Wilhelm Agrell; Strategier mot ett överfall
1989
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
WILHELM AGRELL:
strategier mot ett överfall
strategiskt överfall har i historien varit regeln i stormakternas
försök att gripa sig an små stater. l nuvarande geopolitiska lä-
ge är det strategiska överfallet
det enda egentliga alternativet
för ett angrepp mot Sverige. Valet för Sovjetunionen står mellan
att lämna Sverige i fred helt och
hållet och att genomföra ett
angrepp där man får kontroll
över landet snabbt och på ett
sådant sätt att NATO ställs inför
ett fullbordat faktum.
strategiskt överfall är därför
den hotbild som det svenska
försvaret i första hand borde
vara uppbyggt för att möta.
Chanserna till förvarning och
”nådatid” blir alltmer osäkra.
Detta ställer krav på strukturella
förändringar av försvaret av
långt mer genomgripande slag
än OB skisserar i planer som
fortfarande bygger på traditionella invasionsscenarier.
Wilhelm Agrell är freds- och
konfliktforskare i Lund.
B
egreppet ”strategiskt överfall”,
lanserat av överbefälhavaren i
perspektivplanen Försvarsmaktside 2000, kan lätt ge upphov till en tämligen förvirrad debatt. A ena sidan kan
strategiskt överfall tolkas som en ny dramatisk hotbild av ett slag som man under
decennier blundat för i svensk försvarspolitik. A andra sidan kan samma begrepp tolkas som enbart en precisering av
angreppstyper som länge funnits med i
försvarsplaneringen och som vi har en, låt
vara på vissa punkter ofullständig, förrnå-
ga att hantera med dagens försvarsmakt.
Mycket beror naturligtvis på hur man tänker sig att ett strategiskt överfall kan gå
till, under vilka betingelser det kan äga
rum och i vilka avseenden som det kan
skilja sig från andra angreppsformer. En
grundläggande fråga är således om strategiskt överfall skall betraktas som en variant på temat överraskande inlett storangrepp eller som en helt annan typ av angreppsform. Mycket talar för det senare
alternativet.
En annorlunda angreppsform
Det strategiska överfallet representerar
nämligen ett i grunden annorlunda sätt att
använda militära maktmedel, jämfört
med en invasion. Målet för en angripare
skulle här inte vara att gradvis tillkämpa
sig kontrollen över det svenska territoriet
utan att bryta motståndet och därmed,
som en konsekvens, kunna överta kontrollen från ett svenskt försvar som gjort
patron ur eller aldrig ens kommit i tillfålle
att ladda.
En blick bakåt i historien bekräftar att
det strategiska överfallet inte är ett
abstrakt begrepp utan snarare varit en regel i stormakters försök att med militära
medel i skilda situationer gripa sig an
småstater. De militära medlen är med
Clausewitz ord ”ett sant politiskt instrument”, det är således de sammantagna,
politiska och psykologiska effekterna på
motståndaren som räknas, inte en balansräkning av brigader och divisioner. I den
mån småstatsförsvar lyckats framstå som
trovärdiga är det den antagna förmågan
att möta dessa sammantagna effekter som
räknats.
Om det svenska samhällets och totalförsvarets sårbarhet har spelat en viktig
roll för att göra ett strategiskt överfalllönsamt har sannolikt den svenska neutraliteten bidragit till att göra just denna angreppsform till det enda alternativet för
en angripare i den givna geostrategiska situationen i Norden. Ett provinsiellt och av
neutralitetshänsyn kringskuret perspektiv
har emellertid länge hindrat den svenska
försvarspolitiken från att varsebli detta.
Ett angrepp mot Sverige har således i allt
väsentligt betraktats som en uppgörelse
mellan de invaderande (underförstått sovjetiska) styrkorna och det svenska försvaret. Klarar vi inte av att hålla emot når de
sovjetiska styrkorna de egentliga slutmålen på NATO-område och Sverige blir
därmed i vart fall till stora delar ockuperat.
