Delors tal om Europa inför Europarådet
1989
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Delors’ tal om Europa
inför Europarådet
Svensk Tidskrift återger här det
tal som EG-kommissionens president Jacques Delors höll den
26 september inför Europarådets parlamentariska församling i Strasbourg.
Delors framhåller att samarbetet med EFTA-länderna
måste ökas. Till största delen
beror det på EFTA-länderna
själva hur de framtida relationerna till EG skall komma att gestalta sig.
F
ör fyrtio år sedan föddes Europarådet. Europarådet hade som målsättning ”ett närmande mellan sina
medlemmar, för att bevara och vidareutveckla de principer och ideal, som är en
gemensam arvedel, och för att gynna ekonomisk och social utveckling”.
Denna målsättning skilde sig något
från Haagkongressens: denna hade 1947
inbjudit staterna att sammanföra sina suveräna rättigheter.
Även vid detta tidiga skede var utmaningen såsom Winston Churchill framhävde det: ”Aldrig mer krig mellan oss”.
Redan då uttalade Europa sin vilja att
samarbeta och främja freds-, demokratioch frihetsideal inspirerade av män övertygade därom som Maurice Schurnan och
Er premiärminister Paul-Henri Spaak.
Redan då kom den debatt i gång – och
som ännu inte avslutats – mellan dem
som ville ha ett enkelt mellanstatligt sarnarbete och dem som ansåg det nödvändigt
att gå ifrån lösningar enligt klassisk internationell rättspraxis och förespråkade nå-
gon form av statsförbund.
Trots de svårigheter som förekornmit
under årens lopp, så får man inte glömrna
att det är genom Europarådet som allt
började, på den mötesplats som av
Robert Schuman beskrivits som ”ett laboratorium för experiment med Europasamarbetet”.
Man får inte glömrna den klimatförändring som bildandet av Ert organ innebar, då tio regeringar förverkligade – så
som Pierre Gerbet uttryckt det – en förhoppning som dittills bara varit lösliga om
än ädla tankar om en europeisk union.
Förvisso lyckades man inte ombilda
Europarådet till en ”europeisk politisk
auktoritet med begränsade funktioner
men verkliga befogenheter” som Andre
Philip föreslagit. Man var inte mentalt
mogen och regeringarna var fortfarande
alltför angelägna om sina egna intressen.
Ni valde istället den pragmatiska väg som
förenar Europa genom konventioner,
överenskommelser och gemensamma
regler och som bidragit till ett närmande
mellan nationerna.
Jag glömmer aldrig det aktiva stöd som
Er parlamentariska församling visade vid
bildandet av Kol- och Stålunionen, medan man på vissa håll däri såg en brytning
inom Europa. Och föredömligt nog preciserade Ni då de relationer som våra två
organ sinsemellan skulle ha.
I dag representeras den parlamentariska församlingen av 23 nationer. Vi inser
mycket väl vilka värderingar som förenar
oss och hoppas på deras fortsatta utveckling, först hos oss och sedan i hela
Europa. Era speciellt inbjudna gäster från
Sovjet, Polen, Ungern och Jugoslavien
kan inte vara okunniga om det. I egenskap
av president i Europakommissionen och
förste talare inför Er parlamentariska församling är jag angelägen om att högtidligen bekräfta att vår övergripande målsättning är pluralistisk demokrati och socialt
framåtskridande.
Även om EG och Europarådet strävar
mot samma mål – att förena Europa –
skiljer sig våra verksamhetsområden och
metoder åt. Förmodligen också våra ambitioner. Men dessa båda organ skall
komplettera varandra: Europarådet skall
såsom ett mellanstatligt organ värna om
och arbeta för demokratiska värderingar i
hela Europa. EG skall arbeta för en integrerad europeisk union tillsammans med
dem som förbehållslöst accepterar avtalet
i dess helhet. Dessa villkor återfinns i
503
Romfördraget med tillägg av Enhetsakten. De har åskådliggjorts genom de
riktlinjer som utarbetats av det europeiska rådet på initiativ av Europakommissionen.
EG: en nödvändig politisk enhet
Som ni vet är EG ett politiskt projekt som
stimulerats av ekonomisk nödvändighet.
Jean Monnet, en av grundarna yttrade ju;
”Tillkomsten av Europa, det var en politisk plan”. Och denna ambition gäller
fortfarande. De tolv tar upp det i förordet
till Enhetsakten, där de bekräftar sin målsättning att ”tillsammans bidraga till att
konkret utveckla den europeiska unionen”.
Det är riktigt att det 1985 var ekonomiska behov som satte fart på EG som under många år haft en tendens att tvivla på
sig själv.
Ett Europa försvagat av oljekriserna
och tärt av arbetslöshetens till synes obotliga cancer drog sig diskret tillbaka från
världsscenen. Europa blickade nostalgiskt tillbaka i stället för att förbereda sig
för framtiden.
Om denna tillbakagång förstärkts,
skulle det betytt ett Europa oförmöget att
konkurrera på världsmarknaden oförmöget att bevara konkurrenskraften inom
industrin. Sett ur internationell synvinkel
hopade sig oroväckande tecken: förlust av
marknadsandelar, minskad kreativitet att
döma av antalet prisvinnande vetenskapsmän, innovationer och uppfinningar.
Men man måste vara objektiv: väJfärdssystemet kunde vidmakthållas tack
vare ekonomins mirakulösa utveckling
under 50 och 60-talet.
