Ann-Sofie Nilsson; Stormaktsroll för småstatsparti

ANN-SOFIE NILSSON:
Stormaktsroll för
o •
smastatspart1
Det svenska socialdemokratiska
partiet har etablerat sig som en
gigant inom Socialistinternationalen Willy Brandt och Olof Palme förde ut Sl ur den politiska
koma som den befann sig i under lO-talets mitt.
Det politiska inflytandet ligger
fortfarande i högsta grad i europeiska händer. Tredje Världen,
till vilken det svenska intresset
koncentrerats, ger SAP en utmärkt chans att bekräfta sin politiska radikalism. Mer radikala
element inom partiet har därmed tilldelats den perfekta arenan för sin ideologiska överskottsenergi.
Ann-Sofie Nilsson är fil dr i
statsvetenskap och sedan 1986
verksam som forskare vid Department of Government,
Georgetown University.
A
tt Sverige är ett ur globalt perspektiv både litet och tämligen
obetydligt land, tillika geografiskt perifert, märks föga av i dess socialdemokratiska partis internationella ambitioner. Av dessa, och av de målsättningar
och politiska aspirationer som återfinns i
det socialdemokratiska programmet, vore man snarare benägen att dra slutsatsen
att det land som SAP representerar återfinns i kategorin stormakter. Särskilt
iögonfallande är detta förhållande i den
internationella sammanslutning av socialistpartier, Socialistinternationalen, i vilken SAP inte bara ingår som ett bland
många partier utan har etablerat sig som
en politisk gigant.
SAP är ett parti med ett internationellt
rykte och åtminstone bland de sina –
politiskt anseende och inflytande som
knappast motsvarar den position som hade kunnat förväntas av ett småstatsparti.
Denna ställning kan tillskrivas flera, samverkande faktorer. Viktig i det sammanhanget är den historiska bakgrunden.
Som ett av de internationellt sett första
socialistpartierna att nå betydande politiska framgångar har de svenska socialdemokraterna haft god tid på sig att konsolidera sin position på det inrikespolitiska planet. Det internationella perspektiv
som den socialistiska ideologin utgår från
har därmed kunnat föras in i ett praktiskt
mer omfattande skede, och det med en
hängivenhet som andra, inrikespolitiskt
mindre väl etablerade, partier måhända
inte kan unna sig. Den långa svenska historien i arbetarrörelsen har också bringat
partiet en ansenlig dos av respekt från
socialistiska broderpartier, inte minst som
en avsevärd portion av denna historia har
tillbringats i regeringsställning.
Det svenska socialdemokratiska partiet har även andra fördelar att glädjas åt i
sin internationella gärning än blott en imponerande historisk meritförteckning.
Liksom den andra socialdemokratiska
jätten, tyska SPD, har SAP insett värdet
av god organisation, en aspekt som dessutom bidrog till dessa partiers inrikespolitiska framgångar. Internationellt har
detta organisatoriska sinnelag visat sig vara en god tillgång. Tillsammans förde till
exempel SPD och SAP, och deras internationellt orienterade ledargestalter Willy
Brandt och Olof Palme, med beslutsarnhet Socialistinternationalen ut ur den politiska koma som den befann sig i under
70-talets mitt och fram till den livaktiva
organisation som den är idag.
Denna dramatiska metamorfos, som
inte blott väckte Socialistinternationalen
ur den djupa Törnrosasömnen utan även
innebar en markant radikalisering av dess
politiska budskap, var möjlig tack vare de
politiska och organisatoriska talanger
som fanns tillgängliga framför allt hos
SPD och SAP. Ytterligare en fördelaktig
egenskap i dessa och liknande samrnanhang har varit de omfattande ekonorruska
resurser som dessa partier förfogar över,
och som har varit värdefulla för det praktiska genomförandet av de internationella
aspirationerna inom och utom Socialistinternationalen. Den ekonomiska och organisatoriska assistans som kom det
spanska (PSOE) och det portugisiska
(PS) socialistpartiet till godo i för dessa
partier kritiska politiska skeden har
exempelvis inte gått obemärkt förbi i den
internationella gemenskapen. Med sådana insatser har SAP effektivt befäst sin
ställning som en socialistisk ”stormakt”, i
stånd att bistå ideologiska fränder när så
anses behövligt.
