Carl Bildt; Ja till Europa
1989
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Jatill Europa!
Att säga ja till Europa innebär att
säga ja till en europeisering av
Sverige. Det är en genomgripande förändring för ett land
som länge odlat sin utkantsposition och varit mån om att markera sin distans till övriga västeuropeiska länder.
Att det finns en spänning mellan delar av vår neutralitetsdoktrin och målen för EG:s utrikespolitiska samarbete går inte att
förneka. Men 1990-talet blir den
europeiska omvandlingens decennium. Då måste också vi i
Sverige vara beredda att tänka
om och att vara med.
Carl Bildt är ordförande i Moderata samlingspartiet.
l
990-talet måste bli decenniet då
Sverige äntligen säger ja till Europa.
Sveriges val på 1990-talet mellan marginalisering och medverkan i den historiska samarbetsprocessen mellan Europas
demokratier blir ett val av framtidsväg för
Sverige.
Efter den första möjligheten ibörjan av
1960-talet dröjde det ett decennium till
början av 1970-talet innan en ny möjlighet öppnades. Efter den kommer det att
dröja mer än två dece11nier innan nästa
möjlighet öppnas i början eller mitten av
1990-talet.
Hur länge det skulle kunna dröja därefter vet ingen. Jag tror att vi skall utgå
från att Sveriges val på 1990-talet blir bestämmande för hela den tid under vilken
vår generation kommer att verka.
Att säga ja till Europa innebär att säga
ja till en europeisering av Sverige. Och det
är en stor och genomgripande förändring
för ett land som länge odlat sin utkantsposition och varit mån om att markera sin
distans till övriga västeuropeiska länder.
· Vi måste inse, att EG inte främst är en
ekonomisk gemenskap, utan att EG-samarbetet först och främst är politiskt i detta
ords allra vidaste bemärkelse. Det EFfA
socialdemokraterna så ofta talar om är en
ren handelsorganisation, men det EG
som nu växer sig allt starkare är så oerhört
mycket mer.
EG:s ursprung är fredssträvandena i
Västeuropa. Men gradvis är det annan insikt som växtfram och blivit en allt starkare drivkraft i samarbetet.
Nationalstaternas tid är förbi
Seklet mellan mitten av 1800- och mitten
498
av 1900-talet kommer sannolikt i framtiden att beskrivas som den nationella statens sekel. Nationalismen blev en allt starkare kraft. Nya nationalstater slog sig
fram, i de gamla centraliserades makten
allt mer och den europeiska utvecklingen
dominerades av de allt starkare nationalstaternas allt starkare rivalitet.
Nationalstaten var den industriella
erans allenarådande politiska organisationsform. Den moderniserade, likriktade
och centraliserade i takt med tidens krav
och teknologins möjligheter.
Men nu står vi på randen av en ny tid.
Och övergången från industri- till informationssamhälle innebär att många gamla begrepp ställs på huvudet.
Jag är övertygad om, att de kommande
decennierna måste innebära att nationalstaten kommer att få dela med sig av sin
makt. Den måste förlora makt både neråt
och uppåt.
Många av dess uppgifter kan med stor
fördel decentraliseras eller överlåtas åt individernas egna fria beslutsfattande.
Men åtskilliga viktiga uppgifter kan
bara lö~as i ett mellan- eller övernationellt
samarbete.
Vill vi vara med i det historiska arbetet
att bygga samarbete och inflytande över
de gamla nationalstaternas gränser, då är
det i det europeiska samarbetet vi måste
vara med. Vi är en del av Europa- inte av
Asien, Afrika eller Amerika.
Den europeiska gemenskapen EG är
ett i många stycken ofullständigt och
stapplande försök att bygga den nya
tidens samarbete. Det finns mycket som
kan och bör kritiseras i dagens EG.
Men oavsett vad man tycker om det
ena eller det andra inom EG, så är EG
den organisation som mer än nio av tio
fria europeer genom fria val gett sin anslutning till som uttryck för deras strävan
efter ett europeiskt samarbete över nationsgränserna.