För att möta förlorad konkurrenskraft,
504
arbetslöshet, långsam tillväxt, för att återskapa ekonomisk men också politisk
handlingskraft, visade det sig nödvändigt
att skapa en stor marknad, utan inre gränser, för 320 miljoner konsumenter. Men
denna målsättning kompletterades på förslag av Europakommissionen med gemensamma politiska lösningar för att tillgodose en harmonisk utveckling för alla:
strukturell hjälp till underutvecklade och
krisdrabbade områden, en social dimension, samarbete i fråga om forskning och
utveckling samt miljö, förstärkning av
monetärt samarbete, allt detta som uttryck för helhet och samhörighet och inte
endast politisk verksamhet.
Detta gäller också utvecklingen av politiskt samarbete mellan våra medlemsländer. Jag vet att det är mycket svårare än
ekonomisk integration, därför att de tolv
har traditioner, diplomatisk praxis och
historiska erfarenheter som skiljer. Jag
minns fortfarande det massiva motstånd
jag mötte, när jag efter de första samtalen
om nedrustning mellan Reagan och Gorbatjov försökte uppnå en gemensam
ståndpunkt från de tolv. Men äntligen, sedan några månader tillbaka, och efter
många frågor, börjar samarbetet i fråga
om utrikespolitik gå framåt, vilket jag
hoppas i morgon även skall gälla försvar
och säkerhet, en europeisk pelare i
Atlantpakten.
Resultatet av våra stimulansåtgärder är
tydliga. Ni känner till dem men jag kan
inte underlåta att nämna de viktigaste:
– vi har f n en årlig tillväxttakt på 3,5 %
mot 1,5 %för 6 år sedan
– vi skall skapa 5 millioner arbetstillfällen från 1988 till 1990
– våra investeringar har inte varit så höga
på 22 år.
EG går bra och om den positiva internationella konjunkturen enbart var orsak
till denna utveckling, skulle vissa av våra
närmaste europeiska grannar inte avundats oss vår återvunna dynamik. Den
europeiska gemenskapen är fr o m nu erkänd som en viktig pol med ekonomisk
och politisk dragningskraft och som en
maktfaktor att räkna med, även om den
utsätts för motattacker.
Om vår vilja inte varit politisk och om
vi inte stärkts av framgångar som jag tror
blir varaktiga, skulle vi tvivelsutan ha
stannat av i vår strävan. Att i snabb takt
vidtaga för vår politik nödvändiga åtgärder för att bygga upp en stor marknad, att
reformera Romfördraget, att tillämpa en
gemensam politik, att säkerställa de finansiella resurserna – allt detta på mindre än
tre år – skulle ha varit tillräckligt. Men så
är inte fallet. Som Ni vet har förberedelserna inför EG efter 1992 redan börjat.
Och den ekonomiska och monetära
union som är den nya gemensamma målsättningen sammanför frågorna om ekonomisk integration och politisk union.
Det viktiga sambandet mellan ekonomiska, sociala och monetära förhållanden, det oåterkalleliga bandet i den slutliga fasen mellan valutor, den gemensamma handläggningen av vissa policyfrågor
och suveränitetseftergifter som följd därav har resulterat i en i grunden politiskekonomisk målsättning samtidigt som ett
embryo till en gemensam framtida identitet tydligt visat sig.
Europa utan undantag: att återfinna
sina rötter
Jag erkänner det: det är målsättningen för
tolv europeiska länder bland andra. Och
vi vet att EG inte har monopol på Europa,
dess arvegod, kultur och traditioner. Ingen kan för övrigt i dag göra anspråk på en
sådan monopolställning. Men de tolv vet
vilka ansträngningar som krävts för att
förenas. Först sex länder, sedan nio,
sedan tio och slutligen tolv har velat
förena sina öden, även om det skett till
priset av vissa uppoffringar och delvis till
priset av suveränitetseftergifter.
Det är framför allt resultatet av en viljeyttring medan vissa länder tidigare, på
Jalta, beslöt att dela Europa. Det är därför som, och det är bäst att omedelbart
klargöra det, EG inte avser att frångå sin
fundamentala målsättning. Man vet att
endast den politiska viljan gjort det möjligt att övervinna de svårigheter som är
förenade med varje ambitiöst projekt. Det
är denna målmedvetenhet som utgör förtroendekapitalet, stabiliteten och kontinuiteten.
Men säger man ofta, när kommer denna union att förverkligas, vilken blir dess
utformning? Vi har inte bestämt datum
och jag tror att denna inställning är riktig.
Vi kan inte i dag pretendera på att i detalj
bestämma hur en politisk union i Europa
skall se ut. Men ett frö är redan sått såtillvida att vi varje dag gör framsteg. Ingenting kan bromsa denna dynamism.
Min övertygelse härvidlag är stark, jag
tror att det existerar, även utanför de tolv,
en europeisk samhällsmodell, trots avsaknad av ett så bindande och krävande avtal
som Romfördraget Som Ni vet baseras
detta på gemensamma värderingsnormer
när det gäller ekonomiska villkor och på
en gammal filosofisk uppfattning om balans mellan individ och samhälle.
Historikern Fernand Braudel har uppmärksammat den samhörighet som finns
505
inom Europa genom den kristna religionen, rationellt tänkande, veten<;kaplig och
teknisk utveckling, öppenhet för förändringar och social rättvisa.
Mellan steril kollektivism som skapar
alienation å ena sidan och överdriven
socialt oacceptabel individualism å andra
sidan, har det demokratiska Europa kunnat bibehålla balansen i sina humanistiska
ideal som är dess egna. Denna strävan att
finna bästa möjliga lösning för mänskliga
och sociala problem i 1900-talets Europa,
den återfinner man i Stockholm och
Madrid, i Bonn och i Oslo, i Wien och
Paris.
