Ulf Kristersson, Henrik Landerholm; Armén behöver pengar och nytänkande
1989
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
ULF KRISTERSSON
HENRIK LANDERHOLM:
Armen behöver pengar
och nytänkande
Socialdemokraters tal om att
”garden måste upprätthållas” är
till för att dölja att de är på god
väg att halvera armen. De vill
spara pengar utan att förlora sin
trovärdighet helt. De tar också
sin tillflykt till det gamla knepet
att skriva ner hotet.
Den kamrerarmenta/ilet som
nu gör sig gällande kan skrapa
ihop några hundra miljoner per
år men innebär inte någon avgörande modernisering av
armeförbanden. Den kan bara
åstadkommas med massiva resurstillskott.
Detta är inget kännbart samhällsekonomiskt problem, det
enda som behövs är politisk insikt i att våra armeförband inte
längre håller i den mycket
speciella form av internationell
konkurrens som krig utgör.
~———————– —-
Ulf Kristersson är ordförande
och löjtnant Henrik Landerholm
2:e vice ordförande i Moderata
Ungdomsförbundet.
S
triden om armen verkar – åtminstone vad gäller grundorganisationen – vara inne i sitt slutskede.
Men, de förslag till förändringar i armestrukturen som presenterades av försvarskommitten den 15 juni och återkom i
regeringens proposition har uppmärksammats av fel skäl. Nyttan av 3-4 landskapsregementen och konsekvenserna av
den tänkta nedskärningen har lokalt blivit
sprängstoff, samtidigt som landets militära ledare applåderar i hopp om att mer
pengar skall bli över till utrustning.
Liknöjdheten och ointresset hos huvuddelen av politikerna (förutom de i vilkas valkretsar de nedläggningshotade förbanden ligger) är intressant. Vi vill ju alla
så väl och vi vill tro på fred och försoning.
Gorbatjov ”dansar och ler” under det att
nedrustningsinitiativen duggar tätt i det
säkerhetspolitiska tövädret. Som politisk
högsommar kan man väl beteckna de
politiska omvälvningarna i Polen, Ungern, DDR, Tjeckoslovakien, Bulgarien
och kanske också i Sovjetunionen. Vart
har den lede fienden som gäckat våra
undre vatten under det senaste decenniet
tagit vägen? Var finns hotet som målats på
väggen i svenska och utländska romaner,
dokumentärprogram och facktidskrifter?
Försvarskommittens arbete sker i
skuggan av stora förändringar i östblocket. Välviljan och optimismen kommer naturligtvis att prägla även fortsättningen. Det är för många svenskar alltid
lättare att se chanser än risker i den internationella politiken. Ledande socialdemokrater har visserligen havdat att
”garden måste upprätthållas”, men det
måste ses som en i första hand semantisk
bekännelse och i andra hand en maning
till dem som också offentligt vill hävda
nedrustningsideer. Ingvar Carlssons uttalande i regeringsdeklarationen vidimerar detta. Att socialdemokratin är på god
väg att halvera armen är uppenbarligen
inget som skall basuneras ut på gator och
torg.
Alldelses oavsett det världspolitiska
tövädret och de överinteckningar i detta
som svenska politiker redan gjort i tjugo
år, måste försvaret nu dimensioneras efter
omvärldens militära möjligheter. Sverige
står inte längre utanför stormakternas
strategiska intresse, utan befinner sig
tvärtom inom båda pakternas intressesfär
i händelse av en väpnad konflikt. Det militära hot som bara genom sin existens
motiverar upprustning är av en helt annan
dimension än för 20 år sedan. Detta faktum tycks den stora majoriteten av försvarskommitten helt glömt bort. Armens
problem har förvandlats till en fråga om
ekonomisk kris, och de botemedel mot
denna som framförts bygger på partiernas
gamla käpphästar snarare än på uteffekten i strid.
Folkpartiet har visserligen förståelse
för det akuta behovet av ny materiel, men
visar ingen vilja till de stora pengar som
behövs. Det har gått slentrian i folkpartiets argument om nedläggningar och
rationaliseringar. Dessa åtgärder verkar
vara självändamål, även om åtskilligt i
partiets reservation i försvarskommitten
klingar ljuvt. I verkligheten krävs mångmiljardtillskott snarare än rationaliseringar i en redan hårdbantad organisation. I
riksdagsbehandlingen har (fp) tagit sitt
förnuft till fånga, då inte ens marginella
tillskott tycks skymta vid Roine Carlssons
horisont.