För deneuropesom inser att framtiden
kräver ett allt mer utbyggt övernationellt
samarbete finns inte, och kommer heller
inte att finnas, något alternativ till EG.
Den stora politiska frågan är inte ”om”
samarbetet skall byggas vidare, utan ”hur”
och ”när” detta skall ske.
EG ärden organisation som merän
nio av tio fria europeer genom fria
val gett sin anslutning till som uttryckför deras strävan efterett europeiskt samarbete över nationsgränserna.
Undantagen
De extrema undantagen finns förvisso. På
den högerextrema kanten vill t ex de västtyska republikanerna med sin stornationella retorik hålla alla som inte fötts i rätt
land på avstånd. Banden mellan främlingsfientligheten och EG-fientligheten är
tydliga.
På den vänsterextrema kanten finns
fortfarande en och annan som ser EG
som ett försök att förbättra samhällen
som i stället med revolution skall störtas i
gruset och sovjetiseras.
Men med undantag av dem som ännu
inte förmått att frigöra sig från en 30-
talsmässig nationell retorik med udden
vänd mot omvärlden och dem som fortfarande hoppas på en internationalism
med kommunistiska förtecken är uppslutningen kring EG som ide och som politisk
samarbetssträvan total.
Detta gäller faktiskt också de olika s k
gröna partier som arbetar i de olika EGIänderna. De är starkt kritiska mot åtskilligt i EG:s politik, men ser ett övernationellt samarbete mot miljöhoten som en
självidarhet och EG som en given ram att
bedriva detta samarbete inom.
Och det är i denna EG:s politiska samarbetssträvan Sverige har ett så starkt intresse av att vara med. Under många
decennier har svenskar i högtidstal talat
Att riksdag och regering i decennier
framåt skulle sitta och slaviskt anpassa sina beslut till vad Europaparlamentet och EG:s ministerråd
beslutat är en absurd tanke.
om vikten av samarbete över gränserna.
Nu växer det fram ett sådant i vårt eget
Europa Det vore en historisk tragedi om
Sverige skulle ställa sig självt vid sidan av
detta.
Medverkan eller marginalisering?
Jag anser att det handlar om ett val mellan
medverkan och marginalisering – mellan
att vara medlem i eller randstat till detta
framväxande västeuropeiska samarbete.
Jag ser medlemsalternativet som det
självidart bästa för Sveriges framtid. Jag
vill säga ja till Europa. Vi moderater vill
att Sverige skall vara med och bygga det
framtida Europa.
Var socialdemokraterna står blir jag
uppriktigt sagt inte riktigt klok på. Hur ser
deras vision av Sverige i Europa egentligen ut?
Skall man ta dem på orden, strävar de
efter ett Sverige som inte är medlem, men
499
som i så gott som allt följer EG:s politik.
Vi skall anpassa oss efter beslut som vi inte har något inflytande över.
För en kortare tid är detta en politik
som kanske är möjlig att följa. Men som
nationell strategi för en längre tid tror jag
att den är omöjlig. Den kommer att berö-
va Sverige dess självaktning.
Att riksdag och regering i decennier
framåt skulle sitta och slaviskt anpassa
sina beslut till vad Europaparlamentet
och EG:s ministerråd beslutat är en
absurd tanke.
Det randstatsarrangemang iform av en
omfattande samarbetsöverenskommelse
mellan EG och EFfA som det kommer
att förhandlas om under 1990 kommer
med nödvändighet att leda till en omfattande suveränitetsdebatt
EES – en mellanstation
Överenskommelsen om ett European
Economic Space (EES) kommer i betydande om än inte fullständig omfattning
1;1tt ge oss tillträde till den gränslösa s k inre marknaden och till vissa andra samarbetsområden inom EG. Men trots olika
konsultationsförfaranden kommer det att
vara alldeles klart, att de avgörande besluten i politiskt viktiga frågor kommer att
fattas av EG:s ministerråd och av EG:s
parlament och att EFfA-Iänderna då i
realiteten inte har något annat alternativ
än anpassning.
