Sten Carlsson; Sverige och franska revolutionen

STEN CARLSSON:
Sverige och franska
revolutionen
Professor Sten Carlsson inleder
Svensk Tidskrifts artikelserie om
franska revolutionens inverkan
på utvecklingen i Sverige.
På kort sikt fick den franska
revolutionen ingen större betydelse för Sverige. Gustaf III hade redan i februari 1789 med
hjälp av de ofrälse stånden genomdrivit en fredlig omvälvning.
Den personliga kungamakten
utvidgades i utbyte mot betydande fördelar för de ofrälse. På
längre sikt kunde emellertid inte
Sverige förbli oberört. Men
minst lika viktiga var de förändringar i Nordens karta som Napoleonkrigen ledde till.
När den svenska riksdagen
1809 återinförde ett konstitutionellt statsskick hämtades inspiration från bl a Montesquieu och
andra franska upplysningsmän
men inte från revolutionsregimerna eller Napoleon.
Sten Carlsson är professor
emeritus i historia.
”D e vackra talen i franska nationalförsamlingen, så mycket som
därav genljöd långt bort i skogen, gjorde oss ett oändligt nöje. På blodseenema trodde vi ej stort, emedan de alldeles ej passade till orden.”
Dessa rader i Erik Gustaf Geijers Minnen (1834) tolkar nog ganska bra de första reaktionerna inom vad man skulle
kunna kalla bildad svensk medelklass inför nyheterna från Frankrike under de
första två eller tre åren efter Bastiljens
stormning den 14 juli 1789. Inom samhällets allra högsta skikt var inställningen
med få undantag kylig eller direkt avvisande. Till dem som gick längst i fördö-
mande hörde Gustafffi själv. Han kallade
revolutionsmännen ”Europas orangutanger” och laborerade med olika hugskott
om en internationell kontrarevolutionär
aktion. En annan svuren motståndare till
den nya regimen var Axel Fersen den yngre, en av den franska kungafamiljens mest
hängivna vänner. Andra rojalister reagerade likadant.
Bönderna och lantproletärema, mer än
80% av Sveriges befolkning, var upptagna
av den dagliga kampen för tillvaron och
fäste sig inte stort vid vad som försiggick
ute i världen. Revolutionens framgångsrika attacker mot nedärvda feodala privilegier kunde, i den mån som underrättelserna trängde fram till bondbyarna, te sig
tilltalande, men varje ifrågasättande av
monarkiens bestånd, Guds existens eller
kyrkans makt över själarna var oförenligt
med den svenske bondens föreställningsvärld.
Dämpade sympatier
I den mån man kan tala om klara svenska
opllllonsyttringar till franska revolutionens förmån var de begränsade till grupper av radikalt orienterade ämbetsmän,
officerare, publicister, borgare och studenter. Men sympatierna dämpades ganska snart, inte minst sedan de franska
blodscenerna fått en motsvarighet i
mordskotten på Operan den 16 mars
1792. Geijer intygar, att nyheten om Gustaf m:s död i hans värmländska hembygd
kom ”såsom ett åskslag ur klar himmel”
och antyder, att också synen på utvecklingen i Frankrike nu förändrades. Även
Revolutionen som massrörelse var i
första hand ett verk av hantverkare
och butiksägare tillhörande borgerskapets lägre skikt.
om kungamordet i mångt och mycket hade andra förutsättningar än oroligheterna
i Frankrike, fanns en gemensam ideologisk bakgrund som förskräckte många.
Geijer var som vuxen inte någon vän av
vare sig revolutionen eller Napoleon.
Esaias Tegner var mera splittrad i sin bedömning. I sitt stora tal vid reformationsjubileet 1817 förråder han en viss skräckblandad förtjusning i sin syn på revolutionen såsom en produkt av 1700-talets
upplysningsideer: ”I dess (upplysningens)
sken uppväxte och mognade det adertonde århundradet: ett vidunderligt träd,
med ihålig stam och med maskstungna
frukter: men i trädets topp visade sig slutligen, som en blodröd krona, den franska
revolutionen.”
Ideologiskt var Tegner i många avseenden en arvtagare till Johan Henric Kellgren (död 1795), för vars samhällsåskådning händelserna i Frankrike medförde
89
både stimulans och svåra påfrestningar.