Det är anledningen till att jag är särskilt
angelägen om att framhålla den sociala
betydelsen av en stor marknad: respekt
för dialog mellan företagschefer och fackföreningar, erkännande av arbetarens roll
i företaget, förbättring av arbetsförhållanden beträffande hygien, hälsa och säkerhet, det är detta som utgör det (rena)
europeiska arvet och som högtidligen bekräftas i en deklaration om sociala rättig- .heter.
Det är därför som jag också uppmärksammar miljön. På samma sätt som man i
demokratins Europa lyckats hålla balans
mellan individ och samhälle, måste man
skapa balans mellan människa och natur,
mellan utarmning och tillväxt. Som Ni vet
har jag föreslagit bildanJet av ett europeiskt miljöorgan, ett tekniskt organ med
uppgift att samla kunskap och hjälpa politiker att fatta impopulära men nödvändiga beslut. Men säger Ni det är ett globalt
problem, alltså behövs en internationell
lösning. Detta organ, i första hand avsett
för EG, kommer givetvis att utvidgas,
först inom Europa, och sedan i världen i
övrigt.
506
I förbigående kan jag notera att detta är
två områden inom vilka vi kan samarbeta,
om vi, vilket jag hoppas, delar samma värderingsnormer och samma uppfattning
om samhällsorganisationen.
En gemensam framtid, ja, men på
vissa villkor
Ty vi måste i dag liksom i går gå vidare
utan att avstå från vår identitet. För den
skull, det måste jag tillstå, tror jag att
vägen till integration – de tolv – och
vägen till samarbete – öppen för alla
Europas länder – måste löpa parallellt.
Som Ni förstått kan endast politisk integration uppfylla denna vår målsättning;
därifrån kan vi hämta inspiration och
styrka för att utarbeta en modell som jag
tror är unik. Som Ni vet skall våra beslut
tillämpas omedelbart. Om ett land vägrar
att anpassa sig? Vi har till vårt förfogande
en skiljedomstol som dömer om våra regler inte efterföljs. Det finns också ett
Europaparlament som sedan tio år utses
genom allmänna val och som utgör en drivande kraft för byggandet av Europa och
som nästan fungerar som samordnare i
lagstiftningsfrågor.
Ett ministerråd som beslutsinstans: sedan Romfördraget ändrades är majoritetsbeslut regel och enhälliga beslut undantag. Slutligen bör nämnas Europakommissionen – verkligen en institutionell innovation- och dess fyrfaldiga uppgift: att ensam föreslå lagar, att i samarbete med Europadomstolen kontrollera att
fördrag tillämpas, att ministerrådets beslut efterlevs och att representera EG.
Som Ni förstått, utgör vi en rättslig gemenskap som garanterar varje land att
förbli detsamma men samtidigt fastställer
varje medlemslands förpliktelser.
Det är denna uppfattning i grundläggande frågor som skiljer oss från mellanstatliga organisationer. Men det måste
också understrykas att det är denna uppfattning som möjliggör framåtskridande.
Måtte ingen be oss avstå från detta för nå-
gon romantisk vision av ett stort Europa.
Men det finns naturligtvis utrymme för
samarbete.
Först, vad beträffar våra två organ har
samarbetet fått en annan utformning. Sedan 1987 har jag genom brevväxling med
M. Creja, f d generalsekreterare, bättre
definierat våra ömsesidiga förpliktelser.
Det arbete som utförts inom Ministerkommitten 5 maj 1989 med M. van den
Broek som ordförande har dessutom
klart formulerat en ny viljeinriktning för
detta samarbete. Vi har vidare regelbundna samtal med ministerkommittens ordförande och generalsekreterare.
Men Ni skall veta att kommissionen i
de fall det är möjligt strävar efter att betrakta Europarådet som en instans för
förverkligandet av våra gemensamma
mål. Ett utmärkt bevis blir undertecknandet av protokollet den 16 november i år
för utarbetandet av en ny europeisk farmakope. EG kommer att deltaga i denna
konvention. Ytterligare ett bevis – vår
vilja att tillämpa samma principer och
spelregler som skall gälla på det audiovisuella området, där samarbete länderna
emellan är en förutsättning för kultur och
nyskapande. Det finns där en uttalad vilja
att referera till Europarådets konventioner, i de fall då samarbetet sträcker sig utöver de tolv.
Vi bör också utöka vårt samarbete med
EFTA-länderna, eftersom de inte bara är
våra viktigaste handelspartners utan
också delar våra värderingsnormer och
samhällsuppfattning i allmänhet.
Vårt samarbete med dem är emellertid
otillräckligt men samtidigt verkar fullständig anslutning till EG besvärlig, eftersom
vissa av dessa länder inte delar vår uppfattning ifråga om utrikes- och säkerhetspolitik. Man måste finna en ny väg för att
bryta den onda cirkel som är resultatet av
det något enkla alternativet medlem –
icke medlem i EG.
I det tal jag höll vid installationen av
den nya Europakommissionen inför parlamentet den 17 januari i år föreslog jag
EFTA-länderna ett annat alternativ som
också stärker deras egen struktur. Jag vet
att de tagit detta erbjudande i beaktande
och att den parlamentariska församlingen
förra veckan försökt förmå dem att röra
sig framåt och nå längre än det enklare begreppet frihandelsområde. Jag skulle vilja
säga att våra framtida relationer till stor
del beror på dem.