Så är det naturligtvis inte. NATO skulle
självfallet, i rent egenintresse, sätta in betydande stridskrafter mot ett sovjetiskt
försök att etablera sig i Sverige och därmed hota hela NATO:s nordregion. Sannolikt skulle huvuddelen av de offensiva
resurserna i AFNORTH avdelas i denna
operationsriktning, d v s flygstridskrafter
från västtyska, danska och norska baser,
hangarfartygsbaserat flyg och eventuella
123
tilltransporterade brittiska och/amerikanska marinkårsförband. Sveriges inställning skulle i ett sådant läge knappast vara
av utslagsgivande betydelse; ingen torde
förvänta sig att Sverige skulle klamra sig
fast vid neutraliteten när dess yttersta syfte – att hålla landet utanför krig – fallit
samman.
Sovjetiska överväganden
Varje sovjetiskt anfallsföretag som inte
mycket snabbt leder till fullständig kontroll över Sverige skulle därmed skapa en
för Sovjetunionen ytterst ogynnsam strategisk situation där NATO:s flygstridskrafter fritt kunde operera över svenskt
luftrum, utnyttja resterande delar av det
svenska stridsledningssystemet och med
en viss tidsfördröjning frambaseras till
”hangarfartyget Götaland” för fortsatta
taktiska flygoperationer över hela Östersjöområdet. I praktiken innebär detta att
det traditionella invasionsscenariot, med
dess för angriparen sårbara tilltransporter, är osannolikt så länge NATO förfogar
över betydande flygstridskrafter och förstärkningsmöjligheter kring det nordiska
området.
Den viktigaste faktorn i planeringen av
en eventuell sovjetisk anfallsoperation
mot Sverige torde således vara hur NATO
kan komma att reagera och försöka utnyttja situationen. Valet torde därmed
komma att stå mellan att lämna Sverige
ifred helt och hållet och att genomföra ett
angrepp där man får kontroll över landet
så snabbt och på ett sådant sätt att NATO
ställs inför ett fulbordat faktum. ÖB säger
för första gången detta mer eller mindre
rent ut i sina utredningar, men utan att riktigt dra ut konsekvenserna för det svenska
försvarets vidkommande.
124
Den främsta hotbilden
Det strategiska överfallet är, om man
accepterar detta resonemang, knappast
en i raden av likvärdiga uppgifter som det
svenska försvaret borde utformas för att
kunna möta. De grundläggande geostrategiska förhållandena i det nordiska området, som inte har någonting med spänning och avspänning i den internationella
politiken att göra, leder till att det strategiska överfallet, så som det här definierats,
framstår som den hotbild som det svenska försvaret i första hand borde vara
uppbyggt för att kunna möta.
Så är långt ifrån fallet. ÖB betonar visserligen i sina utredningar att vi inte kan
bortse från risken för ett strategiskt överfall, att denna tidigare inte tillräckligt uppmärksammats i planeringen och att mer
metodiska förberedelser bör vidtas för att
gardera oss mot detta hot. Men ivilken utsträckning är det här fråga om ett första
steg i en genuin omvärdering av hotbilden?
Den modernisering och omstrukturering av försvaret som ÖB skisserar i sina
planer bygger fortfarande i allt väsentligt
på hotet från en kust- och gränsinvasion,
låt vara med kortare förberedelser och
större offensiv kraft än tidigare. Det är utifrån detta traditionella invasionsscenario
som diskussionen om de operativa vägvalen blir relevant, om man bör satsa på
ett periferiförsvar eller ett försvar på djupet när pengarna inte räcker till båda och
hur tyngdpunkten i försvaret bör fördelas
mellan olika delar av landet.
Ett marginellt problem?
