Ledare; Den stora reträtten
1989
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
LEDARE
Den stora reträtten
O
rdningen är återställd. Positionerna i försvarspolitiken är snart
helt de normala. Ett tag såg det
riktigt illa ut för regeringen. I den allmänna försvarsvänliga yran i början av
80-talet hade man låtit sig ryckas med.
Ubåtskränkningarna skulle tvingas upphöra även om blod måste flyta. JAS skulle
byggas, eftersom luftförsvaret fått ökad
strategisk betydelse. Armens kvalitativa
brister skulle avhjälpas. Trenden av sjunkande reala försvarsanslag skulle brytas.
Sakta men säkert började man ana att
det inte var gratis att reparera tjugo års urholkning på bortåt 90 miljarder i dagens
penningvärde.
Den värsta (politiska) katastrofen avvärjdes genom knepet att låta ÖB redovisa sin FU 88, utredningen om konsekvenserna av 1987 års försvarsbeslut,
först efter valet 1988. Okritiska och
okunniga media bidrog till desinformationen genom att fokusera på motsättningen
inom den militära organisationen i stället
för på ÖB:s krav. De konsekvenser ÖB redovisade framställdes som ÖB:s förslag.
Men skruven fortsatte att dras åt. Inte
ens med en drastisk reducering av armens
krigs- och fredsorganisation gick det att
undvika rejäla påslag. Och om man inte
tog dem var ÖB:s påstående nu omöjligt
att komma runt: Regeringen måste ta sitt
ansvar och sänka försvarets målsättning.
Samtidigt kom ett tryck nedifrån, även
inom partiet, från lokala intressen som
ville bevara bygdens regemente. Det
hjälpte inte att den centralbyråkratiska
maktstaten med hånfulla tillmälen om
”bypolitik” försökte tillrättavisa dem som
ifrågasatte översåtarnas suveräna strategiska överblick. Det hjälpte inte att
Hans Lindblad som vet allt om sängplatser, flygplan och planeringstaktik men
inte förstår ett skvatt om att föra operationer, utbilda soldater och leda krigsmän i
strid, ilade till undsättning och förordade
indragning av det mesta som inte var be·
läget i Gävle. I ett försvar där man allti~
hävdat den folkliga förankringens värde
kände sig bygderegementschefer och de
ras kommunala medsammansvurna ha
utomordentligt gott fog för att ta strid
med centralbyråkraterna.
Klyschan ”bypolitik” blev emellertid
allmängods i den debatt mellan försvars·
vänner som lurats att debattera hur ma~
skulle administrera en sönderfallandf
ekonomi i stället för att ifrågasätta axio·
met att försvarets del av bruttonational·
produkten – redan lägst i Europa – int~
fick höjas och helst borde minska stadigt.
Inget är omöjligt för politiker som vii
undvika att stå fast vid tidigare åtaganden
Nu inleddes den stora maskirovkan fö1
att dölja reträtten. Först såddes myten orr
att militären under alla år vilselett politi’
kerna om det allvarliga i urholkningen
En ren lögn som upprepades så ofta od
så ogenerat att den började slå rot.
En skicklig politiker har också tUI
Perestrojka, glasnost, nytt strategisk
tänkande bröt fram med stor kraft – iro
niskt nog troligen påskyndade eller rental
utlösta av Reagans upprustning. Ater gid
det att börja dra växlar på avspänningen
såsom det gjordes i 1972 års försvarsbe:
slut.
Förebudet till reträtten kom med Scho·
ris tal i storlien om att inte sänka garde1
trots den gynnsamrna utvecklingen i öst
Det väckte viss glad förvåning inom för
svaret – hade fan blivit religiös på gamh
dar? Men i själva verket var det bara e1
verbal gardering inför vad som komm1
skulle. I den socialistiska maktstaten är
orden verklighet.
Samtidigt som detta tal om gard kom
ockå antydningar från försvarsdepartementet om att man kanske kunde tänka
sig att västtyska marinflyget svarade för
en del av garden.
I en intervju med Schori i Svenska Dagbladet märkte man avsikten alldeles tydligt. Han upprepade frasen om den bibehållna garden men tillfogade att någon
upprustning som ÖB ville ha skulle det inte bli. På intervjuarens förvånade på-
pekande om att ÖB inte krävt någon upprustning bara bibehållande eller begränsad nedgång svarades att det i ekonomiska termer var en upprustning. Så var
det med det lilla helgonet, som Karl Gerhard sjöng.
Den 18 november kom den verkliga
kallduschen för försvaret. Försvarskommittens ordförande Carl-Johan
Åberg angrep ÖB:s krav på ett engångslyft plus tre% årlig real tillväxt. Det skulle
innebära ”en produktivitetssänkning på
tre till fyra procent, vilket torde vara ett
svårslagbart rekord inom den offentliga
verksamheten.”
