Lars Åstrand; Reformera de kyrkliga valen
1989
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DEBATT
LARS ÅSTRAND:
Reformera de kyrkliga valen!
S
venska Kyrkan har under senare år
genomgått en ”demokratisering”
om vars innebörd och önskvärdhet
åsikterna är delade och mycket finns att
säga. En sak man nog kan säga är att
kyrkans traditionella dubbla ansvarslinje
(lekmannaansvar/ ämbetsansvar) inte varit föremål för tillräcklig reflektion och
därför inte fått ett tillräckligt tydligt uttryck i de nya strukturerna. En annan sak
är den tilltagande ”politisering” som bl a
ärkebiskopen vänt sig emot (t ex i SvD
89-10-08), vars innebörd är oklar men
som väl kan förmodas bestå åtminstone
däri att den svenska riksdagspartistrukturen inte helt utan problem låter sig överflyttas på kyrkans beslutande församlingar.
Faktum kvarstår dock att vi nu fått ett
kyrkomöte med tydligare kompetensområde (och mindre makt, säger somliga)
och stiftsfullmäktige med större ansvar
och bättre förutsättningar att agera (genom rätt till uttaxering). Med den ökade
tyngd som dessa instanser fått lyser i ögonen alltmer hur otillfredsställande den
metod är genom vilken dessa beslutsförsamlingar tillsätts. Kyrkan har fått sina
”landsting” och sin ”riksdag”, men hur
väljs de som skall sitta i dessa organ? Genom direkta, demokratiska val? Nej, genom en komplicerad räcka elektorsval,
där möjligheterna för kyrkans medlemmar att påverka vilka som skall sitta i
kyrkans högsta beslutande organ är närmast obefintliga, bl a av följande skäl:
(l) På församlings- och pastoratsnivå fö-
rekommer ofta samlingslistor, som
kan innefatta alla partier, alla borgerliga partier, alla borgerliga + opolitiska etc. På lokal nivå är detta ofta
fullt försvarbart. I en liten församling
finns kanske inte nog med lämpliga
kandidater för att upprätta flera listor.
Lokalt saknas ofta frågor som upplevs som partiskiljande. Men effekten
blir med nuvarande indirekta valsystem, att den som t ex röstat på en
borgerlig samlingslista inte har den
blekaste aning om huruvida han därigenom medverkat till att välja in en
statskyrkafanatisk centerpartist eller
en skilsmässoromantisk folkpartist i
kyrkomötet, än mindre vilka personer
som kommer att representera honom
där.
(2) På församlingsplanet är meningsskiljaktigheterna i kyrkliga frågor som
sagt i allmänhet små. Men på stiftsoch framför allt riksnivå vore det
självfallet felaktigt att påstå annat än
att det finns viktiga åsiktsskillnader av
kyrkapolitisk art. Dessa sammanhänger och överensstämmer delvis
med vår vanliga partistruktur, men
långt ifrån helt och hållet: det finns
inte så få centerpartister som förespråkar en fri kyrka, väldigt många
moderater vill bevara statskyrkan och
bland de s k ”opolitiska” återfinns i
stort sett lika många partiprogram
som kandidater. Om man menar allvar med att kyrkornedlemmarnas inställning skall komma till uttryck i
stiftsfullmäktige och kyrkomöte, måste de valorganisationer (byggda på de
traditionella partierna såväl som på
andra grupperingar) som ställer upp i
de kyrkliga valen företräda en konsistent kyrkopolitik. Minst av alla
lyckas de s k ”opolitiska” i dag med
detta.
(3) Det indirekta valsättet har som tyst
förutsättning att en medlem av t ex
Oscars församling i Stockholm (ca
30.000 innevånare) skall ha betydligt
mindre inflytande i sin kyrka än en
medlem av t ex Holms församling i
Uppland (ca 20 innevånare). Systemet ger nämligen en kraftig överrepresentation av elektorer från
landsbygdsförsamlingarna. Centerpartiets hegemoniska ställning i kyrkliga sammanhang beror dels på att
man driver en kyrkopolitik som uppskattas av många, men lika mycket på
den odemokratiska överrepresentationen för landsbygdsförsamlingarna.
