Stig Ramel; Tidens tecken
1989
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
~~—————–~~—————-
STIGRAMEL:
Tidens tecken
Det är lätt för den svenske läsaren att associera till vår folkhemska verklighet när Henri Lepage
och Georges Berthu i boken
”Äganderätt ger välstånd” går till
angrepp på fransk socialistisk
politik av 1982 års märke. De
stora franska nationaliseringsprogrammen har lidit skeppsbrott. För oss tillhör Tjorvenbilen
och stålverk 80 de dödfödda
projekt som hade sitt ursprung i
1968 års socialdemokratiska industripolitik.
l VM mellan plan- och marknadsekonomi har den senare
lagt beslag på alla medaljer. Erkännandet har dröjt länge men
marknadsekonomins överlägsenhet går inte längre att ljuga bort när Gorbatjov avslöjat
vidden av den sovjetiska planekonomins misslyckande.
Stig Ramel är verkställande
direktör i Nobelstiftelsen.
S
ällan har väl någon bok lästs av så få
som Karl Marx ”Das Kapital” och
ändå kom den att påverka miljarder
människors liv. Det påstås att inte ens
bokens svenske översättare, Rickard
Sandler, läst hela verket. De två neoliberalerna Henri Lepage och Georges Berthu har skrivit en bok ”Äganderätt ger
välstånd” (1988) som är desto lättare att
läsa. Den är skriven med en klarhet och
logik, som vi gärna vill förknippa med den
franska intellektuella traditionen från
Deseartes och Voltaire. Boken kommer
därför säkerligen att i Sverige läsas av fler
än dem som läst ”Das Kapital”. Tyvärr
kommer den inte att påverka lika många
människors liv.För att spela en sådan roll
måste nog en bok vara oläst, men tona
fram i magiskt halvdunkel och med doft
av rökelse och klang av vittnesmål. Socialismen har sina olästa liturgiska skrifter.
Den nyktra och rationalistiska liberalismen klarar sig utan.
I samband med att boken nyligen publicerades berättade Henri Lepage att
han var förvånad över vilket genomslag
hans böcker fått i Sverige. Varför hade
han blivit ”världsberömd” bara i Sverige?
En förklaring, som jag skulle vilja föra
fram, är att Frankrike och Sverige båda
har starka traditioner av hårt centralstyre
och av etatism.I Frankrike väger den Colbertska traditionen tungt, spetsad som
den är med den jacobinska traditionens
”Republique – !’une et indivisible”. I Sverige har på samma sätt stormaktstidens
ämbetsstat och religiösa ortodoxi fått en
förlängning i socialdemokratins ”starka”
samhälle. Det är därför lätt för den svenske läsaren att associera till vår folkhemska verklighet när Lepage och Berthu går
till angrepp mot fransk socialistisk politik
152
av 1982 års märke med dess stora nationalieringsprogram – en politik som sedan
lidit skeppsbrott, men vars förespråkare
ändå tack vare president Mitterands politiska skicklighet sitter kvar med regeringsmakten. Överlägsen politisk professionalism är ju något som också präglar
den svenska socialdemokratin. Lepage
och Berthu hämtade sina talande exempel
på socialistiska felsatsningar framför allt
från statsägda franska industriföretag.
För oss i Sverige tillhör ”Tjorvenbilen”
och Stålverk 80 dessa dödfödda projekt
från 1968 års socialdemokratiska industripolitik, inte längre det politiska nuet
men det är lätt att jämföra med våra erfarenheter från den ofantliga offentliga sektorn, där produktionsmonopolet alltmer
uppenbart blivit en kvarnsten kring den
svenska ekonomins hals.
Frihet, äganderätt och marknad
För Lepage och Berthu är kombinationen
Frihet, Äganderätt och Marknad lösenorden till liberalismens enastående förmåga till kreativ anpassning till förändringar av verkligheten – den verklighet
som Olof Palme en gång utnämnde till socialdemokratins värsta fiende.
