Claës Skoglund; Strategiskt överfall-vad krävs det

CLAES SKOGLUND:
strategiskt överfall
vad kräver det?
Redan 1948 uttalade statsmakterna: ”Vidare bör krigsmakten
vara skickad att möta överrumplingsförsök utförda med den moderna invasionsteknikens resurser. ” Genom ett säkert mobiliseringssystem skulle ”vid överraskningsangrepp ett antal brigader snabbt grupperas över
hela landet, beredda för omedelbar, aktiv strid. ”
Som OB framhållit i FU 88 är
förbanden inte längre omedelbart stridsdugliga. De motsvarar
inte längre det strategiska överfallets krav. Men detta går att
avhjälpa om krigsförbandsövningarna kommer igång igen
som på 1960-talet.
När motståndsviljan finns,
knäcks inte försvaret av aldrig
så många sabotörer. Vetskapen
i Moskva och Washington om
det svenska folkets samlade
fientlighet ger en bättre krigsavhållande effekt än ett militärt
ska/försvar.
Generalmajor Claes Skoglund
har varit rektor för Försvarshögskolan och militärbefälhavare för
västra militärområdet.
I försvar~~aktsutredningen, FU R8,
uttalar OB bl a följande:
”Om Sverige likväl angrips, är angriparens
strävan sannolikt stor att komma till ett snabbt
avgörande. Utvecklingen av flygstridskrafternas bekämpningsförmåga, luftlandsättningstrupperna, amfibiestyrkorna, civilt transporttonnage och sabotageenheter ger samtidigt
tekniska möjligheter att genomföra ett angrepp på stor bredd, ett strategiskt överfall i
syfte att snabbt åstadkomma militär och politisk kollaps. En sådan angreppsform kan
framstå som särskilt gynnsam vid ett angrepp
på ett urbaniserat industrisamhälle. Det kan
av stormakterna ses som en möjlig konflikt på
låg nivå i en kärnvapenvärld.”
Detta mot bakgrund av försvarsbeslutet
FB 87 föga sensationella uttalande som
ÖB något utvecklat i en artikel i Dagens
Nyheter 9 okt föranledde Svenska Dagbladet – tidigare ett ledande organ när
det gällde fakta i försvarsfrågor – att på
ledarsidan under rubriken ”Klarar Sverige ett blixtanfall?” förhåna närmast försvarsministern men därmed också riksdagens enhälligt uttryckta avståndstagande
från ”föreställningen att ett angrepp kan
komma som en blixt från kJar himmel”.
Mot detta sätter SvD ”nog har detta scenario starka drag av en blixtrande krafturladdning mot en försvarare som tas på
sängen”.
Om SvD:s scenario hade någon giltighet, kan kortfattat för det första sägas att
Sverige för en felaktig säkerhetspolitik.
Skulle nämligen stor risk föreligga att Sverige i dagsläget kan utsättas för isolerat
anfall utan politisk förvarning synes böra
övervägas att ansluta landet till ett försvarsförbund. Endast ett sådant kan ge
oss erforderligt stöd mot att bli först och
isolerat angripna. Men en så ändrad sä-
kerhetspolitik skulle också allvarligt ändra den politiska situationen i Nordeuorpa
och stabiliteten i Norden.
För det andra innebär SvD:s propå att
Sveriges totalförsvar och särskilt försvarsmakten måste inta en så hög insatsberedskap redan i fredstid att vi kommer det
militariserade samhället nära. För något
sådant torde svenska folket betacka sig!
Inte ens NATO har för övrigt normalt så-
dan beredskap.
Den stora svagheten är för armens
del yrkesbefälets bristande rutin i
truppföring.
ÖB har emellertid och uppenbarligen
inte avsett något sådant skräckscenario.
Det framkommer redan i hans sammanfattande krav på försvarsmakten i FU 88.
Där konstaterar han att risken för strategiskt överfall skärper kravet på att våra
förband är krigsanvändbara direkt efter
mobilisering och att samhällets viktiga totalförsvarsresurser måste skyddas mot sabotage. Sammantaget måste försvarsmakten snabbt kunna anpassa försvarsberedskapen med hänsyn till förändringar i vår
omvärld, slutar ÖB.
