Allan Eriksson; Teaterns kris
1989
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
ALLAN ERIKSSON:
Teaterns kris
Varför blir det ett ramaskri då institutionsteatrar söker nya finansieringsformer till hjälp i sina
ekonomiska svårigheter? statliga och kommunala bidrag svarar för 90% av deras intäkter.
Uppsala stadsteater söker
nya inkomstkällor; i första hand
sponsring och annan reklam.
Teaterfack och kulturskribenter
rasar men finansieringsformen
är helt accepterad när det gäller
konserter.
Vad hade t ex Confidencen
eller Göteborgs symfoniorkester
varit utan sponsring?
Kanslirådet Allan Eriksson är
moderat ledamot av kommunfullmäktige och kommunstyrelse
i Uppsala och var ordförande i
Uppsala stadsteaters styrelse
1987-88.
L
andets institutionsteatrar kämpar
idag med stora ekonomiska problem. Till krisen bidrar stigande
kostnader och urholkade anslag, men
också vikande publiksiffror. Lönsamheten har med andra ord ytterligare försämrats – om man nu kan tala om lönsamhet i företag där de egna intäkterna
ligger på omkring 10 procent av budgeten
och de resterande 90 utgörs av statliga
och kommunala bidrag.
Vad som ytterligare förvärrat den ekonomiska krisen är 1988 års centrala löneavtal med personalen som resulterade ien
nivåhöjning på ca 13%.
Många ser också ett samband mellan
dålig ekonomi och minskad publiktillströmning, eftersom man menar att bra
teater kostar pengar och färre föreställningar ger mindre publik.
Problemen hopar sig således för såväl
de mindre stadsteatrarna som för de stora
institutionerna Operan, Dramaten och
Riksteatern.
Det recept som förespråkas, är det inte
helt oväntade. Teaterchefer och styrelser
skall uppvakta regering, riksdagens kulturutskott och kommunstyrelser med krav
på kompensation för fördyringarna och
vädjanden om nya friska pengar. Institutioner, som är uppfödda på bidrag, förväntar sig naturligtvis alltid nya och höjda
bidrag som den medicin, som botar allt.
Men är detta en framkomlig väg? Finns
det anledning att tro att just teaterverksamhet skall kunna påräkna ökade skattesubventioner i någon nämnvärd utsträckning under de kommande åren? Varför
skulle just teatern och kultursektorn undgå de krav på besparingar, effektivisering
och förnyelse som kommer att ställas på
all annan offentlig verksamhet?
Det socialdemokratiska vallöftet om
300 miljoner kr till kulturen under mandatperioden kan iförstone verka generöst
men kommer- om man tänker efter- inte att räcka särskilt långt. 100 miljoner per
år utspritt över hela landet och till alla
hjälpsökande kulturarbetare räcker inte
längre än till småslantar för den enskilda
teaterinstitutionen. Allra helst som man
får förmoda att pengarna avses att räcka
till Folkets Hus, Skådebanan, HyresgästJOO miljonerper år utspritt över hela landet räcker inte längre än till
småslantar för den enskilda teaterinstitutionen.
rörelsen, Unga Örnar, Pensionärernas
Riksorganisation och liknande som med
socialdemokratisk terminologi också räknas till kulturen.
Pröva nya finansieringsformer
Det finns därför knappast någon anledning att förvänta sig att teaterns kris kommer att lösas med nya samhälleliga bidrag.
Detta påstående jävas inte av att den
samlade oppositionen i sin iver att tillfoga
regeringen ett nederlag vid årets riksdag
var beredd att plussa på ett antal miljoner
till Dramaten och Operan.
Jag tror inte heller, att det vore bra för
teatrarna med ett ytterligare beroende av
statliga och kommunala subventioner. Är
det inte snarare så, att en förklaring till
den stagnerande ekonomin och det sjunkande publikintresset är att man alltför
länge levt kvar i ett beroende av politikers
välvilja. Måste inte den förnyelse i fråga
om verksamhetsformer och finansiering,
som är så nödvändig i övrigt inom den of- 145
fentliga sektorn, gälla också här? Även
teatrarna måste vällära sig att i större utsträckning stå på egna ben.
