Ingemar Oldberg; Den sovjetiska utmaningen
1989
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
INGEMAR OLDBERG:
Den sovjetiska utmaningen
I
dessa tider, då vi bombarderas av nyheter om de senaste yttringarna av
”perestrojka”, ”glasnost” och ”nytt politiskt tänkande” i Sovjetunionen och då
Gorbatjov iväst hyllas som årets politiker i
världen, behövs mera sammanhängande
analyser och historiska bakgrundsteckningar till utvecklingen i Sovjetunionen.
Detta syfte tjänarföreliggande bok, som är
en antologi med fyra långa uppsatser om
olika delområden av några av vårafrämsta
Sovjet-kännare.
Claes Arvidsson och Anders Fogelklou:
(red): Den sovjetiska utmaningen. Reformer och politik under Gorbatjov. Norstedts 1988
Den diagnos och den prognos som presenteras är mörkare än vad man vanligen mö-
ter imassmedia, varför bokens titel- Den
sovjetiska utmaningen – är lite missvisande. Det gemensammaför bidragen är
att de bygger på ett omfattande sovjetiskt
material kompletterat med västlig forskning. Författarna skiljer sig dock något
från varandra i värderingen av Gorbatjovs
ambitioner och hans utsikter till framgång.
Först ger Anders Fogelklou en mångfasetterad bild av det politiskasystemetfö-
reGorbatjov,de senareårens förändringar
i fråga om institutioner och personuppsättning och de hinder mot en förändring
som den marxistisk-leninistiska ideologin,
kommunistpartiets maktställning, invanda beteendemönster inom ett föråldrat
ekonomiskt system samt de utrikespolitiska engagemangen utgör. Det blir dock
nästanför mycketav det goda. Vidareförefaller han ambivalent om Gorbatjovs intentioner. Å ena sidanmenar han att denne
främst innebär en förändring av stil och
medel, att Gorbatjov eftersträvar en effektivisering av systemet, på sin höjd en indirekt systemförändring genom en rad delreformer. Å andra sidan har uppsatsen titeln ”Revolution uppifrån?”, det sägs ligga
en helhetssyn bakom reformprogrammet,
och glasnost anses syfta till en förändring
av den politiska kulturen, som ju är grundläggande.
Fogelklou är dock suntskeptisk mot perestrojkans framtidsutsikter: det är risk för
att den bara blir en kampanj bland många,
om den inte snart resulterar i förbättrade
levnadsvillkor, och därför borde Gorbatjov försöka minska folks förväntningar.
Min fråga är då hur det skall åstadkommas.
Vidare befarar Fogelklou att glasnost kan
leda till nya nationalistiska spänningar, vilket verkligen besannats. Om perestrojkan
misslyckas, kan det bli en mer nationalistisk, högerorienterad politik. Mera troligt
är att Gorbatjov försvagas men behåller
makten i ett stagnerat samhälle, anser Fogelklou. Alternativen är också förenliga.
Anders Åslunds uppsats om den sovjetiska ekonomin är ett tungt vägande bidrag i boken. Först presenterar han det
dystra utgångsläget för Gorbatjov. BI a
hävdar han med stöd i både västliga och
sovjetiska beräkningar att Sovjets BNP
per capita ligger någonstans mellan 44
och 37% av USA:s (motsvarande över
Italiens eller under Malaysias nivå), varför militärutgifterna torde utgöra uppåt
en tredjedel av nationalinkomsten, och att
denna rentav sjunkit sedan 1978. (Dessa
uppgifter väckte uppståndelse, då Åslund
lade fram dem vid ett seminarium i USA
förra året, se Internatonella studier, nr 5,
1988.)
Sedan analyserar Åslund politikernas
avsikter och reformerna under Gorba- 78
tjovs tid, varvid han skiljer på förändringar inom systemet (disciplinkampanjer,
omorganisationer, investeringsstrategi),
reformer på företagsnivå, och reformer av
själva systemet. Han anser, att Gorbatjov
redan i april 1985 hade en dagordning,
syftar till en radikal ekonomisk reform
och t o m accepterar en långtgående politisk reform med utrymme även för politisk pluralism.
Men han kommer fram till att reformerna hittills varit begränsade och inkonsekventa, delvis p g av starkt politiskt
motstånd och dålig ekonomisk forskning,
och inte kunnat uppvisa några imponerande resultat. Avslutningsvis ställer han
frågan om det över huvud taget är möjligt
att driva en systemreform genom den trö-
ga sovjetiska byråkratin. Detta är kanske
sista chansen, befarar Åslund.