Det är denna förmåga till anpassning
till en föränderlig verklighet som socialdemokratin i Kanslihuset numer visat så
stor skicklighet i, medan socialdemokratin på Norra Bantorget ropar högt om förräderi av ”Kanslihushögern” och dess fjuniga departementsråd för att citera Stig
Malm, denne märklige förnyare av det
svenska skällsordspråket (Inom parantes
sagt är det anmärkningsvärt hur Malm
ganska ostraffat tillåts förgifta och brutalisera den svenska politiska ’debatten med
sina invektiv och okvädningsord. I brist
på sakargument tar han till skällsord i en
förhoppning, som dessvärre ej är fåfång,
att han därigenom skall hindra en saklig
debatt. Hans attacker mot ”Champagneyran på Stockholms Börsen” och mot ”Finansvalparna” ledde till för det svenska
samhället i hög grad skadliga skatter och
pålagor.)
Otidsenliga termer
När man läser boken blir en spontan reflektion hur befångda och otidsenliga termerna vänster och höger blivit i dagens
politiska värld. En .positiv attityd till nya
tankar och ideer och beredskapen till och
viljan att genomföra de förändringar som
blir nödvändiga p g a ändringar i den tekniska, ekonomiska eller sociala verkligheten, har av tradition förknippats med
ordet Vänster. Om vi i dag betraktar
svensk politik är bilden en helt annan. De
grupper, som i det politiska språkbruket
kallas vänster är i själva verket de starkaste motståndare till förändringar. De slår
benhårt vakt om producentintressena,
monopolen och byråkratins privilegier.
Man får gå tillbaka till sekelskiftets höger
för att finna samrna ovilja gentemot förändringar och samrna hänsynslösa vilja
och förmåga att utnyt~a sina privilegier
för att gynna egna gruppintressen. När
centern sägs vilja manövrera för att angripa regeringen ”från vänster” så är det
just i en stämning av rädsla för förändringar. Det gäller t ex Europapolitiken
och skattepolitiken liksom lokala centerpolitikers ovilja mot invandring.
Högerflaggorna borde i stället hissas
på LO-borgen medan moderaterna, folkpartiet och ”Kanslihusvänstern” i varierande grad står för det radikala nytänkande som blir allt nödvändigare om Sverige
skall kunna bevara och utveckla sin ställning som ett tekniskt, vetenskapligt och
industriellt avancerat land med hög social
standard.
Politiska ingripanden
Miljöpolitiken har blivit ett område där
kraven på statlig reglering och politiska
ingripanden är störst och där marknadsekonomin påstås inte kunna hantera de
komplexa frågeställningarna. I själva verket är det inte minst på miljöområdet som
man kan se planekonomins värsta misslyckanden. Jag tänker då inte på Aralsjö-
katastrofen i Sovjet, den massiva skogsdöden i Karpaterna och Sudeterna eller
det stinkande avloppsdike som heter
Weichsel. Jag tänker på de planeringsmisslyckanden vi har sett i vårt eget land.
Det starka samhället satte på 60-talet
igång med en av de relativt sett mest massiva kärnkraftssatsningarna i världen. Det
var genom den statliga kärnkraftspolitiken vi så vecklade in oss i en teknologiform som innebär risk – och avfallsproblem. Om kärnkraften genom ett försäkringssystem självt fått bära sina kostnader
hade förmodligen icke investeringarna
blivit så massiva. När nu det politiska
stämningsläget svängt är regeringen beredd att till priset av en oerhörd kapitalförstöring i förtid skrota dessa samma
kärnkraftsanläggningar man tidigare med
pukor och trumpeter invigt.
Den planekonomiska jordbrukspolitiken är ett annat exempel på konsekvenserna av en politik som sätter marknaden
ur spel. På miljöområdet har denna jordbrukspolitik lett till en övergödning av
153
åkrar och fält som i sin tur medfört att
sjöar och hav förstörts.