Därmed kommer EES-arrangemanget
att innebära en suveränitetsförlust för
Sverige som säkert kommer att vara svår
att acceptera.
Enligt min mening är ett EES-arrangemang en nödvändig mellanstation på
vägen mot ett fullt deltagande i EG-sam- 500
arbetet. Vi kan inte bara sitta med armarna i kors under den långa tid då EG fördjupar sitt eget samarbete och i praktiken
har stängt dörren för nya medlemmar.
Men den suveränitetsförlust som BEsarrangemanget innebär är bara acceptabel om detta ses just som en mellanstation. Det tar oss en bit in i EG-samarbetet, men gör det samtidigt nödvändigt att
utforma politiken så att den syftar till att
också föra oss in i de beslutande organen
inom EG och därmed återvinna den suveränitet vi genom EES förlorar.
Jag är övertygad om, att EES-arrangemanget som slutlösning eller ens som varaktig lösning på Sveriges EG-relationer är
en omöjlighet. Förr eller senare kommer
Sverige att säga, att antingen är vi med EG
och då slår vi följe på vägen, eller så är vi
inte med och då går vi vår egen väg.
Men intill dess är det nog bara att konstatera, att det är den anpassande randstaten som är den socialdemokratiska
Europa-visionen för Sverige.
Albanien- och Taiwan-modellerna
Skall – eller tvingas! – Sverige stå utanför
och vara en randstat, då tror jag att Sverige måste vara en randstat med delvis
annorlunda inriktning än den som EGsamarbetet kommer att ha. Och då tror
jag att det finns två modeller som Sverige
ganska snabbt måste välja mellan. Låt mig
för klarhetens skull kalla dem Albanienmodellen och Taiwan-modellen.
Albanien-modellen är den som i
svensk debatt närmast företräds av miljö-
partiet. Här handlar det om att gradvis
skära av Sverige från det beroende som
ligger i den internationella handeln, och
att inrikta landet och landets olika delar
allt mer på självhushållning i olika former.
Priset i form av dramatiskt sänkt välstånd och ett mot omvärlden slutet samhälle är alltför uppenbart för att behöva
påpekas. Det ligger i sakens natur. Avståndstagandet från den s k materiella tillväxten och det internationella handelsutbytet måste ju ha ett konkret innehåll.
Denna Albanien-modell är omöjlig
med bevarad demokrati och individuell
frihet. Och inte heller konsekvenserna av
mindre extrema varianter kommer i längden att accepteras.
Det är den anpassande randstaten
som är den socialdemokratiska
Europa-visionen för Sverige.
Det nej till Europa som t ex miljöpartiet företräder är förvisso konsekvent,
men som nationell strategi för ett öppet
och fritt välståndssamhälle en omöjlighet.
Taiwan-modellen, som innebär ett
fortsatt accepterande av det fria handelsutbytet och marknadsekonomin, strävar
efter att göra Sverige klart konkurrenskraftigare än EG för att på det sättet försöka kompensera de nackdelar som randstatsisoleringen innebär.
Om Albanien-modellen strävade efter
att skära av Sverige mer från det internationella handelsutbytet, skulle Taiwanmodellen sträva efter att göra Sverige till
den aggressiva handelsnationen.
Det finns inslag i den schweiziska politiken som för tankarna till Taiwan-alternativet. Med låga skatter och stor frihet
för kapitalet har Schweiz sannolikt goda
möjligheter att på vissa områden bli framgångsrikare än EG. Det är ingen tillfällighet att det schweiziska intresset för ett
närmande till EG är svalare än det
svenska.
En utveckling enligt Taiwan-modellen
skulle ställa mycket stora krav på omvandling av det svenska samhället.
I dag har vi ett skattetryck som ligger ca
20 procentenheter över genomsnittet i
EG. För att en utveckling enligt Taiwanmodellen skulle ha utsikter att lyckas borde vi ha ett skattetryck som låg t ex 10
procentenheter under.
Då skulle vi sannolikt ha skaffat oss
fördelar i den internationella utvecklingen som kunde kompensera i alla fall de
rent ekonomiska nackdelarna av att stå
utanför EG.
