Danne Nordling; Rätten att äga sig själv
1989
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DANNE NORDLING:
Rätten att äga sig själv
u börjar statsrättens grundsatser
alltmer ifrågasättas. Det senaste
exemplet på detta är en liten bok
med den skenbart samhällsbevarande titeln Privategendom. Omägandeoch moral
avfilosofidocenten vid Linköpings universitet Ingemar Nordin. Men detta är en revolutionär bok, vilket också deklareras på
baksidan. Och det är inte någon vanlig förlagsreklaminspirerad överdrift. Desom inte följt 80-talets frihetliga debatt närmare
måste finna boken helt chockerande i sin
radikalism.
Ingemar Nordin: Privat egendom. Om
ägande och moral. Timbro 1988
Medan företrädarna för den privata äganderätten tidigare befunnit sig på defensiven inför angrepp från socialister, som försökt använda statsmakten för att inskränka äganderätten, angrips nu istället statens
rätt att tillägna sig privat egendom i sina
hjärterötter. Argumenten är inte nya –
tvärtom emanerar en hel del av tänkandet
från rättighetsfilosofer som John Locke,
Hugo Grotius och Samuel Pufendorf.
Nordins historiska genomgång visar
däremot att konservatismens andliga faderEdmund Burkeinte tillförde teorin om
privatägandets ursprung och berättigande
några originella bidrag. Enligt Burke tillhör äganderätten de institutioner som fått
sitt grundläggande värde genom att ha
visat sigfungera väl. Läsaren får dock själv
dra slutsatsen att denna instrumentellasyn
på staten och samhället inte principiellt
skiljer sig särskilt mycket från de engelska
socialliberalemas resonemang om ”största möjliga lycka åt största möjliga antal”.
Ochdet är uppenbart att mycket av skillnaden istället ligger iolika syn på de tekniska
och sociologiska möjligheterna att åstadkomma förändringar. Inte heller omfattade Burke någon explicit utilitaristisk princip på samma sätt som Bentham och J S
Mill.
Till konservatismens andre anfader vill
Nordin utnämna Friedrich Hegel som
kanske mer än någon annan i modern tid
inspirerat till att ge enskilda individer en
underordnad roll i historien. Hegels resonemang om det ”allmänna ståndets” (den
byråkratiska elitens) oegennyttiga strävan
efter det allmännas bästa stämmer rätt väl
överens med den moderna välfärdsstatens
ideal, menar Nordin.
Om vi sedan kombinerar detta med
Rousseaus resonemang om ”allmänviljan” och hans doktrin om majoritetens
oinskränkta rätt till maktutövning gentemot de enskilda medborgarna finner vi ett
gemensamt mönster för den moderna
konservatismen, (social)liberalismen och
socialismen i dessas syn att staten har en
långtgående förfoganderätt över sina
medborgares egendom (främst i form av
deras årliga arbetsresultat). Vi behöver inte inkludera mer extrema läror som
marxismen för att hitta detta mönster.
Nordins redogörelse för vad Marx ansett
om äganderätten tillför inte heller någonting väsentligt.
Mot denna etablerade syn ställer
Nordin teorin om de naturliga rättigheterna. För en värdenihilist och Hägerströmanhängare kan det te sig ganska svårsmält
att diskutera metafysiska begrepp såsom
rättigheter i absolut mening. Men nog ligger det mycket i Nordins påpekande att
nihilismen i praktiken har fungerat som
ytterligare förstärkning av de krafter som
undergrävt äganderättens och andra borgerliga värderingars ställning i samhället.
—–
76
Och visst är det så att nya värderingar
smugits in bakvägen i nihilisternas ”värderingsfria” tankebyggnader om samhällsnytta och social ingenjörskonst. Vilhelm Lundstedts maskerade utilitarism är
givetvis inte ett dugg mindre metafysisk
än John Lockes naturrätt.
Men medan utilitarismen kan motivera
att levande människor t ex tvingas att donera olika inre organ för att genom transplantation underlätta livet för andra sätter
naturrättens tes att varje individ äger sig
själv stopp för sådana tvångsmässiga ingrepp. I ett modernt samhälle borde total
enighet gå att uppnå vid postulerandet av
en sådan princip. Någon metafysisk motivering behövs enligt min mening inte. Och
”äger” man sig själv följer härav att ingen
aldrig så rationell nyttaprincip kan motivera t e x slavarbete- vare sig detta sker i
privat eller statlig regi. Därefter följer
slutsatserna av sig självt och vi landar i
samma slutpunkt som Nordin: vilka legitima funktioner har egentligen staten?
Ingemar Nordins bok tvingar läsaren
att ompröva det mesta i den konventionella synen på statens sätt att utöva oinskränkt makt över medborgarna. Äganderätten i filosofisk mening är någonting
betydligt mera och utgör ett mycket högre
värde än det triviala begrepp som tradianelit har debatterats. En lättläst bok som
ger läsaren en filosofisk översikt.
