Bo Huldt; Europas krig

BO HULDT:
Europas krig
Bo Huldt har tecknat ner några
tankar kring Alf W Johanssons
bok ”Europas krig” med undertiteln ”Militärt tänkande, strategi
och politik från Napoleontiden till
andra världskrigets slut” och
kring krig i vår tid.
Ur en historikers perspektiv är
det mest upplyftande som hänt i
Europas efterkrigshistoria att de
tidigare kivande och krigande
europeiska stormakterna England, Frankrike och Tyskland
grävt ned stridsyxan och förenats i det europeiska integrationsarbetet – desto mer så mot
bakgrund av den östeuropeiska
utarmningen och nedgången,
konstaterar Huldt.
Bo Huldt är docent i historia och
direktör för Utrikespolitiska Institutet.
A
If W Johanssons studie av Europas krig (Tidens förlag, Stockholm 1988) är ett på många sätt
beundransvärt arbete. Författaren kallar
själv bokens tillkomst för ett bildningsäventyr och läsaren lär göra samma upplevelse. Johanssons ambition är att ställa
det militära teoretiserandet mot den militära praktiken – hur påverkade ideerna,
de mer eller mindre utarbetade ”system”
eller mer fragmentartade teoretiska ansatserna, krigets verklighet, och vice versa. startpunkten – ”efter Napoleon” –
ger ett intryck av att här verkligen fanns
en tydlig vattendelare:det ”moderna” krigets teori bygger i någon avgörande mening på erfarenheterna av Napoleonkrigen, d v s så som dessa erfarenheter tolkades och systematiserades av ett antal
mer eller mindre välkända auktoriteter:
Carl von Clausewitz, Antoine Henri Jomini och W von Willisen. Äldre teoretiker
– Niccolo Machiavelli, Raimondo, Montecuccioli och andra – göre sig här icke
besvär.
Om denna startpunkt kan möjligen tvekan råda bland advokater för historiens
”kontinuitet”. Johansson kan naturligtvis
hävda att kriget med Napoleontiden blev
en fråga om total nationell mobiliseringdet gör han också – men det viktigare
argumentet har just med samrelationen
ideerna-praktiken att göra. ”Krigskonsten” blev i upplysningstidens efterföljd en vetenskap, där Napoleonkrigens
empiri uppfattades som en tillräcklig bas
för byggandet av teoretiska system.Det är
inte ointressant att det 1796 skapade
Svenska krigsmannasällskapet år 1805
omdöptes till Kungliga Krigsvetenskapsakademien, en benämning som gäller ännu i dag.
Det är denna ”vetenskaplighets” historia som Johansson följer från Clausewitz
till amerikanernas och ryssarnas möte i
april 1945 vid Torgau. Icke oväntat blir
Clausewitz det dominerande namnet –
inte bara så att han är alltings början utan
därför att han också till slut blir den som
får rätt även i det nya militära tänkandets
och det icke-provokativa försvarets tid:
det var Clausewitz som framhävde dels
att krig är politik, dels att defensiven är,
med Johanssons ord: ”den starkaste formen av krigföring”. Man får av Johansson
också en klar bild av två tankeskolor inom
det krigiska teoretiserandet: å ena sidan
den grupp som söker bygga principer och
lagar för krigets effektiva förande på basis
av hårda data, å andra sidan den skola
som betonar krigets ”moraliska, psykologiska och politiska aspekter”. Man skulle kunna misstänka att författaren ser en
rak linje från den första skolan och
schweizaren Jornini till efterkrigstidens
kärnvapenstrateger, medan Clausewitz
blir företrädaren för den andra, mer filosofiska skolan. Clausewitz’ egna anspråk
på vetenskaplighet framstår egentligen
också som till karaktären annorlunda än
kollegernas: för Clausewitz kvarstod alltid de stora osäkerheterna, komplikationerna, som gjorde normativa system och
exakt vetenskap omöjlig. Likt Marx är det
troligt att Clausewitz skulle haft svårt att
känna igen sig i de teorier och dogmer
som en överentusiastisk eftervärld på-
klistrat hans namn.