Vi ser hur Staten i sin arroganta självöverskattning och tro att man kan förutse
framtiden lägger upp långtidsprogram
som sedan av prestige och kostnadsskäl
måste drivas ”käpprätt åt helvete”. De
tunga statliga besluten får därmed oerhörda och ödesdigra konsekvenser när
den extrapolerade framtidsbedömningen
slår fel då verkligheten och tiden skiftar
ansikte. Marknadens många små beslut
balanserar varandra och kan korrigeras
genom prismekanismen. När Erik
Dahmen på 60-talet först lanserade slagordet ”sätt pris på miljön” stod övertron
på statlig planering på sin höjdpunkt. I
dag ökar förståelsen för hur marknadsmekanismerna skall utnyttjas för en bättre miljöpolitik. Och ändå ser de gröna
marknadskrafterna som sina fiender. Men
det är klart att fundamentalismen och liberalismen aldrig trivts tillsammans.
Marknadsekonomins
överlägsenhet
Varför har då marknadsekonomin under
det senaste decenniet fått en så stark ställning att man faktiskt kan tala om hegemoni? Det är som jag ser det en följd av
att vi nu så tydligt har facit i våra händer
när det gäller de olika ekonomiernas utveckling efter kriget. I VM mellan planoch marknadsekonomin har den senare
lagt beslag på alla medaljerna. Det är
märkligt att ett erkännande av resultatet
dröjt så länge. Redan vid mitten av 50-
talet stod det klart för den som, liksom jag
gjorde, tog tunnelbanan från Västberlins
KurfUrstendamm och steg ur på stalinallen i Östberlin. Att det tog så lång tid för
154
världen att begripa vad som skedde berodde på de oerhörda propagandaresurser som stod till planekonomiernas förfogande, den systematiska och kallhamrade förfalskning av statistik och fakta som
skedde och sist men inte minst på att socialismen lockat så många massmedialt
verksamma intellektuella i västvärlden
som ville tro, ville bedragas och som projicerat sina socialistiska drömbilder in i
våra samhällen.
Men marknadsekonomins överlägsenhet gick inte längre att ljuga bort när Kina
började tillämpa marknadslösningar och
när Gorbatjov avslöjade vidden av den
sovjetiska planekonomins misslyckande.
När världen blivit en ”global village” genom handelns, vetenskapens, kommunikationernas och människornas internationalisering har det inte längre varit möjligt att dölja välståndet i marknadsekonomins gårdar och nöden och armodet i socialismens.
The ”Global Village” är också en
marknad som tvingar fram förändringar.
Så länge socialismen kunde bygga murar
kring sina länder, så länge man kunde reglera handeln, dikterade vetenskapen vad
den skulle syssla med, hindra kapitalet att
söka sig dit där det kunde ges bäst avkastning och människorna att arbeta där miljön var mest kreativ, så länge kunde socialismen låtsas att man representerade
framtiden. Men i längden kunde man inte
ljuga bort verkligheten. Och när murarna
plötsligt rämnat kommer förändringarna
som en stormflod. Marknadsekonomin
har segrat i den stund de två systemen fick
tävla fritt med varandra på ”världsmarknaden”. Men det är en seger med stor tragik i bakgrunden. Jag tänker på de hundratals miljoner östeuropeer som förlorat
många decennier av sina liv – d v s de
som överlevt -för att några fanatiska minoriteter beväpnade sig med ”Das Kapital” i ena handen och med gevär i den
andra kommenderade ”Följ oss”.
Men marknadsekonomins seger är inte
beständig – den måste liksom friheten
och demokratin vinnas varje dag. Marknadsekonomins värsta fiende finns bland
dem som vill manipulera spelreglerna,
försöka eleminera den fria konkurrensen
och monopolisera marknader. Det är korruptionsskandalerna och insiderklippen
som ger socialisten de sista rännilarna
vatten på sin kvarn.
”Äganderätt ger välstånd” innehåller
inga svåra sanningar i dag. Dess tankar
och ideer accepteras numer av mycket
breda opinioner i vårt land. Det är intressant att tänka på att om boken publicerats
för tio år sedan den säkert, om inte bränts
på bål, så i alla falllysts i bann av dem som
bestämmer debattordningen här i landet.
Jag vågar inte tänka på vad som då skulle
hänt med finansminister Feldt och hans
artikel i Tiden nr 1189 med temat ”Vad
skall vi göra med kapitalismen?”. Ett Tidens tecken.
