Gunnar Magnusson; Stormvarning
1989
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
GUNNAR MAGNUSSON:
Stormvarning
L
agom till 50-årsminnet av andra
världskrigets utbrott 1939 utges
en såväl bred som inträngande
analys av hur svenska politiker, ämbetsmän och militärer tolkade – eller snarare
misstolkade – de prövande vindstötar
som under hela 30-talet förebådade det
fullt utvecklade ovädret som krigsutbrottet innebar.
Bo Hugemark (red): Stormvarning. 1989
Boken – som är en antologi sammanställd av chefen för militärhistoriska avdelningen vid militärhögskolan, överste
Bo Hugemark- har den i sammanhanget
träffande titeln ”Stormvarning”.
Boken är en fortsättning – eller snarare utveckling – på en tidigare bok som
sammanställts på liknande sätt: ”Neutralitet och försvar”. Flera av författarna återfinns i båda böckerna och de är mycket
läsvärda.
Vid ett första ytligt påseende kanske
den presumtive läsaren snabbt lägger
boken ifrån sig med ett: ”Jaha, ännu en i
floran av böcker om andra världskriget”.
Det vore emellertid synnerligen oklokt,
inte minst om den presumtive läsaren har
det minsta med ”rikets affärer” att göra.
Historien är full av Cassandror och
pojkar som ropar på vargen. Bo Hugemark och hans medarbetare visar på ett
utmärkt sätt varför Cassandrornas varningar förklingar ohörda och varför byborna till slut tröttnar på pojken ända tills
fåren rivs.
I sitt förord – som för en gångs skull
ger nyckeln och inkörsporten till förståelse för varom boken handlar – pekar Bo
Hugemark på tvåförhållanden som är betydelsefulla för vår generation om vi skall
dra några lärdomar av det som hände för
vår del för 50 år sedan.
För det första varnar han för att efterklokt – i backspegeln – döma den tidens
iakttagare och beslutsfattare. Den genuina osäkerhet som präglar allt beslutsfattande är och förblir en obehaglig realitet. I
en situation då vi knappast ens dag för
dag kan bedöma utvecklingen inom kommunistblocket, och där denna tar de mest
oväntade kast och svängar, bör vi inte dö-
ma Per Albin och hans samtida alltför
hårt.
För det andra varnar han för påståendet att man inget kan lära av historien.
”Om man inte kan lära sig av erfarenheten, vad kan man då lära sig åv?” frågar
Bo Hugemark.
Frågan är berättigad i dessa dagar av
”glasnost” och ”perestrojka” då landets
överbefälhavare stillsamt påpekar att utvecklingen i Öst kanske inte främjar den
stabilitet ·och det lugn som ändå hittills
präglat den här halvan av århundradet i
motsats till den förra.
De två varningar som framförs i förordet kan vid en första analys förefalla
motstridiga.
Aena sidan: allt beslutsfattande präglas av genuina osäkerheter och det båtar
föga att när ett skeende passerat utropa
”Vad var det jag sa!”. Den ena situationen
är den andra så olik och historien upprepar sig inte.
Aandra sidan måste vi ändå dra de lärdomar som historiska erfarenheter och
analyser av dessa skänker oss.
För mig förefaller den viktigaste erfarenheten vara att inte låta godtrogenhet
och önsketänkande forma ett lands säkerhetspolitik. Och detta gäller alldeles särskilt ett litet land med små resurser och
ll
\
l
480
föga eller intet inflytande på de politiska
processer som styr omgivande större och
resursrikare staters agerande. I storpolitiken blir man sannerligen inte tagen för
sina blåa ögons skull.
Det är lätt att raljera över den tidens
politiker, såväl våra egna som många
andra länders.
Men vi får då inte glömma att dessa
mäns erfarenheter och upplevelser mynnade ut i slagordet ”Aldrig mera krig”.