Rätten att äga sig själv
u börjar statsrättens grundsatser
alltmer ifrågasättas. Det senaste
exemplet på detta är en liten bok
med den skenbart samhällsbevarande titeln Privategendom. Omägandeoch moral
avfilosofidocenten vid Linköpings universitet Ingemar Nordin. Men detta är en revolutionär bok, vilket också deklareras på
baksidan. Och det är inte någon vanlig förlagsreklaminspirerad överdrift. Desom inte följt 80-talets frihetliga debatt närmare
måste finna boken helt chockerande i sin
radikalism.
Ingemar Nordin: Privat egendom. Om
ägande och moral. Timbro 1988
Medan företrädarna för den privata äganderätten tidigare befunnit sig på defensiven inför angrepp från socialister, som försökt använda statsmakten för att inskränka äganderätten, angrips nu istället statens
rätt att tillägna sig privat egendom i sina
hjärterötter. Argumenten är inte nya –
tvärtom emanerar en hel del av tänkandet
från rättighetsfilosofer som John Locke,
Hugo Grotius och Samuel Pufendorf.
Nordins historiska genomgång visar
däremot att konservatismens andliga faderEdmund Burkeinte tillförde teorin om
privatägandets ursprung och berättigande
några originella bidrag. Enligt Burke tillhör äganderätten de institutioner som fått
sitt grundläggande värde genom att ha
visat sigfungera väl. Läsaren får dock själv
dra slutsatsen att denna instrumentellasyn
på staten och samhället inte principiellt
skiljer sig särskilt mycket från de engelska
socialliberalemas resonemang om ”största möjliga lycka åt största möjliga antal”.
Ochdet är uppenbart att mycket av skillnaden istället ligger iolika syn på de tekniska
och sociologiska möjligheterna att åstadkomma förändringar. Inte heller omfattade Burke någon explicit utilitaristisk princip på samma sätt som Bentham och J S
Mill.
Till konservatismens andre anfader vill
Nordin utnämna Friedrich Hegel som
kanske mer än någon annan i modern tid
inspirerat till att ge enskilda individer en
underordnad roll i historien. Hegels resonemang om det ”allmänna ståndets” (den
byråkratiska elitens) oegennyttiga strävan
efter det allmännas bästa stämmer rätt väl
överens med den moderna välfärdsstatens
ideal, menar Nordin.
Om vi sedan kombinerar detta med
Rousseaus resonemang om ”allmänviljan” och hans doktrin om majoritetens
oinskränkta rätt till maktutövning gentemot de enskilda medborgarna finner vi ett
gemensamt mönster för den moderna
konservatismen, (social)liberalismen och
socialismen i dessas syn att staten har en
långtgående förfoganderätt över sina
medborgares egendom (främst i form av
deras årliga arbetsresultat). Vi behöver inte inkludera mer extrema läror som
marxismen för att hitta detta mönster.
Nordins redogörelse för vad Marx ansett
om äganderätten tillför inte heller någonting väsentligt.
Mot denna etablerade syn ställer
Nordin teorin om de naturliga rättigheterna. För en värdenihilist och Hägerströmanhängare kan det te sig ganska svårsmält
att diskutera metafysiska begrepp såsom
rättigheter i absolut mening. Men nog ligger det mycket i Nordins påpekande att
nihilismen i praktiken har fungerat som
ytterligare förstärkning av de krafter som
undergrävt äganderättens och andra borgerliga värderingars ställning i samhället.
—–
76
Och visst är det så att nya värderingar
smugits in bakvägen i nihilisternas ”värderingsfria” tankebyggnader om samhällsnytta och social ingenjörskonst. Vilhelm Lundstedts maskerade utilitarism är
givetvis inte ett dugg mindre metafysisk
än John Lockes naturrätt.
Men medan utilitarismen kan motivera
att levande människor t ex tvingas att donera olika inre organ för att genom transplantation underlätta livet för andra sätter
naturrättens tes att varje individ äger sig
själv stopp för sådana tvångsmässiga ingrepp. I ett modernt samhälle borde total
enighet gå att uppnå vid postulerandet av
en sådan princip. Någon metafysisk motivering behövs enligt min mening inte. Och
”äger” man sig själv följer härav att ingen
aldrig så rationell nyttaprincip kan motivera t e x slavarbete- vare sig detta sker i
privat eller statlig regi. Därefter följer
slutsatserna av sig självt och vi landar i
samma slutpunkt som Nordin: vilka legitima funktioner har egentligen staten?
Ingemar Nordins bok tvingar läsaren
att ompröva det mesta i den konventionella synen på statens sätt att utöva oinskränkt makt över medborgarna. Äganderätten i filosofisk mening är någonting
betydligt mera och utgör ett mycket högre
värde än det triviala begrepp som tradianelit har debatterats. En lättläst bok som
ger läsaren en filosofisk översikt.