Måtte de lyckas: i så fall skulle man
kunna föreställa sig ett Europa bestående
av flera cirklar- även om bilden är något
karikatyrartad: en cirkel med de tolv, om
de förblir tolv, på väg mot en Europaunion, och en större cirkel med de länder
som kan dra nytta av fördelarna med ett
stort ekonomiskt samarbetsområde med
samma rättigheter och skyldigheter.
Om de skulle misslyckas i sina organisationssträvanden fortsätter vi att bygga
upp det hus vilket de kan beträda med
bilaterala åtaganden, om de så önskar.
Valet av samarbetssätt beror bara pi
dem.
Jag får inte glömma de länder som jag
ofta nämnt och som inte tillhör någon organisation, Europas föräldralösa, i första
hand Jugoslavien. Det är med glädje jag
hälsar den jugoslaviska delegationen väl·
507
kommen. De vet vilken möda jag personligen lagt ner till förmån för deras land.
Av hela mitt hjärta önskar jag dem framgång i det inte bara ekonomiskt utan även
institutionellt nödvändiga reformarbetet.
Slutligen, som Ni vet, har toppmötet
för de sju viktigaste industriländerna i juli
anförtrottEG ansvaret för hjälpverksamhet till Polen och Ungern. Detta är i sig ett
erkännande av vår kunskap när det gäller
samarbete och livsmedelshjälp: vissa har
däri velat se ett politiskt genombrott för
Europakommissionen.
Men för mig, även om jag som president är mån om EG-kommissionens befogenheter, var detta inte det viktigaste.
Det väsentliga var att etablera positiva
förbindelser mellan de två Europa, just
när vissa länder i detta andra Europa
odramatiskt söker lämna totalitarismen
och söker sig mot en friare regim med
större respekt .för mänskliga rättigheter
och för pluralism.
När dessa länder så begär skall vi
hjälpa dem att omstrukturera ekonomin
samt att återupprätta finansiell och monetär balans. Men en sådan handlingsplan
måste svara mot vissa väl preciserade kriterier: detta förutsätter att de själva fullföljer ett grundläggande reformarbete
och att vi inleder varaktiga förbindelser
med dem.
När nu idag i Bryssel experter från 23
länder i väst har samlats under kommissionens ledning för att fastställa principerna för sådana åtgärder, vill jag emellertid säga ett varningens ord. Vi måste undvika att med ett överflöd av ord ställa för
stora förhoppningar i utsikt då detta kan
leda till stora missräkningar.
Här i närvaro av delegationerna från
dessa två länder vill jag alltså uttrycka min
508
förhoppning att dessa önskvärda förändringar kommer att förverkligas i full autonomi. De vet att de kan räkna med EG för
att lägga grunden för ett löftesrikt samarbete mellan likställda parter.
Mina damer och herrar, Ni ser de förändringar som pågår i Central-Europa, i
öst och i Sovjet, sambandet mellan dessa
förändringar och en snabbare europeisk
integration genom Enhetsakten. Allt
detta tillåter oss att komma över delningen av den gamla kontinenten. Historien
väntar inte: utsikterna att undan för undan eliminera mjJitär obalans och det hot
detta medför, respekten för givna regler
och åtaganden inom ramen för ESK
(europeiska säkerhets- ocq samarbetskonferensen), mångfaldigandet inom
ekonomiskt, tekniskt, finansiellt och kulturellt samarbete, demokratiseringen av
politiska system, allt detta speglar en utveckling som för inte länge sedan ansågs
omöjlig och inte ens de största optimister
bland stora europeer vågat hoppas skulle
komma så snabbt.
Att en delegation från Sovjet är närvarande är av största betydelse. Jag hälsar
dem välkomna, även om vi bara är i början av en dialog som jag hoppas skall bli
framgångsrik för fred, frihet och respekt
för mänskliga rättigheter.
Att alla dessa länder är närvarande vid
Europarådets parlamentariska församling är en viktig milstolpe för våra framtida relationer. Det är riktigt att debatten
öppnas mellan alla länder i Europa. EGkommissionens roll är väsentlig.
Men det får inte uppstå några misstag
eller missförstånd. Man får inte tro att
bildandet av en gemenskap med tolv
medlemsländer kan påverkas av denna
breddade dialog, vad det än må vara.
Med hänsyn till denna utveckling bör
EG:s bästa svar vara att stärka sin egen
dynamiska integration: den inre marknaden, den sociala dimensionen, ekonomisk
och monetär union, strävan mot en gemensam utrikespolitik med en politisk
union som mål. Det utgör det säkraste sättet för varje medlemsland att finna ökad
politisk övertygelse och styrka vilket i sin
tur medför en vilja till ökad öppenhet
gentemot andra. Det är det väsentligaste
för alla dem som i demokratisk anda vill
tillvarata sina intressen i ett rikt kulturellt,
socialt och politiskt pluralistiskt klimat.
På så sätt kan EG:s dynamiska integration påverka ekonomiska och politiska reformer i länder i det andra Europa. EG
spelar också rollen av pådrivande kraft i
förändringar mellan öst och väst.
Vår vilja att dela vår framtid och att
gemensamt utöva vår suveränitet utgör
grunden för vår gemenskap. Men trots
vår ihärdiga vilja att respektera våra värderingar i fråga om pluralism, frihet och
solidaritet, så är inte vår öppenhet och lyhördhet oförenliga med det tvingande
engagemang som utgör basen för EGäventyret. Ni måste förstå att detta är oss
lika angeläget som att vi i Europa, och i
Europa i dess helhet, vill ha fred, blomstring och frihet. I denna omfattande uppgift kommer Europarådet att spela en
framträdande roll och man kan räkna
med Europakommissionens medverkan.
inför Europarådet
Svensk Tidskrift återger här det
tal som EG-kommissionens president Jacques Delors höll den
26 september inför Europarådets parlamentariska församling i Strasbourg.