Socialdemokraterna vill spara pengar
utan att förlora sin trovärdighet helt. Att
535
den nuvarande situationen är grundad i
1968 och 1972 års försvarsbeslut och
dessutom påhejad av socialdemokraterna
under 70-talet och början av 80-talet vill
man inte låtsas om. En av de politiska
poängernaiFK 88:s direktiv är att socialdemokraterna skyller på planeringssystemet, istället för att dra fram den verkliga
orsaken – nämligen bristen på politisk
vilja att ge försvaret resurser i paritet med
organisation och uppgifter. Roine Carlssons uttalande avseende ÖB:s krav i
FM 90 visar väl socialdemokraternas inställning. Nya pengar i någon större omfattning är utan djupare analys ”orimliga”.
För centern är försvaret främst en slags
trivsam folk- och bygdeangelägenhet vars
omfattning är viktigare än dess slagkraft.
Geografisk utspridning är viktigare än
materiell kvalitet, som man verkar ha
mycket liten förståelse för.
Moderaterna har faktiskt hamnat i då-
ligt sällskap genom den gemensamma
kommittereservationen med centern. De
flesta kommentarer till detta grundas i
och för sig på en förmodan om vad som
står i reservationen snarare än verklig genomläsning, men aktstycket innehåller en
del tvivelaktiga partier. Senare har ledande (m)-företrädare förvisso förtydligat
den moderata linjen och så att säga försökt lyfta fötterna ur centerns ensidigt
lokalpatriotiska klaver.
Reservationens påstående att materiell
kvalitet är lättare att ta igen än bristfällig
utbildning bör man ställa sig mycket frå-
gande inför. Tidscykeln för anskaffningutbildning-användbarhet-renoveringmodifiering-kassering kan vara i långt
över 50 år i armen. Jämfört med detta är
den personella kvaliteten avsevärt lättare
att ta igen. Det går heller inte att vänta
536
med beslut om brigadernas innehåll, eftersom deras antal och styrka är själva
kärnfrågan i en reformering av armen.
Först måste antalet brigader och deras
utrustning och utbildning fastställas, därefter kan man börja diskutera förbandsproduktionen. I analysen av denna får
man inte skygga för att produktion av
flera brigader möjligen kan ske på samma
ställe, men bör ske enhetsvis på olika platser. En sorts ”bantade” brigadmyndigheter borde kanske försvarskommitten fundera på?
Den besparing genom indragningen av
I 3, I 11, I 17 och P 6 som är föreslagen,
ger högt räknat 40-50 miljoner per indraget förband och år vilket kan jämföras
med det förväntade styckpriset på ny
stridsvagn (25-45 miljoner).
De totala besparingarna med försvarskommittens strukturförändringar är små
(totalt 380mkr/ år för armens grundorganisation) eftersom alla utom folkpartiet
varit beredda att betala för viktiga principer. Vad som behövs är beredskap att betala långt mer för materielförnyelse på
bredden. Sveriges omfattande territorium
klarar sig mycket knappt med brigadförband omfattande ungefär 125 000 man.
Om oviljan att tillföra stora resurser dessutom håller i sig, kommer dessa förband
endast till namnet att skilja sig från territorialförsvarets. Det andra alternativet –
kvalitet för pengarna som blir kvar efter
JAS – innebär ett brigadantal mellan 9
och 14! Det är också orimligt.
Det är tragiskt att debatten om armens
framtid fokuserats till existensen av enstaka landsortsförband. Även landsortstidningarnas ledarsidor borde ägna en tanke
åt behovet av en stor och slagkraftig arme,
med eller utan förband på just deras ort.
Armens behov av förnyelse är inget kännbart samhällsekonomiskt problem. Det
enda som behövs är politisk insikt i att
våra armetörband inte längre håller i den
mycket speciella form av internationell
konkurrens som krig utgör och vilja att
förändra detta faktum.
Alltför ofta har politiker skrivit ner hotet för att motivera besparingar.Ett exempel är att möjligheterna till kustinvasion
nu nedvärderas under hänvisning till NATO:s marina styrka i Östersjön. För en
alliansfri stat är det en tvivelaktig politik
att i förväg inteckna hjälp utifrån. Men
även om det vore riktigt att luftinvasion
efterträtt kustinvasion som farligaste hot
skulle det krävas förnyelse på bredden.
Också attackhelikoptrar och bataljoner
för ”jakt på luftlandsättningar” kostar
stora pengar.
Den tidsstudie- och kamrerarmentalitet som nu görs gällande kan skrapa ihop
några hundra miljoner per år men innebär
inte någon avgörande förändring i strukturen. En avgörande förändring med
ökad mekanisering och modernisering av
våra armetörband kan bara åstadkommas
med massiva resurstillskott och utan politisk-taktisk lokalpatriotism. Att tro något
annat är självbedrägeri. Att ge försvaret
uppgifter utan resurser som räcker till är
dessutom en farlig form av självbedrägeri.