Det strategiska överfallet, som inte riktar
sig mot militärt intressanta delar av Sverige utan mot riket som en politisk och försvarspsykologisk helhet, finns här inte alls
med i bilden. I stället visar det sig att den- .
na hotbild bara är kopplad till en enda del
av den föreslagna organisationen: de korttidsutbildade skyddsstyrkorna. Det är
dessa förband som skall täppa till det
”sårbarhetsfönster” som försvarsplaneringen låtit glida upp mot ett strategiskt
överfall. I praktiken behandlar därmed
ÖB det strategiska överfallet som ett marginellt problem, som en angreppsform vilken vi med relativt begränsade åtgärder
Hela iden att möta hot från lättrörliga och välutbildade sabotageförband med ett slags vaktbolagsarme
framstår som ogenomtänkt.
kan avskräcka en stormakt från att tillgripa. Vi skall således, i enlighet med doktrinens väl innötta axiom, tvinga angriparen
till ett mer resurskrävande anfallsföretag,
vilket i sin tur ger oss större möjligheter
till förvarning och motåtgärder, vilket i sin
tur tvingar honom att avsätta ännu större
resurser o s v, o s v.
Men stänger man då verkligen ett sårbarhetsfönster med de specifika åtgärder
ÖB föreslagit? De skisserade skyddsstyrkorna har utsatts för mycket kritik och
även om det här kan finnas ett inslag av
slentrianmässigt motstånd mot militärt
nytänkande är invändningarna i sak tämligen nedgörande. Hela iden att möta hot
från lättrörliga och välutbildade sabotageförband med ett slags vaktbolagsarme utspridd kring de olika skyddsföremålen framstår som i bästa fall ogenomtänkt. Sabotagehotet torde kunna mötas
betydligt effektivare med ett förstärkt
hemvärn kombinerat med rörliga antisabotageförband, eventuellt uppbyggda
gemensamt av försvaret och polisen.
En annan avgörande svaghet med
skyddsstyrkorna är att de – precis som
armen iövrigt- endast kommer att finnas
tillgängliga efter ett mobiliseringsbeslut
Oberoende av hur effektiva eller ineffektiva skyddsstyrkorna kan komma att bli
har de alltså ingen effekt på sådana hot
som kan materialisera sig under en ospecificerad tidsperiod från normala fredliga
förhållanden till ett läge där varningssignalerna blivit så starka, entydiga och begripliga att de föranlett beslut om partiell
mobilisering.
Räcker ”nådatiden”?
Det finns all anledning att understryka
hur stor osäkerheten är om denna tidsperiod, om det svenska försvarets ”nådatid”. Det har funnits, och finns fortfarande, en stark tendens i svensk försvarspolitik och försvarsplanering att göra betydande inteckningar i en sådan nådatid, att
förutsätta att våra möjligheter att erhålla,
tolka och reagera på varningssignaler
skall vara tillräckliga för att motivera det
svenska försvarets låga grundberedskap
och brister i mobiliseringsberedskapen.
Dessa inteckningar är mycket lockande,
både för politiska beslutsfattare och militära myndigheter, därför att de gör det
möjligt att använda beredskapsaspekten
som budgetregulator. Ständigt återkommande besparingar i krigsförbandsövningarna har således kunnat äga rum i
hägnet av den av upprepade parlamentariska försvarsbeslut kodifierade frasen att
den svenska underrättelsetjänsten skall
kunna ge en erforderlig förvarning.
125
Problemet med resonemang kring förvarning är att det mesta kan påstås men
mycket lite kan beläggas. Inte nog med att
vi inte vet, och inte kan veta, hur en internationell kris som skulle leda till ett direkt
militärt hot mot Sverige kan komma att se
ut; vi vet inte, och kan inte veta, hur förvarningsorgan, myndigheter, politiker,
massmedia och opinion skulle komma att
reagera i olika typer av situationer. Dessa
osäkerheter får vi leva med, frågan är snarare vilka konsekvenser de bör få på valet
av metoder för att möta en strategisk
överrumpling i ett politiskt och militärt lä-
ge som i dag kan vara svårt eller omöjligt
att förutse.