Delors framhåller att samarbetet med EFTA-länderna
måste ökas. Till största delen
beror det på EFTA-länderna
själva hur de framtida relationerna till EG skall komma att gestalta sig.
F
ör fyrtio år sedan föddes Europarådet. Europarådet hade som målsättning ”ett närmande mellan sina
medlemmar, för att bevara och vidareutveckla de principer och ideal, som är en
gemensam arvedel, och för att gynna ekonomisk och social utveckling”.
Denna målsättning skilde sig något
från Haagkongressens: denna hade 1947
inbjudit staterna att sammanföra sina suveräna rättigheter.
Även vid detta tidiga skede var utmaningen såsom Winston Churchill framhävde det: ”Aldrig mer krig mellan oss”.
Redan då uttalade Europa sin vilja att
samarbeta och främja freds-, demokratioch frihetsideal inspirerade av män övertygade därom som Maurice Schurnan och
Er premiärminister Paul-Henri Spaak.
Redan då kom den debatt i gång – och
som ännu inte avslutats – mellan dem
som ville ha ett enkelt mellanstatligt sarnarbete och dem som ansåg det nödvändigt
att gå ifrån lösningar enligt klassisk internationell rättspraxis och förespråkade nå-
gon form av statsförbund.
Trots de svårigheter som förekornmit
under årens lopp, så får man inte glömrna
att det är genom Europarådet som allt
började, på den mötesplats som av
Robert Schuman beskrivits som ”ett laboratorium för experiment med Europasamarbetet”.
Man får inte glömrna den klimatförändring som bildandet av Ert organ innebar, då tio regeringar förverkligade – så
som Pierre Gerbet uttryckt det – en förhoppning som dittills bara varit lösliga om
än ädla tankar om en europeisk union.
Förvisso lyckades man inte ombilda
Europarådet till en ”europeisk politisk
auktoritet med begränsade funktioner
men verkliga befogenheter” som Andre
Philip föreslagit. Man var inte mentalt
mogen och regeringarna var fortfarande
alltför angelägna om sina egna intressen.
Ni valde istället den pragmatiska väg som
förenar Europa genom konventioner,
överenskommelser och gemensamma
regler och som bidragit till ett närmande
mellan nationerna.
Jag glömmer aldrig det aktiva stöd som
Er parlamentariska församling visade vid
bildandet av Kol- och Stålunionen, medan man på vissa håll däri såg en brytning
inom Europa. Och föredömligt nog preciserade Ni då de relationer som våra två
organ sinsemellan skulle ha.
I dag representeras den parlamentariska församlingen av 23 nationer. Vi inser
mycket väl vilka värderingar som förenar
oss och hoppas på deras fortsatta utveckling, först hos oss och sedan i hela
Europa. Era speciellt inbjudna gäster från
Sovjet, Polen, Ungern och Jugoslavien
kan inte vara okunniga om det. I egenskap
av president i Europakommissionen och
förste talare inför Er parlamentariska församling är jag angelägen om att högtidligen bekräfta att vår övergripande målsättning är pluralistisk demokrati och socialt
framåtskridande.
Även om EG och Europarådet strävar
mot samma mål – att förena Europa –
skiljer sig våra verksamhetsområden och
metoder åt. Förmodligen också våra ambitioner. Men dessa båda organ skall
komplettera varandra: Europarådet skall
såsom ett mellanstatligt organ värna om
och arbeta för demokratiska värderingar i
hela Europa. EG skall arbeta för en integrerad europeisk union tillsammans med
dem som förbehållslöst accepterar avtalet
i dess helhet. Dessa villkor återfinns i
503
Romfördraget med tillägg av Enhetsakten. De har åskådliggjorts genom de
riktlinjer som utarbetats av det europeiska rådet på initiativ av Europakommissionen.
EG: en nödvändig politisk enhet
Som ni vet är EG ett politiskt projekt som
stimulerats av ekonomisk nödvändighet.
Jean Monnet, en av grundarna yttrade ju;
”Tillkomsten av Europa, det var en politisk plan”. Och denna ambition gäller
fortfarande. De tolv tar upp det i förordet
till Enhetsakten, där de bekräftar sin målsättning att ”tillsammans bidraga till att
konkret utveckla den europeiska unionen”.
Det är riktigt att det 1985 var ekonomiska behov som satte fart på EG som under många år haft en tendens att tvivla på
sig själv.
Ett Europa försvagat av oljekriserna
och tärt av arbetslöshetens till synes obotliga cancer drog sig diskret tillbaka från
världsscenen. Europa blickade nostalgiskt tillbaka i stället för att förbereda sig
för framtiden.
Om denna tillbakagång förstärkts,
skulle det betytt ett Europa oförmöget att
konkurrera på världsmarknaden oförmöget att bevara konkurrenskraften inom
industrin. Sett ur internationell synvinkel
hopade sig oroväckande tecken: förlust av
marknadsandelar, minskad kreativitet att
döma av antalet prisvinnande vetenskapsmän, innovationer och uppfinningar.
Men man måste vara objektiv: väJfärdssystemet kunde vidmakthållas tack
vare ekonomins mirakulösa utveckling
under 50 och 60-talet.