I ett kapitel om den sovjetiska socialpolitiken behandlar först Claes Arvidsson Chrusjtjovs löftespolitik och de växande problemen med bostäder, livsmedel,
sjukvård, löner, pensioner o s v, med
många skakande siffror. Mot denna bakgrund skisserar han Gorbatjovs nya fördelningspolitik ala Thatcher. Han menar
att denna politik visserligen lovar vissa
förbättringar i fråga om t ex sjukvård,
bostäder och pensioner, men att den först
och främst går ut på ökad tillväxt med
bättre villkor för högutbildade och tekniker, vilket innebär vidgade sociala klyftor
och hot mot den politiska stabiliteten.
Som ett av de centrala inslagen i Gorbatjovs fördelningspolitik ser Arvidsson
den från Andropov ärvda disciplin- och
antikorruptionskampanjen, till vilken inskränkningarna i spritförsäljningen kan
räknas. Liksom Åslund och (ställvis) Fogelklou anar Arvidsson en helhetssyn
bakom Gorbatjovs politik.
Man kan invända mot att denna fördelningspolitik är så helt ny eller utan förebilder. Vidare saknas liksom hos Åslund
ett omnämnande av de negativa effekterna av spritpolitiken. Den har inte bara lett
till orimliga köer, utan den ökande hembränningen har också medfört svåra förgiftningar. (Enligt Literaturnaja Gazeta nr
38, 1988, minskade antalet direkta dödsfall p g av spritmissbruk från 47 300 till
20 800 åren 1984-85, men år 1987 uppgick antalet spritförgiftningar till 40 000,
varav 11 000 med dödlig utgång.)
Kristian Gerner slutligen har tagit sig
an förändringarna inom den sovjetiska utrikespolitiken och inleder med en intressant bakgrundsteckning.Han visar bl a att
doktrinen om fredlig samexistens inte
lanserades av Chrusjtjov 1956 utan redan
av Lenin. Den användes av Stalin speciellt
i tider av krigshot och är fullt förenlig med
”kallt krig” mot omvärlden.
Sedan nagelfar Gerner ”det nya politiska tänkandet” genom en analys av främst
1986 års partiprogram och rapporten
från den 27:e partikongressen, samt Gorbatjovs tal i VIadivastok 1986 och Murmansk 1987. Han ser en minskning av de
världsrevolutionära ambitionerna, en
strävan att bevara freden och status quo
sedan paritet med USA uppnåtts och en
stärkt insikt i behovet att utnyttja kapitalistvärlden för att rädda systemet. Synen
på socialdemokraterna i väst har enligt
Gerner blivit än mer positiv, men han betvivlar äktheten i omprövningen därför
att socialdemokraterna i Lettland fortfarande förföljs – ett i mitt tycke alltför
polemiskt argument.
Huvudsakligen ser Gerner doktrinen
som ett nytt medel, en ny taktik för gamla
mål. Han spårar en storrysk tendens i
Gorbatjovs Asien-politik, och tror inte –
trots förslaget av den 8 februari 1988 om
att dra de sovjetiska trupperna ut ur
Afghanistan – att Sovjet skall häva sin
ockupation. De sovjetiska kränkningarna
av svenskt territorium under 1980-talet
tyder på att Sverige fått ökad betydelse i
sovjetisk krigsplanering, och Norden beskrivs klarare än förr som en sovjetisk sä-
kerhetszon iMurmansk-talet, hävdar han.
Mer än de andra medarbetarna i boken
ser alltså Gerner Gorbatjov både som en
bärare av gamla ryska traditioner och som
en politiker, som utnyttjar tillfällen och
förändrar sin taktik.
Det är förstås otacksamt att ge ut en aktuell bok om Sovjet, när det hela tiden
händer stora saker. Boken kom ut framåt
79
sommaren 1988, och Gerner hade otur
med den sista referensen från februari
1988. Med anledning av händelserna i
Baltikum och de kaukasiska republikerna
sedan dess saknar man framför allt ett
självständigt kapitel om nationalitetsfrågorna. Någon kan också anmärka mot
att den militära sektorn bara behandlas
sporadiskt och att KGB tas upp ännu mera sällan.
Men bokens brister uppvägs mer än väl
av dess förtjänster. De olika bidragen ger
en inträngande analys av många väsentliga problem som Sovjet står inför och ökar
läsarens förståelse för utvecklingen. Den
snusförnuftiga slutsats som kan dras av
boken är att Gorbatjovs reformsträvanden har Historien och Systemet emot sig,
men man skall ju aldrig säga aldrig.