Utgår man ifrån att de samhälleliga bidragen även i fortsättningen kommer att
vara för ”snålt” tilltagna och man inte heller vill tänka sig mera drastiska nedskärningar återstår ju faktiskt endast möjligheten att finna nya inkomstkällor. Och det
som då ligger närmast tillhands är naturligtvis finansieringsformer, där näringslivet i vidaste bemärkelse, blivit medengagerat genom olika modeller av sponsring
och reklam.
Formerna kan variera alltifrån att företag köper hela eller delar av en föreställning till finansieringen av en scenteknisk
investering. Det kan gälla sponsring av ett
gästspel eller av en enstaka dyrbarare
produktion, som annars inte skulle kunna
sättas upp. Musik- och dansinslag, påkostade dräkter m m kan också betalas utifrån för att därmed sätta en ”guldkant”
på föreställningen. På så sätt skulle man
skapa resurser och möjligheter som annars inte fanns.
Allt detta förutsätter emellertid en attitydförändring från teatrarnas sida. Det
gäller att bryta ned en massa tabun och
fördomar om att institutionsteatrar inte
skall finansieras med sponsorspengar och
reklamintäkter. Skall man lyckas, förutsätter det att arbetet på att bredda finansieringen bedrivs målmedvetet och långsiktigt och inte minst att teatrarna går in
för en aktivare marknadsföring gentemot
näringslivet.
Sponsring och reklam i Uppsala
Några steg i den riktningen har under den
senaste mandatperioden tagits vid Upp- 146
sala stadsteater. I enlighet med en rekommendation från kommunfuiJmäktiges
borgerliga majoritet har teaterstyrelsen
beslutat söka nya inkomstkällor, i första
hand sponsring och annan reklam. Beslut
har tagits om riktlinjer för verksamheten
och det har uttalats att resultaten skaiJ utvärderas efter en treårsperiod.
Den serie beslut som den borgerliga
styrelsemajoriteten tagit för att på detta
sätt stärka teaterns ekonomi har utlöst en
häftig kritik hos teaterfack och kulturskribenter. Uppsala stadsteater har av dessa
framställts som ett alldeles specielJt avskräckande exempel på kultureiJ nedrustning. Själv har jag, som ordförande, framställts som ”vandalen på stadsteatern”,
som den som tagit ”skamgrepp på personalen” osv. Tonläget i debatten har med
andra ord varit så uppskruvat att man
kunnat ana att kritikerna innerst inne insett att de utkämpat en redan förlorad
kamp.
För egen del kan jag endast beklaga
oviljan och oförmågan hos teaterkritiker
och teaterfack att föra en seriös debatt om
teaterns finansiering. De påminner därvidlag om motståndarna till reklam i etermedia, som i alJa år kämpat så ståndaktigt
tills de en dag finner sig förbisprungna av
utvecklingen.
Nu är ju företagsstöd i olika former till
kultureiJ verksamhet inget nytt. Det förekommer ofta i andra länder och även hos
oss har det blivit allt vanligare. Enligt vissa beräkningar gick 1987 omkring 200
miljoner kr av det samlade sponsorsstödet på ca 2 miljarder tiiJ sponsring av
kultur. Resten gick i huvudsak till idrotten.
Lyckade exempel!
Det har också blivit allt vanligare att
sponsorspengar går till konserter och musikteater. Många gånger har detta stöd
möjliggjort kultursatsningar, som annars
inte hade kommit till stånd.