63
”Europeiskt ghetto”
I Socialistinternationalen är denna svenska position särskilt solid. Detta kan
också utan vidare sägas vara fallet med
den allmänna europeiska situationen.
Trots sitt vid detta laget imponerande
medlemskap (med 47 medlemspartier
förutom 23 konsultativa partier och 3
”fraternal” respektive 9 ”associated” organisationer), vilket är resultatet av ett
synnerligen medvetet försök att bredda
Internationalens medlemsmässiga och
geografiska spännvidd, befinner sig det
avgörande politiska inflytandet i Socialistinternationalen fortfarande i högsta
grad i europeiska händer. Willy Brandts
omfattande nyorientering av Internationalen må, bland mycket annat, ha lett till
den avsedda ”internationaliseringen av
Internationalen” så till vida att antalet
medlemsländer från framför allt Tredje
Världen väsentligen ökat. I det avseendet
har Socialistinternationalen förvisso brutit sig ur det tidigare ”europeiska ghettot”.
Men någon demokratisk spridning av
också inflytandet inom Internationalen
har knappast ägt rum i samband med det
vidgade medlemskapet. Trots att t ex den
till synes oändliga raden av vicepresidenter numera inkluderar sådana Tredje
Världen-namn som Ungo, Diouf och
Manley, och trots att chilenaren Luis Ayala nu är Assistant General Secretary, är
det hos den ”lilla Internationalen”, d v s
den handfull av stora och inflytelserika
europeiska socialistpartier till vilka räknas SAP, som den politiska makten återfinns. Socialistinternationalens många
kommitteer och studiegrupper uppvisar
samrna mönster av konstant europeisk
dominans, möjligen kompletterad med
ett eller annat namn från Tredje Världen
64
(då huvudsakligen från Latin – och Centralamerika, en världsdel av stor numerisk signifikans i Internationalen), eller
från andra länder utanför den europeiska
kontinenten. Den majoritetsställning
inom Socialistinternationalen som de
utomeuropeiska socialistpartierna har
uppnått på 80-talet återspeglas således
inte i termer av faktiskt politiskt inflytande. Det europeiska intresset för Tredje
Världen har visat sig vara huvudsakligen
som en arena för politiska initiativ; knappast som en jämbördig politisk partner.
— ~ – –~~
Denna europeiska dominans har, som
vi sett, sitt ursprung i en historisk, ekonomisk och organisatorisk situation inom
vilken vissa partier besitter mer fördelaktiga positioner än andra för att kunna etablera sig på ledarplatser också vad det
gäller de kollektiva strävandena. Socialistinternationalens nya ansikte, som en
politiskt synnerligen aktiv, ideologiskt
radikaliserad och medlemsmässigt mer
vidsträckt organisation, är, som nämnts,
resultatet av de förenade och högst målmedvetna krafterna inom tre sådana europeiska partier. Dessa krafter var Willy
Brandt, som alltsedan 1976 är Internationalens oomstridde president, i sällskap
med Olof Palme och i en något mindre
påtaglig närvaro (med undantag för Mellanösternfrågor) av Bruno Kreisky. Framför allt de partier som företräds av de bå-
da tidigare har effektivt befäst sin ställning som centrala för det politiska arbetet
inom Socialistinternationalen.
Tysk-svensk dominans
Som det större av partierna, och som
innehavare av den viktiga presidentposten, är SPD också det som är mest tongivande i Socialistinternationalen. Men
SPD:s dominans inom organisationen har
inte, liksom inte heller den som utövas av
SAP, alltid setts med de mest förstående
ögon från medlemspartier av mindre betydelse. Inte sällan har Brandts utövande
av presidentskapet gett intrycket av att
Socialistinternationalen uppfattas som en
gren av SPD. Några avsikter att minska
den tyska kontrollen av Internationalen
föreligger knappast från SPD:s sida; tvärtom. Inte heller SAP, vars egna inflytande
knappast kan betraktas som ringa, har
Inte sällan har Brandts utövande av
presidentskapet gett intrycket av att
Socialistinternationalen uppfattas
som en gren av SPD.