Första världskriget med sina oerhörda
mänskliga och materiella förluster i kombination med en i det närmaste fullständig
ommöblering av den· politiska scenen i
Europa satte djupa och outplånliga spår i
människornas sinnen.
I vårt eget land ledde händelserna efter
första världskriget tillsammans med den
politiska demokratins slutliga genombrott till att det då starkt anti-militaristiska socialdemokratiska partiet i regeringsställning snabbt anpassade landets
militära förmåga till den vid tiden rådande maktpolitiska situationen i omvärlden.
Ett militärt krossat Tyskland, ett i det närmaste politiskt och militärt isolerat Ryssland och behovet av atr utnyttja de egna
knappa resurserna för att påbörja en välfärdsutveckling ledde med obönhörlig logik till 1925 års försvarsbeslut som i det
närmaste halverade landets krigsmakt.
Konsekvenserna av detta försvarsbeslut för den operativa planläggningen,
d v s de militära och civila förberedelser
som syftar till att förbereda stridskrafternas och det civila samhällets agerande i
olika krigsfall, samt för materielanskaffningen, blev långtgående och allvarliga.
Svårigheterna, inte minst på materielsidan, att återhämta det som förlorats
blev betydande och beskrivs vältaligt.
Nu- i dessa yttersta dagar av försvarsmaktsutredning 88 och det stundande
försvarsbeslutet 1991- verkar det som vi
återigen är på glid in i det läge som
”Stormvarning” beskriver. Återigen verkar vi vara beredda att snabbt anpassa vår
försvarsförmåga till en säkerhetspolitisk
situation som är osäkrare än på mycket
länge. Mer än någonsin skulle vårt land
behöva stå väl rustat, såväl militärt som
civilt, för att möta en allt mindre förutsebar framtid. Det är bara att hoppas att
militärhistoriska avdelningen inte behöver om 50 år ge ut ”Stormvarning II”.
Trots den blygsamhet och den återhållsamhet i skrift som präglar Bo Hugemark
et Co, skulle de verkligen ha anledning att
som undertitel till en sådan skrift foga
”eller Vad var detjag sade”.
Stormvarning
L
agom till 50-årsminnet av andra
världskrigets utbrott 1939 utges
en såväl bred som inträngande
analys av hur svenska politiker, ämbetsmän och militärer tolkade – eller snarare
misstolkade – de prövande vindstötar
som under hela 30-talet förebådade det
fullt utvecklade ovädret som krigsutbrottet innebar.
Bo Hugemark (red): Stormvarning. 1989
Boken – som är en antologi sammanställd av chefen för militärhistoriska avdelningen vid militärhögskolan, överste
Bo Hugemark- har den i sammanhanget
träffande titeln ”Stormvarning”.
Boken är en fortsättning – eller snarare utveckling – på en tidigare bok som
sammanställts på liknande sätt: ”Neutralitet och försvar”. Flera av författarna återfinns i båda böckerna och de är mycket
läsvärda.
Vid ett första ytligt påseende kanske
den presumtive läsaren snabbt lägger
boken ifrån sig med ett: ”Jaha, ännu en i
floran av böcker om andra världskriget”.
Det vore emellertid synnerligen oklokt,
inte minst om den presumtive läsaren har
det minsta med ”rikets affärer” att göra.
Historien är full av Cassandror och
pojkar som ropar på vargen. Bo Hugemark och hans medarbetare visar på ett
utmärkt sätt varför Cassandrornas varningar förklingar ohörda och varför byborna till slut tröttnar på pojken ända tills
fåren rivs.
I sitt förord – som för en gångs skull
ger nyckeln och inkörsporten till förståelse för varom boken handlar – pekar Bo
Hugemark på tvåförhållanden som är betydelsefulla för vår generation om vi skall
dra några lärdomar av det som hände för
vår del för 50 år sedan.