Diskutabelt resonemang
Erik Rossander diskuterar i förra numret
av Svensk tidskrift vilka principer som
bör styra strävandena att förbättra beredskapen mot strategisk överrumpling. I valet mellan fler förband med hög insatsberedskap redan i fred och en ökad benä-
genhet till plötsliga beredskapshöjningar
bör man enligt honom föredra det andra
alternativet. Stående förband skulle bara
riskera att invagga politikerna i falsk sä-
kerhet i en krissituation; något som skulle
fördröja beslut om mobilisering. Och eftersom vi en gång valt att ha ett värnpliktsförsvar menar Rossander att vi bör
utnyttja systemets fördelar att ”ofta,
snabbt och billigt kunna höja vår beredskap beroende på skiftningar i det säkerhetspolitiska klimatet”.
Resonemanget är inte helt övertygande. För det första torde politiska beslut
om inkallelser komma att styras av en rad
olika faktorer av vilka beredskapshänsyn
bara är en. Man kan således inte förutsät- 126
ta att en lägre insatsberedskap skulle göra
de politiska (och militära) beslutsfattarna
mer benägna till tidiga mobiliseringssystem, särskilt inte om de tror att beredskapen är god och tryggt förlitar sig på ytterligare och tydligare förvarning innan
några åtgärder behöver vidtas.
För det andra måste man här beakta de
totala samhällsekonomiska kostnaderna
för oplanerade och omfattande inkallelser till beredskapstjänstgöring. Det är
sannolikt att dessa, eller snarare föreställningen om dem, kan komma att spela en
avgörande roll för ett politiskt ställningstagande. Inkallelse av 100 000 man till
skyddsstyrkorna kan således förväntas få
konsekvenser snarlika en stor arbetsmarknadskonflikt Eftersom dessa konsekvenser kan förväntas vara likartade för
olika förbandstyper är det för övrigt
knappast troligt att en överbefälhavare
skulle välja att i första hand försöka få politisk sanktion för inkallelse av de sämst
utbildade och minst allsidiga förbanden.
De samhällsekonomiska och sociala
konsekvenserna av tillfälliga snabbinkallelser kan således förväntas utgöra ett på-
tagligt hinder mot försök att göra beredskapssystemet mer flexibelt i detta avseende. Även de försvarsekonomiska
aspekterna pekar i samma riktning: Om
utbildningen av krigsförbanden trots alla
deklarationer fått utgöra en ständigt återkommande budgetregulator finns det
knappast anledning att tro att beredskapsinkallelser i praktiken skulle komma att hanteras på ett annat sätt.
Nödvändigt med strukturella
förändringar
Det är således inte särskilt lätt att inom
ramen för den etablerade försvarsstrukturen, och då särskilt armens organisation, finna en trovärdig lösning på de problem som är förknippade med hotet om
ett strategiskt överfall. Både de föreslagna
skyddsstyrkorna och tankar på ett system
med återkommande snabbinkallelser
framstår som föga realistiska förslag mot
bakgrund av både själva hotbilden och
hur svensk försvarspolitik i praktiken
fungerar.
Snarare är det så att det strategiska
överfallet, om man tar denna typ av hot på
allvar, ställer krav på stukturella förändringar i försvaret av ett mycket genomgripande slag. Den nuvarande debatten
handlar om hur den befintliga organisationen uppbyggd efter helt andra hotföreställningar, skall kunna modifieras så att
den hjälpligt skall kunna hantera ett tidigare i stor utsträckning bortdefinierat
angreppsfall. Debatten borde istället
handla om hur en i väsentliga avseenden
föråldrad försvarsstrategi och försvarsstruktur skall kunna reformeras på ett så-
dant sätt att vi först och främst förmår
möta det av geostrategiska skäl sannolikaste och för oss farligaste militära hotet.