I dessa måttliga krav kan man helt instämma. Det hade dock varit välgörande
om ÖB-myndigheten – tidigare ”primus
inter pares” inom totalförsvaret – även
sagt något uppfordrande om detta totalförsvar i dess helhet. Aningslösheten,
”Sådant händer inte här”, gör sig nämligen fortfarande bred inom det svenska
samhället och dess ledande myndigheter.
45
Totalförsvaret är detta samhälle, organiserat för kris och krig.
Tidigare syn på strategiskt överfall
Överraskande angrepp är ingalunda nå-
got nytt i svensk krigsplanläggning. Grundat på erfarenheterna under andra världskrigets första skede, särskilt överfallen på
Finland och Norge men även Jugoslavien,
utfärdade regeringen 1943 anvisningen
till medborgarna att varje uppgift om att
motståndet skall uppges är falsk. Efter
vacklan under trycket av de försvarsnegativa rörelserna kring 1968 skärptes bestämmelserna ånyo.
För försvarsmaktens del fastslogs i
prop 1948:206, den första stora försvarspropositionen efter kriget: ”Vidare bör
krigsmakten vara skickad att möta överrumplingsförsök, utförda med den moderna invasionsteknikens resurser”. Principen stadfästes om lokal rekrytering och
decentraliserad mobilisering av i första
hand brigaderna. Härigenom skulle ”vid
överraskningsangrepp ett antal brigader
snabbt grupperas över hela landet, beredda för omedelbar, aktiv strid”, hette det i
propositionen.
Prop 206 var måhända något före sin
tid. Dess intentioner fullföljdes i ÖB 62,
utgående från de åtgärder och erfarenheter av höjning av insatsberedskapen
med utnyttjande av fredsorganisationens
resurser som vidtagits och ernåtts under
den europeiska kris som inleddes sensommaren 1961.
I ÖB 62 lanserades begreppet strategisk kupp, beskrivet i termer motsvarande dagens. Risken för sådan kupp bedömdes öka. Förutom sabotage, nu så aktuellt
genom allt tal om ”spetsnaz”, nämndes
46
också femtekolonnverksamhet och innästling. Medan ÖB i dag beskriver ett
angrepp på stor bredd, uppehöll sig ÖB
62 också vid djupanfallet, syftande till att
snabbt avskära våra samverkansmöjligheter med utlandet. Detta skulle i fall av
strategisk kupp medföra svårigheter för
andra makter att komma till vår hjälp eller
för oss att själva begära sådan.
Tanken faller härvid närmast på Göteborgsområdet, ”porten i väster”. Noteras
bör också att ”hjälp” var helt oförberedd
sådan, eftersom alliansfriheten stod fast.
Men, som Tage Erlander och Torsten
Nilsson på sin tid framhöll, var den som
inte var mot oss med oss, om det värsta
skulle hända.
Genom 1960-talets utbildningsreformer blev krigsförbanden verkligt stridsdugliga omedelbart efter snabb mobilisering. I FB 72 fastslogs emellertid trots
ÖB:s protester att den operativa styrkan
kunde tillåtas nedgå något under de närmaste åren. Grundutbildningen förkortades och repetitionsövningarna inställdes.
”De närmaste åren” har efterhand förlängts till dags dato.
Såsom ÖB med skärpa framhållit i FU
88 är förbanden därför inte längre personellt omedelbart stridsdugliga. De motsvarar inte längre det strategiska överfallets krav. I materiellt hänseende däremot
har infanteri- och norrlandsbrigaderna
tillförts modern utrustning, ökande slagkraft och rörlighet (haubits 77, luft- och
pansarvärnsrobotarna 70 resp Bill, bandvagn).
Den stora svagheten i dagsläget är för
armens del yrkesbefälets bristande rutin i
truppföring. Genom brist på praktisk övning är man inte längre ”proffs” vid förande av brigad, bataljon och kompani, förmår inte att ta ut av den förnämliga materielen allt den kan prestera av rörlighet
och slagkraft. Men detta går att avhjälpa
om krigsförbandsövningarna i reell bemärkelse kommer igång igen som på
1960-talet till förmån för beredskapen
även mot strategiskt överfall.
1987 års försvarsbeslut (FB 87)
Den proposition som ligger till grund för
FB 87 stödjer sig i vad rör de säkerhetsoch försvarspolitiska bedömningarna helt
på 1984 års försvarsutrednings enhälliga
rapport. Inledande storkrig i CentralEuropa bedöms som mindre sannolikt.