(4) Det indirekta valsättet innebär också
att stiftsfullmäktige och kyrkomöte
fylls av (förhoppningsvis ovanligt
dugliga) lokala kyrkopolitiker. Det är
inte säkert att det bara är dessa som
kyrkans medlemmar helst skulle vilja
se på de högre beslutsnivåerna.
Med hänvisning till ovanstående är det
angeläget att få till stånd en reformering
av de kyrkliga valen. En sådan reform
kommer inte automatiskt till rätta med
problemen kring vad som egentligen kan
vara föremål för demokratiska beslut i en
kristen kyrka, eller vilken roll som bör tillkomma biskopar och prästerskap, men
den kunde kanske bidraga till att vitalisera de kyrkliga beslutsorganen, göra
dem mer representativa och öka intresset
för de kyrkliga valen.
571
I likhet med våra tredelade politiska
val (riksdag, landsting, kommun) bör de
kyrkliga valen ske direkt på församlings-,
(pastorats-), stifts- och riksnivå. På församlings- och pastoratsnivå kan samlingslistor tillämpas, där man så finner
lämpligt, utan att detta skadar partiets/
grupperingens representation på stiftsoch riksnivå, där de politiska partierna
och andra kyrkopolitiska grupperingar
självfallet bör representeras av separata
listor. På dessa listor bör även kyrkligt
engagerade utan lokala kyrkopolitiska
uppdrag vara representerade. På kyrkans
valdag väljer således varje kyrkornedlem
kyrkofullmäktige, stiftsfullmäktige och
kyrkomöte. Ingen behöver sväva i tvivelsmål om vilken kyrkopolitik man givit sitt
stöd.
För systemets genomförande krävs en
del nytänkande, inte minst inom partierna, där den kyrkopolitiska aktiviteten
måste organiseras stiftsvis i stället för
länsvis (något som redan i dag borde vara
en självklarhet), detta för att få väl
fungerande nornineringar för stifts- och
riksval. Med sammantaget blygsamma åtgärder torde man kunna åstadkomma ett
betydligt ökat intresse för kyrkovalen, en
höjd kompetensnivå i kyrkans beslutande
församlingar samt kyrkliga organ som
verkligen återspeglar kyrkornedlemmarnas kyrkopolitiska vilja.
LARS ÅSTRAND:
Reformera de kyrkliga valen!
S
venska Kyrkan har under senare år
genomgått en ”demokratisering”
om vars innebörd och önskvärdhet
åsikterna är delade och mycket finns att
säga. En sak man nog kan säga är att
kyrkans traditionella dubbla ansvarslinje
(lekmannaansvar/ ämbetsansvar) inte varit föremål för tillräcklig reflektion och
därför inte fått ett tillräckligt tydligt uttryck i de nya strukturerna. En annan sak
är den tilltagande ”politisering” som bl a
ärkebiskopen vänt sig emot (t ex i SvD
89-10-08), vars innebörd är oklar men
som väl kan förmodas bestå åtminstone
däri att den svenska riksdagspartistrukturen inte helt utan problem låter sig överflyttas på kyrkans beslutande församlingar.
Faktum kvarstår dock att vi nu fått ett
kyrkomöte med tydligare kompetensområde (och mindre makt, säger somliga)
och stiftsfullmäktige med större ansvar
och bättre förutsättningar att agera (genom rätt till uttaxering). Med den ökade
tyngd som dessa instanser fått lyser i ögonen alltmer hur otillfredsställande den
metod är genom vilken dessa beslutsförsamlingar tillsätts. Kyrkan har fått sina
”landsting” och sin ”riksdag”, men hur
väljs de som skall sitta i dessa organ? Genom direkta, demokratiska val? Nej, genom en komplicerad räcka elektorsval,
där möjligheterna för kyrkans medlemmar att påverka vilka som skall sitta i
kyrkans högsta beslutande organ är närmast obefintliga, bl a av följande skäl:
(l) På församlings- och pastoratsnivå fö-
rekommer ofta samlingslistor, som
kan innefatta alla partier, alla borgerliga partier, alla borgerliga + opolitiska etc. På lokal nivå är detta ofta
fullt försvarbart. I en liten församling
finns kanske inte nog med lämpliga
kandidater för att upprätta flera listor.