Även realismen i detta alternativ kan
självfallet ifrågasättas. Det förutsätter en
långtgående utveckling i nyliberal riktning. Jag har svårt att se att det skulle finnas politiska och sociala förutsättningar
för en så dramatisk kursändring i Sverige.
Endast ett alternativ
Om det anpassande randstatsalternativet
leder till nationell självförnekelse, och avvikande randstatsalternativen enligt Albanien- eller Taiwan-modellerna inte är
önskvärda eller möjliga, återstår endast
medlemskapsalternativet som långsiktig
realistisk nationell strategi.
Den förutsätter att EG är berett att
som medlemmar acceptera också stater
med en uttalad neutralitetspolitisk ambi- 501
tian i sin säkerhetspolitik, och på den
punkten råder fortfarande viss oklarhet.
Den österrikiska medlemskapsansökan i
förening med den revision av de utrikespolitiska samarbetsbestämmelserna i den
s k enhetsakten som kommer att ske
under de närmaste åren kommer att ge
klara besked om EG:s inställning på
denna för oss alldeles avgörande punkt.
Men att det finns en spänning mellan
delar av vår neutralitetsdoktrin och målen
för EG:s utrikespolitiska samarbete går
inte att förneka.
Visionen om Europa
Min Europa-vision är inte en vision som
gör halt vid dagens EG eller vid dagens
gränser för demokrati och frihet i Europa.
På samma sätt som jag hoppas att det
en dag skall sitta representanter i Europaparlamentet för alla Europas demokratier, hoppas jag innerligt att antalet demokratier i Europa skall vara fler än i dag.
Vår Europa-vision får inte göra halt
mellan Hannover och Magdeburg eller
mellan Wien och Budapest. För mig är
Leningrad lika europeiskt som Lissabon.
1990-talet blir den europeiska omvandlingens decennium. Då måste också
vi i Sverige vara beredda att tänka om och
att vara med.
Vi får inte bli bara en randstat till det
nya Europa-samarbete som nu växer
fram.
Att säga ja till Europa innebär att
säga ja till en europeisering av
Sverige. Det är en genomgripande förändring för ett land
som länge odlat sin utkantsposition och varit mån om att markera sin distans till övriga västeuropeiska länder.
Att det finns en spänning mellan delar av vår neutralitetsdoktrin och målen för EG:s utrikespolitiska samarbete går inte att
förneka. Men 1990-talet blir den
europeiska omvandlingens decennium. Då måste också vi i
Sverige vara beredda att tänka
om och att vara med.
Carl Bildt är ordförande i Moderata samlingspartiet.
l
990-talet måste bli decenniet då
Sverige äntligen säger ja till Europa.
Sveriges val på 1990-talet mellan marginalisering och medverkan i den historiska samarbetsprocessen mellan Europas
demokratier blir ett val av framtidsväg för
Sverige.
Efter den första möjligheten ibörjan av
1960-talet dröjde det ett decennium till
början av 1970-talet innan en ny möjlighet öppnades. Efter den kommer det att
dröja mer än två dece11nier innan nästa
möjlighet öppnas i början eller mitten av
1990-talet.
Hur länge det skulle kunna dröja därefter vet ingen. Jag tror att vi skall utgå
från att Sveriges val på 1990-talet blir bestämmande för hela den tid under vilken
vår generation kommer att verka.
Att säga ja till Europa innebär att säga
ja till en europeisering av Sverige. Och det
är en stor och genomgripande förändring
för ett land som länge odlat sin utkantsposition och varit mån om att markera sin
distans till övriga västeuropeiska länder.
· Vi måste inse, att EG inte främst är en
ekonomisk gemenskap, utan att EG-samarbetet först och främst är politiskt i detta
ords allra vidaste bemärkelse. Det EFfA
socialdemokraterna så ofta talar om är en
ren handelsorganisation, men det EG
som nu växer sig allt starkare är så oerhört
mycket mer.
