, fanns det
män med större makt, som fann anledning
att tänka annorlunda före respektive efter
den l augusti 1914. Låt oss ta del av två
citat från socialisten, kapitalisten (med
ärvda pengar och eget flervåningshus vid
Norrtullsgatan), astronomidocenten, redaktören och riksdagsmannen samt sedermera statsministern med mera, med
mera, nationalmonumentet Hjalmar
Branting:
”Det arbetande folket i landet, lidande
under dyrtid, arbetslöshet och hunger, på-
lagor av olika slag och ännu i avsaknad av
sociala och demokratiska reformer, för
vilka de i årtionden kämpat, vänder sig på
det bestämdaste mot kraven på ökade militärbördor.” (Arbetartågets proklamation i Stockholm 8 februari 1914.)
”Men sedan arbetareklassen världen
runt lyckats föra fram sina intressen och
önskningar i långt högre grad än man för
trekvarts århundrade tillbaka kunde
drömma om, känner arbetaren solidaritet
med övriga klasser, när det gäller att trygga nationen utåt. Denna känsla hade tagit
sig uttryck iatt de socialdemokratiska försvarsmotionerna vid årets riksdag, icke
avsåga någon nedsättning av vår försvarskraft utan tvärtom.” (Referat av talet i Kisa 2augusti 1914).
Se där en intellektuell helomvändning.
Vad som inte kunnat uppnåtts under trekvarts sekel skedde tydligen under natten
mellan den första och andra augusti 1914.
Vad Branting – den politiske pragmatikern – innerst inne tänkte vet inte eftervärlden. Däremot är det känt att han i likhet med sina tyska socialdemokratiska
partivänner ställde sig bakom den borgerliga regimens politik. Det skedde i Brantings fall genom ett telegrafiskt betygande
av lojalitet den 2 augusti 1914 och bekräftades med ett offentligt och ostentativt
handslag i andra kamrnaren mellan Branting och statsminister Hammarskjöld –
mannen vars utnämning Branting sex må-
nader tidigare sökt hindra med alla till
buds stående politiska medel. En tänkbar
svensk Gambetta? Eller låg von Melsted
eller någon annan ”omvänd intellektuell”
närmare till hands? Det lönar sig inte att
spekulera i – kriget gick lyckligtvis Sverige förbi.
Ingen tysk Gambetta 1918
Den 11 november 1918 inträdde vapenstillestånd efter första världskriget – ”kriget som skulle göra slut på alla krig”. Den
tyska armen stod ännu i sin helhet på
41
främmande mark, i Frankrike och i Ryssland. Men den tyska militärledningen insåg att man förr eller senare skulle komma att förlora militärt. Men lät därför
meddela politikerna att det var dags att
avbryta kriget och i Tyskland hade militä-
ren ett sådant inflytande att politikerna
fann sig i detta – det fanns ingen tysk
Gambetta i november 1918.
Men första världskriget hade ju gjort
slut på alla krig. Genom att nationerna
sinsemellan blivit så beroende av varandra och kriget innebar så fruktansvärda lidanden för individerna var ju tanken på
ett framtida krig absurd. Dessutom var ju
tänderna utdragna på den tyska militarismen och ryssarna hade fullt upp att genomföra sin revolution i syfte att åstadkomma det klasslösa bonde- och arbetarsamhället – ”Internationalen åt alla lycka
bär.” (Fast esterna, letterna och en del
andra folkgrupper verkar just nu inte sentera denna lycka i önskvärd utsträckning.
Ej heller 1940 års befrielse. Folk är då
verkligen otacksamma!).
Andra världskriget
”Vi vill mer!” hette ett upprop från ett
stort antal uppenbarligen missnöjda och
otillfredsställda författare och andra kulturpersonligheter i början av andra
världskrigets beredskapsår. Det man ville
mer av var inte ”internationalens lycka”
utan uppoffringar för det nationella försvarets stärkande. En av undertecknarna
var den redan för dåtiden mycket kände
författaren Wilhelm Moberg, som under
krigsåren både hann göra aktiv tjänst som
beredskapsman och författa ”Rid i natt”,
vår kanske främsta motståndspropaganda under denna tid. Förvisso någonting
– — — -.—
42
helt annat än vad samme författare sökt
framföra som budskap åren dessförinnan,
t ex i den antimilitära ”Kamrat i vapenrocken” utgiven under pseudonymen
”Ville i Momåla”. Återigen ett fall av den
omvända intellektuella.