strategier mot ett överfall
strategiskt överfall har i historien varit regeln i stormakternas
försök att gripa sig an små stater. l nuvarande geopolitiska lä-
ge är det strategiska överfallet
det enda egentliga alternativet
för ett angrepp mot Sverige. Valet för Sovjetunionen står mellan
att lämna Sverige i fred helt och
hållet och att genomföra ett
angrepp där man får kontroll
över landet snabbt och på ett
sådant sätt att NATO ställs inför
ett fullbordat faktum.
strategiskt överfall är därför
den hotbild som det svenska
försvaret i första hand borde
vara uppbyggt för att möta.
Chanserna till förvarning och
”nådatid” blir alltmer osäkra.
Detta ställer krav på strukturella
förändringar av försvaret av
långt mer genomgripande slag
än OB skisserar i planer som
fortfarande bygger på traditionella invasionsscenarier.
Wilhelm Agrell är freds- och
konfliktforskare i Lund.
B
egreppet ”strategiskt överfall”,
lanserat av överbefälhavaren i
perspektivplanen Försvarsmaktside 2000, kan lätt ge upphov till en tämligen förvirrad debatt. A ena sidan kan
strategiskt överfall tolkas som en ny dramatisk hotbild av ett slag som man under
decennier blundat för i svensk försvarspolitik. A andra sidan kan samma begrepp tolkas som enbart en precisering av
angreppstyper som länge funnits med i
försvarsplaneringen och som vi har en, låt
vara på vissa punkter ofullständig, förrnå-
ga att hantera med dagens försvarsmakt.
Mycket beror naturligtvis på hur man tänker sig att ett strategiskt överfall kan gå
till, under vilka betingelser det kan äga
rum och i vilka avseenden som det kan
skilja sig från andra angreppsformer. En
grundläggande fråga är således om strategiskt överfall skall betraktas som en variant på temat överraskande inlett storangrepp eller som en helt annan typ av angreppsform. Mycket talar för det senare
alternativet.
En annorlunda angreppsform
Det strategiska överfallet representerar
nämligen ett i grunden annorlunda sätt att
använda militära maktmedel, jämfört
med en invasion. Målet för en angripare
skulle här inte vara att gradvis tillkämpa
sig kontrollen över det svenska territoriet
utan att bryta motståndet och därmed,
som en konsekvens, kunna överta kontrollen från ett svenskt försvar som gjort
patron ur eller aldrig ens kommit i tillfålle
att ladda.
En blick bakåt i historien bekräftar att
det strategiska överfallet inte är ett
abstrakt begrepp utan snarare varit en regel i stormakters försök att med militära
medel i skilda situationer gripa sig an
småstater. De militära medlen är med
Clausewitz ord ”ett sant politiskt instrument”, det är således de sammantagna,
politiska och psykologiska effekterna på
motståndaren som räknas, inte en balansräkning av brigader och divisioner. I den
mån småstatsförsvar lyckats framstå som
trovärdiga är det den antagna förmågan
att möta dessa sammantagna effekter som
räknats.
Om det svenska samhällets och totalförsvarets sårbarhet har spelat en viktig
roll för att göra ett strategiskt överfalllönsamt har sannolikt den svenska neutraliteten bidragit till att göra just denna angreppsform till det enda alternativet för
en angripare i den givna geostrategiska situationen i Norden. Ett provinsiellt och av
neutralitetshänsyn kringskuret perspektiv
har emellertid länge hindrat den svenska
försvarspolitiken från att varsebli detta.
Ett angrepp mot Sverige har således i allt
väsentligt betraktats som en uppgörelse
mellan de invaderande (underförstått sovjetiska) styrkorna och det svenska försvaret. Klarar vi inte av att hålla emot når de
sovjetiska styrkorna de egentliga slutmålen på NATO-område och Sverige blir
därmed i vart fall till stora delar ockuperat.
