Carl-Johan Ljungberg; Hur Europas mångfald stäcktes
1989
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
579
CARL JOHAN UUNGBERG:
Hur Europas mångfald stäcktes
I
ntet tänkande sker i ett tomrum. Händelser och kriser ger nya impulser att
tolka verkligheten varvid ideerna om
den utvecklas i ny riktning. Mer sällan får
oss däremot det ”rena”, spekulativa
tänkandet att uppfatta människa och samhälle på ett i grunden nytt sätt.
John Weiss: Conservatism in Europe
1770-1945. Thames & Hudson, London
1977
Skulle exempelvis hela det fängslande
moderna försvaret för mångfaldens samhälle kunnat uppstå, kan man fråga, om
inte detta samhälle först angripits genom
nationalstatens tillväxt och genom upplysningens ide om en enhetlig människa?
Frågan hänger i luften då man läser den
engelske historikern John Weiss bok Conservatism in Europe 1770-1945, en bok
som fast vare sig ny eller invändningsfri
dock lockar till intressanta reflektioner.
T många framställningar hävdas modern konservatism ha uppstått ur reaktionen mot 1789 års franska revolution.
Weiss delar inte denna åsikt. Visst förhöjdes intensiteten i denna lära av vad som
skedde i Frankrike. 1789 tycktes ha en så
ödesdiger, också existentiell, innebörd.
Men som Weiss betonar hade väsentliga
steg i den intellektuella och politiska
omorientering som väckte de konservativas oro utan tvivel tagits långt tidigare.
Senmedeltiden hade t ex bevittnat intellektuella uppror mot kyrkans lära, i sak
lika radikala som dem i modern tid. Praktiskt kom med absolutismen alltifrån
1600-talets slut också en ny typ av byrå-
kratisk styrning att införas, stödd av nya
uppfinningar som statistik. Tjänstemän
lojala mot den centrala myndigheten började ersätta resterna av den medeltida
ordningen med dess stora mått av självstyre. Den jordägande adeln kom flerstädes på kant med maktmedvetna furstar, fronderade i någon mån men knöts i
flera länder allt fastare till statsapparaten.
Preussens Kriegskommissariat, Österrikes Hofkriegsrat och Kommerzdirektorium samt Rysslands Högsta råd och
Preobrazjenskij Prikaz (ett slags politiskt
polisväsende) är alla exempel på statorgan som avsågs ge upplysta, allkunniga
furstar den överblick som behövdes för
att styra nationernas liv. I Frankrike och
annorstädes skapades med merkantilismen också vad som egentligen var ett
ekonomiskt komplement till den starka
furstemakten.
Konservativa tänkare som Montesquieu, Justus Möser och Otto von
Giercke måste klart räknas till den allmänna intellektuella reaktionen just på
dessa skeenden. (Mest känd är förstås
Momesquieu med sin klimatlära.) Det är
ingen tillfällighet att Montesquieu tillhörde den franska adel som dragit det kortaste strået i kampen med monarkin, eller att
Möser var minister i den av urgamla korporationer präglade lilla tyska staden
Osnabriick. Inte oväntat riktade de sin
tankes udd mot själva iden att människan
överallt är en och densamma, och bör styras uniformt. De såg livets signum i variation, och betraktade de lokala sedvänjornas inbördes olikhet som ett värde att
skydda. Franska revolutionen och Napoleon-krigen skulle än klarare visa, vilka
farliga krafter absolutismens vurm för enhetlighet kunde sätta i rörelse.
I senare idestrider har konservativa
inte alltid förmått hålla fast vid denna tro
på de små enheternas och den kulturella
580
mångfaldens stora roll. I stället har man
ofta ensidigt slagit vakt om nationalstaten
och dess grenar – tron, altaret, svärdet –
alltså om just den statsenhet som inverkat
så förödande på den sociala mångfalden.
Först i dag återkommer med centralstatens nya kris många konservativa – stödda av modern ekonomisk teori – till ideer
liknande dem som Montesquieu, Möser
och Burke en gång lanserade. Verkligheten ger på nytt upphov till oförutsedda
idekonstellationer. Säkert skulle en förening av vad den nya ekonomin lär om hushållens och smågruppernas ekonomiska
val och de tidigare konservativas betoning
av smågruppernas kulturella roll kunna
bli både fördjupande och fruktbar.
Ge Svensk Tidskrift som julklapp!