förblivit opåverkat av den tyska inställningen till förhållandet mellan Internationalen
och SPD. Mest besvärande blev sitsen för
Bernt Carlsson, förre generalsekreteraren i
Socialistinternationalen, som nyligen omkom. Han avgick (alt. tvingades avgå) 1983
som en följd av sin motvilja mot att betraktas som en hantlangare åt de tyska socialdemokraterna. Carlsson och Brandt visade sig
ha helt olika visioner för Socialistinternationalen. SPD föredrar ett svagt sekretariat
men en desto starkare president – och att
den månatliga publikationen, Socialist Affairs, begränsar sig till att presentera Socialistinternationalens officiella perspektiv på
politiska frågor. Det tämligen självständiga
debattorgan som tidskriften utvecklades till
med Carlssons goda minne var alls inte vad
SPD hade i tankarna. Det är också SPD:s
uppfattning att Internationalens högkvarter, nu beläget i London och med mycket
ringa betydelse, istället borde befinna sig i
Bonn (och då i en mer kraftfull skepnad
än vad som nu är fallet). Med finländaren
Pentti Vänanen som ny generalsekreterare har vad som från tyskt håll menas vara
den eftersträvansvärda balansen mellan
president och sekretariat återupprättats,
samtidigt som Nordeuropas särskilda status iorganisationen än en gång bekräftats.
I den allmänna europeiska dominansen är den svensk-tyska kontrollen således speciellt påtaglig. Bland övriga europeiska partier, av vilka franska PS och
spanska PSOE är några av de mest framträdande, saknas emellertid ett till synes
naturligt namn. Brittiska Labour Party
ingår bland medlemsländerna i Socialistinternationalen, men återfinns på en tämligen obetydlig plats. Medan småstaten
Sveriges representant är en stormakt i Socialistinternationalen, är stormakten England en relativ småaktör. Det senare förhållandet kan relateras till den tyska närvaron.
Socialistinternationalens återuppståndelse efter andra världskriget var resultatet av ett engelskt initiativ. Men Labour
kände tveksamhet mot att inkludera
också representanten för den besegrade
tyska makten i den nya organisationen,
och denna avvisande hållning skulle visa
sig vara början på en lång och bitter rivalitet mellan de två stormaktspartierna. SPD
avgick med segern i denna maktkamp och
etablerade sig raskt som det ledande partiet i Internationalen medan det besegradeLabour retirerade till en betydligt mera
marginell position. Att Socialistinternationalens högkvarter är beläget i Londonär en påminnelse om den engelska insatsen för att åter blåsa liv i organisationen efter kriget, men dess begränsade be- 65
tydelse är en tydlig fingervisning om det
engelska partiets faktiska ställning i Internationalen. Bidragande till den engelska
ställningen i Internationalen har även varit Labours avvaktande attityd gentemot
det huvudsakligen kontinentala arrangemang som Socialistinternationalen utgör
och som engelsmännen av naturliga skäl
känner sig något främmande inför.
Medan den engelska närvaron är mer
begränsad än vad som hade kunnat väntas har andra europeiska partier avancerat fram till ledande positioner inom
Socialistinternationalen under det senaste årtiondet. Istället för en jämnare fördelning av inflytandet mellan partier från olika kontinenter, mellan Nord och Syd i
globala termer, har det skett en spridning
av politiskt inflytande inom Europa. Enbart genom införlivandet av främst spanska PSOE och portugisiska PS i”lilla Internationalen” kan Syd sägas ha inkluderats i
de betydelsefullas led i Socialistinternationalen. Dessa båda partier, vars egna
existens och inrikespolitiska ställning i
mycket är ett resultat av den tidigare
nämnda assistansen från de nordeuropeiska broderpartierna, är nu väl integrerade i det europeiska maktblocket i Socialistinternationalen. Inte minst kan detta
konstateras om det spanska partiet, vars
ledare och premiärminister Felipe Gonzalez har kommit att betraktas som
Brandts trolige efterträdare den dag den
senare väljer att stiga ner från presidentskapet.