För att möta förlorad konkurrenskraft,
504
arbetslöshet, långsam tillväxt, för att återskapa ekonomisk men också politisk
handlingskraft, visade det sig nödvändigt
att skapa en stor marknad, utan inre gränser, för 320 miljoner konsumenter. Men
denna målsättning kompletterades på förslag av Europakommissionen med gemensamma politiska lösningar för att tillgodose en harmonisk utveckling för alla:
strukturell hjälp till underutvecklade och
krisdrabbade områden, en social dimension, samarbete i fråga om forskning och
utveckling samt miljö, förstärkning av
monetärt samarbete, allt detta som uttryck för helhet och samhörighet och inte
endast politisk verksamhet.
Detta gäller också utvecklingen av politiskt samarbete mellan våra medlemsländer. Jag vet att det är mycket svårare än
ekonomisk integration, därför att de tolv
har traditioner, diplomatisk praxis och
historiska erfarenheter som skiljer. Jag
minns fortfarande det massiva motstånd
jag mötte, när jag efter de första samtalen
om nedrustning mellan Reagan och Gorbatjov försökte uppnå en gemensam
ståndpunkt från de tolv. Men äntligen, sedan några månader tillbaka, och efter
många frågor, börjar samarbetet i fråga
om utrikespolitik gå framåt, vilket jag
hoppas i morgon även skall gälla försvar
och säkerhet, en europeisk pelare i
Atlantpakten.
Resultatet av våra stimulansåtgärder är
tydliga. Ni känner till dem men jag kan
inte underlåta att nämna de viktigaste:
– vi har f n en årlig tillväxttakt på 3,5 %
mot 1,5 %för 6 år sedan
– vi skall skapa 5 millioner arbetstillfällen från 1988 till 1990
– våra investeringar har inte varit så höga
på 22 år.
EG går bra och om den positiva internationella konjunkturen enbart var orsak
till denna utveckling, skulle vissa av våra
närmaste europeiska grannar inte avundats oss vår återvunna dynamik. Den
europeiska gemenskapen är fr o m nu erkänd som en viktig pol med ekonomisk
och politisk dragningskraft och som en
maktfaktor att räkna med, även om den
utsätts för motattacker.
Om vår vilja inte varit politisk och om
vi inte stärkts av framgångar som jag tror
blir varaktiga, skulle vi tvivelsutan ha
stannat av i vår strävan. Att i snabb takt
vidtaga för vår politik nödvändiga åtgärder för att bygga upp en stor marknad, att
reformera Romfördraget, att tillämpa en
gemensam politik, att säkerställa de finansiella resurserna – allt detta på mindre än
tre år – skulle ha varit tillräckligt. Men så
är inte fallet. Som Ni vet har förberedelserna inför EG efter 1992 redan börjat.
Och den ekonomiska och monetära
union som är den nya gemensamma målsättningen sammanför frågorna om ekonomisk integration och politisk union.
Det viktiga sambandet mellan ekonomiska, sociala och monetära förhållanden, det oåterkalleliga bandet i den slutliga fasen mellan valutor, den gemensamma handläggningen av vissa policyfrågor
och suveränitetseftergifter som följd därav har resulterat i en i grunden politiskekonomisk målsättning samtidigt som ett
embryo till en gemensam framtida identitet tydligt visat sig.
Europa utan undantag: att återfinna
sina rötter
Jag erkänner det: det är målsättningen för
tolv europeiska länder bland andra. Och
vi vet att EG inte har monopol på Europa,
dess arvegod, kultur och traditioner. Ingen kan för övrigt i dag göra anspråk på en
sådan monopolställning. Men de tolv vet
vilka ansträngningar som krävts för att
förenas. Först sex länder, sedan nio,
sedan tio och slutligen tolv har velat
förena sina öden, även om det skett till
priset av vissa uppoffringar och delvis till
priset av suveränitetseftergifter.
Det är framför allt resultatet av en viljeyttring medan vissa länder tidigare, på
Jalta, beslöt att dela Europa. Det är därför som, och det är bäst att omedelbart
klargöra det, EG inte avser att frångå sin
fundamentala målsättning. Man vet att
endast den politiska viljan gjort det möjligt att övervinna de svårigheter som är
förenade med varje ambitiöst projekt. Det
är denna målmedvetenhet som utgör förtroendekapitalet, stabiliteten och kontinuiteten.
Men säger man ofta, när kommer denna union att förverkligas, vilken blir dess
utformning? Vi har inte bestämt datum
och jag tror att denna inställning är riktig.
Vi kan inte i dag pretendera på att i detalj
bestämma hur en politisk union i Europa
skall se ut. Men ett frö är redan sått såtillvida att vi varje dag gör framsteg. Ingenting kan bromsa denna dynamism.
Min övertygelse härvidlag är stark, jag
tror att det existerar, även utanför de tolv,
en europeisk samhällsmodell, trots avsaknad av ett så bindande och krävande avtal
som Romfördraget Som Ni vet baseras
detta på gemensamma värderingsnormer
när det gäller ekonomiska villkor och på
en gammal filosofisk uppfattning om balans mellan individ och samhälle.
Historikern Fernand Braudel har uppmärksammat den samhörighet som finns
505
inom Europa genom den kristna religionen, rationellt tänkande, veten<;kaplig och
teknisk utveckling, öppenhet för förändringar och social rättvisa.
Mellan steril kollektivism som skapar
alienation å ena sidan och överdriven
socialt oacceptabel individualism å andra
sidan, har det demokratiska Europa kunnat bibehålla balansen i sina humanistiska
ideal som är dess egna. Denna strävan att
finna bästa möjliga lösning för mänskliga
och sociala problem i 1900-talets Europa,
den återfinner man i Stockholm och
Madrid, i Bonn och i Oslo, i Wien och
Paris.