Lokalt saknas ofta frågor som upplevs som partiskiljande. Men effekten
blir med nuvarande indirekta valsystem, att den som t ex röstat på en
borgerlig samlingslista inte har den
blekaste aning om huruvida han därigenom medverkat till att välja in en
statskyrkafanatisk centerpartist eller
en skilsmässoromantisk folkpartist i
kyrkomötet, än mindre vilka personer
som kommer att representera honom
där.
(2) På församlingsplanet är meningsskiljaktigheterna i kyrkliga frågor som
sagt i allmänhet små. Men på stiftsoch framför allt riksnivå vore det
självfallet felaktigt att påstå annat än
att det finns viktiga åsiktsskillnader av
kyrkapolitisk art. Dessa sammanhänger och överensstämmer delvis
med vår vanliga partistruktur, men
långt ifrån helt och hållet: det finns
inte så få centerpartister som förespråkar en fri kyrka, väldigt många
moderater vill bevara statskyrkan och
bland de s k ”opolitiska” återfinns i
stort sett lika många partiprogram
som kandidater. Om man menar allvar med att kyrkornedlemmarnas inställning skall komma till uttryck i
stiftsfullmäktige och kyrkomöte, måste de valorganisationer (byggda på de
traditionella partierna såväl som på
andra grupperingar) som ställer upp i
de kyrkliga valen företräda en konsistent kyrkopolitik. Minst av alla
lyckas de s k ”opolitiska” i dag med
detta.
(3) Det indirekta valsättet har som tyst
förutsättning att en medlem av t ex
Oscars församling i Stockholm (ca
30.000 innevånare) skall ha betydligt
mindre inflytande i sin kyrka än en
medlem av t ex Holms församling i
Uppland (ca 20 innevånare). Systemet ger nämligen en kraftig överrepresentation av elektorer från
landsbygdsförsamlingarna. Centerpartiets hegemoniska ställning i kyrkliga sammanhang beror dels på att
man driver en kyrkopolitik som uppskattas av många, men lika mycket på
den odemokratiska överrepresentationen för landsbygdsförsamlingarna.
(4) Det indirekta valsättet innebär också
att stiftsfullmäktige och kyrkomöte
fylls av (förhoppningsvis ovanligt
dugliga) lokala kyrkopolitiker. Det är
inte säkert att det bara är dessa som
kyrkans medlemmar helst skulle vilja
se på de högre beslutsnivåerna.
Med hänvisning till ovanstående är det
angeläget att få till stånd en reformering
av de kyrkliga valen. En sådan reform
kommer inte automatiskt till rätta med
problemen kring vad som egentligen kan
vara föremål för demokratiska beslut i en
kristen kyrka, eller vilken roll som bör tillkomma biskopar och prästerskap, men
den kunde kanske bidraga till att vitalisera de kyrkliga beslutsorganen, göra
dem mer representativa och öka intresset
för de kyrkliga valen.
571
I likhet med våra tredelade politiska
val (riksdag, landsting, kommun) bör de
kyrkliga valen ske direkt på församlings-,
(pastorats-), stifts- och riksnivå. På församlings- och pastoratsnivå kan samlingslistor tillämpas, där man så finner
lämpligt, utan att detta skadar partiets/
grupperingens representation på stiftsoch riksnivå, där de politiska partierna
och andra kyrkopolitiska grupperingar
självfallet bör representeras av separata
listor. På dessa listor bör även kyrkligt
engagerade utan lokala kyrkopolitiska
uppdrag vara representerade. På kyrkans
valdag väljer således varje kyrkornedlem
kyrkofullmäktige, stiftsfullmäktige och
kyrkomöte. Ingen behöver sväva i tvivelsmål om vilken kyrkopolitik man givit sitt
stöd.
För systemets genomförande krävs en
del nytänkande, inte minst inom partierna, där den kyrkopolitiska aktiviteten
måste organiseras stiftsvis i stället för
länsvis (något som redan i dag borde vara
en självklarhet), detta för att få väl
fungerande nornineringar för stifts- och
riksval. Med sammantaget blygsamma åtgärder torde man kunna åstadkomma ett
betydligt ökat intresse för kyrkovalen, en
höjd kompetensnivå i kyrkans beslutande
församlingar samt kyrkliga organ som
verkligen återspeglar kyrkornedlemmarnas kyrkopolitiska vilja.