Thede Palm; Två vitböcker
1989
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
5. Allom allt utan extra kostnader
I denna EG-inspirerade version är valfriheten utbredd. Varierande skolformer får
fullt stöd från det allmänna. Valfriheten är
nästintill obegränsad. Problemen hopar
sig när enfrågepartier och särorganisationer, invandrarföreningar m fl kräver egna
skolor. Främsta fördel är att lokala resurser och lokal kunskap inriktas på lokala
behov, så att fler kan få arbete där de
redan bor. Skolan är en tjänst som kommunerna är skyldiga sina innevånare.
Fortbildning organiseras av lärare efter
behag men betalas centralt.
Eskil Block ger i boken anvisningar
som kan resultera i egna scenarier och
THEDE PALM:
Två vitböcker
I
en i höst utgiven liten bok har professor W M Carlgren analyserat två av de
s k vitböcker, som på sin tid utgivits
officiellt av utrikesdepartementet. De behandlar några politiska frågor, som helt
eller delvis föll inom departementets arbetsområde. Hans bok heter ”Korten på
bordet? Svenska vitböcker om krigsårens
utrikespolitik”. I en inledning får man förklaring på vad en vitbok och andra ”färgade böcker” är. Sedan behandlas två speciella frågor. Sist finner man en exkurs,
som belyser förhållandet mellan kung
GustafV och kung Håkon av Norge. Olika
575
handlingsprogram. Den som väljer att gö-
ra detta ensam eller i en studiegrupp får
rikligt med uppslag och har säkerligen bå-
de arbete och spänning i stora mått framför sig.
Helhetsintrycket störs dessvärre av
slarvig korrekturläsning och överhoppade tankeled. I vissa partier av framställningen travas fakta på varandra utan att
författaren redogör för de samband som
leder fram till hans slutsatser.
Kritiken hindrar inte att Eskil Block
har skrivit en intressant och värdefull inlaga för den som vill få impulser och
skaffa sig egna utgångspunkter i samhällsdebatten.
missförstånd gjorde detta spänt, vilket var
både onödigt och under kriget kanske
också skadligt.
Wilhelm Carlgren: Korten på bordet?
Svenska vitböcker om krigsårens utrikespolitik. Militärhistoriska förlaget 1989
Efterkrigsslutet 1945 blevganskasnartåtskilliga hemligstämplade ellerförr okända
papper tillgängliga. En del sådana visade
sig innehålla samtal mellan den tyske rnilitärattachen i Stockholm och chefen för
kommandoexpeditionen, generalmajor
576
Kellgren. Till den senares uppgifter hörde
just att tala med utländska attacheer och
svara på deras frågor. Det var lätt att påstå,
att han därvid gett tyskarna onödigt många
upplysningar eller att han fällt omdömen,
som varit mer rättframma än vad man
kallar diplomatiska. Överbefälhavaren general Jung, ingen vän till Kellgren, gick
både till statsministern och till utrikesministern för att få generalen avlägsnad från sin befattning. Men Per Albin
Hansson visade sig vara fäst vid Kellgren,
som för sin del kunde säga att han handlat
på uppdrag, som han t o m en gång bett att
få slippa. Dessutom kunde han ju inte ställas till ansvar för vad de utlänningar, som
han i tjänsten haft att göra med, fann för
gott att skriva till sina resp regeringar. slutresultatet blev alltså ett bakslag för Jung.
Denne hade större framgång när det
gällde generalmajor Rosenblad i Boden.
Någon hade fått reda på att han köpt aktier
idet bolag som gav ut den nationalsocialistiska tidningen Dagsposten. När detta blev
känt, beskylldes Rosenblad för att vara
nazist och därmed opålitlig, något som
regeringen inte accepterade men som Jung
i viss utsträckning, dock inte ifråga om på-
litligheten, fann vara komprometterande
för en hög chef i en militär befattning. Slutet blev att Rosenblad fann sigvara tvingad
att begära avsked.
Carlgren döljer inte på något sätt att
det fanns personliga motsättningar, som
minst sagt påverkade både bedömningar
och handlande i fall som dessa. Detta gäller också den andra vitbok, som han gått
igenom och som handlade om transiteringsfrågor, alltså svenska medgivanden
att tyska trupper fick passera genom Sverige på svenska järnvägar. Sedan Norge
blivit ett besatt land i april 1940 och allt
motstånd givits upp några månader senare, fick tyskarna skicka avlösningar av
trupper till och från Norge – i princip
skulle transporterna i båda riktningarna
motsvara varandra i storlek. Därtill kom
transporten från Norge till Finland av en
tysk division, sedan kriget mot Sovjetunionen börjat 1941. Att dessa medgivanden från svensk sida ledde till norska protester är självklart. Det norska misstroendet mot Sverige satt sedan i långt efter
krigsslutet. Hur pass rättvist detta var kan
man diskutera, men att det var lättare att
glömma svenskt humanitärt bistånd än
vad som otvivelaktigt var militär hjälp till
tyskarna måste man förstå.
Den som lagt ut uppdraget att få en
redogörelse om transiteringen skriven var
Christian Gi.inther, krigstidens utrikesminister, medan den som personligen såg
till att vitboken blev publicerad och kanske något vinklad var hans efterträdare
Östen Unden. Den förre fick sig tillsänt
ett korrektur ”för kännedom”, vilket innebar att han inte fick tillfälle att yttra sig om
det skrivna. Att personliga motsättningar
kunde spåras i det sätt varpå Gi.inther behandlades var uppenbart.
Det är en innehållsrik bok som Carlgren lagt fram. Det ioch för sig intressanta
källmaterialet är skickligt utnyttjat och de
slutsatser, som författaren dragit, är troligen alldeles riktiga.