Vad hade exempelvis Kjerstin Dellerts
skapelse Confidencen varit utan ett antal
sponsorer? Rätt svarat – den hade inte
funnits. Göteborgs symfoniorkester och
Drottningholmsteatern hade i varje faiJ
klarat sig sämre utan Volvo och ett antal
andra sponsorer. Och Operan hade blivit
Att sitta i politikernas knä har väl
aldrig annars upplevts som en garanti för frihet och oberoende.
några gästspel fattigare. Som ett ytterligare exempel på lyckade sponsorsinsatser
kan nämnas konserterna på Salsta slott
utanför Uppsala. När denna konsertverksamhet skulle starta vände sig initiativtagarna till Uppsala kommun med en begäran om stöd. Kommunen sade nej och
arrangörerna tvingades välja andra vägar.
Idag svarar mer än hundratalet företag
för bortåt 70% av konserternas finansiering. Ingen lär väl kunna påstå att Elisabeth Söderströms eiJer Staffan Schejas
framträdanden där blivit sämre därför att
företag betalar. Inte heller kan väl någon
inbilJa sig att programurvalet varit annorlunda om det varit Uppsalas skattebetalare som stått för fiolerna.
Sponsring av musik kan aiJtså accepteras, men när det gäller den talade teatern
är motståndet desto större. Varför?
Nåja, aiJdeles entydig är väl inte bilden.
Även utanför Uppsalas stadsgräns förekommer det att företag betalar till teatern.
När Dramaten gör ett gästspel i USA med
Ingmar Bergmans uppsättning av Hamlet
får Sparbankernas Bank ställa upp – ett
tilltag som fick skådespelaren och vpkaren Sven Wollter att kräva Dramatenchefen Löfgrens avgång.
Även från andra teatrar ges enstaka
exempel på sponsring, men den omges av
mycket hysch-hysch. Det får skötas diskret, som en teaterchef uttryckte saken.
Den undfallande attityden är svår att
förstå, liksom det hårdnackade motståndet mot nya finansieringsmöjligheter. Vad
det handlar om är ju inte att ersätta det
samhälleliga stödet med en privat finansiering utan att komplettera de resurser
som är för små i förhållande till ambitionsnivån. Och som kommer att så förbli,
om man inte är beredd att pröva nya möjligheter.
Utan skymten till bevis har de mest rabiata motståndarna drivit sin tes om företagsstödets fördärvlighet. Man dekreterar
helt enkelt att sponsring innebär styrning
och ett hot mot den konstnärliga friheten.
Sponsring innebär inte styrning
Överhuvudtaget ter sig diskussionen om
en styrning av teaterproduktionen lätt
absurd i en situation när inte ens de för
verksamheten ansvariga teaterstyrelserna
har något inflytande över repertoaren.
Ansvaret för pjäsval och teaterproduktion ligger helt hos teaterns konstnärliga
ledning.
Därtill bör naturligtvis teaterstyrelsen
147
– som en extra säkerhetsåtgärd – anta
regler för hur sponsringsverksamheten
skall få bedrivas så att integritet och
konstnärlig frihet fullt ut garanteras, precis som skett vid Uppsala stadsteater.
Som exempel på den åtskillnad som i
allmänhet görs mellan konstnärlig produktion och finansiering kan återigen
nämnas Salstakonserterna. Där har de betalande företagen ingen aning om när de
skriver kontrakt vilken konsert de skall
vara med att finansiera. Det får de se först
i det tryckta programmet.
Men som sagt, sponsringsmotståndarna lyssnar inte på sakargument eftersom
de bestämt sig för att sponsring betyder
styrning oavsett i vilka former finansieringen sker. Men det vore orimligt om
dessa högljudda opponenter skulle få vara de som fick dominera och styra debatten om teaterns finansiering.En öppen attityd är nödvändig för teatrarnas framtida
utveckling.
Låt mig till sist göra reflexionen att det
är något ironiskt att de som ivrigast pläderar för teaterns frihet också är de som vill
göra sig totalt beroende av politikernas
godtycke. Att sitta i politikernas knä har
väl aldrig annars upplevts som en garanti
för frihet och oberoende.
Den fråga som man på allvar borde begrunda är istället om inte den konstnärliga friheten och självständigheten trots allt
ges den största chansen när finansieringskällorna är många och när flera andra
supportrar återstår om någon skulle svika.