Den 13 mars 1940 inträffade något
som för de oinitierade åskådarna tedde
sig fullständigt obegripligt. Efter en rad av
lysande militära framgångar som uppmärksammats av en imponerad omvärld
och med angriparen tillbakaslagen mot
gränsen, accepterade Finland en hård
fred med landavträdelser. Skälet var de
bedömningar man i det finska högkvarteret gjort om sannolikheten till framgång
på sikt. Fältmarskalken Carl-GustafMannerheim var en herre med auktoritet och
han förordade fred – även på hårda villkor. En enda politiker grep efter Gambettas mantel – försvarsministern och agrarpolitikern Juho Niukkanen, fastän knappast ensamt ansvarig, mannen som före
krigsutbrottet motsatt sig de upprustningskrav militärledningen framfört. Men
finnarnaär-för att citera Josef Stalinett trögt tänkande folk, som man måste
slå in vettet i med hammare. Niukkanens
appell om fortsatt krig ”aoutrance” vann i
avsaknad på psykiskt lättrörliga åhörare
ingen anklang.
Slå dövörat till
Av de anförda exemplen framgår att det
ingalunda är ovanligt att s k kulturpersonligheter och opinionsbildare förbehåller
sig rätten att utan förvarning helt och diametralt byta åsikter. Detta fenomen torde
inte vara möjligt- eller ens önskvärt- att
hindra. Låt dem ha sin intellektuella frihet
att marknadsföra den uppfattning som för
tillfället ligger dem om hjärtat.
Vad vi emellertid måste göra är att slå
dövörat till åt dessa ombytliga åsiktsko1-
portörer. Vi måste målmedvetet arbeta på
att bibehålla vårt nationella försvar på en
erforderlig nivå och det betyder till följd
av tidigare års nedgångar krav på fortlöpande stärkande. Och skulle vi komma i
krig innan våra försvarskrafter hunnit
återfå erforderlig styrka, måste vi vara beredda att göra det förnuftiga – men känslomässigt närmast outhärdliga – nämligen dagtinga.
Detäringalunda ovanligtatts k kulturpersonligheter och opinionsbildare förbehåller sig rätten att helt
och diametralt byta åsikter.
Men troligen vill vi ändå försöka att
försvara vårt land och troligen kommer
det att framträda en ledare, som manar till
strid till det yttersta- oavsett konsekvenserna. För detta krävs en särskild personlighet med inslag av närmast religiöst-hysteriska drag. Den som idag skriker ”Skit i
konsekvenserna – avrusta Sverige ensidigt!” har goda förutsättningar att bli
den som i morgon vrålar: ”Skit i konsekvenserna – strid till siste man!”
Att under en längre tid konsekvent ha
motarbetat försvaret på olika sätt är i detta sammanhang inget hinder liksom inte
heller en ”humanistiskt-pacifistisk” inställning av typen: ”Om Du inte vill fred,
så slår jag dig på käften!” Viktiga inslag i
personlighetstypen är vidare halstarrigt
fasthållande av egna ståndpunkter och en
tro på sin egen överlägsna förmåga (eller
manifest bristande självkritik) för att utan
någon nämnvärd militär utbildning och
erfarenhet (i vederbörandes egna ögon
närmast en tillgång) tro sig kallad och
skickad att utöva makt över och begripa
mer än dem, vars hela liv och strävan gått
ut på att förkovra sig i militärens kall –
den professionella och kontrollerade utövningen av våld i skepnad av militär
makt.
De yttre förutsättningarna i form av ett
alltmer försvagat svenskt försvar finns.
43
Likaså finns det gott om agitatorer för en
ytterligare försvagning. Frågan är bara
vem av dessa ivriga ”ned- och omrustare”
som ifarans stund skall kasta om åsikt och
bli det heroiska motståndets och de yttersta krigsansträngningarnas främsta apostel? Vem skall i farans stund komma att
visa sig tanklös och hjärtlös nog för kunna
donera dessa sina organ till historiens
glasburk?