Den europeiska dominansen, och inte
minst den som utövas av SAP och SPD,
återfinns på samtliga plan i den sodalistiska gemenskapen. Ett effektivt instrument för att etablera och upprätthålla
kontroll är oftast ekonomiska bidrag.
66
Även i det avseendet är dessa partier ledande inom Socialistinternationalen, med
SPD som främste finansiär med bidrag
1983 på 66 000 engelska pund (till en total budget på 440 000 pund, av vilka
medlemsbidrag utgjorde 373 000 pund).
Strax därefter kommer det svenska socialdemokratiska partiet, som samrna år
betalade 40 000 engelska pund till Socialistinternationalen, medan ett annat små-
statsparti, österrikiska SPö, kom på tredje
plats med 39 000 pund. Dessa siffror
överensstämmer (trots sin relativa blygsamhet) således väl med den politiska vikt
som dessa partier har, och inte minst hade
vid den av Brandt-Palme-Kreisky ledda
omorganisationen 1976. Somjämförelsepunkt kan nämnas att ett annan stort europeiskt parti, franska PS, betalade den i
detta sammanhanget tämligen modesta
summan av 13 200 pund, medan engelska Labour bidrog med 17 500 och det
spanska socialistpartiet med 12 000
pund. För partier av ringa politisk betydelse, som libanesiska PSP, eller för att
välja ett än mer talande exempel, FVP
från Övre Volta, kan noteras synnerligen
anspråkslösa finansiella bidrag, a20 pund
var.
Utlopp för radikalism
Det svenska partiets internationella engagemang kan förefalla mindre självklart,
givet landets perifera position politiskt så-
väl som geografiskt (av vilka förmodligen
enbart det senare förhållandet skulle godtagas av socialdemokraterna själva), än
det som utövas av stormaktspartier som
t ex de i Västtyskland och Frankrike. Att
partiet från det forna spanska imperiet
hyser visst intresse för utvecklingen i Latinamerika har också sin historiska förklaring. Men att också svenska socialdemokrater finner det naturligt att
sträcka sitt politiska engagemang till platser i alla avseenden så fjärran det egna
samhället som tänkas kan är givetvis ett
resultat av den socialistiska ideologins internationella perspektiv. Det finns emellertid även andra incitament än blott det
praktiska verkställandet av internationell
solidaritet bakom det intensiva svenska
intresset för internationella spörsmål.
Få partier lär ha ett så gott självförtroende att det inte blir än bättre av
att partiet agerar stormakt även om
rollen bara accepteras i den egna
ideologiska gemenskapen.
Inte minst har Tredje Världen, som är
föremål för den överväldigande delen av
det svenska intresset, gett socialdemokratin en utmärkt chans att bekräfta sin politiska radikalism efter det att årtionden av
svensk välfärdspolitik av nödvändighet
har lett till, och krävt, en relativt moderat
domestik framtoning. Framför allt har
detta varit fallet i och med välfärdstatens
stagnation, d v s när marginalerna för
ideologiska experiment på hemmaplan
väsentligen krympt. De progressiva socialistiska ideer som inte ansetts kunna ges
tillräckligt utrymme på det inrikespolitiska planet bereds desto fler möjligheter i
en internationell omgivning präglad av låg
politisk och ekonomisk utveckling. Mer
radikala element inom socialdemokratin
har därmed kunnat politiskt tillfredsställas, och har tilldelats den perfekta arenan
(dessutom behagligt avlägsen den svenska
scenen) för sin ideologiska överskottsenergi. Liksom andra etablerade europeiska partier har det svenska på detta vis
kunnat upprätthålla sin trovärdighet som
ett vänsterparti, trots de stundtals ideologiskt mindre övertygande inrikespolitiska
resultaten. De goda förutsättningar som
funnits i partiet (och som vi tidigare diskuterat) för en sådan internationell politik har givetvis enbart underlättat dess genomförande.
Tredje Världen är en fördelaktig målgrupp för sådana aktiviteter, inte minst eftersom den medför få risker att inblandningen ska återgäldas. Det mestadels outvecklade stadium som de länder ivilka socialistiska insatser ansetts nödvändiga befinner sig på är solida garantier för att politiken ska bevara sin ensidiga karaktär.