Det sista kriget
Det blir därför också logiskt när Johansson avslutar sin lärda (men också lovvärt
lättlästa) studie om det europeiska kriget
519
och krigsteoretiserandet vid en punkt där
all denna möda förefaller helt förspilld
och meningslös. Andra världskriget blir i
Johanssons bok ”Det sista europeiska kriget”. Politiken har tagit över, krig i Europa
kan inte längre vara ”politik med andra
medel”. Johansson slutar med att återupprätta Clausewitz som den store förespråkaren för defensivens överlägsenhet,
en renodling som man möjligen kan förmoda att högst densamme själv skulle
ställt sig skeptisk till utifrån sitt 1800-
talsperspektiv. Men i dag skulle man kunna vara frestad att gå ännu längre: det nya
militära tänkandet, sådant det i dag propageras från Kreml och de sovjetiska,
strategiska och internationalpolitiska
forskningsinstituten har med säkerhet en
utgångspunkt i den insikt som Brezjnevs
arvtagare nu kan förmodas ha uppnått.
Det är inte bara så att krig inte framstår
som någon ändamålsenlig form av förlängd politik. Även militära rustningar
och militär makt har begränsad nytta som
politiskt påtryckningsinstrument Militär
makt kan inte självklart översättas till politiskt inflytande. Inte heller här har
Sovjetunionen konvertibel valuta. Det
måste vara en skakande insikt efter det
enorma resursslöseri som den brezjnevska militära uppbyggnaden sedan 1960-
talet inneburit.
Men låt oss gå tillbaka till föreställningen om det ”sista” kriget, och’ frågan
om krig i vår tid. Johansson ställer sig här i
samma led som före honom Jean-Jacques
Rousseau, Auguste Comte, Alfred Nobel
(dynamiten gör kriget omöjligt), Jules
Verne (ubåten fyller samma funktion) och
Norman Angell (som 1913 i The Great
Illusion hävdade att alla former av våldsanvändning nu höll på att bli omoderna).
520
En sällsynt samling dåliga profeter så-
ledes.
Men Johansson är i dag i stort sällskap;
raden av internationalpolitiska analytiker
av olika åskådning och bakgrund som
också hävdar krigets allmänna onytta och
omöjlighet i vår tid är överväldigande.
Princetonprofessorn Klaus Knorr menade 1966 i On the Uses ofMilitary Power in
the Nuclear Age att en kombination av
moraliska faktorer, kopplade till den politiska demokratiseringen och välfärdsidealet, och rena vinstkalkyler helt höll på
att underminera krigets rationalitet. I en
reviderad version från 1977 (”On the
Uses of Military Force in the Contemporary World” i tidskriften Orbis) gjorde
Knorr visserligen en partiell reträtt: utrotningshotat var kriget uppenbarligen ännu
inte i Tredje världen. Werner Lewis The
Coming End of War (1981) drev argumentet vidare och man kan också säga att
hela den tankeskola, som kom att grupperas kring Robert Keohanes och Joseph
Nyes nu klassiska bok Power and lnterdependence (1977), kom att bidra till
cementerandet av uppfattningen att det
inte bara var en fråga om kärnvapen som
krigets omöjliggörare utan en hel serie
ömsesidiga beroendeförhållanden, själva
karaktären hos de internationella relationer vilka höll på att utvecklas under 1970-
talet, som fick krig att framstå som både
onyttigt, oekonomiskt och omoraliskt.
Ett mer speciellt och också tankeväckande bidrag från närtiden är James
Lee Rays uppsats om ”The Abolition of
Slavery and the End of International
War” (International Organizationsummer
1989), som gör en djärv parallell mellan
slaveriets upphörande och avskaffande!
av det internationella kriget. Samma
blandning av ”ekonomiska” och moraliska drivkrafter, som förde till slaveriets
försvinnande – en flerhundraårig process, kan också enligt Ray få relevans för
krigets snabbt avtagande attraktivitet som
internationell umgängesform.
