Thede Palm; Diplomat som yrke
1989
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
THEDEPALM:
Diplomat som yrke
N
ågra år på 60-talet kunde man
här i Svensk Tidskrift läsa artiklar med rubriker som började
med orden Att vara, t ex Att vara domare.
De flesta var inte skrivna av professionella författare, men de innehölJ beskrivningar av olika yrken med dessas glädjeämnen och svårigheter. Det är knappast
troligt att redaktionen vid den tiden hade
kunnat förmå någon diplomat att skriva. I
varje fall blev nog inte den då aiJtför unge
Bengt Rösiö tillfrågad. Han förefaller vara annorlunda. Han hade möjligen tagit
risken att råka ut för sina överordnades
misshag, om han skrivit hur han såg på sitt
yrke.
Bengt Rösiö: Yrke: Diplomat. Norstedts
Förlag 1988
Enligt en svensk ordbok är en diplomat
”sändebud hos främmande makt; smidig
underhandlare”. Den första delen av definitionen är något tveksam. Även tjänsteman vid en ambassad tillhör den diplomatiska kåren, medan chefen-ambassadören
ensam är sändebud. Rösiö vet detta. Mer
än elva år har han varit ambassadör och
hunnit med att överlämna ”kreditbrev till
fem presidenter, fyra emirer, två kungar
och en sultan.” Sist han var ambassadör
tycks detta ha varit i Kuala Lumpur. Om
han inte hunnit flytta en gång tiiJ, är han
när detta skrives generalkonsul i Montreal. Speciellt för honom tycks vara, att
sex av hans år som chef har han tjänstgjort
i Asien, inget i Europa. Själv skriver han
att han inte sökt sig dit, och vem skulle då
ha sökt övertala honom.
Rösiö är angelägen om att få sagt, att
han velat arbeta på andra ställen och andra sätt än de vanliga. Han har rest ensam i
länder som få diplomater besökt. Han har
lärt känna andra människor än de som
man möter på cocktailpartyn. Om han uträttat mer i sitt yrke på det sättet får läsaren av hans bok inte veta, men han har
trivts.
Själv antyder författaren på mer än ett
ställe, att ambassadörerna egentligen är
ganska onödiga, antingen därför att de lever för gott bland svältande människor eller därför att deras ambassadråd eiJer sekreterare kan uträtta allt arbete utan ambassadörens hjälp. Därom får Rösiö göra
upp med sina koiJegor. En utanförstående
kan bara säga, att erfarna chefer nästan
alltid kan ge sitt bidrag då det gäller att lä-
ra upp sina medarbetare, det må vara ambassadråd eller unga sekreterare. Därtill
kommer att Sverige knappast kan vara det
land, som förändrar det sätt på vilket stater umgås. Och vad skall en regering göra
med en misslyckad statssekreterare eller
besvärliga partivänner eller partivänrunor
annat än att utnämna dem till ambassadö-
rer?
Bengt Rösiös bok är välskriven, lättläst
och innehållsrik. I själva verket innehåller
den mera än man först tror, och detta bå-
de beträffande iakttagelser och reflexioner.
Diplomat som yrke
N
ågra år på 60-talet kunde man
här i Svensk Tidskrift läsa artiklar med rubriker som började
med orden Att vara, t ex Att vara domare.
De flesta var inte skrivna av professionella författare, men de innehölJ beskrivningar av olika yrken med dessas glädjeämnen och svårigheter. Det är knappast
troligt att redaktionen vid den tiden hade
kunnat förmå någon diplomat att skriva. I
varje fall blev nog inte den då aiJtför unge
Bengt Rösiö tillfrågad. Han förefaller vara annorlunda. Han hade möjligen tagit
risken att råka ut för sina överordnades
misshag, om han skrivit hur han såg på sitt
yrke.
Bengt Rösiö: Yrke: Diplomat. Norstedts
Förlag 1988
Enligt en svensk ordbok är en diplomat
”sändebud hos främmande makt; smidig
underhandlare”. Den första delen av definitionen är något tveksam. Även tjänsteman vid en ambassad tillhör den diplomatiska kåren, medan chefen-ambassadören
ensam är sändebud. Rösiö vet detta. Mer
än elva år har han varit ambassadör och
hunnit med att överlämna ”kreditbrev till
fem presidenter, fyra emirer, två kungar
och en sultan.” Sist han var ambassadör
tycks detta ha varit i Kuala Lumpur. Om
han inte hunnit flytta en gång tiiJ, är han
när detta skrives generalkonsul i Montreal. Speciellt för honom tycks vara, att
sex av hans år som chef har han tjänstgjort
i Asien, inget i Europa. Själv skriver han
att han inte sökt sig dit, och vem skulle då
ha sökt övertala honom.
Rösiö är angelägen om att få sagt, att
han velat arbeta på andra ställen och andra sätt än de vanliga. Han har rest ensam i
länder som få diplomater besökt. Han har
lärt känna andra människor än de som
man möter på cocktailpartyn. Om han uträttat mer i sitt yrke på det sättet får läsaren av hans bok inte veta, men han har
trivts.
Själv antyder författaren på mer än ett
ställe, att ambassadörerna egentligen är
ganska onödiga, antingen därför att de lever för gott bland svältande människor eller därför att deras ambassadråd eiJer sekreterare kan uträtta allt arbete utan ambassadörens hjälp. Därom får Rösiö göra
upp med sina koiJegor. En utanförstående
kan bara säga, att erfarna chefer nästan
alltid kan ge sitt bidrag då det gäller att lä-
ra upp sina medarbetare, det må vara ambassadråd eller unga sekreterare. Därtill
kommer att Sverige knappast kan vara det
land, som förändrar det sätt på vilket stater umgås. Och vad skall en regering göra
med en misslyckad statssekreterare eller
besvärliga partivänner eller partivänrunor
annat än att utnämna dem till ambassadö-
rer?
Bengt Rösiös bok är välskriven, lättläst
och innehållsrik. I själva verket innehåller
den mera än man först tror, och detta bå-
de beträffande iakttagelser och reflexioner.