Ledare; Finns socialismen kvar
1989
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
LEDARE
Finns socialismen kvar?
K
an en politisk ide finnas utan att
någon tror på den? I Latinamerika finns det merkantilistiska ekonomier men det finns knappast någon
som tror på merkantilismen som man en
gång gjorde i Europa mellan medeltiden
och den industriella revolutionen. Då var
merkantilismen en ide om hur ett samhälles utveckling skulle kunna främjas. I dag
är merkantilistiska ekonomier resultat av
inhemska maktgruppers intressen av regleringar. Merkantilismen finns inte som
en ide om ett bättre samhälle, bara som ett
ekonomiskt system i teori och dessvärre i
praktik.
En politisk ide bär på ett löfte om hur
ett samhälle skall bli bättre och uppnå vissa mål med hjälp av vissa bestämda medel. Målen kan vara olika, liksom medlen,
men det som förenar varje politisk ideologi är tron på ett bättre samhälle.
Socialismen har till skillnad från liberala och konservativa ideer använt kravet på
underkastelse under målet som ett medel
i sig. När tron på att socialismen ger ett
bättre samhälle inte längre finns faller det
därmed tillbaka både på socialismens mål
och medel. Socialismens medel har ingen
rättfärdighet i sig som t ex liberalismens
och konservatismens ideer om rättsstaten
och friheten. Socialismen är därför mer
än andra ideer beroende av löftet om ett
bättre samhälle. Finns inte det löftet kvar
så finns inget motiv för vare sig målet eller
medlen. Och då finns inte socialismen
längre som en ide utan bara som ett resultat av intressegrupperingars krav på regleringar och den politiska elitens krav på
makt.
Nu har socialismen överallt misslyckats. Den afrikanska socialismen har
medfört tillbakagång, svält och förtryck. I
Asien har socialismens totalitära maktanspråk gett krig, förtryck och fattigdom. I
Vietnam har socialismen skapat en större
fattigdom än kriget. I Östeuropa har realsocialismen inte gett något annat än förtryck, kulturell utarmning, ekonomiska
misslyckanden och rustningar. Både i Europa och Asien är misslyckandena så uppenbara eftersom de inträffat vid sidan
om efterkrigstidens ekonomiska under.
Det är därför i grunden inte det minsta
radikalt när Kjell-Olof Feldt i Tiden skriver: ” … uppenbart är, att varken våra egna erfarenheter eller de s k planekonomiernas prestationer ger iden om planmässig hushållning någon lyskraft. I själva
verket är resultaten sådana, att man i hela
världen är på väg bort från den.” Och det
är vare sig radikalt eller någon värdering
när han i samma artikel skriver: ”På det
globala planet har som bekant marknadsekonomin i denna skepnad vunnit en total
seger över sitt enda kända alternativ, planhushållning.” Den förvåning som KjellOlof Feldts artikel har väckt beror egentligen inte på vad han säger i sak utan på att
ingen egentligen har tilltrott den svenska
socialdemokratin den intellektuella förmågan att pröva sina dogmer.
Viktigare än den förvåning som hans
konstateranden har väckt är att dessa leder till ett underkännande av den analys
och därmed de samhälleliga mål och medel som hitintills varit socialismens. Feldt
berör även detta när han säger: ”när det
gäller företagarbegreppet finns det bland
landets ca 400 000 enskilda företagare
bara ett fåtal, som påminner om partiprogrammets schablonbild” och ”Något måste välligga bakom splittringen och rivaliteten på det fackliga planet, som blivit
alltmer uppenbar under 80-talet. I varje
fall håller partiprogrammets förutsättningar om den homogena löntagarklassen
ingalunda streck längre.”
Det är konsekvenserna för den socialistiska samhällsanalysen som gör den
Feldtska artikeln intressant. Därigenom
argumenterar han även emot de socialistiska medlen: ”Det som känns mest nödvändigt är att partiet tar itu med sitt eget
verk:Den offentliga sektorn.”