Det behöver knappast påpekas att det
även är den bästa av grunder för att den
europeiska assistansen ska medföra önskvärda resultat. De effekter som de bl a
svenska åtgärderna förväntas bringa på
den politiska och ekonomiska utvecklingen i länderna i fråga lär också ackompanjeras av andra, mindre direkt mätbara
konsekvenser. Ett sådant resultat, av större vikt dock för de mottagande än de sändande parterna, är de kontakter som knytes och utvecklas länder, partier och personligheter emellan.
Men politiska band med den progressiva- och med vad som förväntas utvecklas till en sådan – delen av den Tredje
Världen är inte utan attraktionskraft för
också den givande, europeiska parten.
Att befinna sig i en sändarrall kan medföra en inte oansenlig prestigeökning för
partiet i fråga, bland mottagarländerna
såväl som i ett socialistiskt och i ett nationellt sammanhang. En sådan position kan
vara speciellt välkommen om sändar- 67
partiet befinner sig ioppositionsställning i
det egna landet, men beviljas en mojlighet
att få vad man uppfattar som sin egen centrala roll bekräftad genom de många internationella insatserna. När de politiska
aktiviteterna är av mera kontroversiellt
slag, som det socialistiska stödet till den
nicaraguanska revolutionen (och därefter), är en sådan legitimitet särskilt viktig och uppskattad. Få partier lär ha ett så
gott självförtroende att det inte blir än
bättre av att partiet agerar stormakt, om
än denna roll är både synnerligen relativ
och beskuren och tillika bara accepteras i
den egna ideologiska gemenskapen. Behovet av legitimitet för också väl etablerade, europeiska partier ska emellertid inte
underskattas. En sådan relativ stormaktsroll kan också (som kanske i det svenska
fallet) utgöra en god kompensation för ett
eventuellt småstatskomplex, möjligen i
skuggan av en storslagen historisk bakgrund.
Europeisk nationalism
De europeiska, och däribland svenska,
aktiviteterna i Tredje Världen bör även
sättas in i sitt kontinentala sammanhang.
En viktig aspekt av det internationella socialistiska budskapet, speciellt som det är
formulerat i dagens Socialistinternational, är dess uttalade motvilja mot att acceptera den rådande supermaktshegemonin i världspolitiken. Denna motvilja
kan hänföras både till en allmän misstänksamhet inte minst gentemot den västliga supermakten, men också till det egna
europeiska ursprunget. Europeiska socialistpartier delar den uppfattning som kan
återfinnas hos framför allt konservativa
europeiska partier om den egna världs- 68
delens globala centralitet Ett sätt för socialistpartierna att markera den europeiska ställningen, och det eftersträvade politiska oberoendet från respektive supermakt, är att etablera en närvaro i en del av
världen där oklara supermaktsförhållande råder: en väsentlig bit av Tredje Världen. Detta är dessutom, som vi sett, den
del som tveklöst är mest mottaglig för externa influenser. Här råder goda förutsättningar för en lansering av socialismen
som en tredje väg för politisk och ekonomisk utveckling, jämsides de enligt denna
ideologi mindre lyckade kommunistiska
och marknadsekonomiska alternativen,
samtidigt som Europa förmår förstärka
sin internationella roll och betona sitt
oberoende. Att både socialismen och Europa är centrala för världsutvecklingen
kan därmed anses bekräftat av förespråkarna för desamma.
De socialistiska intågen i Tredje Världen har stundtals tolkats också i mer kritiska termer som bör nämnas avslutningsvis. Mindre smickrande är uppfattningen
att dessa aktiviteter utövas av en handfull
partier som ser sig som en exklusiv klubb
av välmående, utvecklade och generösa
europeer, i något inte helt olikt en imperialistisk anda. Hur man än väljer att se på
saken – och mångt fler aspekter kan diskuteras – kan det konstateras att den
stormaktsställning som utövas av det
svenska socialdemokratiska partiet i den
socialistiska gemenskapen är intressant
såväl som anmärkningsvärd.