Som fiende till Gustaf ID:s hänsynslösa
utövning av sin kungamakt kunde han
inte finna annat än glädje över den franska monarkiens trångmål och fall. I olikhet med ännu radikalare betraktare, t ex
Thomas Thorild, var han dock betänksam
inför det antiaristokratiska inslaget i revolutionstänkandet, emedan han sympatiserade med den svenska adelns vakthållning kring de konstitutionella traditionerna. Kungamordet förskräckte honom,
men ännu i december 1792 kunde han, i
sin allegoriska dikt Ljusets fiender, som
var en protest mot G A Reuterholms inskränkning av den tryckfrihet som denne
själv hade proklamerat ett halvår tidigare,
tala om ”ljuset”, upplysningen, som en i
sig själv god kraft; ljuset borde inte släckas på grund av de skadeverkningar som
en och annan eldsvåda kunde föra med
sig. Keligrens optimism dämpades avsevärtgenom 1793 års skräckvälde, menför
de kontrarevolutionära grupperna kände
han ingen sympati.
Över huvud taget var det under de följande åren omöjligt att på svensk mark
försvara revolutionsmännens hjärtlösa
och blodiga framfart mot Ludvig XVI,
Marie Antoinette och deras anhängare,
eller att applådera de excesser, för vilka_
Danton, Marat och Robespierre och andra fanatiska vettvillingar utsatte både revolutionens fiender och varandra. Detta
betydde dock inte de radikala ideernas
undergång. Ett särskilt starkt fäste hade
dessa ideer bland studenter och yngre
akademiska lärare i Uppsala. De började
1792 bilda ”jakobinska” sammanslutningar som kallades konvent. Ehuru termen inte var ny, var den i sin nya användning uppenbart påverkad av det franska
90
nationalkonventet En alltjämt existerande, mycket oskyldig kvarleva av detta
språkbruk är namnet på det uppsaliensiska kuratorskonventet
Frihet och jämlikhet
Revolutionens budskap kom 1793 att
sammanfattas i devisen frihet, jämlikhet
och broderskap, en treklang som blev officiell 1795. Under de allra första revolutionsåren kunde det finnas skäl att prisa
den franska friheten som mer utvecklad
än den svenska. Både Gustaf III:s och
Reuterholms regimer företedde ju starka
despotiska drag. Men redan 1793-94
framstod Reuterholm som mer harmlös
än t ex Robespierre. I Sverige fick regimens fiender slita spö eller gå i landsflykt,
men de miste inte huvudet. Inte heller var
det möjligt att uppfatta Napoleon som nå-
gon frihetsvän, även om hans militära och
administrativa bedrifter gav honom ganska många beundrare i Sverige. Den nedärvda feodala ofriheten i Frankrike hade
ersatts av en ny ofrihet som var ännu
obarmhärtigare än den gamla. När den
svenska riksdagen 1809 gjorde upp med
den gustavianska kungamakten och återinförde ett konstitutionellt statsskick,
kunde inspiration hämtas från Montesquieu och andra franska upplysningsmän
men inte från revolutionsregimerna, inte
heller från Napoleon. Sveriges egen frihetstradition var den viktigaste grundvalen.
Svårigheten att förena frihet med jämlikhet är välkänd i historien. I valet mellan
friheten och jämlikheten gav franska revolutionen prioritet åt jämlikheten, och
här kan man tala om en i viss mån bestå-
ende insats, som halvhjärtat fullföljdes av
Napoleon. En betydande del av feodalismen försvann för att aldrig återkomma.
Gustaf lll:s ”revolution”
Även i Sverige fanns mycken ojämlikhet,
tydligast synbar i ståndsförfattningen och
adelsprivilegierna. Men medan Ludvig
XVI och hans rådgivare trots ganska lovvärda ansatser till sist visade sig oförmögna att komma till rätta med det franska privilegiesystemet, lyckades Gustaf
m i februari 1789, fem månader före revolutionen, genomföra en ståndsutjämSlutligen hamnade makten hos Napoleon, en man medobestridliga ledare- och fältherretalanger, men
utan det sinne för måtta och hänsynsfullhet som är den store statsmannens kännemärke.
ning som inte var föraktlig, ehuru givetvis
långt ifrån fullständig. Till följd av den
häftiga opposition, som hans olyckliga
krig mot Ryssland framkallade inom
adeln, förenade sig monarken med de
ofrälse stånden. I utbyte mot en utvidgning av den personliga kungamakten,
dock inte så att det blev fråga om något
regelrätt envälde – statsfinanserna låg
alltjämt i princip i ständernas hand – förvärvade de ofrälse betydande fördelar.
Adelsprivilegierna jämkades, och bönderna, som var de främsta vinnarna, blev
likställda med övriga stånd, när det gällde
dispositionen över egen mark och skog,
inklusivejakt och fiske, och ifråga om rätten att förvärva nästan allt slags jord. På
fredlig väg, men i ganska författningsvidriga former, genomdrev Gustaf m
”ovanifrån” en omvälvning, som i Frankrike krävde blod och brand.