I denna EG-inspirerade version är valfriheten utbredd. Varierande skolformer får
fullt stöd från det allmänna. Valfriheten är
nästintill obegränsad. Problemen hopar
sig när enfrågepartier och särorganisationer, invandrarföreningar m fl kräver egna
skolor. Främsta fördel är att lokala resurser och lokal kunskap inriktas på lokala
behov, så att fler kan få arbete där de
redan bor. Skolan är en tjänst som kommunerna är skyldiga sina innevånare.
Fortbildning organiseras av lärare efter
behag men betalas centralt.
Eskil Block ger i boken anvisningar
som kan resultera i egna scenarier och
THEDE PALM:
Två vitböcker
I
en i höst utgiven liten bok har professor W M Carlgren analyserat två av de
s k vitböcker, som på sin tid utgivits
officiellt av utrikesdepartementet. De behandlar några politiska frågor, som helt
eller delvis föll inom departementets arbetsområde. Hans bok heter ”Korten på
bordet? Svenska vitböcker om krigsårens
utrikespolitik”. I en inledning får man förklaring på vad en vitbok och andra ”färgade böcker” är. Sedan behandlas två speciella frågor. Sist finner man en exkurs,
som belyser förhållandet mellan kung
GustafV och kung Håkon av Norge. Olika
575
handlingsprogram. Den som väljer att gö-
ra detta ensam eller i en studiegrupp får
rikligt med uppslag och har säkerligen bå-
de arbete och spänning i stora mått framför sig.
Helhetsintrycket störs dessvärre av
slarvig korrekturläsning och överhoppade tankeled. I vissa partier av framställningen travas fakta på varandra utan att
författaren redogör för de samband som
leder fram till hans slutsatser.
Kritiken hindrar inte att Eskil Block
har skrivit en intressant och värdefull inlaga för den som vill få impulser och
skaffa sig egna utgångspunkter i samhällsdebatten.
missförstånd gjorde detta spänt, vilket var
både onödigt och under kriget kanske
också skadligt.
Wilhelm Carlgren: Korten på bordet?
Svenska vitböcker om krigsårens utrikespolitik. Militärhistoriska förlaget 1989
Efterkrigsslutet 1945 blevganskasnartåtskilliga hemligstämplade ellerförr okända
papper tillgängliga. En del sådana visade
sig innehålla samtal mellan den tyske rnilitärattachen i Stockholm och chefen för
kommandoexpeditionen, generalmajor
576
Kellgren. Till den senares uppgifter hörde
just att tala med utländska attacheer och
svara på deras frågor. Det var lätt att påstå,
att han därvid gett tyskarna onödigt många
upplysningar eller att han fällt omdömen,
som varit mer rättframma än vad man
kallar diplomatiska. Överbefälhavaren general Jung, ingen vän till Kellgren, gick
både till statsministern och till utrikesministern för att få generalen avlägsnad från sin befattning. Men Per Albin
Hansson visade sig vara fäst vid Kellgren,
som för sin del kunde säga att han handlat
på uppdrag, som han t o m en gång bett att
få slippa. Dessutom kunde han ju inte ställas till ansvar för vad de utlänningar, som
han i tjänsten haft att göra med, fann för
gott att skriva till sina resp regeringar. slutresultatet blev alltså ett bakslag för Jung.
Denne hade större framgång när det
gällde generalmajor Rosenblad i Boden.
Någon hade fått reda på att han köpt aktier
idet bolag som gav ut den nationalsocialistiska tidningen Dagsposten. När detta blev
känt, beskylldes Rosenblad för att vara
nazist och därmed opålitlig, något som
regeringen inte accepterade men som Jung
i viss utsträckning, dock inte ifråga om på-
litligheten, fann vara komprometterande
för en hög chef i en militär befattning. Slutet blev att Rosenblad fann sigvara tvingad
att begära avsked.
Carlgren döljer inte på något sätt att
det fanns personliga motsättningar, som
minst sagt påverkade både bedömningar
och handlande i fall som dessa. Detta gäller också den andra vitbok, som han gått
igenom och som handlade om transiteringsfrågor, alltså svenska medgivanden
att tyska trupper fick passera genom Sverige på svenska järnvägar. Sedan Norge
blivit ett besatt land i april 1940 och allt
motstånd givits upp några månader senare, fick tyskarna skicka avlösningar av
trupper till och från Norge – i princip
skulle transporterna i båda riktningarna
motsvara varandra i storlek. Därtill kom
transporten från Norge till Finland av en
tysk division, sedan kriget mot Sovjetunionen börjat 1941. Att dessa medgivanden från svensk sida ledde till norska protester är självklart. Det norska misstroendet mot Sverige satt sedan i långt efter
krigsslutet. Hur pass rättvist detta var kan
man diskutera, men att det var lättare att
glömma svenskt humanitärt bistånd än
vad som otvivelaktigt var militär hjälp till
tyskarna måste man förstå.
Den som lagt ut uppdraget att få en
redogörelse om transiteringen skriven var
Christian Gi.inther, krigstidens utrikesminister, medan den som personligen såg
till att vitboken blev publicerad och kanske något vinklad var hans efterträdare
Östen Unden. Den förre fick sig tillsänt
ett korrektur ”för kännedom”, vilket innebar att han inte fick tillfälle att yttra sig om
det skrivna. Att personliga motsättningar
kunde spåras i det sätt varpå Gi.inther behandlades var uppenbart.
Det är en innehållsrik bok som Carlgren lagt fram. Det ioch för sig intressanta
källmaterialet är skickligt utnyttjat och de
slutsatser, som författaren dragit, är troligen alldeles riktiga.