Nils Andrén; Snubbeltråd på europavägen
1989
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DEBATT
NILS ANDREN:
Snubbeltråd på europavägen
A
Ila borde kunna se positivt på att
vi börjar få en sakligEG-debatt i
Sverige. Den är en nyttig omväxling till de alltjämt pågående, Dallasliknande skandalaffärerna på den politiska marknadsplatsen. ·
Många skäl av skiftande valör anfördes
då Sverige vid 1950-talets mitt bestämde
sigför att satsa på europeisk frihandel, inte på en gemensam marknad. De flesta
har sedan länge förlorat sin aktualitet,
också bland dem som alltjämt säger sig
frukta ett närmande till EG. Nu verkar
målet vara att inom ramen för ett formellt
icke-medlemskap få njuta frukterna av ett
faktiskt medlemskap.
Om vi skalar bort utanverken till de
alltjämt aktuella argumenten mot den gemensamma marknaden, framträder fyra
stora ”hot” mot formellt medlemskap i
vår EG-debatt:
– säkerhetspolitiskt: mot neutraliteten
– allmänt politiskt: mot suveräniteten
– inrikespolitiskt: mot välfärds- och fördelningspolitiken
– mot miljöpolitiken.
Nu har emellertid vår mångåriga f d nedrustningsambassadör (i Svenska Dagbladet, 3 november 1988) Inga Thorsson
fört in ett femte hot som ett nytt nej-argument:
– mot rätten och möjligheten för Sverige
att profilera sig vid internationella nedrustningsförhandlingar.
Hon förfäras ”vid tanken att Sverige skulle ha kunnat vara associerad med en utrikespolitik” av det slag som en officiell
EG-talesman lade fram vid en FN-debatt
1987. ”Den var så helt motsatt vår utrikespolitiska linje”. Det handlade då om
vad som måste te sig som ett litet delproblem i vår totala utrikes- och säkerhetspolitik, låt vara ett område där Inga
Thorsson själv har symboliserat den
”svenska linjen”: sambandet mellan nedrustning och utveckling.
Hur reellt är detta nya hot? Om svaret
skall bli något mer än en ideologisk trosbekännelse måste två andra frågor besvaras:
– Är påståendet sant? Skulle Sverige
som EG-medlem vara förhindrat att i
FN framföra en egen uppfattning i nedrustningsfrågor?
– Och om påståendet är sant, vore enbart
en sådan inskränkning ett tillräckligt
skäl för att avstå från de mångomvittnade fördelarna av ett medlemskap?
På den första frågan har Inga Thorsson
själv gjort svaret enkelt. Hon konstaterar
att den västtyske utrikesministern Genseher vid en FN-debatt 1988 framfört bå-
de EG-synen och en därifrån avvikande
uppfattning. Hennes enda förklaring är
att Genscher är en ”ovanlig” utrikesminister. En lika rimlig orsak är kanske att nedrustningsfrågan är marginell i förhållande
till EG:s huvuduppgifter, men inte i västtysk inrikespolitik. Därav borde följa att
toleransen inom EG mot ”oliktänkande” i
marginella frågor skulle kunna utnyttjas
också av en helt ”vanlig” svensk utrikesminister, eller varför inte av en mindre
vanlig nedrustningsambassadör, om vi till
slut vågar ta det sista steget in i Europa.
Och även om påståendet varit sant,
skulle verkligen värdet av att få framföra
en egen oförgriplig särmening vara ett
70
tillräckligt skäl att hålla sig utanför EG?
Visst är det tilltalande att alltid kunna öppet glädja sig åt sin egen politiska renhet.
Det finns dock situationer då det uppenbarligen vore politiskt klokare att i stället
– i mera diskreta och effektiva, men därför också mindre mediatillvända former
– som faktisk beslutsfattare kunna påverka för oss själva livsviktiga beslut. Detta
kan gälla inte bara nedrustning utan också
andra frågor; en miljöpolitik måste minst
vara europeisk för att inte på sikt bli meningslös.
Vi har säkert en lång väg till EG. KjellOlof Feldt har antytt att vi kanske kan
överväga saken inom tio år. För den som
är övertygad om att det ligger fara i dröjsmål är detta ett dystert perspektiv. Men
det finns också uppmuntrande tecken. Ett
sådant är den EG-debatt som förs. Ett annat den redan nu ökade insikten om att
man aldrig skall säga aldrig. Inte ens om
EG.
Pärmarför inbindning av årgång 1988
kan rekvireras från Svensk Tidskrifts
expedition, tel 08-667 59 55, eller genom insättning av kronor 70:- på
postgiro 7 27 44-6.