Vad finns nu kvar av socialismen när
löftet om ett bättre samhälle inte längre är
livskraftigt och när vare sig medlen eller
målen känns relevanta? Ingvar Carlsson
gav ett svar på den frågan när han veckan
efter att han iAftonbladetförklarat att socialdemokratin hade nedkämpat nyliberalismen tvingades värja sig mot påståenden om att nyliberalismen nu hade trängt
in i den socialdemokratiska samhällsdebatten. Han avvisade då frågor om den
framtida socialdemokratiska politiken
med att partiet hade tillsatt en grupp av sina duktigaste politiker som skulle utreda
denna.
Kanske upphörde socialismen som ide
i den svenska samhällsdebatten just då.
För om politik är att duktiga politiker
skall titta på vad man skall tycka finns inte
längre någon politisk ide, bara en strävan
efter en politik som kan ge bibehållen
makt åt de grupperingar man själv företräder.
–…….___ – —–
85
När socialistiska idedebattörer försöker formulera om socialismen till att inte vara beroende av medlen för att nå ett
visst mål utan enbart till ett gott syfte har
socialismen förlorat sitt ideologiska innehåll. Då anvisar den inte längre en metod
för samhällsförändring utan bara förmenta skäl till varför vissa människor – som
är goda – skall ha makten och inte andra
– som inte anses goda.
Så är det med merkantilismen i LatinAmerika och så är det med socialismen i
Sverige. De har båda upphört som ideer
men lever genom makten. Ingen skall tro
att detta leder till att det socialistiska systemet rivs upp. Tvärtom så innebär frånvaron av ide fritt utrymme för intressegrupper att utöka sina privilegier på det
gemensammas bekostnad. Kraven på bibehållna monopol, nya former för kollektivt sparande och en inkomstpolitik som
skall gynna vissa grupper är inte sprungna
ur någon ide om ett bättre samhälle. Det
inser varje patient, löntagare eller sparare.
Istället kommer de ur ett privilegieväsende som den socialistiska makten föder på
samma sätt som merkantilismen i LatinArnerika föder sitt privilegieväsende.
Mer finns faktiskt inte kvar av socialismen i Sverige. Det är farligt nog. Makt
utan ide ger ingen förändring. Det kan
man se i Latinamerikas stagnation.
Finns socialismen kvar?
K
an en politisk ide finnas utan att
någon tror på den? I Latinamerika finns det merkantilistiska ekonomier men det finns knappast någon
som tror på merkantilismen som man en
gång gjorde i Europa mellan medeltiden
och den industriella revolutionen. Då var
merkantilismen en ide om hur ett samhälles utveckling skulle kunna främjas. I dag
är merkantilistiska ekonomier resultat av
inhemska maktgruppers intressen av regleringar. Merkantilismen finns inte som
en ide om ett bättre samhälle, bara som ett
ekonomiskt system i teori och dessvärre i
praktik.
En politisk ide bär på ett löfte om hur
ett samhälle skall bli bättre och uppnå vissa mål med hjälp av vissa bestämda medel. Målen kan vara olika, liksom medlen,
men det som förenar varje politisk ideologi är tron på ett bättre samhälle.
Socialismen har till skillnad från liberala och konservativa ideer använt kravet på
underkastelse under målet som ett medel
i sig. När tron på att socialismen ger ett
bättre samhälle inte längre finns faller det
därmed tillbaka både på socialismens mål
och medel. Socialismens medel har ingen
rättfärdighet i sig som t ex liberalismens
och konservatismens ideer om rättsstaten
och friheten. Socialismen är därför mer
än andra ideer beroende av löftet om ett
bättre samhälle. Finns inte det löftet kvar
så finns inget motiv för vare sig målet eller
medlen. Och då finns inte socialismen
längre som en ide utan bara som ett resultat av intressegrupperingars krav på regleringar och den politiska elitens krav på
makt.
Nu har socialismen överallt misslyckats. Den afrikanska socialismen har
medfört tillbakagång, svält och förtryck. I
Asien har socialismens totalitära maktanspråk gett krig, förtryck och fattigdom. I
Vietnam har socialismen skapat en större
fattigdom än kriget. I Östeuropa har realsocialismen inte gett något annat än förtryck, kulturell utarmning, ekonomiska
misslyckanden och rustningar. Både i Europa och Asien är misslyckandena så uppenbara eftersom de inträffat vid sidan
om efterkrigstidens ekonomiska under.