Falklandskriget mellan Storbritannien
och Argentina framstod för många som
på mer än ett sätt störande, man kunde
likväl trösta sig med att detta var en händelse i den utomeuropeiska värld, där kriget fortfarande levde kvar. I dag får det
europeiska fredsargumentet naturligtvis
ökad styrka av det faktum att sovjetmakten (ännu) inte gjort sig skyldig till några
upprepanden av Ungern 1956 eller
Tjeckoslovakien 1968.
Det europeiska fredsargumentet
Det stora europeiska fredsargumentet har
emellertid sin utgångspunkt i det fenomen, som statsvetaren Karl W Deutsch
och hans medarbetare kallar ”säkerhetsgemenskap” (security community; se
Deutsch e a, Political Community and the
North Atlantic Area, Princeton 1957),
d v s en inbördes fredsordning, som
byggts upp efter 1945 i det västeuropeiska och nordatlantiska området genom Västalliansen och den västeuropeiska integrationsprocessen. Även historikern Johansson understryker det fantastiska i detta. att de tidigare kivande och
krigande europeiska stormakterna England, Frankrike och Tyskland grävt ned
stridsyxan och förenats i det europeiska
integrationsarbetet Ur en historikers perspektiv är detta det mest upplyftande som
hänt i Europas efterkrigshistoria – desto
mer så mot bakgrund av den östeuropeiska utarmningen och nedgången.
I dag ser vi den europeiska scenen förändras. Vi talar redan om möjligheten av
en ny europeisk säkerhetsordning. Gorbatjov propagerar för det europeiska
hemmet- delvis understödd av den forne
fienden Tyskland, både i västlig och östlig
version. Tidigare talades det alltid om ett
Europa ”post-Jalta”; nu förefaller det som
om vi t o m skulle kommit längre än denna vision – förväntningarna på den europeiska framtiden är högt spända. För det
kalla krigets nostalgiker synes bistra tider
hota. Opinionsundersökningar, både i
vårt eget land och i det övriga icke-socialistiska Europa, tyder på att fruktan för
Röda armen och en sovjetisk väpnad
expansion västerut, håller på att blåsa
bort i ett snabbt växande förtroende för
Gorbatjov och hans perestrojkaprogram.
Att praktiskt taget samtliga sovjetolager i
Väst anser oddsen för Gorbatjovs reformer dåliga tycks inte ha slagit igenom i
opinionen.
Ett nytt scenario
Men är det slut med krigen i Europa? Ja,
alarmismen beträffande det stora östvästkriget, beskrivet av sir John Hackett i
The Third World War (1978) och av
många andra s k romanförfattare, förefaller att ha kommit ur modet. I stället har
ett nytt scenario fötts, som dock indirekt
återaktualiserar det gamla europeiska
storkriget så att säga i smyg. Ett avvecklande av den sovjetiska kontrollen och
maktpositionen i Östeuropa kommer
oundvikligen att öppna portarna för gamla historiska konflikters återkomst. Vi ser
redan i dag ungrare och rumäner i tvist,
Jugoslavien, som det förefaller, på väg
mot upplösning, och turkiska demon- 521
stranter i hundratusental, som kräver att
den turkiska armen skall marschera mot
Sofia för att bestraffa bulgarerna för deras
förföljelse av bulgariska turkar. Vad kan
inte framtiden bringa, som vi inte redan
varit med om: Memel, Teschen, Transsylvanien, Bosnien och Herzegovina? ”Närvarande tid och förfluten tid är kanske bå-
da närvarande i kommande tid och kommande tid inrymd i förfluten tid” skulle vi
kunna filosofera med T S Eliot, medan vi
återvänder till våra historieböcker för att
se in i framtiden.
Nu är det kanske ändå svårt att tro på
en lokal östeuropeisk eller sydösteuro- . peisk nationell konflikt som tillräcklig orsak till det europeiska krigets återkomst.
Fler ingredienser erfordras. Kombinationen av en sovjetisk reträtt, med kvarstående oro över vad som nu kommer att ske i
den forna försvarsbarriären iCentral- och
Östeuropa, och en allt mer bredbent och
politisk tysk närvaro i Östeuropa skulle
tillsammans med den lokala, nationella
oron kunna utgöra utgångspunkten för
nya alarmerande scenarier. Vi kan inte
bortse från dessa möjligheter – speciellt
inte mot bakgrund av de enorma problem
med vilka de östeuropeiska staterna, både
Sovjetunionen och de övriga, nu kommer
att brottas under mycket lång tid framöver. Vägen till en östeuropeisk ”security
community” är inte problemfri.