Däremot kan enligt propositionen vid en
konfrontation mellan maktblocken tänkas att endera parten genom militära operationer i en begränsad del av det
europeiska området vill pressa den andra
parten till politiska eftergifter eller vill
säkra strategiska positioner inför en befarad utvidgning av konflikten. En sådan utveckling kan beröra även vårt område
(kurs här).
Bakgrund för detta rakt på sak gående
och för svensk säkerhetspolitisk bedömning tämligen enastående uttalande är givetvis insikten om det nordeuropeiska
områdets ökade strategiska betydelse för
maktblocken. Det kan därstädes bli fråga
om ”en möjlig konflikt på låg nivå” såsom
ÖB uttrycker det och med ovan angivna
syften.Vi kan som alliansfri stat bli berörda redan i inledningen utan att konflikten
behöver trappas upp.
Vår planering skall enligt FB 87 utgå
från att någon form av förvarning erhålls
inför en utveckling som skulle kunna leda
till ett väpnat angrepp. En väpnad konflikt i norr sägs knappast tänkbar under i
övrigt stabila förhållanden mellan Nato
och WP. Av samma skäl som ÖB åberopar ökar dock enligt FB 87 möjligheterna
att inleda angrepp på ett sådant sätt att vi
får endast kort militär förvarning. Vidare
är det svårt att förutse var/ när och hur en
militär operation mot oss börjar. Planeringen skall därför utgå från den svåraste
situationen, nämligen att ett angrepp, i ett
läge av höjd spänning mellan maktblocken, inleds med endast kort militär förvarning och att vi sålunda inte hunnit helt
genomföra mobilisering och krigsorganisering.
Svenskafolket igemen uppfattarfreden och den nationellafriheten som
något självklart.
Innebörden av detta korta referat av
FB 87 bedömning synes vara att ”blixt
från klar himmel” behöver vi knappast
räkna med. Någon form av förvarning
kommer att erhållas. situationen kan bli
allvarlig nog ändå. Det gäller nämligen att
rätt uppfatta förvarningen. Vi får inte bli
tagna på sängen.
Detta synes vara utgångsläget för åtgärder mot vad ÖB benämner strategiskt
överfall. Det ställer krav inte blott på försvarsmakten utan på hela totalförsvaret
med det psykologiska försvaret i täten.
Det får inte bli någon militär kollaps men
inte heller någon politisk.
Svarar samhället upp mot dessa krav?
Vad kan ytterligare göras?
”Sinnets beredskap”
Samhället måste vara psykologiskt förberett för vad som kan hända.Den politiska
47
förvarningen – ett läge av höjd spänning
mellan maktblocken- kan bli kort. Myndigheter och verk på både central, regional och lokal nivå måste vara medvetna
om detta i sin dagliga verksamhet. Det
kräver av dem ett ”sinnets beredskap”, ett
begrepp framtaget och med viss framgång
tillämpat inom försvarsmakten bl a i form
av larmövningar under de utrikespolitiska
krisåren 1961-63.
Myndigheterna måste vara beredskapsmedvetna. En eventuellt uppdykande fara som är känd till sin natur har mistat en del av sin farlighet, nämligen just
överraskningsmomentet, panikens incitament. De måste vidare övas att improvisera, att handla efter de faktiskt föreliggande omständigheterna.
Svenska folket i gemen uppfattar freden och den nationella friheten som något
självklart. Det beror av att vi åtnjutit fred i
175 år – i och för sig fantastiskt- och inte
känt vår frihet hotad i snart 50.Den generation som var 20 år när våra nordiska
grannar härtogs 1939l40 är i dag gott och
väl pensionärer. Minnet förbleknar. Svenska folket är från den synpunkten lyckligt
– men aningslöst.
Därför är det så betydelsefullt att undervisningen om vår säkerhetspolitik,
dess mål, medel och möjligheter, allt mot
bakgrund av vårt asymmetriska, geostrategiska läge, verkligen genomförs vid våra
skolor enligt riksdagens beslut. Och för
pojkarnas del drivs vidare under värnplikten. Detta är lika viktigt som att skolungdomen lär sig multiplikationstabellen,
sa kabinettssekreterare Schori vid en
”fredsdag” i hemstaden häromåret. Något
för skolöverstyrelsen och länsskolinspektörerna att beakta.