Presentkort rekvireras genom att
prenumerationsavgiften 1990, kr 220:-
(pensionärer kr 195:-), insättes på
Svensk Tidskrifts postgirokonto nummer 7 27 44-6
Ange på girokupongen namn och adress både på er själv
och mottagaren
CARL JOHAN UUNGBERG:
Hur Europas mångfald stäcktes
I
ntet tänkande sker i ett tomrum. Händelser och kriser ger nya impulser att
tolka verkligheten varvid ideerna om
den utvecklas i ny riktning. Mer sällan får
oss däremot det ”rena”, spekulativa
tänkandet att uppfatta människa och samhälle på ett i grunden nytt sätt.
John Weiss: Conservatism in Europe
1770-1945. Thames & Hudson, London
1977
Skulle exempelvis hela det fängslande
moderna försvaret för mångfaldens samhälle kunnat uppstå, kan man fråga, om
inte detta samhälle först angripits genom
nationalstatens tillväxt och genom upplysningens ide om en enhetlig människa?
Frågan hänger i luften då man läser den
engelske historikern John Weiss bok Conservatism in Europe 1770-1945, en bok
som fast vare sig ny eller invändningsfri
dock lockar till intressanta reflektioner.
T många framställningar hävdas modern konservatism ha uppstått ur reaktionen mot 1789 års franska revolution.
Weiss delar inte denna åsikt. Visst förhöjdes intensiteten i denna lära av vad som
skedde i Frankrike. 1789 tycktes ha en så
ödesdiger, också existentiell, innebörd.
Men som Weiss betonar hade väsentliga
steg i den intellektuella och politiska
omorientering som väckte de konservativas oro utan tvivel tagits långt tidigare.
Senmedeltiden hade t ex bevittnat intellektuella uppror mot kyrkans lära, i sak
lika radikala som dem i modern tid. Praktiskt kom med absolutismen alltifrån
1600-talets slut också en ny typ av byrå-
kratisk styrning att införas, stödd av nya
uppfinningar som statistik. Tjänstemän
lojala mot den centrala myndigheten började ersätta resterna av den medeltida
ordningen med dess stora mått av självstyre. Den jordägande adeln kom flerstädes på kant med maktmedvetna furstar, fronderade i någon mån men knöts i
flera länder allt fastare till statsapparaten.
Preussens Kriegskommissariat, Österrikes Hofkriegsrat och Kommerzdirektorium samt Rysslands Högsta råd och
Preobrazjenskij Prikaz (ett slags politiskt
polisväsende) är alla exempel på statorgan som avsågs ge upplysta, allkunniga
furstar den överblick som behövdes för
att styra nationernas liv. I Frankrike och
annorstädes skapades med merkantilismen också vad som egentligen var ett
ekonomiskt komplement till den starka
furstemakten.
Konservativa tänkare som Montesquieu, Justus Möser och Otto von
Giercke måste klart räknas till den allmänna intellektuella reaktionen just på
dessa skeenden. (Mest känd är förstås
Momesquieu med sin klimatlära.) Det är
ingen tillfällighet att Montesquieu tillhörde den franska adel som dragit det kortaste strået i kampen med monarkin, eller att
Möser var minister i den av urgamla korporationer präglade lilla tyska staden
Osnabriick. Inte oväntat riktade de sin
tankes udd mot själva iden att människan
överallt är en och densamma, och bör styras uniformt. De såg livets signum i variation, och betraktade de lokala sedvänjornas inbördes olikhet som ett värde att
skydda. Franska revolutionen och Napoleon-krigen skulle än klarare visa, vilka
farliga krafter absolutismens vurm för enhetlighet kunde sätta i rörelse.
I senare idestrider har konservativa
inte alltid förmått hålla fast vid denna tro
på de små enheternas och den kulturella
580
mångfaldens stora roll. I stället har man
ofta ensidigt slagit vakt om nationalstaten
och dess grenar – tron, altaret, svärdet –
alltså om just den statsenhet som inverkat
så förödande på den sociala mångfalden.
Först i dag återkommer med centralstatens nya kris många konservativa – stödda av modern ekonomisk teori – till ideer
liknande dem som Montesquieu, Möser
och Burke en gång lanserade. Verkligheten ger på nytt upphov till oförutsedda
idekonstellationer. Säkert skulle en förening av vad den nya ekonomin lär om hushållens och smågruppernas ekonomiska
val och de tidigare konservativas betoning
av smågruppernas kulturella roll kunna
bli både fördjupande och fruktbar.
Ge Svensk Tidskrift som julklapp!
Presentkort rekvireras genom att
prenumerationsavgiften 1990, kr 220:-
(pensionärer kr 195:-), insättes på
Svensk Tidskrifts postgirokonto nummer 7 27 44-6
Ange på girokupongen namn och adress både på er själv
och mottagaren