STIGRAMEL:
Tidens tecken
Det är lätt för den svenske läsaren att associera till vår folkhemska verklighet när Henri Lepage
och Georges Berthu i boken
”Äganderätt ger välstånd” går till
angrepp på fransk socialistisk
politik av 1982 års märke. De
stora franska nationaliseringsprogrammen har lidit skeppsbrott. För oss tillhör Tjorvenbilen
och stålverk 80 de dödfödda
projekt som hade sitt ursprung i
1968 års socialdemokratiska industripolitik.
l VM mellan plan- och marknadsekonomi har den senare
lagt beslag på alla medaljer. Erkännandet har dröjt länge men
marknadsekonomins överlägsenhet går inte längre att ljuga bort när Gorbatjov avslöjat
vidden av den sovjetiska planekonomins misslyckande.
Stig Ramel är verkställande
direktör i Nobelstiftelsen.
S
ällan har väl någon bok lästs av så få
som Karl Marx ”Das Kapital” och
ändå kom den att påverka miljarder
människors liv. Det påstås att inte ens
bokens svenske översättare, Rickard
Sandler, läst hela verket. De två neoliberalerna Henri Lepage och Georges Berthu har skrivit en bok ”Äganderätt ger
välstånd” (1988) som är desto lättare att
läsa. Den är skriven med en klarhet och
logik, som vi gärna vill förknippa med den
franska intellektuella traditionen från
Deseartes och Voltaire. Boken kommer
därför säkerligen att i Sverige läsas av fler
än dem som läst ”Das Kapital”. Tyvärr
kommer den inte att påverka lika många
människors liv.För att spela en sådan roll
måste nog en bok vara oläst, men tona
fram i magiskt halvdunkel och med doft
av rökelse och klang av vittnesmål. Socialismen har sina olästa liturgiska skrifter.
Den nyktra och rationalistiska liberalismen klarar sig utan.
I samband med att boken nyligen publicerades berättade Henri Lepage att
han var förvånad över vilket genomslag
hans böcker fått i Sverige. Varför hade
han blivit ”världsberömd” bara i Sverige?
En förklaring, som jag skulle vilja föra
fram, är att Frankrike och Sverige båda
har starka traditioner av hårt centralstyre
och av etatism.I Frankrike väger den Colbertska traditionen tungt, spetsad som
den är med den jacobinska traditionens
”Republique – !’une et indivisible”. I Sverige har på samma sätt stormaktstidens
ämbetsstat och religiösa ortodoxi fått en
förlängning i socialdemokratins ”starka”
samhälle. Det är därför lätt för den svenske läsaren att associera till vår folkhemska verklighet när Lepage och Berthu går
till angrepp mot fransk socialistisk politik
152
av 1982 års märke med dess stora nationalieringsprogram – en politik som sedan
lidit skeppsbrott, men vars förespråkare
ändå tack vare president Mitterands politiska skicklighet sitter kvar med regeringsmakten. Överlägsen politisk professionalism är ju något som också präglar
den svenska socialdemokratin. Lepage
och Berthu hämtade sina talande exempel
på socialistiska felsatsningar framför allt
från statsägda franska industriföretag.
För oss i Sverige tillhör ”Tjorvenbilen”
och Stålverk 80 dessa dödfödda projekt
från 1968 års socialdemokratiska industripolitik, inte längre det politiska nuet
men det är lätt att jämföra med våra erfarenheter från den ofantliga offentliga sektorn, där produktionsmonopolet alltmer
uppenbart blivit en kvarnsten kring den
svenska ekonomins hals.
Frihet, äganderätt och marknad
För Lepage och Berthu är kombinationen
Frihet, Äganderätt och Marknad lösenorden till liberalismens enastående förmåga till kreativ anpassning till förändringar av verkligheten – den verklighet
som Olof Palme en gång utnämnde till socialdemokratins värsta fiende.