EG:s ursprung är fredssträvandena i
Västeuropa. Men gradvis är det annan insikt som växtfram och blivit en allt starkare drivkraft i samarbetet.
Nationalstaternas tid är förbi
Seklet mellan mitten av 1800- och mitten
498
av 1900-talet kommer sannolikt i framtiden att beskrivas som den nationella statens sekel. Nationalismen blev en allt starkare kraft. Nya nationalstater slog sig
fram, i de gamla centraliserades makten
allt mer och den europeiska utvecklingen
dominerades av de allt starkare nationalstaternas allt starkare rivalitet.
Nationalstaten var den industriella
erans allenarådande politiska organisationsform. Den moderniserade, likriktade
och centraliserade i takt med tidens krav
och teknologins möjligheter.
Men nu står vi på randen av en ny tid.
Och övergången från industri- till informationssamhälle innebär att många gamla begrepp ställs på huvudet.
Jag är övertygad om, att de kommande
decennierna måste innebära att nationalstaten kommer att få dela med sig av sin
makt. Den måste förlora makt både neråt
och uppåt.
Många av dess uppgifter kan med stor
fördel decentraliseras eller överlåtas åt individernas egna fria beslutsfattande.
Men åtskilliga viktiga uppgifter kan
bara lö~as i ett mellan- eller övernationellt
samarbete.
Vill vi vara med i det historiska arbetet
att bygga samarbete och inflytande över
de gamla nationalstaternas gränser, då är
det i det europeiska samarbetet vi måste
vara med. Vi är en del av Europa- inte av
Asien, Afrika eller Amerika.
Den europeiska gemenskapen EG är
ett i många stycken ofullständigt och
stapplande försök att bygga den nya
tidens samarbete. Det finns mycket som
kan och bör kritiseras i dagens EG.
Men oavsett vad man tycker om det
ena eller det andra inom EG, så är EG
den organisation som mer än nio av tio
fria europeer genom fria val gett sin anslutning till som uttryck för deras strävan
efter ett europeiskt samarbete över nationsgränserna.
För deneuropesom inser att framtiden
kräver ett allt mer utbyggt övernationellt
samarbete finns inte, och kommer heller
inte att finnas, något alternativ till EG.
Den stora politiska frågan är inte ”om”
samarbetet skall byggas vidare, utan ”hur”
och ”när” detta skall ske.
EG ärden organisation som merän
nio av tio fria europeer genom fria
val gett sin anslutning till som uttryckför deras strävan efterett europeiskt samarbete över nationsgränserna.
Undantagen
De extrema undantagen finns förvisso. På
den högerextrema kanten vill t ex de västtyska republikanerna med sin stornationella retorik hålla alla som inte fötts i rätt
land på avstånd. Banden mellan främlingsfientligheten och EG-fientligheten är
tydliga.
På den vänsterextrema kanten finns
fortfarande en och annan som ser EG
som ett försök att förbättra samhällen
som i stället med revolution skall störtas i
gruset och sovjetiseras.
Men med undantag av dem som ännu
inte förmått att frigöra sig från en 30-
talsmässig nationell retorik med udden
vänd mot omvärlden och dem som fortfarande hoppas på en internationalism
med kommunistiska förtecken är uppslutningen kring EG som ide och som politisk
samarbetssträvan total.
Detta gäller faktiskt också de olika s k
gröna partier som arbetar i de olika EGIänderna. De är starkt kritiska mot åtskilligt i EG:s politik, men ser ett övernationellt samarbete mot miljöhoten som en
självidarhet och EG som en given ram att
bedriva detta samarbete inom.
Och det är i denna EG:s politiska samarbetssträvan Sverige har ett så starkt intresse av att vara med. Under många
decennier har svenskar i högtidstal talat
Att riksdag och regering i decennier
framåt skulle sitta och slaviskt anpassa sina beslut till vad Europaparlamentet och EG:s ministerråd
beslutat är en absurd tanke.
om vikten av samarbete över gränserna.
Nu växer det fram ett sådant i vårt eget
Europa Det vore en historisk tragedi om
Sverige skulle ställa sig självt vid sidan av
detta.