För det första varnar han för att efterklokt – i backspegeln – döma den tidens
iakttagare och beslutsfattare. Den genuina osäkerhet som präglar allt beslutsfattande är och förblir en obehaglig realitet. I
en situation då vi knappast ens dag för
dag kan bedöma utvecklingen inom kommunistblocket, och där denna tar de mest
oväntade kast och svängar, bör vi inte dö-
ma Per Albin och hans samtida alltför
hårt.
För det andra varnar han för påståendet att man inget kan lära av historien.
”Om man inte kan lära sig av erfarenheten, vad kan man då lära sig åv?” frågar
Bo Hugemark.
Frågan är berättigad i dessa dagar av
”glasnost” och ”perestrojka” då landets
överbefälhavare stillsamt påpekar att utvecklingen i Öst kanske inte främjar den
stabilitet ·och det lugn som ändå hittills
präglat den här halvan av århundradet i
motsats till den förra.
De två varningar som framförs i förordet kan vid en första analys förefalla
motstridiga.
Aena sidan: allt beslutsfattande präglas av genuina osäkerheter och det båtar
föga att när ett skeende passerat utropa
”Vad var det jag sa!”. Den ena situationen
är den andra så olik och historien upprepar sig inte.
Aandra sidan måste vi ändå dra de lärdomar som historiska erfarenheter och
analyser av dessa skänker oss.
För mig förefaller den viktigaste erfarenheten vara att inte låta godtrogenhet
och önsketänkande forma ett lands säkerhetspolitik. Och detta gäller alldeles särskilt ett litet land med små resurser och
ll
\
l
480
föga eller intet inflytande på de politiska
processer som styr omgivande större och
resursrikare staters agerande. I storpolitiken blir man sannerligen inte tagen för
sina blåa ögons skull.
Det är lätt att raljera över den tidens
politiker, såväl våra egna som många
andra länders.
Men vi får då inte glömma att dessa
mäns erfarenheter och upplevelser mynnade ut i slagordet ”Aldrig mera krig”.
Första världskriget med sina oerhörda
mänskliga och materiella förluster i kombination med en i det närmaste fullständig
ommöblering av den· politiska scenen i
Europa satte djupa och outplånliga spår i
människornas sinnen.
I vårt eget land ledde händelserna efter
första världskriget tillsammans med den
politiska demokratins slutliga genombrott till att det då starkt anti-militaristiska socialdemokratiska partiet i regeringsställning snabbt anpassade landets
militära förmåga till den vid tiden rådande maktpolitiska situationen i omvärlden.
Ett militärt krossat Tyskland, ett i det närmaste politiskt och militärt isolerat Ryssland och behovet av atr utnyttja de egna
knappa resurserna för att påbörja en välfärdsutveckling ledde med obönhörlig logik till 1925 års försvarsbeslut som i det
närmaste halverade landets krigsmakt.
Konsekvenserna av detta försvarsbeslut för den operativa planläggningen,
d v s de militära och civila förberedelser
som syftar till att förbereda stridskrafternas och det civila samhällets agerande i
olika krigsfall, samt för materielanskaffningen, blev långtgående och allvarliga.
Svårigheterna, inte minst på materielsidan, att återhämta det som förlorats
blev betydande och beskrivs vältaligt.
Nu- i dessa yttersta dagar av försvarsmaktsutredning 88 och det stundande
försvarsbeslutet 1991- verkar det som vi
återigen är på glid in i det läge som
”Stormvarning” beskriver. Återigen verkar vi vara beredda att snabbt anpassa vår
försvarsförmåga till en säkerhetspolitisk
situation som är osäkrare än på mycket
länge. Mer än någonsin skulle vårt land
behöva stå väl rustat, såväl militärt som
civilt, för att möta en allt mindre förutsebar framtid. Det är bara att hoppas att
militärhistoriska avdelningen inte behöver om 50 år ge ut ”Stormvarning II”.
Trots den blygsamhet och den återhållsamhet i skrift som präglar Bo Hugemark
et Co, skulle de verkligen ha anledning att
som undertitel till en sådan skrift foga
”eller Vad var detjag sade”.