Detta är otroligt. Det borde inte vara
någon hemlighet för Åberg att orsaken till
krisen inom försvaret är att försvarsmaterial m m ökar snabbare i pris än vanliga
konsumtionsvaror och att försvaret inte
kompenserats för detta sedan försvarsindex slopades 1968. ÖB:s krav innebär
att endast en försvinnande liten del av urholkningen fylls igen.
Om Carl-Johan Åberg inte känner till
detta borde han aldrig ha blivit ordförande i FK. Om han glömt det, bör han snarast befrias från alla offentliga uppdrag.
Om han känner till det bedriver han up- 491
uppenbarligen politiskt falskspel i den
viktigaste politiska fråga en nation har att
hantera och bör inte vara ordförande i
försvarskommitten.
Försvarsfrågan är för viktig att hanteras på detta sätt. Försvarsdebatten mår
inte bra av att alla gemensamma grundvalar rycks undan av partitaktiska skäl.
Kunde man för framtiden få önska sig att
följande förhållanden lades fast:
(l) Försvaret kan inte utformas mot
bakgrund av dagens politiska väder utan
efter den långsiktiga utvecklingen av klimatet. Först då man med god säkerhet
kari säga att hoten är svagare 10-15 år
fram i tiden finns grund för sänkt försvarseffekt Erfarenheten från 70-talet visar att nedrustning vid förbättrad väderlek inte återtas snabbt när vädret försämras. Inte ens efter 1925 års nedrustning
lyckades man rusta upp i tid trots mycket
tydliga och tidiga stormvarningssignaler.
(2) Det harskett en reell urholkning av
försvarseffekten i stor skala sedan 1970.
Det må vara att ÖB inte skrikit nog högt
eller att politikerna inte lyssnat, men den
finns där och det viktiga är att göra något
åt saken, inte att leta syndabockar.
(3) Kan man få önska sig att politikerna
håller sig till sina roller? ÖB skall i krig
föra rikets militära försvar i enlighet med
det krigsmål regeringen ställer upp. Försvaret måste därför utformas efter de
operativa kraven, inte efter kamrerarprinciper. Om försvarets operativa förmåga
inte i fredstid bedöms stå i överensstämmelse med den politiska ledningens krav
– och detta är ÖB den enda myndighet
som har kompetens att avgöra – måste
statsmakterna tillföra resurser eller sänka
kraven på att försvara hela landet.
Den stora reträtten
O
rdningen är återställd. Positionerna i försvarspolitiken är snart
helt de normala. Ett tag såg det
riktigt illa ut för regeringen. I den allmänna försvarsvänliga yran i början av
80-talet hade man låtit sig ryckas med.
Ubåtskränkningarna skulle tvingas upphöra även om blod måste flyta. JAS skulle
byggas, eftersom luftförsvaret fått ökad
strategisk betydelse. Armens kvalitativa
brister skulle avhjälpas. Trenden av sjunkande reala försvarsanslag skulle brytas.
Sakta men säkert började man ana att
det inte var gratis att reparera tjugo års urholkning på bortåt 90 miljarder i dagens
penningvärde.
Den värsta (politiska) katastrofen avvärjdes genom knepet att låta ÖB redovisa sin FU 88, utredningen om konsekvenserna av 1987 års försvarsbeslut,
först efter valet 1988. Okritiska och
okunniga media bidrog till desinformationen genom att fokusera på motsättningen
inom den militära organisationen i stället
för på ÖB:s krav. De konsekvenser ÖB redovisade framställdes som ÖB:s förslag.
Men skruven fortsatte att dras åt. Inte
ens med en drastisk reducering av armens
krigs- och fredsorganisation gick det att
undvika rejäla påslag. Och om man inte
tog dem var ÖB:s påstående nu omöjligt
att komma runt: Regeringen måste ta sitt
ansvar och sänka försvarets målsättning.
Samtidigt kom ett tryck nedifrån, även
inom partiet, från lokala intressen som
ville bevara bygdens regemente. Det
hjälpte inte att den centralbyråkratiska
maktstaten med hånfulla tillmälen om
”bypolitik” försökte tillrättavisa dem som
ifrågasatte översåtarnas suveräna strategiska överblick. Det hjälpte inte att
Hans Lindblad som vet allt om sängplatser, flygplan och planeringstaktik men
inte förstår ett skvatt om att föra operationer, utbilda soldater och leda krigsmän i
strid, ilade till undsättning och förordade
indragning av det mesta som inte var be·
läget i Gävle. I ett försvar där man allti~
hävdat den folkliga förankringens värde
kände sig bygderegementschefer och de
ras kommunala medsammansvurna ha
utomordentligt gott fog för att ta strid
med centralbyråkraterna.