Teaterns kris
Varför blir det ett ramaskri då institutionsteatrar söker nya finansieringsformer till hjälp i sina
ekonomiska svårigheter? statliga och kommunala bidrag svarar för 90% av deras intäkter.
Uppsala stadsteater söker
nya inkomstkällor; i första hand
sponsring och annan reklam.
Teaterfack och kulturskribenter
rasar men finansieringsformen
är helt accepterad när det gäller
konserter.
Vad hade t ex Confidencen
eller Göteborgs symfoniorkester
varit utan sponsring?
Kanslirådet Allan Eriksson är
moderat ledamot av kommunfullmäktige och kommunstyrelse
i Uppsala och var ordförande i
Uppsala stadsteaters styrelse
1987-88.
L
andets institutionsteatrar kämpar
idag med stora ekonomiska problem. Till krisen bidrar stigande
kostnader och urholkade anslag, men
också vikande publiksiffror. Lönsamheten har med andra ord ytterligare försämrats – om man nu kan tala om lönsamhet i företag där de egna intäkterna
ligger på omkring 10 procent av budgeten
och de resterande 90 utgörs av statliga
och kommunala bidrag.
Vad som ytterligare förvärrat den ekonomiska krisen är 1988 års centrala löneavtal med personalen som resulterade ien
nivåhöjning på ca 13%.
Många ser också ett samband mellan
dålig ekonomi och minskad publiktillströmning, eftersom man menar att bra
teater kostar pengar och färre föreställningar ger mindre publik.
Problemen hopar sig således för såväl
de mindre stadsteatrarna som för de stora
institutionerna Operan, Dramaten och
Riksteatern.
Det recept som förespråkas, är det inte
helt oväntade. Teaterchefer och styrelser
skall uppvakta regering, riksdagens kulturutskott och kommunstyrelser med krav
på kompensation för fördyringarna och
vädjanden om nya friska pengar. Institutioner, som är uppfödda på bidrag, förväntar sig naturligtvis alltid nya och höjda
bidrag som den medicin, som botar allt.
Men är detta en framkomlig väg? Finns
det anledning att tro att just teaterverksamhet skall kunna påräkna ökade skattesubventioner i någon nämnvärd utsträckning under de kommande åren? Varför
skulle just teatern och kultursektorn undgå de krav på besparingar, effektivisering
och förnyelse som kommer att ställas på
all annan offentlig verksamhet?
Det socialdemokratiska vallöftet om
300 miljoner kr till kulturen under mandatperioden kan iförstone verka generöst
men kommer- om man tänker efter- inte att räcka särskilt långt. 100 miljoner per
år utspritt över hela landet och till alla
hjälpsökande kulturarbetare räcker inte
längre än till småslantar för den enskilda
teaterinstitutionen. Allra helst som man
får förmoda att pengarna avses att räcka
till Folkets Hus, Skådebanan, HyresgästJOO miljonerper år utspritt över hela landet räcker inte längre än till
småslantar för den enskilda teaterinstitutionen.
rörelsen, Unga Örnar, Pensionärernas
Riksorganisation och liknande som med
socialdemokratisk terminologi också räknas till kulturen.
Pröva nya finansieringsformer
Det finns därför knappast någon anledning att förvänta sig att teaterns kris kommer att lösas med nya samhälleliga bidrag.
Detta påstående jävas inte av att den
samlade oppositionen i sin iver att tillfoga
regeringen ett nederlag vid årets riksdag
var beredd att plussa på ett antal miljoner
till Dramaten och Operan.
Jag tror inte heller, att det vore bra för
teatrarna med ett ytterligare beroende av
statliga och kommunala subventioner. Är
det inte snarare så, att en förklaring till
den stagnerande ekonomin och det sjunkande publikintresset är att man alltför
länge levt kvar i ett beroende av politikers
välvilja. Måste inte den förnyelse i fråga
om verksamhetsformer och finansiering,
som är så nödvändig i övrigt inom den of- 145
fentliga sektorn, gälla också här? Även
teatrarna måste vällära sig att i större utsträckning stå på egna ben.