Så är det naturligtvis inte. NATO skulle
självfallet, i rent egenintresse, sätta in betydande stridskrafter mot ett sovjetiskt
försök att etablera sig i Sverige och därmed hota hela NATO:s nordregion. Sannolikt skulle huvuddelen av de offensiva
resurserna i AFNORTH avdelas i denna
operationsriktning, d v s flygstridskrafter
från västtyska, danska och norska baser,
hangarfartygsbaserat flyg och eventuella
123
tilltransporterade brittiska och/amerikanska marinkårsförband. Sveriges inställning skulle i ett sådant läge knappast vara
av utslagsgivande betydelse; ingen torde
förvänta sig att Sverige skulle klamra sig
fast vid neutraliteten när dess yttersta syfte – att hålla landet utanför krig – fallit
samman.
Sovjetiska överväganden
Varje sovjetiskt anfallsföretag som inte
mycket snabbt leder till fullständig kontroll över Sverige skulle därmed skapa en
för Sovjetunionen ytterst ogynnsam strategisk situation där NATO:s flygstridskrafter fritt kunde operera över svenskt
luftrum, utnyttja resterande delar av det
svenska stridsledningssystemet och med
en viss tidsfördröjning frambaseras till
”hangarfartyget Götaland” för fortsatta
taktiska flygoperationer över hela Östersjöområdet. I praktiken innebär detta att
det traditionella invasionsscenariot, med
dess för angriparen sårbara tilltransporter, är osannolikt så länge NATO förfogar
över betydande flygstridskrafter och förstärkningsmöjligheter kring det nordiska
området.
Den viktigaste faktorn i planeringen av
en eventuell sovjetisk anfallsoperation
mot Sverige torde således vara hur NATO
kan komma att reagera och försöka utnyttja situationen. Valet torde därmed
komma att stå mellan att lämna Sverige
ifred helt och hållet och att genomföra ett
angrepp där man får kontroll över landet
så snabbt och på ett sådant sätt att NATO
ställs inför ett fulbordat faktum. ÖB säger
för första gången detta mer eller mindre
rent ut i sina utredningar, men utan att riktigt dra ut konsekvenserna för det svenska
försvarets vidkommande.
124
Den främsta hotbilden
Det strategiska överfallet är, om man
accepterar detta resonemang, knappast
en i raden av likvärdiga uppgifter som det
svenska försvaret borde utformas för att
kunna möta. De grundläggande geostrategiska förhållandena i det nordiska området, som inte har någonting med spänning och avspänning i den internationella
politiken att göra, leder till att det strategiska överfallet, så som det här definierats,
framstår som den hotbild som det svenska försvaret i första hand borde vara
uppbyggt för att kunna möta.
Så är långt ifrån fallet. ÖB betonar visserligen i sina utredningar att vi inte kan
bortse från risken för ett strategiskt överfall, att denna tidigare inte tillräckligt uppmärksammats i planeringen och att mer
metodiska förberedelser bör vidtas för att
gardera oss mot detta hot. Men ivilken utsträckning är det här fråga om ett första
steg i en genuin omvärdering av hotbilden?
Den modernisering och omstrukturering av försvaret som ÖB skisserar i sina
planer bygger fortfarande i allt väsentligt
på hotet från en kust- och gränsinvasion,
låt vara med kortare förberedelser och
större offensiv kraft än tidigare. Det är utifrån detta traditionella invasionsscenario
som diskussionen om de operativa vägvalen blir relevant, om man bör satsa på
ett periferiförsvar eller ett försvar på djupet när pengarna inte räcker till båda och
hur tyngdpunkten i försvaret bör fördelas
mellan olika delar av landet.
Ett marginellt problem?