Klyschan ”bypolitik” blev emellertid
allmängods i den debatt mellan försvars·
vänner som lurats att debattera hur ma~
skulle administrera en sönderfallandf
ekonomi i stället för att ifrågasätta axio·
met att försvarets del av bruttonational·
produkten – redan lägst i Europa – int~
fick höjas och helst borde minska stadigt.
Inget är omöjligt för politiker som vii
undvika att stå fast vid tidigare åtaganden
Nu inleddes den stora maskirovkan fö1
att dölja reträtten. Först såddes myten orr
att militären under alla år vilselett politi’
kerna om det allvarliga i urholkningen
En ren lögn som upprepades så ofta od
så ogenerat att den började slå rot.
En skicklig politiker har också tUI
Perestrojka, glasnost, nytt strategisk
tänkande bröt fram med stor kraft – iro
niskt nog troligen påskyndade eller rental
utlösta av Reagans upprustning. Ater gid
det att börja dra växlar på avspänningen
såsom det gjordes i 1972 års försvarsbe:
slut.
Förebudet till reträtten kom med Scho·
ris tal i storlien om att inte sänka garde1
trots den gynnsamrna utvecklingen i öst
Det väckte viss glad förvåning inom för
svaret – hade fan blivit religiös på gamh
dar? Men i själva verket var det bara e1
verbal gardering inför vad som komm1
skulle. I den socialistiska maktstaten är
orden verklighet.
Samtidigt som detta tal om gard kom
ockå antydningar från försvarsdepartementet om att man kanske kunde tänka
sig att västtyska marinflyget svarade för
en del av garden.
I en intervju med Schori i Svenska Dagbladet märkte man avsikten alldeles tydligt. Han upprepade frasen om den bibehållna garden men tillfogade att någon
upprustning som ÖB ville ha skulle det inte bli. På intervjuarens förvånade på-
pekande om att ÖB inte krävt någon upprustning bara bibehållande eller begränsad nedgång svarades att det i ekonomiska termer var en upprustning. Så var
det med det lilla helgonet, som Karl Gerhard sjöng.
Den 18 november kom den verkliga
kallduschen för försvaret. Försvarskommittens ordförande Carl-Johan
Åberg angrep ÖB:s krav på ett engångslyft plus tre% årlig real tillväxt. Det skulle
innebära ”en produktivitetssänkning på
tre till fyra procent, vilket torde vara ett
svårslagbart rekord inom den offentliga
verksamheten.”
Detta är otroligt. Det borde inte vara
någon hemlighet för Åberg att orsaken till
krisen inom försvaret är att försvarsmaterial m m ökar snabbare i pris än vanliga
konsumtionsvaror och att försvaret inte
kompenserats för detta sedan försvarsindex slopades 1968. ÖB:s krav innebär
att endast en försvinnande liten del av urholkningen fylls igen.
Om Carl-Johan Åberg inte känner till
detta borde han aldrig ha blivit ordförande i FK. Om han glömt det, bör han snarast befrias från alla offentliga uppdrag.
Om han känner till det bedriver han up- 491
uppenbarligen politiskt falskspel i den
viktigaste politiska fråga en nation har att
hantera och bör inte vara ordförande i
försvarskommitten.
Försvarsfrågan är för viktig att hanteras på detta sätt. Försvarsdebatten mår
inte bra av att alla gemensamma grundvalar rycks undan av partitaktiska skäl.
Kunde man för framtiden få önska sig att
följande förhållanden lades fast:
(l) Försvaret kan inte utformas mot
bakgrund av dagens politiska väder utan
efter den långsiktiga utvecklingen av klimatet. Först då man med god säkerhet
kari säga att hoten är svagare 10-15 år
fram i tiden finns grund för sänkt försvarseffekt Erfarenheten från 70-talet visar att nedrustning vid förbättrad väderlek inte återtas snabbt när vädret försämras. Inte ens efter 1925 års nedrustning
lyckades man rusta upp i tid trots mycket
tydliga och tidiga stormvarningssignaler.
(2) Det harskett en reell urholkning av
försvarseffekten i stor skala sedan 1970.
Det må vara att ÖB inte skrikit nog högt
eller att politikerna inte lyssnat, men den
finns där och det viktiga är att göra något
åt saken, inte att leta syndabockar.
(3) Kan man få önska sig att politikerna
håller sig till sina roller? ÖB skall i krig
föra rikets militära försvar i enlighet med
det krigsmål regeringen ställer upp. Försvaret måste därför utformas efter de
operativa kraven, inte efter kamrerarprinciper. Om försvarets operativa förmåga
inte i fredstid bedöms stå i överensstämmelse med den politiska ledningens krav
– och detta är ÖB den enda myndighet
som har kompetens att avgöra – måste
statsmakterna tillföra resurser eller sänka
kraven på att försvara hela landet.