Utgår man ifrån att de samhälleliga bidragen även i fortsättningen kommer att
vara för ”snålt” tilltagna och man inte heller vill tänka sig mera drastiska nedskärningar återstår ju faktiskt endast möjligheten att finna nya inkomstkällor. Och det
som då ligger närmast tillhands är naturligtvis finansieringsformer, där näringslivet i vidaste bemärkelse, blivit medengagerat genom olika modeller av sponsring
och reklam.
Formerna kan variera alltifrån att företag köper hela eller delar av en föreställning till finansieringen av en scenteknisk
investering. Det kan gälla sponsring av ett
gästspel eller av en enstaka dyrbarare
produktion, som annars inte skulle kunna
sättas upp. Musik- och dansinslag, påkostade dräkter m m kan också betalas utifrån för att därmed sätta en ”guldkant”
på föreställningen. På så sätt skulle man
skapa resurser och möjligheter som annars inte fanns.
Allt detta förutsätter emellertid en attitydförändring från teatrarnas sida. Det
gäller att bryta ned en massa tabun och
fördomar om att institutionsteatrar inte
skall finansieras med sponsorspengar och
reklamintäkter. Skall man lyckas, förutsätter det att arbetet på att bredda finansieringen bedrivs målmedvetet och långsiktigt och inte minst att teatrarna går in
för en aktivare marknadsföring gentemot
näringslivet.
Sponsring och reklam i Uppsala
Några steg i den riktningen har under den
senaste mandatperioden tagits vid Upp- 146
sala stadsteater. I enlighet med en rekommendation från kommunfuiJmäktiges
borgerliga majoritet har teaterstyrelsen
beslutat söka nya inkomstkällor, i första
hand sponsring och annan reklam. Beslut
har tagits om riktlinjer för verksamheten
och det har uttalats att resultaten skaiJ utvärderas efter en treårsperiod.
Den serie beslut som den borgerliga
styrelsemajoriteten tagit för att på detta
sätt stärka teaterns ekonomi har utlöst en
häftig kritik hos teaterfack och kulturskribenter. Uppsala stadsteater har av dessa
framställts som ett alldeles specielJt avskräckande exempel på kultureiJ nedrustning. Själv har jag, som ordförande, framställts som ”vandalen på stadsteatern”,
som den som tagit ”skamgrepp på personalen” osv. Tonläget i debatten har med
andra ord varit så uppskruvat att man
kunnat ana att kritikerna innerst inne insett att de utkämpat en redan förlorad
kamp.
För egen del kan jag endast beklaga
oviljan och oförmågan hos teaterkritiker
och teaterfack att föra en seriös debatt om
teaterns finansiering. De påminner därvidlag om motståndarna till reklam i etermedia, som i alJa år kämpat så ståndaktigt
tills de en dag finner sig förbisprungna av
utvecklingen.
Nu är ju företagsstöd i olika former till
kultureiJ verksamhet inget nytt. Det förekommer ofta i andra länder och även hos
oss har det blivit allt vanligare. Enligt vissa beräkningar gick 1987 omkring 200
miljoner kr av det samlade sponsorsstödet på ca 2 miljarder tiiJ sponsring av
kultur. Resten gick i huvudsak till idrotten.
Lyckade exempel!
Det har också blivit allt vanligare att
sponsorspengar går till konserter och musikteater. Många gånger har detta stöd
möjliggjort kultursatsningar, som annars
inte hade kommit till stånd.