Däremot visar all erfarenhet att det lö-
48
nar sig föga i ”normala tider” att försöka
undervisa den breda allmänheten i ”Om
kriget kommer” med anlitande av massmedia och materiel i brevlådorna. Det
drunknar i det allmänna informationsflö-
det. Så snart någon form av politisk förvarning enligt FB 87 erhålls ökar genast
mottagligheten för information. Då kan
det emellertid bli bråttom. I rikstelefonkatalogen, tillgänglig för de flesta nu för
tiden, finns en första försvarsinformation
omedelbart till reds. Särskilt markerat
står där ”Varje meddelande om att mobiliseringen och motståndet skall avbrytas
ÄRFALSKT’.
Detta betyder inte att vi skall slåss till
sista man och kvinna som illvilliga vedersakare gjorde gällande kring år 1968.
Men en angripare vill genom psykologisk
krigföring lura oss att ge upp, att motstånd inte lönar sig. I det förvirrade läge
som torde uppstå vid ett snabbt krigsöppnande tar det tid för regering och regionala myndigheter att reda upp situationen. Tills detta skett och en fast ledning
återställts gäller den ovan citerade anvisningen. Sedan tillkommer det regeringen
att handla efter omständigheterna, fortsatt strid, förhandlingar om internationell
hjälp osv.
Förbindelsen mellan regeringen och
någon landsända kan förbli avbruten. Då
gäller den administrativa fullmaktslagen.
Den innebär, enkelt uttryckt, att civilbefälhavaren (CB) i aktuellt civilområde
utövar regeringens befogenheter intill
dess sambandet med denna återupprättats. Han samverkar härvid med sin kollega militärbefälhavaren (MB).
I FB 87 understryks också att i områ-
den som angriparen tillfälligt lyckats ta
skall motståndet fortsätta med alla medel
och i alla former som folkrätten tillåter,
även som icke militärt motstånd. För det
sistnämnda har regeringen så sent som
förra året utfärdat handlingsregler. Tänkbara angripare skall bringas att förstå att
de kommer att möta svenska folkets samlade fientlighet- den bästa fredsbevarande effekten. statsmakterna tvekar synbarligen inte om detta. Men hur är det med
militärledningen?
Sammanfattningsvis konstateras att totalförsvarsförberedelser är vidtagna för
att möta även ett snabbt krigsöppnande.
Men bestämmelserna måste tränga igenom och övas. Här skall inte bli någon politisk kollaps!
Försvarsmakten
Försvarsmakten är den del av totalförsvaret som slutligt har avgörandet i sin hand
inför ett överraskande anfall, ett strategiskt överfall. Dess beredskap i vid bemärkelse avgör om detta lyckas eller över
huvud taget kommer till stånd.
Sammantaget måste försvarsmakten
snabbt kunna avpassa beredskapen med
hänsyn till förändringar i vår omvärld, sä-
ger ÖB. Den skall med andra ord ha en
betydande flexibilitet. Underrättelsetjänsten spelar härvid en avgörande roll. Den
skalllämna underlag, d v s ge förvarning.
Den politiska och strategiska underrättelsetjänsten leds av regeringen, närmast
utrikesdepartementet. Förändringar av
det politiska klimatet mellan stormaktsblocken – den politiska förvarning som
FB 87 åsyftar- torde med stor sannolikhet äga rum före militära aktioner. signalerna kommer att uppfattas inte minst genom massmediabevakningen ilV-åldern.
Viktigast är dock den diplomatiska uppföljningen och analysen. Utrikesdepartementet samverkar här med dels försvarsdepartementet med dess internationella
enhet under generals ledning, dels försvarsstaben.
Den politiska förvarningen skall utnyttjas för att höja vår lednings- och underrättelseberedskap. Även en höjning av
mobiliseringsberedskapen aktualiseras,
inte minst på de regionala och lokala chefernas eget initiativ.
Militära förvarningssignaler kompletterar de politiska innan en säkerhetspolitiskt hotande situation är en realitet. Den
tänkbare angriparen måste nämligen vidta förberedande åtgärder. Ett strategiskt
överfall är svårt att genomföra om det
finns motståndsvilja hos det tilltänkta offret. En sabotagevåg eller ett luftlandsättningsföretag måste därför följas av vanliga styrkor för att ta hela landet eller tillräckligt stor landsdel, allt under förbittrat
motstånd. Eljest är det dömt att misslyckas. Detta kräver förberedelser. Dessa
kan vi på olika sätt upptäcka och använda
som underlag för beslut om att höja den
militära insatsberedskapen.