HENRIK LANDERHOLM:
Armen behöver pengar
och nytänkande
Socialdemokraters tal om att
”garden måste upprätthållas” är
till för att dölja att de är på god
väg att halvera armen. De vill
spara pengar utan att förlora sin
trovärdighet helt. De tar också
sin tillflykt till det gamla knepet
att skriva ner hotet.
Den kamrerarmenta/ilet som
nu gör sig gällande kan skrapa
ihop några hundra miljoner per
år men innebär inte någon avgörande modernisering av
armeförbanden. Den kan bara
åstadkommas med massiva resurstillskott.
Detta är inget kännbart samhällsekonomiskt problem, det
enda som behövs är politisk insikt i att våra armeförband inte
längre håller i den mycket
speciella form av internationell
konkurrens som krig utgör.
~———————– —-
Ulf Kristersson är ordförande
och löjtnant Henrik Landerholm
2:e vice ordförande i Moderata
Ungdomsförbundet.
S
triden om armen verkar – åtminstone vad gäller grundorganisationen – vara inne i sitt slutskede.
Men, de förslag till förändringar i armestrukturen som presenterades av försvarskommitten den 15 juni och återkom i
regeringens proposition har uppmärksammats av fel skäl. Nyttan av 3-4 landskapsregementen och konsekvenserna av
den tänkta nedskärningen har lokalt blivit
sprängstoff, samtidigt som landets militära ledare applåderar i hopp om att mer
pengar skall bli över till utrustning.
Liknöjdheten och ointresset hos huvuddelen av politikerna (förutom de i vilkas valkretsar de nedläggningshotade förbanden ligger) är intressant. Vi vill ju alla
så väl och vi vill tro på fred och försoning.
Gorbatjov ”dansar och ler” under det att
nedrustningsinitiativen duggar tätt i det
säkerhetspolitiska tövädret. Som politisk
högsommar kan man väl beteckna de
politiska omvälvningarna i Polen, Ungern, DDR, Tjeckoslovakien, Bulgarien
och kanske också i Sovjetunionen. Vart
har den lede fienden som gäckat våra
undre vatten under det senaste decenniet
tagit vägen? Var finns hotet som målats på
väggen i svenska och utländska romaner,
dokumentärprogram och facktidskrifter?
Försvarskommittens arbete sker i
skuggan av stora förändringar i östblocket. Välviljan och optimismen kommer naturligtvis att prägla även fortsättningen. Det är för många svenskar alltid
lättare att se chanser än risker i den internationella politiken. Ledande socialdemokrater har visserligen havdat att
”garden måste upprätthållas”, men det
måste ses som en i första hand semantisk
bekännelse och i andra hand en maning
till dem som också offentligt vill hävda
nedrustningsideer. Ingvar Carlssons uttalande i regeringsdeklarationen vidimerar detta. Att socialdemokratin är på god
väg att halvera armen är uppenbarligen
inget som skall basuneras ut på gator och
torg.
Alldelses oavsett det världspolitiska
tövädret och de överinteckningar i detta
som svenska politiker redan gjort i tjugo
år, måste försvaret nu dimensioneras efter
omvärldens militära möjligheter. Sverige
står inte längre utanför stormakternas
strategiska intresse, utan befinner sig
tvärtom inom båda pakternas intressesfär
i händelse av en väpnad konflikt. Det militära hot som bara genom sin existens
motiverar upprustning är av en helt annan
dimension än för 20 år sedan. Detta faktum tycks den stora majoriteten av försvarskommitten helt glömt bort. Armens
problem har förvandlats till en fråga om
ekonomisk kris, och de botemedel mot
denna som framförts bygger på partiernas
gamla käpphästar snarare än på uteffekten i strid.
Folkpartiet har visserligen förståelse
för det akuta behovet av ny materiel, men
visar ingen vilja till de stora pengar som
behövs. Det har gått slentrian i folkpartiets argument om nedläggningar och
rationaliseringar. Dessa åtgärder verkar
vara självändamål, även om åtskilligt i
partiets reservation i försvarskommitten
klingar ljuvt. I verkligheten krävs mångmiljardtillskott snarare än rationaliseringar i en redan hårdbantad organisation. I
riksdagsbehandlingen har (fp) tagit sitt
förnuft till fånga, då inte ens marginella
tillskott tycks skymta vid Roine Carlssons
horisont.