Det strategiska överfallet, som inte riktar
sig mot militärt intressanta delar av Sverige utan mot riket som en politisk och försvarspsykologisk helhet, finns här inte alls
med i bilden. I stället visar det sig att den- .
na hotbild bara är kopplad till en enda del
av den föreslagna organisationen: de korttidsutbildade skyddsstyrkorna. Det är
dessa förband som skall täppa till det
”sårbarhetsfönster” som försvarsplaneringen låtit glida upp mot ett strategiskt
överfall. I praktiken behandlar därmed
ÖB det strategiska överfallet som ett marginellt problem, som en angreppsform vilken vi med relativt begränsade åtgärder
Hela iden att möta hot från lättrörliga och välutbildade sabotageförband med ett slags vaktbolagsarme
framstår som ogenomtänkt.
kan avskräcka en stormakt från att tillgripa. Vi skall således, i enlighet med doktrinens väl innötta axiom, tvinga angriparen
till ett mer resurskrävande anfallsföretag,
vilket i sin tur ger oss större möjligheter
till förvarning och motåtgärder, vilket i sin
tur tvingar honom att avsätta ännu större
resurser o s v, o s v.
Men stänger man då verkligen ett sårbarhetsfönster med de specifika åtgärder
ÖB föreslagit? De skisserade skyddsstyrkorna har utsatts för mycket kritik och
även om det här kan finnas ett inslag av
slentrianmässigt motstånd mot militärt
nytänkande är invändningarna i sak tämligen nedgörande. Hela iden att möta hot
från lättrörliga och välutbildade sabotageförband med ett slags vaktbolagsarme utspridd kring de olika skyddsföremålen framstår som i bästa fall ogenomtänkt. Sabotagehotet torde kunna mötas
betydligt effektivare med ett förstärkt
hemvärn kombinerat med rörliga antisabotageförband, eventuellt uppbyggda
gemensamt av försvaret och polisen.
En annan avgörande svaghet med
skyddsstyrkorna är att de – precis som
armen iövrigt- endast kommer att finnas
tillgängliga efter ett mobiliseringsbeslut
Oberoende av hur effektiva eller ineffektiva skyddsstyrkorna kan komma att bli
har de alltså ingen effekt på sådana hot
som kan materialisera sig under en ospecificerad tidsperiod från normala fredliga
förhållanden till ett läge där varningssignalerna blivit så starka, entydiga och begripliga att de föranlett beslut om partiell
mobilisering.
Räcker ”nådatiden”?
Det finns all anledning att understryka
hur stor osäkerheten är om denna tidsperiod, om det svenska försvarets ”nådatid”. Det har funnits, och finns fortfarande, en stark tendens i svensk försvarspolitik och försvarsplanering att göra betydande inteckningar i en sådan nådatid, att
förutsätta att våra möjligheter att erhålla,
tolka och reagera på varningssignaler
skall vara tillräckliga för att motivera det
svenska försvarets låga grundberedskap
och brister i mobiliseringsberedskapen.
Dessa inteckningar är mycket lockande,
både för politiska beslutsfattare och militära myndigheter, därför att de gör det
möjligt att använda beredskapsaspekten
som budgetregulator. Ständigt återkommande besparingar i krigsförbandsövningarna har således kunnat äga rum i
hägnet av den av upprepade parlamentariska försvarsbeslut kodifierade frasen att
den svenska underrättelsetjänsten skall
kunna ge en erforderlig förvarning.
125
Problemet med resonemang kring förvarning är att det mesta kan påstås men
mycket lite kan beläggas. Inte nog med att
vi inte vet, och inte kan veta, hur en internationell kris som skulle leda till ett direkt
militärt hot mot Sverige kan komma att se
ut; vi vet inte, och kan inte veta, hur förvarningsorgan, myndigheter, politiker,
massmedia och opinion skulle komma att
reagera i olika typer av situationer. Dessa
osäkerheter får vi leva med, frågan är snarare vilka konsekvenser de bör få på valet
av metoder för att möta en strategisk
överrumpling i ett politiskt och militärt lä-
ge som i dag kan vara svårt eller omöjligt
att förutse.
