Leif Carlsson; Skadlig, dum och onödig
1989
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
LEIF CARLSSON:
Skadlig, dum och onödig
Franska revolutionen var onö-
dig, konstaterar Leif Carlsson.
Terrorn var kanske nödvändig
för att de som för längre eller
kortare tid satt vid makten skulle
sitta där. Men för att goda, kanske ädla ting, skulle främjas?
Säkertej.
Ingen kan på allvar tro att
Frankrike i dag skulle ha styrts
av en påstått enväldig kung om
man inte halshuggit Marie Antoinette.
Valet står inte mellan det som
är och det som var. Det gäller
vad som skulle ha kunnat vara.
Fillic Leif Carlsson är redaktör
på Svenska Dagbladet.
F
lauberts minst kända roman är
rimligen Bouvard et Pecuchet, kanske delvis därför att den aldrig blev
färdig. Dess ämne är sällsamt – en gigantisk inventering av banalitet, töntighet och
stupiditet.
När de båda herrar som nämnes i bokens titel av en slump råkas på en parksoffa i Paris står det inte på mer än en kort
stund innan de börjar analysera orsakerna till den stora revolutionen, då gissningsvis femtio år gammal eller så omkring ” … ils cherchaient les eauses de la
Revolution”.Hanteringen har inte avstannat. I år har vi av känt skäl särskild anledning att erinra oss Frans G Bengtssons
iakttagelse att revolutionen krävde mycket blod men sannolikt mera bläck.
Ett fenomen som väsentligt ökar möjligheten till skiftande spekulationer är
självfallet Napoleon. Var han den som
förrådde revolutionen, eller var han som
Edmund Burke genialt insåg och förutsåg
innan löjtnant Buonaparte gjort sig förnummen i större sammanhang dess logiska konsekvens; fulländare om man så
vill? Och i så fall, vad har han att meddela
till revolutionens belysning? Var han som
Gustaf VI Adolf trodde och många med
honom, det apokalyptiska vilddjuret; eller
var han till äventyrs, som en del franska
historiker tycks ha trott, en äkta demokrat
och en varm pacifist?
Orsakerna lämnar jag därhän. Om dem
vet förmodligen ingen så värst mycket
mer besked än Flauberts dummerjönsar;
det skulle då vara Jan Myrdal. Låt mig endast i all stillsamhet erinra om att stora
händelser kan ha små orsaker, särdeles
ofta i krig och politik.
Men vad revolutionen än kan ha ”be·
rott” på, vad skall man tycka om den?
Var den, ”nödvändig” eller ej, en av de
största och värdefullaste faktorerna i historien, i släkt med kristendomens framträdande, det naturvetenskapliga genombrottet, demokratin?
Festtalare och festskrifter i oräknelig
mängd kommer att göra sådant gällande.
Själv vill jag gråta torra tårar.
I likhet med en ojämförligt mer insiktsfull fransman -jag vill minnas att det var
Talleyrand, men kan gott minnas fel -anser jag att revolutionen var skadlig, dum
och onödig. De tre orden betyder icke
samma sak, men de hänger i detta fall nä-
ra ihop.
Stora händelser kan ha små orsaker, särdeles ofta i krig och politik.
Dum
Dum var den ostridigt om man närmast
tänker på de filosofiska ideer som en del
tänkare har tänkt sig att pinnkärran, giljotinen, gatan och de idogt stickande amasonerna vid avlivningarna skulle förverkliga. Av personliga skäl råkar jag vara
övertygad om att dess religiösa griller och
amatörfunderingar var just precis det,
griller rätt och slätt felaktiga; vilket som
bekant inte hindrat att många av revolutionens anhängare nu och då betraktat
dessa missuppfattningar som något av det
centrala i det stora verket.
En liknande invändning, kanske mindre kontroversiell, kan självfallet riktas
mot den grundläggande – låt vara ej
praktiserade – dogmen i det världsliga:
att alla föds fria och jämlika. Förmodligen
finns det ingen som vid förståndets bruk
betvivlar kontrarevolutionärernas klassi- 95
ska replik: Det är uppenbart att alla föds
till totalt beroende och under ytterligt olika villkor, så i det inre som i det yttre.
Om alltså revolutionens ideologiska
käpphästar är påtagligt selbrutna är det
självfallet dumt att till deras fria motionerande ställa till så stort buller som 1789 ff.
Skadlig
Dessutom skadligt.
Att det är skadligt att göra väldiga ingrepp i ett samhälle, en stat, en kultur, för
att främja en del ohållbara vidskepelser,
även om de kallas ideer, bör väl i och för
sig vara självklart. Även om ideerna rentav skulle vara någorlunda rimliga är största varsamhet påkallad. Ett mänskligt
samhälle är en stor och invecklad sak, enligt konservatismens grundtanke. Den tål
mycket, men bör inte i onödan belastas
alltför mycket.
Särskilt gäller detta om man sätter sig
in i vad som i verkligheten, blodig verklighet, ligger bakom abstrakta ord som ”skada” och ”belastning”.