ÖB har vissa befogenheter härvidlag, främst med grundorganisationens resurser inklusive hemvärnet. Inkallelser
enligt värnpliktslagen (VL) kräver politiskt beslut. Och därmed är vi genast inne
på det sedan andra världskriget bestående tvivlet på en regerings beredvillighet
härvidlag, utrikespolitiskt för att ej provocera, inrikes på grund av den personella
och ekonomiska belastningen på samhället.
I inträdesanförande i Krigsvetenskapsakademien 1982 berörde professor Wilhelm Carlgren detta problem från historisk synpunkt. Han framhöll att vid andra
49
världskrigets utbrott var militärledningens ställning alltsedan 1860-talet långt
mer den trägne anslagssupplikantens än
den betrodde säkerhetspolitiske rådgivarens. Under kriget fick den icke ökat inflytande. Regeringen bevarade i allt väsentligt orubbat ett under lång fredstid etablerat mönster. Den släppte sällan fram ÖB
till reella konsultationer och kunde tiiJ
och med inför stora avgöranden i det
längsta dröja med orienteringen.
Men det var då det. Hur står det till i
dag?
För några år sedan hade författaren i
en försvarspolitisk diskussionsklubb tillfälle debattera detta problem med ledande försvarspolitiker från samtliga stora
partier. De uttryckte sin förvåning över
problemets fortsatta existens. Händelser
kring 9 april 1940 var historia. Att höja
den militära insatsberedskapen var ju ett
självklart medel att även höja den fredsbevarande effekt som är totalförsvarets
främsta uppgift, framhöll man. Efterkrigstiden har uppenbarligen varit lärorik!
Ett faktum är också att samverkan och
samråd mellan den politiska och militära
ledningen numera skiljer sig helt från den
av Carlgren återgivna. ÖB gör allt som oftast och som en helt normal företeelse
föredragningar inför regeringen. Försvarsstaben samråder snart sagt dagligen
med utrikes- och försvarsdepartementen.
Ett försvarsråd finns med statsministern
som ordförande och bl a totalförsvarets
chefer som bisittare.
slutsatsen blir att politiskt beslut om
resurskrävande beredskapsåtgärder alltjämt måste baseras på en vägning mellan
krigsrisk och samhälleliga kostnader. Den
politiska förståelsen är numera allmän för
—–
50
att även relativt måttliga åtgärder inom
den militära sektorn höjer angriparens insatsbehov i betydande grad. Våra åtgärder blir krigsavhållande.
Flyg och flotta är med sina luft- och sjö-
burna styrkor organiserade redan i fred
och bildar den första tröskeln mot angrepp. Armen och kustartilleriet har med
vissa undantag inga stående förband i internationell bemärkelse. Den exceptionellt korta grundutbildningen (GU) av
värnpliktiga tidsförläggs och utnyttjas helt
för att nå ett godtagbart resultat utan stö-
rande beredskapsuppgifter.
Enligt FB 87 måste för övrigt betydligt
effektivare utbildningsåtgärder till än
dem som antyds i FU 88 för att brigaderna skall vara omedelbart stridsdugliga efter en snabb mobilisering. Det blir nämligen ingen nådatid i händelse av strategiskt
överfall.
När utöver politisk förvarning även militära förändringar konstateras i vårt närområde – som tidigare sagts kan det gå
fort – skall ytterligare beredskapshöjningar vidtas på ett sätt som motsvarar
den förändrade hotbilden. Flyg och flotta
sprids ut för att inte riskera att krossas isina fredsbaseringar.
Samtidigt inkallas markstridskrafter till
beredskapsövning en! VL § 27:2, sålunda
icke den politiskt dramatiskt alarmerande
mobiliseringsparagrafen 28. Det innebär
att vid de 21 brigaderna, spridda över hela landet men med koncentration söder
Dalälven i de för strategiskt överfall särskilt utsatta landsdelarna, senast utbildad
och därmed bästa bataljon (motsv) står
stridsberedd inom högst 24 timmar. Vid
hempermittering efter fullgjord GU har
nämligen varje soldat erhållit s k färdighållningsorder med skyldighet att ständigt hålla kompanichefen direkt underrättad om telefonadress.