Det är anledningen till att jag är särskilt
angelägen om att framhålla den sociala
betydelsen av en stor marknad: respekt
för dialog mellan företagschefer och fackföreningar, erkännande av arbetarens roll
i företaget, förbättring av arbetsförhållanden beträffande hygien, hälsa och säkerhet, det är detta som utgör det (rena)
europeiska arvet och som högtidligen bekräftas i en deklaration om sociala rättig- .heter.
Det är därför som jag också uppmärksammar miljön. På samma sätt som man i
demokratins Europa lyckats hålla balans
mellan individ och samhälle, måste man
skapa balans mellan människa och natur,
mellan utarmning och tillväxt. Som Ni vet
har jag föreslagit bildanJet av ett europeiskt miljöorgan, ett tekniskt organ med
uppgift att samla kunskap och hjälpa politiker att fatta impopulära men nödvändiga beslut. Men säger Ni det är ett globalt
problem, alltså behövs en internationell
lösning. Detta organ, i första hand avsett
för EG, kommer givetvis att utvidgas,
först inom Europa, och sedan i världen i
övrigt.
506
I förbigående kan jag notera att detta är
två områden inom vilka vi kan samarbeta,
om vi, vilket jag hoppas, delar samma värderingsnormer och samma uppfattning
om samhällsorganisationen.
En gemensam framtid, ja, men på
vissa villkor
Ty vi måste i dag liksom i går gå vidare
utan att avstå från vår identitet. För den
skull, det måste jag tillstå, tror jag att
vägen till integration – de tolv – och
vägen till samarbete – öppen för alla
Europas länder – måste löpa parallellt.
Som Ni förstått kan endast politisk integration uppfylla denna vår målsättning;
därifrån kan vi hämta inspiration och
styrka för att utarbeta en modell som jag
tror är unik. Som Ni vet skall våra beslut
tillämpas omedelbart. Om ett land vägrar
att anpassa sig? Vi har till vårt förfogande
en skiljedomstol som dömer om våra regler inte efterföljs. Det finns också ett
Europaparlament som sedan tio år utses
genom allmänna val och som utgör en drivande kraft för byggandet av Europa och
som nästan fungerar som samordnare i
lagstiftningsfrågor.
Ett ministerråd som beslutsinstans: sedan Romfördraget ändrades är majoritetsbeslut regel och enhälliga beslut undantag. Slutligen bör nämnas Europakommissionen – verkligen en institutionell innovation- och dess fyrfaldiga uppgift: att ensam föreslå lagar, att i samarbete med Europadomstolen kontrollera att
fördrag tillämpas, att ministerrådets beslut efterlevs och att representera EG.
Som Ni förstått, utgör vi en rättslig gemenskap som garanterar varje land att
förbli detsamma men samtidigt fastställer
varje medlemslands förpliktelser.
Det är denna uppfattning i grundläggande frågor som skiljer oss från mellanstatliga organisationer. Men det måste
också understrykas att det är denna uppfattning som möjliggör framåtskridande.
Måtte ingen be oss avstå från detta för nå-
gon romantisk vision av ett stort Europa.
Men det finns naturligtvis utrymme för
samarbete.
Först, vad beträffar våra två organ har
samarbetet fått en annan utformning. Sedan 1987 har jag genom brevväxling med
M. Creja, f d generalsekreterare, bättre
definierat våra ömsesidiga förpliktelser.
Det arbete som utförts inom Ministerkommitten 5 maj 1989 med M. van den
Broek som ordförande har dessutom
klart formulerat en ny viljeinriktning för
detta samarbete. Vi har vidare regelbundna samtal med ministerkommittens ordförande och generalsekreterare.
Men Ni skall veta att kommissionen i
de fall det är möjligt strävar efter att betrakta Europarådet som en instans för
förverkligandet av våra gemensamma
mål. Ett utmärkt bevis blir undertecknandet av protokollet den 16 november i år
för utarbetandet av en ny europeisk farmakope. EG kommer att deltaga i denna
konvention. Ytterligare ett bevis – vår
vilja att tillämpa samma principer och
spelregler som skall gälla på det audiovisuella området, där samarbete länderna
emellan är en förutsättning för kultur och
nyskapande. Det finns där en uttalad vilja
att referera till Europarådets konventioner, i de fall då samarbetet sträcker sig utöver de tolv.
Vi bör också utöka vårt samarbete med
EFTA-länderna, eftersom de inte bara är
våra viktigaste handelspartners utan
också delar våra värderingsnormer och
samhällsuppfattning i allmänhet.
Vårt samarbete med dem är emellertid
otillräckligt men samtidigt verkar fullständig anslutning till EG besvärlig, eftersom
vissa av dessa länder inte delar vår uppfattning ifråga om utrikes- och säkerhetspolitik. Man måste finna en ny väg för att
bryta den onda cirkel som är resultatet av
det något enkla alternativet medlem –
icke medlem i EG.
I det tal jag höll vid installationen av
den nya Europakommissionen inför parlamentet den 17 januari i år föreslog jag
EFTA-länderna ett annat alternativ som
också stärker deras egen struktur. Jag vet
att de tagit detta erbjudande i beaktande
och att den parlamentariska församlingen
förra veckan försökt förmå dem att röra
sig framåt och nå längre än det enklare begreppet frihandelsområde. Jag skulle vilja
säga att våra framtida relationer till stor
del beror på dem.