Alla som med rätta gripits av och förtvivlat inför Anne Franks öde och berättelse bör läsa Stig Strömholms underbara
och svåruthärdliga novell ”Rum åt gården” om ångesten hos de jagade, de gömda, de som hoppades att de var glömda,
till dess …
Bilan rasslar rått, stickorna klirrar
sprött.
Om skräckväldet krävde tiotusen fler
eller färre människoliv – avhandlingsförfattare tycks vara oense i detta som i
mycket – är för mig inte alldeles intressant. Det var mer än illa nog som det var
även i en minikalkyL Varje människa har
bara ett liv och en död; och varje barn endast två föräldrar.
96
Jag får erkänna att jag stundom känner
mig illa till mods inför intellektuellt överlägsna bedömare som världsvist upplyser
mig om.att sådant får man räkna med …
Dessutom är det ju så långt tillbaka …
Verkligen?
Hur långt borta skall det ohyggliga ske,
i tid och rum, för att bli likgiltigt? Frågan
kan synas emotionell, vilket den är; men
den är också kronologisk och aritmetisk.
Innebär denna hjärtnupenhet inför livdömdas blod (även Robespierres) och
föräldralösas gråt att jag anser att dödande aldrig kan försvaras? Självfallet ej; i allt
fall måste varje officer svara så.
Onödig
Dock endast det nödvändiga dödandet.
Var terrorn nödvändig? Kanske – för att
de som för längre eller kortare tid satt vid
makten skulle sitta där.
Men för att goda, kanske ädla ting,
skulle främjas?
Säkert ej.
Ingen kan på allvar tro att Frankrike i
dag skulle ha styrts av en påstått enväldig
kung, om man inte hade huggit huvudet
av Marie Antoinette, elegant men säkert
ångestfullt darrande. Ingen tror att grevar
och baroner i dag suttit i stället för direktörer och fackförbundsordförande, i
Frankrike eller Sverige.
Att det är skadligt att göra väldiga
ingrepp i ett samhälle, en stat, en
kultur bör väl i och för sig vara
självklart.
Knepet att påpeka det självklara, att
det inte heller hade varit bra att låta allt bli
vid det gamla är välkänt, men alltid en
bluff.
Estland, Polen, Rumänien är goda exempel. Valet står inte mellan det som är
och det som var. Det gäller vad som skulle
ha kunnat vara.
Den stora revolutionen, med dess
följder itid och rum, till Finland och Moskva, var onödig.
Pärmarför inbindning av årgång 1988
kan rekvireras från Svensk Tidskrifts
expedition, te] 08-667 59 55, eller ge~
nom insättning av kronor 70:- på
postgiro 7 27 44-6.
Skadlig, dum och onödig
Franska revolutionen var onö-
dig, konstaterar Leif Carlsson.
Terrorn var kanske nödvändig
för att de som för längre eller
kortare tid satt vid makten skulle
sitta där. Men för att goda, kanske ädla ting, skulle främjas?
Säkertej.
Ingen kan på allvar tro att
Frankrike i dag skulle ha styrts
av en påstått enväldig kung om
man inte halshuggit Marie Antoinette.
Valet står inte mellan det som
är och det som var. Det gäller
vad som skulle ha kunnat vara.
Fillic Leif Carlsson är redaktör
på Svenska Dagbladet.
F
lauberts minst kända roman är
rimligen Bouvard et Pecuchet, kanske delvis därför att den aldrig blev
färdig. Dess ämne är sällsamt – en gigantisk inventering av banalitet, töntighet och
stupiditet.
När de båda herrar som nämnes i bokens titel av en slump råkas på en parksoffa i Paris står det inte på mer än en kort
stund innan de börjar analysera orsakerna till den stora revolutionen, då gissningsvis femtio år gammal eller så omkring ” … ils cherchaient les eauses de la
Revolution”.Hanteringen har inte avstannat. I år har vi av känt skäl särskild anledning att erinra oss Frans G Bengtssons
iakttagelse att revolutionen krävde mycket blod men sannolikt mera bläck.
Ett fenomen som väsentligt ökar möjligheten till skiftande spekulationer är
självfallet Napoleon. Var han den som
förrådde revolutionen, eller var han som
Edmund Burke genialt insåg och förutsåg
innan löjtnant Buonaparte gjort sig förnummen i större sammanhang dess logiska konsekvens; fulländare om man så
vill? Och i så fall, vad har han att meddela
till revolutionens belysning? Var han som
Gustaf VI Adolf trodde och många med
honom, det apokalyptiska vilddjuret; eller
var han till äventyrs, som en del franska
historiker tycks ha trott, en äkta demokrat
och en varm pacifist?
Orsakerna lämnar jag därhän. Om dem
vet förmodligen ingen så värst mycket
mer besked än Flauberts dummerjönsar;
det skulle då vara Jan Myrdal. Låt mig endast i all stillsamhet erinra om att stora
händelser kan ha små orsaker, särdeles
ofta i krig och politik.
Men vad revolutionen än kan ha ”be·
rott” på, vad skall man tycka om den?
Var den, ”nödvändig” eller ej, en av de
största och värdefullaste faktorerna i historien, i släkt med kristendomens framträdande, det naturvetenskapliga genombrottet, demokratin?