Det är därför i grunden inte det minsta
radikalt när Kjell-Olof Feldt i Tiden skriver: ” … uppenbart är, att varken våra egna erfarenheter eller de s k planekonomiernas prestationer ger iden om planmässig hushållning någon lyskraft. I själva
verket är resultaten sådana, att man i hela
världen är på väg bort från den.” Och det
är vare sig radikalt eller någon värdering
när han i samma artikel skriver: ”På det
globala planet har som bekant marknadsekonomin i denna skepnad vunnit en total
seger över sitt enda kända alternativ, planhushållning.” Den förvåning som KjellOlof Feldts artikel har väckt beror egentligen inte på vad han säger i sak utan på att
ingen egentligen har tilltrott den svenska
socialdemokratin den intellektuella förmågan att pröva sina dogmer.
Viktigare än den förvåning som hans
konstateranden har väckt är att dessa leder till ett underkännande av den analys
och därmed de samhälleliga mål och medel som hitintills varit socialismens. Feldt
berör även detta när han säger: ”när det
gäller företagarbegreppet finns det bland
landets ca 400 000 enskilda företagare
bara ett fåtal, som påminner om partiprogrammets schablonbild” och ”Något måste välligga bakom splittringen och rivaliteten på det fackliga planet, som blivit
alltmer uppenbar under 80-talet. I varje
fall håller partiprogrammets förutsättningar om den homogena löntagarklassen
ingalunda streck längre.”
Det är konsekvenserna för den socialistiska samhällsanalysen som gör den
Feldtska artikeln intressant. Därigenom
argumenterar han även emot de socialistiska medlen: ”Det som känns mest nödvändigt är att partiet tar itu med sitt eget
verk:Den offentliga sektorn.”
Vad finns nu kvar av socialismen när
löftet om ett bättre samhälle inte längre är
livskraftigt och när vare sig medlen eller
målen känns relevanta? Ingvar Carlsson
gav ett svar på den frågan när han veckan
efter att han iAftonbladetförklarat att socialdemokratin hade nedkämpat nyliberalismen tvingades värja sig mot påståenden om att nyliberalismen nu hade trängt
in i den socialdemokratiska samhällsdebatten. Han avvisade då frågor om den
framtida socialdemokratiska politiken
med att partiet hade tillsatt en grupp av sina duktigaste politiker som skulle utreda
denna.
Kanske upphörde socialismen som ide
i den svenska samhällsdebatten just då.
För om politik är att duktiga politiker
skall titta på vad man skall tycka finns inte
längre någon politisk ide, bara en strävan
efter en politik som kan ge bibehållen
makt åt de grupperingar man själv företräder.
–…….___ – —–
85
När socialistiska idedebattörer försöker formulera om socialismen till att inte vara beroende av medlen för att nå ett
visst mål utan enbart till ett gott syfte har
socialismen förlorat sitt ideologiska innehåll. Då anvisar den inte längre en metod
för samhällsförändring utan bara förmenta skäl till varför vissa människor – som
är goda – skall ha makten och inte andra
– som inte anses goda.
Så är det med merkantilismen i LatinAmerika och så är det med socialismen i
Sverige. De har båda upphört som ideer
men lever genom makten. Ingen skall tro
att detta leder till att det socialistiska systemet rivs upp. Tvärtom så innebär frånvaron av ide fritt utrymme för intressegrupper att utöka sina privilegier på det
gemensammas bekostnad. Kraven på bibehållna monopol, nya former för kollektivt sparande och en inkomstpolitik som
skall gynna vissa grupper är inte sprungna
ur någon ide om ett bättre samhälle. Det
inser varje patient, löntagare eller sparare.
Istället kommer de ur ett privilegieväsende som den socialistiska makten föder på
samma sätt som merkantilismen i LatinArnerika föder sitt privilegieväsende.
Mer finns faktiskt inte kvar av socialismen i Sverige. Det är farligt nog. Makt
utan ide ger ingen förändring. Det kan
man se i Latinamerikas stagnation.