Därmed har i ett slag insatsberedskapen bringats upp till internationell nivå.
Flexibilitet, såsom ÖB antyder i FU 88,
inte en stel ständig beredskap skall var utmärkande för den svenska profilen.
Utöver angivna lättrörliga stridskrafter
kan skyddet av hamnar och flygfält behö-
va förstärkas genom extremt lokalrekryterade värnförband, omedelbart på plats.
Ettstrategisktöverfallärsvårtattgenomföra om det finns motståndsvilja.
Till slut några ord om sabotagerisken,
sedan länge uppmärksammad men på senare tid extra aktuell, dock med den överdrift som alltid följer med något nytt, i
detta fall ”spetsnaz”. Förslag drivs alltjämt från militärt håll att direktutbilda
110 000 man i endast 2 1/2 månad för
4 000 skyddsföremål, en enorm kraftsplittring av tvivelaktigt värde.
Smartare synes vara att bättre utnyttja
driftvärnsiden. Det innebär att väl vapenutbildade män med anstånd vid mobilisering försvarar sina arbetsplatser där de
känner varje prång och varje kugge i maskineriet. Vidare kan organiseras rörliga
förband av äldre jägarenheter, d v s elitsoldater som under sin GU blev experter
på just överfall, något som de därför bör
vara förutbestämda att även kunna skydda emot.
Sammanfattning
I nuvarande faktiska avspänningstider
kan det förefalla långsökt att som ÖB aktualisera strategiskt överfall. Men det internationella läget kan snabbt ändras
igen. Turbulensen borta i öster skapar ny
ovisshet och osäkerhet.
En enkel analys visar att ÖB:s ansats
väl korresponderar med FB 87 ”svåraste
situation”, anbefalld utgångspunkt för
krigsplaneringen. Det innebär inte ”blixt
från klar himmel” men kort såväl politisk
som militär förvarning. Redan detta kan
vara illa nog om vi inte passar oss.
Aningslösheten, sådant händer inte här
måste arbetas bort såväl hos myndigheter
som svenska folket. Skolan har här ett
stort ansvar.
Regeringen bör då och då pröva den
militära beredskapen genom att beordra
ÖB inkalla viss bataljon för beredskapsövning, nyttigt för såväl regeringen själv
som för försvarsmakten. Även den, men
särskilt armen behöver en lyftning, en sinnets beredskap.
Trots alla planer och övningar kan
dock olyckan vara framme. Vi blir överrumplade. Även detta är förutsett. I telefonkatalogens ”Om kriget kommer” återfinns också signalen beredskapslarm. Beredskapslarm innebär allmän mobilisering. Det kan ges även av CB. Alla krigsplacerade skall bege sig till sina mobiliseringsplatser utan vidare order.
51
Det innebär att kompanier (motsv)
plötsligt lever upp på tusentals platser
över hela ytan av vårt land och efterhand
förenas till bataljoner och brigader under
militärbefälhavarens och civilbefälhavarens ledning. När motståndsviljan finns
knäcks inte detta försvar av aldrig så många
sabotörer. Så långt ifrån politisk och militär
kollaps växer svenska folkets samlade
fientlighet upp. Det är vetskapen om detta i
Moskva och Washington som enligt den
svenska försvarsdoktrinen är den bästa
krigsavhållande effekten gentemot supermakterna, inte ett militärt skalförsvar.
Vad försvarsmakten angår är det dess
praktiska och utåt och inåt trovärdiga förmåga att genomföra ett oss påtvingat krig,
att inte förlora snabbt, d v s att inte kapitulera under det första slaget, som ger det
dess fredsbevarande värde. Vår krigsavvärjande förmåga är sålunda samma sak
som effektiviteten vid ett försvars genomförande. Det går inte att bluffa härvidlag.
Vi måste visa att vi vill, kan och skallkriga
för att undslippa just kriget.
Supermakterna med medhjälpare studerar ständigt vår försvarsvilja och vår
försvarsförmåga ur alla synvinklar, med
tiilåtna och otillåtna medel, noterar styrkan men även svagheterna. Något att beakta!
—..–