Måtte de lyckas: i så fall skulle man
kunna föreställa sig ett Europa bestående
av flera cirklar- även om bilden är något
karikatyrartad: en cirkel med de tolv, om
de förblir tolv, på väg mot en Europaunion, och en större cirkel med de länder
som kan dra nytta av fördelarna med ett
stort ekonomiskt samarbetsområde med
samma rättigheter och skyldigheter.
Om de skulle misslyckas i sina organisationssträvanden fortsätter vi att bygga
upp det hus vilket de kan beträda med
bilaterala åtaganden, om de så önskar.
Valet av samarbetssätt beror bara pi
dem.
Jag får inte glömma de länder som jag
ofta nämnt och som inte tillhör någon organisation, Europas föräldralösa, i första
hand Jugoslavien. Det är med glädje jag
hälsar den jugoslaviska delegationen väl·
507
kommen. De vet vilken möda jag personligen lagt ner till förmån för deras land.
Av hela mitt hjärta önskar jag dem framgång i det inte bara ekonomiskt utan även
institutionellt nödvändiga reformarbetet.
Slutligen, som Ni vet, har toppmötet
för de sju viktigaste industriländerna i juli
anförtrottEG ansvaret för hjälpverksamhet till Polen och Ungern. Detta är i sig ett
erkännande av vår kunskap när det gäller
samarbete och livsmedelshjälp: vissa har
däri velat se ett politiskt genombrott för
Europakommissionen.
Men för mig, även om jag som president är mån om EG-kommissionens befogenheter, var detta inte det viktigaste.
Det väsentliga var att etablera positiva
förbindelser mellan de två Europa, just
när vissa länder i detta andra Europa
odramatiskt söker lämna totalitarismen
och söker sig mot en friare regim med
större respekt .för mänskliga rättigheter
och för pluralism.
När dessa länder så begär skall vi
hjälpa dem att omstrukturera ekonomin
samt att återupprätta finansiell och monetär balans. Men en sådan handlingsplan
måste svara mot vissa väl preciserade kriterier: detta förutsätter att de själva fullföljer ett grundläggande reformarbete
och att vi inleder varaktiga förbindelser
med dem.
När nu idag i Bryssel experter från 23
länder i väst har samlats under kommissionens ledning för att fastställa principerna för sådana åtgärder, vill jag emellertid säga ett varningens ord. Vi måste undvika att med ett överflöd av ord ställa för
stora förhoppningar i utsikt då detta kan
leda till stora missräkningar.
Här i närvaro av delegationerna från
dessa två länder vill jag alltså uttrycka min
508
förhoppning att dessa önskvärda förändringar kommer att förverkligas i full autonomi. De vet att de kan räkna med EG för
att lägga grunden för ett löftesrikt samarbete mellan likställda parter.
Mina damer och herrar, Ni ser de förändringar som pågår i Central-Europa, i
öst och i Sovjet, sambandet mellan dessa
förändringar och en snabbare europeisk
integration genom Enhetsakten. Allt
detta tillåter oss att komma över delningen av den gamla kontinenten. Historien
väntar inte: utsikterna att undan för undan eliminera mjJitär obalans och det hot
detta medför, respekten för givna regler
och åtaganden inom ramen för ESK
(europeiska säkerhets- ocq samarbetskonferensen), mångfaldigandet inom
ekonomiskt, tekniskt, finansiellt och kulturellt samarbete, demokratiseringen av
politiska system, allt detta speglar en utveckling som för inte länge sedan ansågs
omöjlig och inte ens de största optimister
bland stora europeer vågat hoppas skulle
komma så snabbt.
Att en delegation från Sovjet är närvarande är av största betydelse. Jag hälsar
dem välkomna, även om vi bara är i början av en dialog som jag hoppas skall bli
framgångsrik för fred, frihet och respekt
för mänskliga rättigheter.
Att alla dessa länder är närvarande vid
Europarådets parlamentariska församling är en viktig milstolpe för våra framtida relationer. Det är riktigt att debatten
öppnas mellan alla länder i Europa. EGkommissionens roll är väsentlig.
Men det får inte uppstå några misstag
eller missförstånd. Man får inte tro att
bildandet av en gemenskap med tolv
medlemsländer kan påverkas av denna
breddade dialog, vad det än må vara.
Med hänsyn till denna utveckling bör
EG:s bästa svar vara att stärka sin egen
dynamiska integration: den inre marknaden, den sociala dimensionen, ekonomisk
och monetär union, strävan mot en gemensam utrikespolitik med en politisk
union som mål. Det utgör det säkraste sättet för varje medlemsland att finna ökad
politisk övertygelse och styrka vilket i sin
tur medför en vilja till ökad öppenhet
gentemot andra. Det är det väsentligaste
för alla dem som i demokratisk anda vill
tillvarata sina intressen i ett rikt kulturellt,
socialt och politiskt pluralistiskt klimat.
På så sätt kan EG:s dynamiska integration påverka ekonomiska och politiska reformer i länder i det andra Europa. EG
spelar också rollen av pådrivande kraft i
förändringar mellan öst och väst.
Vår vilja att dela vår framtid och att
gemensamt utöva vår suveränitet utgör
grunden för vår gemenskap. Men trots
vår ihärdiga vilja att respektera våra värderingar i fråga om pluralism, frihet och
solidaritet, så är inte vår öppenhet och lyhördhet oförenliga med det tvingande
engagemang som utgör basen för EGäventyret. Ni måste förstå att detta är oss
lika angeläget som att vi i Europa, och i
Europa i dess helhet, vill ha fred, blomstring och frihet. I denna omfattande uppgift kommer Europarådet att spela en
framträdande roll och man kan räkna
med Europakommissionens medverkan.