Det är denna förmåga till anpassning
till en föränderlig verklighet som socialdemokratin i Kanslihuset numer visat så
stor skicklighet i, medan socialdemokratin på Norra Bantorget ropar högt om förräderi av ”Kanslihushögern” och dess fjuniga departementsråd för att citera Stig
Malm, denne märklige förnyare av det
svenska skällsordspråket (Inom parantes
sagt är det anmärkningsvärt hur Malm
ganska ostraffat tillåts förgifta och brutalisera den svenska politiska ’debatten med
sina invektiv och okvädningsord. I brist
på sakargument tar han till skällsord i en
förhoppning, som dessvärre ej är fåfång,
att han därigenom skall hindra en saklig
debatt. Hans attacker mot ”Champagneyran på Stockholms Börsen” och mot ”Finansvalparna” ledde till för det svenska
samhället i hög grad skadliga skatter och
pålagor.)
Otidsenliga termer
När man läser boken blir en spontan reflektion hur befångda och otidsenliga termerna vänster och höger blivit i dagens
politiska värld. En .positiv attityd till nya
tankar och ideer och beredskapen till och
viljan att genomföra de förändringar som
blir nödvändiga p g a ändringar i den tekniska, ekonomiska eller sociala verkligheten, har av tradition förknippats med
ordet Vänster. Om vi i dag betraktar
svensk politik är bilden en helt annan. De
grupper, som i det politiska språkbruket
kallas vänster är i själva verket de starkaste motståndare till förändringar. De slår
benhårt vakt om producentintressena,
monopolen och byråkratins privilegier.
Man får gå tillbaka till sekelskiftets höger
för att finna samrna ovilja gentemot förändringar och samrna hänsynslösa vilja
och förmåga att utnyt~a sina privilegier
för att gynna egna gruppintressen. När
centern sägs vilja manövrera för att angripa regeringen ”från vänster” så är det
just i en stämning av rädsla för förändringar. Det gäller t ex Europapolitiken
och skattepolitiken liksom lokala centerpolitikers ovilja mot invandring.
Högerflaggorna borde i stället hissas
på LO-borgen medan moderaterna, folkpartiet och ”Kanslihusvänstern” i varierande grad står för det radikala nytänkande som blir allt nödvändigare om Sverige
skall kunna bevara och utveckla sin ställning som ett tekniskt, vetenskapligt och
industriellt avancerat land med hög social
standard.
Politiska ingripanden
Miljöpolitiken har blivit ett område där
kraven på statlig reglering och politiska
ingripanden är störst och där marknadsekonomin påstås inte kunna hantera de
komplexa frågeställningarna. I själva verket är det inte minst på miljöområdet som
man kan se planekonomins värsta misslyckanden. Jag tänker då inte på Aralsjö-
katastrofen i Sovjet, den massiva skogsdöden i Karpaterna och Sudeterna eller
det stinkande avloppsdike som heter
Weichsel. Jag tänker på de planeringsmisslyckanden vi har sett i vårt eget land.
Det starka samhället satte på 60-talet
igång med en av de relativt sett mest massiva kärnkraftssatsningarna i världen. Det
var genom den statliga kärnkraftspolitiken vi så vecklade in oss i en teknologiform som innebär risk – och avfallsproblem. Om kärnkraften genom ett försäkringssystem självt fått bära sina kostnader
hade förmodligen icke investeringarna
blivit så massiva. När nu det politiska
stämningsläget svängt är regeringen beredd att till priset av en oerhörd kapitalförstöring i förtid skrota dessa samma
kärnkraftsanläggningar man tidigare med
pukor och trumpeter invigt.
Den planekonomiska jordbrukspolitiken är ett annat exempel på konsekvenserna av en politik som sätter marknaden
ur spel. På miljöområdet har denna jordbrukspolitik lett till en övergödning av
153
åkrar och fält som i sin tur medfört att
sjöar och hav förstörts.