Den sovjetiska utmaningen
I
dessa tider, då vi bombarderas av nyheter om de senaste yttringarna av
”perestrojka”, ”glasnost” och ”nytt politiskt tänkande” i Sovjetunionen och då
Gorbatjov iväst hyllas som årets politiker i
världen, behövs mera sammanhängande
analyser och historiska bakgrundsteckningar till utvecklingen i Sovjetunionen.
Detta syfte tjänarföreliggande bok, som är
en antologi med fyra långa uppsatser om
olika delområden av några av vårafrämsta
Sovjet-kännare.
Claes Arvidsson och Anders Fogelklou:
(red): Den sovjetiska utmaningen. Reformer och politik under Gorbatjov. Norstedts 1988
Den diagnos och den prognos som presenteras är mörkare än vad man vanligen mö-
ter imassmedia, varför bokens titel- Den
sovjetiska utmaningen – är lite missvisande. Det gemensammaför bidragen är
att de bygger på ett omfattande sovjetiskt
material kompletterat med västlig forskning. Författarna skiljer sig dock något
från varandra i värderingen av Gorbatjovs
ambitioner och hans utsikter till framgång.
Först ger Anders Fogelklou en mångfasetterad bild av det politiskasystemetfö-
reGorbatjov,de senareårens förändringar
i fråga om institutioner och personuppsättning och de hinder mot en förändring
som den marxistisk-leninistiska ideologin,
kommunistpartiets maktställning, invanda beteendemönster inom ett föråldrat
ekonomiskt system samt de utrikespolitiska engagemangen utgör. Det blir dock
nästanför mycketav det goda. Vidareförefaller han ambivalent om Gorbatjovs intentioner. Å ena sidanmenar han att denne
främst innebär en förändring av stil och
medel, att Gorbatjov eftersträvar en effektivisering av systemet, på sin höjd en indirekt systemförändring genom en rad delreformer. Å andra sidan har uppsatsen titeln ”Revolution uppifrån?”, det sägs ligga
en helhetssyn bakom reformprogrammet,
och glasnost anses syfta till en förändring
av den politiska kulturen, som ju är grundläggande.
Fogelklou är dock suntskeptisk mot perestrojkans framtidsutsikter: det är risk för
att den bara blir en kampanj bland många,
om den inte snart resulterar i förbättrade
levnadsvillkor, och därför borde Gorbatjov försöka minska folks förväntningar.
Min fråga är då hur det skall åstadkommas.
Vidare befarar Fogelklou att glasnost kan
leda till nya nationalistiska spänningar, vilket verkligen besannats. Om perestrojkan
misslyckas, kan det bli en mer nationalistisk, högerorienterad politik. Mera troligt
är att Gorbatjov försvagas men behåller
makten i ett stagnerat samhälle, anser Fogelklou. Alternativen är också förenliga.
Anders Åslunds uppsats om den sovjetiska ekonomin är ett tungt vägande bidrag i boken. Först presenterar han det
dystra utgångsläget för Gorbatjov. BI a
hävdar han med stöd i både västliga och
sovjetiska beräkningar att Sovjets BNP
per capita ligger någonstans mellan 44
och 37% av USA:s (motsvarande över
Italiens eller under Malaysias nivå), varför militärutgifterna torde utgöra uppåt
en tredjedel av nationalinkomsten, och att
denna rentav sjunkit sedan 1978. (Dessa
uppgifter väckte uppståndelse, då Åslund
lade fram dem vid ett seminarium i USA
förra året, se Internatonella studier, nr 5,
1988.)
Sedan analyserar Åslund politikernas
avsikter och reformerna under Gorba- 78
tjovs tid, varvid han skiljer på förändringar inom systemet (disciplinkampanjer,
omorganisationer, investeringsstrategi),
reformer på företagsnivå, och reformer av
själva systemet. Han anser, att Gorbatjov
redan i april 1985 hade en dagordning,
syftar till en radikal ekonomisk reform
och t o m accepterar en långtgående politisk reform med utrymme även för politisk pluralism.
Men han kommer fram till att reformerna hittills varit begränsade och inkonsekventa, delvis p g av starkt politiskt
motstånd och dålig ekonomisk forskning,
och inte kunnat uppvisa några imponerande resultat. Avslutningsvis ställer han
frågan om det över huvud taget är möjligt
att driva en systemreform genom den trö-
ga sovjetiska byråkratin. Detta är kanske
sista chansen, befarar Åslund.