Medverkan eller marginalisering?
Jag anser att det handlar om ett val mellan
medverkan och marginalisering – mellan
att vara medlem i eller randstat till detta
framväxande västeuropeiska samarbete.
Jag ser medlemsalternativet som det
självidart bästa för Sveriges framtid. Jag
vill säga ja till Europa. Vi moderater vill
att Sverige skall vara med och bygga det
framtida Europa.
Var socialdemokraterna står blir jag
uppriktigt sagt inte riktigt klok på. Hur ser
deras vision av Sverige i Europa egentligen ut?
Skall man ta dem på orden, strävar de
efter ett Sverige som inte är medlem, men
499
som i så gott som allt följer EG:s politik.
Vi skall anpassa oss efter beslut som vi inte har något inflytande över.
För en kortare tid är detta en politik
som kanske är möjlig att följa. Men som
nationell strategi för en längre tid tror jag
att den är omöjlig. Den kommer att berö-
va Sverige dess självaktning.
Att riksdag och regering i decennier
framåt skulle sitta och slaviskt anpassa
sina beslut till vad Europaparlamentet
och EG:s ministerråd beslutat är en
absurd tanke.
Det randstatsarrangemang iform av en
omfattande samarbetsöverenskommelse
mellan EG och EFfA som det kommer
att förhandlas om under 1990 kommer
med nödvändighet att leda till en omfattande suveränitetsdebatt
EES – en mellanstation
Överenskommelsen om ett European
Economic Space (EES) kommer i betydande om än inte fullständig omfattning
1;1tt ge oss tillträde till den gränslösa s k inre marknaden och till vissa andra samarbetsområden inom EG. Men trots olika
konsultationsförfaranden kommer det att
vara alldeles klart, att de avgörande besluten i politiskt viktiga frågor kommer att
fattas av EG:s ministerråd och av EG:s
parlament och att EFfA-Iänderna då i
realiteten inte har något annat alternativ
än anpassning.
Därmed kommer EES-arrangemanget
att innebära en suveränitetsförlust för
Sverige som säkert kommer att vara svår
att acceptera.
Enligt min mening är ett EES-arrangemang en nödvändig mellanstation på
vägen mot ett fullt deltagande i EG-sam- 500
arbetet. Vi kan inte bara sitta med armarna i kors under den långa tid då EG fördjupar sitt eget samarbete och i praktiken
har stängt dörren för nya medlemmar.
Men den suveränitetsförlust som BEsarrangemanget innebär är bara acceptabel om detta ses just som en mellanstation. Det tar oss en bit in i EG-samarbetet, men gör det samtidigt nödvändigt att
utforma politiken så att den syftar till att
också föra oss in i de beslutande organen
inom EG och därmed återvinna den suveränitet vi genom EES förlorar.
Jag är övertygad om, att EES-arrangemanget som slutlösning eller ens som varaktig lösning på Sveriges EG-relationer är
en omöjlighet. Förr eller senare kommer
Sverige att säga, att antingen är vi med EG
och då slår vi följe på vägen, eller så är vi
inte med och då går vi vår egen väg.
Men intill dess är det nog bara att konstatera, att det är den anpassande randstaten som är den socialdemokratiska
Europa-visionen för Sverige.
Albanien- och Taiwan-modellerna
Skall – eller tvingas! – Sverige stå utanför
och vara en randstat, då tror jag att Sverige måste vara en randstat med delvis
annorlunda inriktning än den som EGsamarbetet kommer att ha. Och då tror
jag att det finns två modeller som Sverige
ganska snabbt måste välja mellan. Låt mig
för klarhetens skull kalla dem Albanienmodellen och Taiwan-modellen.
Albanien-modellen är den som i
svensk debatt närmast företräds av miljö-
partiet. Här handlar det om att gradvis
skära av Sverige från det beroende som
ligger i den internationella handeln, och
att inrikta landet och landets olika delar
allt mer på självhushållning i olika former.