Vi ser hur Staten i sin arroganta självöverskattning och tro att man kan förutse
framtiden lägger upp långtidsprogram
som sedan av prestige och kostnadsskäl
måste drivas ”käpprätt åt helvete”. De
tunga statliga besluten får därmed oerhörda och ödesdigra konsekvenser när
den extrapolerade framtidsbedömningen
slår fel då verkligheten och tiden skiftar
ansikte. Marknadens många små beslut
balanserar varandra och kan korrigeras
genom prismekanismen. När Erik
Dahmen på 60-talet först lanserade slagordet ”sätt pris på miljön” stod övertron
på statlig planering på sin höjdpunkt. I
dag ökar förståelsen för hur marknadsmekanismerna skall utnyttjas för en bättre miljöpolitik. Och ändå ser de gröna
marknadskrafterna som sina fiender. Men
det är klart att fundamentalismen och liberalismen aldrig trivts tillsammans.
Marknadsekonomins
överlägsenhet
Varför har då marknadsekonomin under
det senaste decenniet fått en så stark ställning att man faktiskt kan tala om hegemoni? Det är som jag ser det en följd av
att vi nu så tydligt har facit i våra händer
när det gäller de olika ekonomiernas utveckling efter kriget. I VM mellan planoch marknadsekonomin har den senare
lagt beslag på alla medaljerna. Det är
märkligt att ett erkännande av resultatet
dröjt så länge. Redan vid mitten av 50-
talet stod det klart för den som, liksom jag
gjorde, tog tunnelbanan från Västberlins
KurfUrstendamm och steg ur på stalinallen i Östberlin. Att det tog så lång tid för
154
världen att begripa vad som skedde berodde på de oerhörda propagandaresurser som stod till planekonomiernas förfogande, den systematiska och kallhamrade förfalskning av statistik och fakta som
skedde och sist men inte minst på att socialismen lockat så många massmedialt
verksamma intellektuella i västvärlden
som ville tro, ville bedragas och som projicerat sina socialistiska drömbilder in i
våra samhällen.
Men marknadsekonomins överlägsenhet gick inte längre att ljuga bort när Kina
började tillämpa marknadslösningar och
när Gorbatjov avslöjade vidden av den
sovjetiska planekonomins misslyckande.
När världen blivit en ”global village” genom handelns, vetenskapens, kommunikationernas och människornas internationalisering har det inte längre varit möjligt att dölja välståndet i marknadsekonomins gårdar och nöden och armodet i socialismens.
The ”Global Village” är också en
marknad som tvingar fram förändringar.
Så länge socialismen kunde bygga murar
kring sina länder, så länge man kunde reglera handeln, dikterade vetenskapen vad
den skulle syssla med, hindra kapitalet att
söka sig dit där det kunde ges bäst avkastning och människorna att arbeta där miljön var mest kreativ, så länge kunde socialismen låtsas att man representerade
framtiden. Men i längden kunde man inte
ljuga bort verkligheten. Och när murarna
plötsligt rämnat kommer förändringarna
som en stormflod. Marknadsekonomin
har segrat i den stund de två systemen fick
tävla fritt med varandra på ”världsmarknaden”. Men det är en seger med stor tragik i bakgrunden. Jag tänker på de hundratals miljoner östeuropeer som förlorat
många decennier av sina liv – d v s de
som överlevt -för att några fanatiska minoriteter beväpnade sig med ”Das Kapital” i ena handen och med gevär i den
andra kommenderade ”Följ oss”.
Men marknadsekonomins seger är inte
beständig – den måste liksom friheten
och demokratin vinnas varje dag. Marknadsekonomins värsta fiende finns bland
dem som vill manipulera spelreglerna,
försöka eleminera den fria konkurrensen
och monopolisera marknader. Det är korruptionsskandalerna och insiderklippen
som ger socialisten de sista rännilarna
vatten på sin kvarn.
”Äganderätt ger välstånd” innehåller
inga svåra sanningar i dag. Dess tankar
och ideer accepteras numer av mycket
breda opinioner i vårt land. Det är intressant att tänka på att om boken publicerats
för tio år sedan den säkert, om inte bränts
på bål, så i alla falllysts i bann av dem som
bestämmer debattordningen här i landet.
Jag vågar inte tänka på vad som då skulle
hänt med finansminister Feldt och hans
artikel i Tiden nr 1189 med temat ”Vad
skall vi göra med kapitalismen?”. Ett Tidens tecken.