Ur ett svenskt perspektiv måste naturligtvis också understrykas de speciella
problem som den nordatlantiska och arktiska kopplingen alltfort utgör: den bästa
vilja i världen kan inte flytta oss ur det
strategiska konfrontationsmönster mellan de två supermakterna, även i ett avspänningsskede, som präglar vår egen region; här är det vapenteknologin, kärn- …. ___.. —
522
vapen, de strategiska ubåtarna och militära imperativ (som även Clausewitz skulle accepterat) som fortsatt gäller. Och detta även för oss.
Andra förbehåll
Det finns också ett annat förbehåll av mer
generell natur. Teoretiseraodet om det
konventionella kriget och den taktisktekniska utvecklingen har inte stannat av
trots kärnvapnen. Ar 1984 gav den då-
varande sovjetiska generalstabschefen,
marskalken Ogarkov en intervju, som
kom att ge genljud långt utanför sovjetologernas krets. Ogarkov förkastade här
helt kärnvapen som militära instrument
och betonade i stället nödvändigheten av
att man utvecklade ny ”användbar”
teknologi och taktik byggd på konventionella vapen -längs den väg som redan tagits av Väst och framför allt av amerikanerna. Det samtida tänkandet går också
entydigt i denna riktning, både i Öst och
Väst; tanken på ”användbara” militära
medel – med drastiskt ökad rörlighet,
räckvidd, eldkraft och allsidighet – är
fortfarande aktuell.
Det snabba krigsförloppet, möjligheten att ställa motståndaren inför faits
accomplis, betonas nu i både Öst och
Väst och ligger uppenbarligen också bakom det nya tänkandet inom vår egen försvarsmakt kring ”strategisk överraskning”
och ”’angrepp med kort militär förvarning”. Praktikerna kan således sägas vara
i full färd med att söka kringgå de hinder,
som kärnvapnen uppställer för krig i vår
tid. Kvar står då fortfarande de ovan berörda ekonomiska (i alla meningar), moraliska och andra hindren för internationell våldsanvändning. Men vi måste ha
klart för oss att den som det förefaller etablerade bilden av kriget i kärnvapenåldern som totalt, som ”indiscriminate
destruction”, ödeläggelse och apokalyps
kan vara helt missvisande. ”Modernt
krig”, och krig generellt sedan 1945, tenderar att vara ”begränsat”, våldsanvändningen är ”discriminate” snarare än total.
Alleuropeisk säkerhetsgemenskap
När vi likväl – med alla dessa förbehåll
grundade på historiska och strategiska
överväganden – ändå litet till mans, även
bland traditionella säkerhetspolitiker av
den mer hårdkokta skolan, sympatiserar
med den optimistiska tonen i Alf W
Johanssons slutord om ”Det sista europeiska kriget” så måste det ytterst bli i
tron på att Jean Monnet hade rätt när han
sa, att Europa är ”oundvikligt”. En alleuropeisk säkerhetsgemenskap efter det
Deutschska mönstret ligger inom den hi –
toriska möjlighetens ram. Den europei ka
integrationsprocessen i vilken nu även
Nord- och Östeuropa är på väg att dras in,
i den mån vi inte redan är där, rymmer
också förutsättningarna för den europeiska och ”eviga” freden, Immanuel
Kants vision i det Königsberg som i dag
heter Kaliningrad.
Johanssons studie handlar om den europeiska krigsteorins historia. I dag har vi
åter anledning att besinna de fredsteoretiker, som först talade om europeisk integration och om ”the web of interdependence”, det ömsesidiga beroendets nätverk, som skulle binda oss alla och.tvinga
oss till fred i Europa. Vad Clausewitz
skulle ha sagt om detta är inte lätt att veta.
Men när man läser Alf W Johansson är
det frestande att tro att han skulle kunna
finna oss ett lödigt Clausewitzcitat också
med bäring på dessa ting.