Vad hade exempelvis Kjerstin Dellerts
skapelse Confidencen varit utan ett antal
sponsorer? Rätt svarat – den hade inte
funnits. Göteborgs symfoniorkester och
Drottningholmsteatern hade i varje faiJ
klarat sig sämre utan Volvo och ett antal
andra sponsorer. Och Operan hade blivit
Att sitta i politikernas knä har väl
aldrig annars upplevts som en garanti för frihet och oberoende.
några gästspel fattigare. Som ett ytterligare exempel på lyckade sponsorsinsatser
kan nämnas konserterna på Salsta slott
utanför Uppsala. När denna konsertverksamhet skulle starta vände sig initiativtagarna till Uppsala kommun med en begäran om stöd. Kommunen sade nej och
arrangörerna tvingades välja andra vägar.
Idag svarar mer än hundratalet företag
för bortåt 70% av konserternas finansiering. Ingen lär väl kunna påstå att Elisabeth Söderströms eiJer Staffan Schejas
framträdanden där blivit sämre därför att
företag betalar. Inte heller kan väl någon
inbilJa sig att programurvalet varit annorlunda om det varit Uppsalas skattebetalare som stått för fiolerna.
Sponsring av musik kan aiJtså accepteras, men när det gäller den talade teatern
är motståndet desto större. Varför?
Nåja, aiJdeles entydig är väl inte bilden.
Även utanför Uppsalas stadsgräns förekommer det att företag betalar till teatern.
När Dramaten gör ett gästspel i USA med
Ingmar Bergmans uppsättning av Hamlet
får Sparbankernas Bank ställa upp – ett
tilltag som fick skådespelaren och vpkaren Sven Wollter att kräva Dramatenchefen Löfgrens avgång.
Även från andra teatrar ges enstaka
exempel på sponsring, men den omges av
mycket hysch-hysch. Det får skötas diskret, som en teaterchef uttryckte saken.
Den undfallande attityden är svår att
förstå, liksom det hårdnackade motståndet mot nya finansieringsmöjligheter. Vad
det handlar om är ju inte att ersätta det
samhälleliga stödet med en privat finansiering utan att komplettera de resurser
som är för små i förhållande till ambitionsnivån. Och som kommer att så förbli,
om man inte är beredd att pröva nya möjligheter.
Utan skymten till bevis har de mest rabiata motståndarna drivit sin tes om företagsstödets fördärvlighet. Man dekreterar
helt enkelt att sponsring innebär styrning
och ett hot mot den konstnärliga friheten.
Sponsring innebär inte styrning
Överhuvudtaget ter sig diskussionen om
en styrning av teaterproduktionen lätt
absurd i en situation när inte ens de för
verksamheten ansvariga teaterstyrelserna
har något inflytande över repertoaren.
Ansvaret för pjäsval och teaterproduktion ligger helt hos teaterns konstnärliga
ledning.
Därtill bör naturligtvis teaterstyrelsen
147
– som en extra säkerhetsåtgärd – anta
regler för hur sponsringsverksamheten
skall få bedrivas så att integritet och
konstnärlig frihet fullt ut garanteras, precis som skett vid Uppsala stadsteater.
Som exempel på den åtskillnad som i
allmänhet görs mellan konstnärlig produktion och finansiering kan återigen
nämnas Salstakonserterna. Där har de betalande företagen ingen aning om när de
skriver kontrakt vilken konsert de skall
vara med att finansiera. Det får de se först
i det tryckta programmet.
Men som sagt, sponsringsmotståndarna lyssnar inte på sakargument eftersom
de bestämt sig för att sponsring betyder
styrning oavsett i vilka former finansieringen sker. Men det vore orimligt om
dessa högljudda opponenter skulle få vara de som fick dominera och styra debatten om teaterns finansiering.En öppen attityd är nödvändig för teatrarnas framtida
utveckling.
Låt mig till sist göra reflexionen att det
är något ironiskt att de som ivrigast pläderar för teaterns frihet också är de som vill
göra sig totalt beroende av politikernas
godtycke. Att sitta i politikernas knä har
väl aldrig annars upplevts som en garanti
för frihet och oberoende.
Den fråga som man på allvar borde begrunda är istället om inte den konstnärliga friheten och självständigheten trots allt
ges den största chansen när finansieringskällorna är många och när flera andra
supportrar återstår om någon skulle svika.