Riktigt feodaliserat hade Sverige aldrig
varit, och den feodalism som fanns försvann delvis 1789. Kvar stod dock, vid sidan av fyrståndsriksdagen och reducerade adelsprivilegier, den nedärvda skillnaden i fråga om beskattning av jordegendom. Såväl de s k grundskattema som de
med försvarsorganisationen förenade
rustnings- och roteringsbesvären vilade i
första hand på bondejorden, medan frälVärnplikten är en av denfranska revolutionens viktigaste och mest bestående skapelser.
sejorden åtnjöt betydande lindringar.
Kravet på en utjämning av dessa ”sekelgamla orättvisor” drevs med särskild styrka av bondeståndet på grundlagsriksdagen 1809-10. Till följd av starkt tryck
från kungamakten och ”1809 års män”
måste bönderna dock avstå från ståndpunkten, att ett godkännande av 1809 års
regeringsform förutsatte ett upphävande
av den paragraf, som gav adeln ett skydd
mot fortsatt privilegieutjämning. Sam
Clason, en konservativ historiker med
sinne för socialhistoriska perspektiv, har
1910 formulerat saken så, att ständerna
”tyvärr” inte utnyttjade tillfället att, såsom
skedde i Frankrike den 4 augusti 1789,
”på en gång göra slut på privilegiemurarna”. Det kom att dröja nästan hundra år,
innan bondejorden slutgiltigt blev av med
de gamla bördorna. I ett rättssamhälle
som det svenska var det·inte så lätt att
utan vidare besluta om en skattereform,
som skulle hafått hårdaföljder för de äga- 91
re av frälsejord, bland dem ett växande
antal bönder, som relativt nyligen hade
förvärvat dylik jord och därvid erlagt en
köpeskilling, som pressats uppåt just till
följd av gällande skatteförmåner.
Broderskap
Revolutionens broderskapsideologi var
ett utflöde av jämlikhetstanken: det gällde
att i det dagliga umgänget manifestera
uppfattningen att alla människor är brö-
der eller systrar. Tilltalsordet skulle vara
tu, och alla medborgare skulle kallas citoyen. Det hela förverkligades på ett synnerligen ytligt plan. Inom kort gällde den filosofi, som har fått sitt uttryck i en sats som
förekom i den tyska riksdagen 1903 men
säkerligen är äldre: ”Und willst du nicht
mein Bruder sein, so schlag’ ich dir den
Schädel ein”. Napoleon gjorde rent hus
med hela broderskapssymboliken. Han
återinförde adelskap, rangrullor och ordensdekorationer. När det gäller fraternisering, har Sverige aldrig haft något att
lära av Frankrike.
Den marxistiska generaliseringen
Enligt en historietolkning, som utgår från
Marx och Engels men som också har vunnit mycken terräng på icke-marxistiskt
håll, markerar franska revolutionen övergången från feodalism till kapitalism i Europas historia. Det är emellertid här fråga
om en generalisering, som är så grov att
den är till mera skada än till nytta. Det
fanns på 1700-talet ingen konträr motsättning mellan feodalherrar och kapitalister. Inte sällan förenades godsinnehav
och rörligt kapital i en och samma person,
och i andra fall fanns olika slags familje- 92
band mellan börds- och börsaristokratien. Franska revolutionen var inte enbart
antifeodal utan hade också ett antikapitalistiskt inslag. Den främsta drivkraften för
de parisare, inte minst kvinnorna, som
1789 satte sig i rörelse på stadens gator,
var missnöje med de stigande brödpriserna. Harmen riktade sig då inte bara mot
godsägarna i deras egenskap av spannmålsproducenter utan också mot spannmålshandlarna, stundom också mot mjölnare, bagare och bönder. Revolutionen
som massrörelse var i första hand ett verk
av hantverkare och butiksägare tillhörande borgerskapets lägre skikt. På landsbygden dominerade bönder, men många av
dem kom ganska snart att vända sig mot
revolutionen, bl a av religiösa skäl.
Striden fördes sedan vidare av advokater, publicister och andra intellektuella
som inte kan anses som några redskap för
kapitalismen. De Untermenschen som
ledde revolutionen under dess mest blodiga tid var i första hand inriktade på sin
egen personliga makt, och deras kamp var
urskillningslös. Med den cynism, som
stundom utmärker nutida radikala betraktare, har det ibland sagts, att skräckväldet i all sin grymhet dock tjänade klara
sociala, antiaristokratiska syften. Men inte ens detta i och för sig omänskliga försvar för excesserna håller streck. En beräkning av den sociala fördelningen bland
skräckens troligen 35 000 a 40 000
dödsoffer visar en betydande spridning: 8
1
/ 2% adelsmän, 6 1
/2% präster, 26% borgare, intellektuella m fl, 28% bönder och
31% arbetare.
