Ledare; Europeisk framtid
1989
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
LEDARE
Europeisk framtid?
D
en svenska Europadebatten är
livlig, åtminstone i så måtto att
nu till skillnad från för ett par år
sedan, är EG det prefererade ämnet för
kurser, konferenser och seminarier.
Också i tidningarna står numera att läsa
om EG:s utveckling. Det svenska samhället håller på att vakna upp till vad som
sker ute i Europa.
Men den svenska debatten om den på-
gående Europaintegrationen är fortfarande väldigt svensk. Den handlar om vissa
saker och inte om andra. Ja, det är till och
med så att från officiellt håll söker man
styra den svenska Europadiskussionen.
Regeringen hutar åt näringslivet att nu
får det minsann hålla sig lugnt och inte gå
ut och skrämma folk med att företagen i
växande utsträckning måste förlägga sina
investeringar, sin forskning och utveckling
till det nya Europa.
Och visst vore det bekvämt för regeringen att tämligen ostörd få sköta Europapolitiken och i samverkan med framför
allt socialdemokratiska politiker i Norden
och på kontinenten söka uppnå ett arrangemang a la 1972, fast något bättre
och på något högre nivå.
Europafrågorna är emellertid alltför
viktiga för det svenska samhällets framtid
och utveckling för att de skall tillåtas draperas i tystnadens konformism. Alternativen måste diskuteras klart. Svenskarna
har rätt att kräva att få veta vad det kommer att innebära för deras och deras
barns framtid om Sverige blir en isolerad
randstat i Europas utkant eller om den
andra vägen blir framgångsrik, det vill sä-
ga att vi lyckas uppnå ett fullvärdigt deltagande i EG:s gemensamma marknad.
Näringslivet måste hjälpa till i den diskussionen. Det är ute i företagen man redan nu börjar möta konsekvenserna av de
beslut som fattas i Bryssel och märker vad
det innebär att svenska företag inte är EGföretag. Inte minst de mindre och medelstora företagen har all anledning att göra
konsekvensutredningar för egen räkning.
De kan inte liksom de stora flytta till EG.
De riskerar att slåss ut som underleverantörer till storföretagen av EG:s småföretag
och de omfattas inte av EG:s generösa rådgivningsprogram för mindre företag.
Den svenska EG-debatten rör sig fortfarande på ett idylliskt plan. EG-motståndarna tror glatt att svensk välfärdsutveckling kan fortsätta ungefär som
förut. De som är för ett svenskt deltagande i Europa-integrationen talar helt naturligt helst om alla de nya möjligheter
som kommer att öppnas för oss svenskar
vid en EG-anslutning. Nästan ingen i
svensk debatt tecknar den dystra hotbilden av ett stagnerande Sverige. Närmast i
detta hänseende har faktiskt Metalls Leif
Blomberg kommit i en artikel i Dagens
Nyheter, där han konstaterar att de stora
svenska företagen konkurrensmässigt står
starka inför framtiden som för deras del
kan ligga i ett annat land än i Sverige, medan det ser betydligt sämre ut för nationen Sverige med en relativt sett krympande och åldrande industristruktur.
När de ekonomiska argumenten blir
alltför besvärande drar motståndarna in
neutraliteten i diskussionen. Fösiktigtvis
utan någon djupare analys av varför vår
militära alliansfrihet skulle komprometteras av en ekonomisk samverkan. Med ett
raskt grepp sätter de upp gränser för vår
framtida utrikespolitiska handlingsfrihet.
Det kanske inte är den bästa tolkningen
av tesen att vi själva bestämmer innehållet
i neutralitetspolitiken.
Iandra EFfA-länder förs en mera realistisk EG-diskussion än i Sverige. Österrikarna har i praktiken bestämt sig för att
medlemskap är det rätta, även om det kan
dröja innan de blir insläppta. Schweizarna
kan inte gå med på grund av sitt styrelseskick, men inser samtidigt att detta skapar
en situation som tvingar Schweiz att se om
sitt hus och göra sig ännu mer konkurrensdugliga och attraktiva för att hävda
sig på Europamarknaden. De kallar sin
politik: ”Att bli redo för Europa”. Finländarna vill inte bli medlemmar på grund
av sin neutralitet, men säger samtidigt öppet att denna linje kommer att kosta. I
Norge åter har ett stort parti, Höyre, sagt
att det är för medlemskap liksom det norska industriförbundet.