Diskutabelt resonemang
Erik Rossander diskuterar i förra numret
av Svensk tidskrift vilka principer som
bör styra strävandena att förbättra beredskapen mot strategisk överrumpling. I valet mellan fler förband med hög insatsberedskap redan i fred och en ökad benä-
genhet till plötsliga beredskapshöjningar
bör man enligt honom föredra det andra
alternativet. Stående förband skulle bara
riskera att invagga politikerna i falsk sä-
kerhet i en krissituation; något som skulle
fördröja beslut om mobilisering. Och eftersom vi en gång valt att ha ett värnpliktsförsvar menar Rossander att vi bör
utnyttja systemets fördelar att ”ofta,
snabbt och billigt kunna höja vår beredskap beroende på skiftningar i det säkerhetspolitiska klimatet”.
Resonemanget är inte helt övertygande. För det första torde politiska beslut
om inkallelser komma att styras av en rad
olika faktorer av vilka beredskapshänsyn
bara är en. Man kan således inte förutsät- 126
ta att en lägre insatsberedskap skulle göra
de politiska (och militära) beslutsfattarna
mer benägna till tidiga mobiliseringssystem, särskilt inte om de tror att beredskapen är god och tryggt förlitar sig på ytterligare och tydligare förvarning innan
några åtgärder behöver vidtas.
För det andra måste man här beakta de
totala samhällsekonomiska kostnaderna
för oplanerade och omfattande inkallelser till beredskapstjänstgöring. Det är
sannolikt att dessa, eller snarare föreställningen om dem, kan komma att spela en
avgörande roll för ett politiskt ställningstagande. Inkallelse av 100 000 man till
skyddsstyrkorna kan således förväntas få
konsekvenser snarlika en stor arbetsmarknadskonflikt Eftersom dessa konsekvenser kan förväntas vara likartade för
olika förbandstyper är det för övrigt
knappast troligt att en överbefälhavare
skulle välja att i första hand försöka få politisk sanktion för inkallelse av de sämst
utbildade och minst allsidiga förbanden.
De samhällsekonomiska och sociala
konsekvenserna av tillfälliga snabbinkallelser kan således förväntas utgöra ett på-
tagligt hinder mot försök att göra beredskapssystemet mer flexibelt i detta avseende. Även de försvarsekonomiska
aspekterna pekar i samma riktning: Om
utbildningen av krigsförbanden trots alla
deklarationer fått utgöra en ständigt återkommande budgetregulator finns det
knappast anledning att tro att beredskapsinkallelser i praktiken skulle komma att hanteras på ett annat sätt.
Nödvändigt med strukturella
förändringar
Det är således inte särskilt lätt att inom
ramen för den etablerade försvarsstrukturen, och då särskilt armens organisation, finna en trovärdig lösning på de problem som är förknippade med hotet om
ett strategiskt överfall. Både de föreslagna
skyddsstyrkorna och tankar på ett system
med återkommande snabbinkallelser
framstår som föga realistiska förslag mot
bakgrund av både själva hotbilden och
hur svensk försvarspolitik i praktiken
fungerar.
Snarare är det så att det strategiska
överfallet, om man tar denna typ av hot på
allvar, ställer krav på stukturella förändringar i försvaret av ett mycket genomgripande slag. Den nuvarande debatten
handlar om hur den befintliga organisationen uppbyggd efter helt andra hotföreställningar, skall kunna modifieras så att
den hjälpligt skall kunna hantera ett tidigare i stor utsträckning bortdefinierat
angreppsfall. Debatten borde istället
handla om hur en i väsentliga avseenden
föråldrad försvarsstrategi och försvarsstruktur skall kunna reformeras på ett så-
dant sätt att vi först och främst förmår
möta det av geostrategiska skäl sannolikaste och för oss farligaste militära hotet.