Slutligen hamnade makten hos Napoleon, en man med obestridliga ledare- och
fåltherretalanger, men utan det sinne för
måtta och hänsynsfullhet som är den store
statsmannens kännemärke. Hans politik,
som vållade både Frankrike och andra
nationer omättliga lidanden, hade inget
annat skönjbart mål än en långt driven
maktkoncentration. Någon kapitalismens
tjänare var han inte. Julirevolutionen
1830 innebar däremot en triumf för den
borgerliga kapitalismen.
1700-talets Sverige var ett agrarsamhälle. Bönderna var personligen fria och,
liksom i Frankrike, i stor utsträckning
ägare av den jord de brukade. De flesta
var obelastade av dagsverken och andra
Revolutionen var en bidragande
men knappast oumbärlig vägröjare
för jämlikhet och demokratisering.
feodala pålagor. Endast 10% av folket levde i städer, och Stockholm höjde sig ensamt över storstadsnivån, utan att på nå-
got sätt kunna jämföras med Paris. Några
direkta positiva lärdomar var i det stora
hela knappast att hämta från skräckväldets eller Napoleons Frankrike. Snarast
kunde utvecklingen där tjäna som ett varnande exempel.
Långsiktigt berördes Sverige
Det sagda gäller dock endast om historien
ses i ett kortsiktigt perspektiv. På lång sikt
kunde Sverige inte förbli oberört av att
Europas största nation – i många stycken
Sveriges viktigaste förebild – bröt med
sitt eget förgångna. De jämlikhetsreformer som ägde rum i Sverige under 1800-
talet – adelsprivilegiernas successiva raserande, ståndsriksdagens undergång,
den personliga kungamaktens reducering
– stod åtminstone i indirekt sammanhang
med vad som utspelades i Frankrike, först
1789, sedan 1830 och 1848. Bildningslivets sekularisering, som undergrävde
det lutherska enhetskyrkosystemet, kan
inordnas i samma helhetsbild.
Minst lika viktiga var förändringarna
av Nordens karta, vilka var en följd av
Napoleonkrigens konvulsioner: Finlands
skiljande från det svenska riket, Danmark-Norges upplösning, den svensknorska unionens tillkomst. Carl Johan
själv var en revolutionens son, vars militä-
ra karriär, med start på en ganska låg social nivå, hade varit omöjlig i Frankrike
före 1789 (men inte helt otänkbar i Sverige). Carl Johan var och förblev känslomässigt fixerad – mera negativt än positivt – vid sin forne förman Napoleon.
Hans erfarenheter från de napoleonska
fålttågen hade hos honom skapat en stark
känsla för vikten av att grundlägga en varaktig fred, något som han ju även lyckades
med i sitt nya fosterland. Carl Johan införde också den allmänna värnplikten i
Sverige, tills vidare i rudimentär form.
Värnplikten själv, som har blivit en så
ödesdiger faktor i Europas moderna historia, var för övrigt en av franska revolutionens viktigaste och mest bestående
skapelser, knappast värd att applådera.
93
Bidragande men inte oumbärlig
Tvåhundraårsminnet av franska revolutionen har redan givit upphov till mycken
retorik, och vältaligheten kommer att
växa fram till den 14 juli. Många av de
vackra fraser som på sin tid vilseledde
den unge Geijer i det avlägsna Ransäter
kommer att återuppstå i modern gestalt.
Många ogärningar kommer att förtigas,
andra kommer att försvaras som nödvändiga led i striden för frihetens sak. Värderingarna kommer att skifta. Den som så
vill kan fästa en avgörande vikt vid revolutionens betydelse som en bidragande men
knappast oumbärlig vägröjare för jämlikhet och demokratisering. Men den som
sätter den kristna västerländska kulturens
kärleks- och barmhärtighetsbud i centrum har svårt att jubla. Visst fanns brutalitet i riklig mängd även före 1789, men
det kompakta, tekniskt raffinerade massutrotandet av misshagliga element existerade knappast. Vår tids värsta ohyggligheter, genomförda i ännu större skala än
någonsin tidigare, har åtminstone en del
av sina ideologiska rötter i 1790-talets revolutionära skräckvälde. Dumheten och
ondskan är mäktiga krafter i världshistorien. Franska revolutionen utgör inte nå-
got undantag.