Socialdemokraterna vill spara pengar
utan att förlora sin trovärdighet helt. Att
535
den nuvarande situationen är grundad i
1968 och 1972 års försvarsbeslut och
dessutom påhejad av socialdemokraterna
under 70-talet och början av 80-talet vill
man inte låtsas om. En av de politiska
poängernaiFK 88:s direktiv är att socialdemokraterna skyller på planeringssystemet, istället för att dra fram den verkliga
orsaken – nämligen bristen på politisk
vilja att ge försvaret resurser i paritet med
organisation och uppgifter. Roine Carlssons uttalande avseende ÖB:s krav i
FM 90 visar väl socialdemokraternas inställning. Nya pengar i någon större omfattning är utan djupare analys ”orimliga”.
För centern är försvaret främst en slags
trivsam folk- och bygdeangelägenhet vars
omfattning är viktigare än dess slagkraft.
Geografisk utspridning är viktigare än
materiell kvalitet, som man verkar ha
mycket liten förståelse för.
Moderaterna har faktiskt hamnat i då-
ligt sällskap genom den gemensamma
kommittereservationen med centern. De
flesta kommentarer till detta grundas i
och för sig på en förmodan om vad som
står i reservationen snarare än verklig genomläsning, men aktstycket innehåller en
del tvivelaktiga partier. Senare har ledande (m)-företrädare förvisso förtydligat
den moderata linjen och så att säga försökt lyfta fötterna ur centerns ensidigt
lokalpatriotiska klaver.
Reservationens påstående att materiell
kvalitet är lättare att ta igen än bristfällig
utbildning bör man ställa sig mycket frå-
gande inför. Tidscykeln för anskaffningutbildning-användbarhet-renoveringmodifiering-kassering kan vara i långt
över 50 år i armen. Jämfört med detta är
den personella kvaliteten avsevärt lättare
att ta igen. Det går heller inte att vänta
536
med beslut om brigadernas innehåll, eftersom deras antal och styrka är själva
kärnfrågan i en reformering av armen.
Först måste antalet brigader och deras
utrustning och utbildning fastställas, därefter kan man börja diskutera förbandsproduktionen. I analysen av denna får
man inte skygga för att produktion av
flera brigader möjligen kan ske på samma
ställe, men bör ske enhetsvis på olika platser. En sorts ”bantade” brigadmyndigheter borde kanske försvarskommitten fundera på?
Den besparing genom indragningen av
I 3, I 11, I 17 och P 6 som är föreslagen,
ger högt räknat 40-50 miljoner per indraget förband och år vilket kan jämföras
med det förväntade styckpriset på ny
stridsvagn (25-45 miljoner).
De totala besparingarna med försvarskommittens strukturförändringar är små
(totalt 380mkr/ år för armens grundorganisation) eftersom alla utom folkpartiet
varit beredda att betala för viktiga principer. Vad som behövs är beredskap att betala långt mer för materielförnyelse på
bredden. Sveriges omfattande territorium
klarar sig mycket knappt med brigadförband omfattande ungefär 125 000 man.
Om oviljan att tillföra stora resurser dessutom håller i sig, kommer dessa förband
endast till namnet att skilja sig från territorialförsvarets. Det andra alternativet –
kvalitet för pengarna som blir kvar efter
JAS – innebär ett brigadantal mellan 9
och 14! Det är också orimligt.
Det är tragiskt att debatten om armens
framtid fokuserats till existensen av enstaka landsortsförband. Även landsortstidningarnas ledarsidor borde ägna en tanke
åt behovet av en stor och slagkraftig arme,
med eller utan förband på just deras ort.
Armens behov av förnyelse är inget kännbart samhällsekonomiskt problem. Det
enda som behövs är politisk insikt i att
våra armetörband inte längre håller i den
mycket speciella form av internationell
konkurrens som krig utgör och vilja att
förändra detta faktum.
Alltför ofta har politiker skrivit ner hotet för att motivera besparingar.Ett exempel är att möjligheterna till kustinvasion
nu nedvärderas under hänvisning till NATO:s marina styrka i Östersjön. För en
alliansfri stat är det en tvivelaktig politik
att i förväg inteckna hjälp utifrån. Men
även om det vore riktigt att luftinvasion
efterträtt kustinvasion som farligaste hot
skulle det krävas förnyelse på bredden.
Också attackhelikoptrar och bataljoner
för ”jakt på luftlandsättningar” kostar
stora pengar.
Den tidsstudie- och kamrerarmentalitet som nu görs gällande kan skrapa ihop
några hundra miljoner per år men innebär
inte någon avgörande förändring i strukturen. En avgörande förändring med
ökad mekanisering och modernisering av
våra armetörband kan bara åstadkommas
med massiva resurstillskott och utan politisk-taktisk lokalpatriotism. Att tro något
annat är självbedrägeri. Att ge försvaret
uppgifter utan resurser som räcker till är
dessutom en farlig form av självbedrägeri.