NILS ANDREN:
Snubbeltråd på europavägen
A
Ila borde kunna se positivt på att
vi börjar få en sakligEG-debatt i
Sverige. Den är en nyttig omväxling till de alltjämt pågående, Dallasliknande skandalaffärerna på den politiska marknadsplatsen. ·
Många skäl av skiftande valör anfördes
då Sverige vid 1950-talets mitt bestämde
sigför att satsa på europeisk frihandel, inte på en gemensam marknad. De flesta
har sedan länge förlorat sin aktualitet,
också bland dem som alltjämt säger sig
frukta ett närmande till EG. Nu verkar
målet vara att inom ramen för ett formellt
icke-medlemskap få njuta frukterna av ett
faktiskt medlemskap.
Om vi skalar bort utanverken till de
alltjämt aktuella argumenten mot den gemensamma marknaden, framträder fyra
stora ”hot” mot formellt medlemskap i
vår EG-debatt:
– säkerhetspolitiskt: mot neutraliteten
– allmänt politiskt: mot suveräniteten
– inrikespolitiskt: mot välfärds- och fördelningspolitiken
– mot miljöpolitiken.
Nu har emellertid vår mångåriga f d nedrustningsambassadör (i Svenska Dagbladet, 3 november 1988) Inga Thorsson
fört in ett femte hot som ett nytt nej-argument:
– mot rätten och möjligheten för Sverige
att profilera sig vid internationella nedrustningsförhandlingar.
Hon förfäras ”vid tanken att Sverige skulle ha kunnat vara associerad med en utrikespolitik” av det slag som en officiell
EG-talesman lade fram vid en FN-debatt
1987. ”Den var så helt motsatt vår utrikespolitiska linje”. Det handlade då om
vad som måste te sig som ett litet delproblem i vår totala utrikes- och säkerhetspolitik, låt vara ett område där Inga
Thorsson själv har symboliserat den
”svenska linjen”: sambandet mellan nedrustning och utveckling.
Hur reellt är detta nya hot? Om svaret
skall bli något mer än en ideologisk trosbekännelse måste två andra frågor besvaras:
– Är påståendet sant? Skulle Sverige
som EG-medlem vara förhindrat att i
FN framföra en egen uppfattning i nedrustningsfrågor?
– Och om påståendet är sant, vore enbart
en sådan inskränkning ett tillräckligt
skäl för att avstå från de mångomvittnade fördelarna av ett medlemskap?
På den första frågan har Inga Thorsson
själv gjort svaret enkelt. Hon konstaterar
att den västtyske utrikesministern Genseher vid en FN-debatt 1988 framfört bå-
de EG-synen och en därifrån avvikande
uppfattning. Hennes enda förklaring är
att Genscher är en ”ovanlig” utrikesminister. En lika rimlig orsak är kanske att nedrustningsfrågan är marginell i förhållande
till EG:s huvuduppgifter, men inte i västtysk inrikespolitik. Därav borde följa att
toleransen inom EG mot ”oliktänkande” i
marginella frågor skulle kunna utnyttjas
också av en helt ”vanlig” svensk utrikesminister, eller varför inte av en mindre
vanlig nedrustningsambassadör, om vi till
slut vågar ta det sista steget in i Europa.
Och även om påståendet varit sant,
skulle verkligen värdet av att få framföra
en egen oförgriplig särmening vara ett
70
tillräckligt skäl att hålla sig utanför EG?
Visst är det tilltalande att alltid kunna öppet glädja sig åt sin egen politiska renhet.
Det finns dock situationer då det uppenbarligen vore politiskt klokare att i stället
– i mera diskreta och effektiva, men därför också mindre mediatillvända former
– som faktisk beslutsfattare kunna påverka för oss själva livsviktiga beslut. Detta
kan gälla inte bara nedrustning utan också
andra frågor; en miljöpolitik måste minst
vara europeisk för att inte på sikt bli meningslös.
Vi har säkert en lång väg till EG. KjellOlof Feldt har antytt att vi kanske kan
överväga saken inom tio år. För den som
är övertygad om att det ligger fara i dröjsmål är detta ett dystert perspektiv. Men
det finns också uppmuntrande tecken. Ett
sådant är den EG-debatt som förs. Ett annat den redan nu ökade insikten om att
man aldrig skall säga aldrig. Inte ens om
EG.
Pärmarför inbindning av årgång 1988
kan rekvireras från Svensk Tidskrifts
expedition, tel 08-667 59 55, eller genom insättning av kronor 70:- på
postgiro 7 27 44-6.