I ett kapitel om den sovjetiska socialpolitiken behandlar först Claes Arvidsson Chrusjtjovs löftespolitik och de växande problemen med bostäder, livsmedel,
sjukvård, löner, pensioner o s v, med
många skakande siffror. Mot denna bakgrund skisserar han Gorbatjovs nya fördelningspolitik ala Thatcher. Han menar
att denna politik visserligen lovar vissa
förbättringar i fråga om t ex sjukvård,
bostäder och pensioner, men att den först
och främst går ut på ökad tillväxt med
bättre villkor för högutbildade och tekniker, vilket innebär vidgade sociala klyftor
och hot mot den politiska stabiliteten.
Som ett av de centrala inslagen i Gorbatjovs fördelningspolitik ser Arvidsson
den från Andropov ärvda disciplin- och
antikorruptionskampanjen, till vilken inskränkningarna i spritförsäljningen kan
räknas. Liksom Åslund och (ställvis) Fogelklou anar Arvidsson en helhetssyn
bakom Gorbatjovs politik.
Man kan invända mot att denna fördelningspolitik är så helt ny eller utan förebilder. Vidare saknas liksom hos Åslund
ett omnämnande av de negativa effekterna av spritpolitiken. Den har inte bara lett
till orimliga köer, utan den ökande hembränningen har också medfört svåra förgiftningar. (Enligt Literaturnaja Gazeta nr
38, 1988, minskade antalet direkta dödsfall p g av spritmissbruk från 47 300 till
20 800 åren 1984-85, men år 1987 uppgick antalet spritförgiftningar till 40 000,
varav 11 000 med dödlig utgång.)
Kristian Gerner slutligen har tagit sig
an förändringarna inom den sovjetiska utrikespolitiken och inleder med en intressant bakgrundsteckning.Han visar bl a att
doktrinen om fredlig samexistens inte
lanserades av Chrusjtjov 1956 utan redan
av Lenin. Den användes av Stalin speciellt
i tider av krigshot och är fullt förenlig med
”kallt krig” mot omvärlden.
Sedan nagelfar Gerner ”det nya politiska tänkandet” genom en analys av främst
1986 års partiprogram och rapporten
från den 27:e partikongressen, samt Gorbatjovs tal i VIadivastok 1986 och Murmansk 1987. Han ser en minskning av de
världsrevolutionära ambitionerna, en
strävan att bevara freden och status quo
sedan paritet med USA uppnåtts och en
stärkt insikt i behovet att utnyttja kapitalistvärlden för att rädda systemet. Synen
på socialdemokraterna i väst har enligt
Gerner blivit än mer positiv, men han betvivlar äktheten i omprövningen därför
att socialdemokraterna i Lettland fortfarande förföljs – ett i mitt tycke alltför
polemiskt argument.
Huvudsakligen ser Gerner doktrinen
som ett nytt medel, en ny taktik för gamla
mål. Han spårar en storrysk tendens i
Gorbatjovs Asien-politik, och tror inte –
trots förslaget av den 8 februari 1988 om
att dra de sovjetiska trupperna ut ur
Afghanistan – att Sovjet skall häva sin
ockupation. De sovjetiska kränkningarna
av svenskt territorium under 1980-talet
tyder på att Sverige fått ökad betydelse i
sovjetisk krigsplanering, och Norden beskrivs klarare än förr som en sovjetisk sä-
kerhetszon iMurmansk-talet, hävdar han.
Mer än de andra medarbetarna i boken
ser alltså Gerner Gorbatjov både som en
bärare av gamla ryska traditioner och som
en politiker, som utnyttjar tillfällen och
förändrar sin taktik.
Det är förstås otacksamt att ge ut en aktuell bok om Sovjet, när det hela tiden
händer stora saker. Boken kom ut framåt
79
sommaren 1988, och Gerner hade otur
med den sista referensen från februari
1988. Med anledning av händelserna i
Baltikum och de kaukasiska republikerna
sedan dess saknar man framför allt ett
självständigt kapitel om nationalitetsfrågorna. Någon kan också anmärka mot
att den militära sektorn bara behandlas
sporadiskt och att KGB tas upp ännu mera sällan.
Men bokens brister uppvägs mer än väl
av dess förtjänster. De olika bidragen ger
en inträngande analys av många väsentliga problem som Sovjet står inför och ökar
läsarens förståelse för utvecklingen. Den
snusförnuftiga slutsats som kan dras av
boken är att Gorbatjovs reformsträvanden har Historien och Systemet emot sig,
men man skall ju aldrig säga aldrig.