Festtalare och festskrifter i oräknelig
mängd kommer att göra sådant gällande.
Själv vill jag gråta torra tårar.
I likhet med en ojämförligt mer insiktsfull fransman -jag vill minnas att det var
Talleyrand, men kan gott minnas fel -anser jag att revolutionen var skadlig, dum
och onödig. De tre orden betyder icke
samma sak, men de hänger i detta fall nä-
ra ihop.
Stora händelser kan ha små orsaker, särdeles ofta i krig och politik.
Dum
Dum var den ostridigt om man närmast
tänker på de filosofiska ideer som en del
tänkare har tänkt sig att pinnkärran, giljotinen, gatan och de idogt stickande amasonerna vid avlivningarna skulle förverkliga. Av personliga skäl råkar jag vara
övertygad om att dess religiösa griller och
amatörfunderingar var just precis det,
griller rätt och slätt felaktiga; vilket som
bekant inte hindrat att många av revolutionens anhängare nu och då betraktat
dessa missuppfattningar som något av det
centrala i det stora verket.
En liknande invändning, kanske mindre kontroversiell, kan självfallet riktas
mot den grundläggande – låt vara ej
praktiserade – dogmen i det världsliga:
att alla föds fria och jämlika. Förmodligen
finns det ingen som vid förståndets bruk
betvivlar kontrarevolutionärernas klassi- 95
ska replik: Det är uppenbart att alla föds
till totalt beroende och under ytterligt olika villkor, så i det inre som i det yttre.
Om alltså revolutionens ideologiska
käpphästar är påtagligt selbrutna är det
självfallet dumt att till deras fria motionerande ställa till så stort buller som 1789 ff.
Skadlig
Dessutom skadligt.
Att det är skadligt att göra väldiga ingrepp i ett samhälle, en stat, en kultur, för
att främja en del ohållbara vidskepelser,
även om de kallas ideer, bör väl i och för
sig vara självklart. Även om ideerna rentav skulle vara någorlunda rimliga är största varsamhet påkallad. Ett mänskligt
samhälle är en stor och invecklad sak, enligt konservatismens grundtanke. Den tål
mycket, men bör inte i onödan belastas
alltför mycket.
Särskilt gäller detta om man sätter sig
in i vad som i verkligheten, blodig verklighet, ligger bakom abstrakta ord som ”skada” och ”belastning”.
Alla som med rätta gripits av och förtvivlat inför Anne Franks öde och berättelse bör läsa Stig Strömholms underbara
och svåruthärdliga novell ”Rum åt gården” om ångesten hos de jagade, de gömda, de som hoppades att de var glömda,
till dess …
Bilan rasslar rått, stickorna klirrar
sprött.
Om skräckväldet krävde tiotusen fler
eller färre människoliv – avhandlingsförfattare tycks vara oense i detta som i
mycket – är för mig inte alldeles intressant. Det var mer än illa nog som det var
även i en minikalkyL Varje människa har
bara ett liv och en död; och varje barn endast två föräldrar.
96
Jag får erkänna att jag stundom känner
mig illa till mods inför intellektuellt överlägsna bedömare som världsvist upplyser
mig om.att sådant får man räkna med …
Dessutom är det ju så långt tillbaka …
Verkligen?
Hur långt borta skall det ohyggliga ske,
i tid och rum, för att bli likgiltigt? Frågan
kan synas emotionell, vilket den är; men
den är också kronologisk och aritmetisk.
Innebär denna hjärtnupenhet inför livdömdas blod (även Robespierres) och
föräldralösas gråt att jag anser att dödande aldrig kan försvaras? Självfallet ej; i allt
fall måste varje officer svara så.
Onödig
Dock endast det nödvändiga dödandet.
Var terrorn nödvändig? Kanske – för att
de som för längre eller kortare tid satt vid
makten skulle sitta där.
Men för att goda, kanske ädla ting,
skulle främjas?
Säkert ej.
Ingen kan på allvar tro att Frankrike i
dag skulle ha styrts av en påstått enväldig
kung, om man inte hade huggit huvudet
av Marie Antoinette, elegant men säkert
ångestfullt darrande. Ingen tror att grevar
och baroner i dag suttit i stället för direktörer och fackförbundsordförande, i
Frankrike eller Sverige.
Att det är skadligt att göra väldiga
ingrepp i ett samhälle, en stat, en
kultur bör väl i och för sig vara
självklart.
Knepet att påpeka det självklara, att
det inte heller hade varit bra att låta allt bli
vid det gamla är välkänt, men alltid en
bluff.
Estland, Polen, Rumänien är goda exempel. Valet står inte mellan det som är
och det som var. Det gäller vad som skulle
ha kunnat vara.
Den stora revolutionen, med dess
följder itid och rum, till Finland och Moskva, var onödig.
Pärmarför inbindning av årgång 1988
kan rekvireras från Svensk Tidskrifts
expedition, te] 08-667 59 55, eller ge~
nom insättning av kronor 70:- på
postgiro 7 27 44-6.