Priset i form av dramatiskt sänkt välstånd och ett mot omvärlden slutet samhälle är alltför uppenbart för att behöva
påpekas. Det ligger i sakens natur. Avståndstagandet från den s k materiella tillväxten och det internationella handelsutbytet måste ju ha ett konkret innehåll.
Denna Albanien-modell är omöjlig
med bevarad demokrati och individuell
frihet. Och inte heller konsekvenserna av
mindre extrema varianter kommer i längden att accepteras.
Det är den anpassande randstaten
som är den socialdemokratiska
Europa-visionen för Sverige.
Det nej till Europa som t ex miljöpartiet företräder är förvisso konsekvent,
men som nationell strategi för ett öppet
och fritt välståndssamhälle en omöjlighet.
Taiwan-modellen, som innebär ett
fortsatt accepterande av det fria handelsutbytet och marknadsekonomin, strävar
efter att göra Sverige klart konkurrenskraftigare än EG för att på det sättet försöka kompensera de nackdelar som randstatsisoleringen innebär.
Om Albanien-modellen strävade efter
att skära av Sverige mer från det internationella handelsutbytet, skulle Taiwanmodellen sträva efter att göra Sverige till
den aggressiva handelsnationen.
Det finns inslag i den schweiziska politiken som för tankarna till Taiwan-alternativet. Med låga skatter och stor frihet
för kapitalet har Schweiz sannolikt goda
möjligheter att på vissa områden bli framgångsrikare än EG. Det är ingen tillfällighet att det schweiziska intresset för ett
närmande till EG är svalare än det
svenska.
En utveckling enligt Taiwan-modellen
skulle ställa mycket stora krav på omvandling av det svenska samhället.
I dag har vi ett skattetryck som ligger ca
20 procentenheter över genomsnittet i
EG. För att en utveckling enligt Taiwanmodellen skulle ha utsikter att lyckas borde vi ha ett skattetryck som låg t ex 10
procentenheter under.
Då skulle vi sannolikt ha skaffat oss
fördelar i den internationella utvecklingen som kunde kompensera i alla fall de
rent ekonomiska nackdelarna av att stå
utanför EG.
Även realismen i detta alternativ kan
självfallet ifrågasättas. Det förutsätter en
långtgående utveckling i nyliberal riktning. Jag har svårt att se att det skulle finnas politiska och sociala förutsättningar
för en så dramatisk kursändring i Sverige.
Endast ett alternativ
Om det anpassande randstatsalternativet
leder till nationell självförnekelse, och avvikande randstatsalternativen enligt Albanien- eller Taiwan-modellerna inte är
önskvärda eller möjliga, återstår endast
medlemskapsalternativet som långsiktig
realistisk nationell strategi.
Den förutsätter att EG är berett att
som medlemmar acceptera också stater
med en uttalad neutralitetspolitisk ambi- 501
tian i sin säkerhetspolitik, och på den
punkten råder fortfarande viss oklarhet.
Den österrikiska medlemskapsansökan i
förening med den revision av de utrikespolitiska samarbetsbestämmelserna i den
s k enhetsakten som kommer att ske
under de närmaste åren kommer att ge
klara besked om EG:s inställning på
denna för oss alldeles avgörande punkt.
Men att det finns en spänning mellan
delar av vår neutralitetsdoktrin och målen
för EG:s utrikespolitiska samarbete går
inte att förneka.
Visionen om Europa
Min Europa-vision är inte en vision som
gör halt vid dagens EG eller vid dagens
gränser för demokrati och frihet i Europa.
På samma sätt som jag hoppas att det
en dag skall sitta representanter i Europaparlamentet för alla Europas demokratier, hoppas jag innerligt att antalet demokratier i Europa skall vara fler än i dag.
Vår Europa-vision får inte göra halt
mellan Hannover och Magdeburg eller
mellan Wien och Budapest. För mig är
Leningrad lika europeiskt som Lissabon.
1990-talet blir den europeiska omvandlingens decennium. Då måste också
vi i Sverige vara beredda att tänka om och
att vara med.
Vi får inte bli bara en randstat till det
nya Europa-samarbete som nu växer
fram.