Den europeiska integrationen är en dynamisk process som kommer att prägla
90-talets Europa. Skapandet av EG:s inre
5
marknad innebär att våra viktigaste konkurrensländer i Västeuropa avreglerar
och liberaliserar för att öka konkurrenskraften och effektiviteten. Ett Sverige
som står utanför EG kommer att behöva
bli ännu mycket duktigare än EG-länderna för att behålla en attraktion som arbetsmiljö för människor och företag. Detta har Schweiz insett för egen del. Men
Schweiz utgångspunkt är onekligen något
annorlunda än Sveriges, västvärldens
mest skattetyngda och socialiserade land.
EG:s utveckling skapar nya, rika möjligheter för Europas länder – också de i
öst. Men integrationen riskerar också att
medföra nackdelar för dem som står
utanför. Sverige måste vara berett att föra
en öppen och allsidig diskussion om sin
roll i framtidens Europa. Allt annat är att
föra medborgarna bakom ljuset.
Europeisk framtid?
D
en svenska Europadebatten är
livlig, åtminstone i så måtto att
nu till skillnad från för ett par år
sedan, är EG det prefererade ämnet för
kurser, konferenser och seminarier.
Också i tidningarna står numera att läsa
om EG:s utveckling. Det svenska samhället håller på att vakna upp till vad som
sker ute i Europa.
Men den svenska debatten om den på-
gående Europaintegrationen är fortfarande väldigt svensk. Den handlar om vissa
saker och inte om andra. Ja, det är till och
med så att från officiellt håll söker man
styra den svenska Europadiskussionen.
Regeringen hutar åt näringslivet att nu
får det minsann hålla sig lugnt och inte gå
ut och skrämma folk med att företagen i
växande utsträckning måste förlägga sina
investeringar, sin forskning och utveckling
till det nya Europa.
Och visst vore det bekvämt för regeringen att tämligen ostörd få sköta Europapolitiken och i samverkan med framför
allt socialdemokratiska politiker i Norden
och på kontinenten söka uppnå ett arrangemang a la 1972, fast något bättre
och på något högre nivå.
Europafrågorna är emellertid alltför
viktiga för det svenska samhällets framtid
och utveckling för att de skall tillåtas draperas i tystnadens konformism. Alternativen måste diskuteras klart. Svenskarna
har rätt att kräva att få veta vad det kommer att innebära för deras och deras
barns framtid om Sverige blir en isolerad
randstat i Europas utkant eller om den
andra vägen blir framgångsrik, det vill sä-
ga att vi lyckas uppnå ett fullvärdigt deltagande i EG:s gemensamma marknad.
Näringslivet måste hjälpa till i den diskussionen. Det är ute i företagen man redan nu börjar möta konsekvenserna av de
beslut som fattas i Bryssel och märker vad
det innebär att svenska företag inte är EGföretag. Inte minst de mindre och medelstora företagen har all anledning att göra
konsekvensutredningar för egen räkning.
De kan inte liksom de stora flytta till EG.
De riskerar att slåss ut som underleverantörer till storföretagen av EG:s småföretag
och de omfattas inte av EG:s generösa rådgivningsprogram för mindre företag.
Den svenska EG-debatten rör sig fortfarande på ett idylliskt plan. EG-motståndarna tror glatt att svensk välfärdsutveckling kan fortsätta ungefär som
förut. De som är för ett svenskt deltagande i Europa-integrationen talar helt naturligt helst om alla de nya möjligheter
som kommer att öppnas för oss svenskar
vid en EG-anslutning. Nästan ingen i
svensk debatt tecknar den dystra hotbilden av ett stagnerande Sverige. Närmast i
detta hänseende har faktiskt Metalls Leif
Blomberg kommit i en artikel i Dagens
Nyheter, där han konstaterar att de stora
svenska företagen konkurrensmässigt står
starka inför framtiden som för deras del
kan ligga i ett annat land än i Sverige, medan det ser betydligt sämre ut för nationen Sverige med en relativt sett krympande och åldrande industristruktur.
När de ekonomiska argumenten blir
alltför besvärande drar motståndarna in
neutraliteten i diskussionen. Fösiktigtvis
utan någon djupare analys av varför vår
militära alliansfrihet skulle komprometteras av en ekonomisk samverkan. Med ett
raskt grepp sätter de upp gränser för vår
framtida utrikespolitiska handlingsfrihet.
Det kanske inte är den bästa tolkningen
av tesen att vi själva bestämmer innehållet
i neutralitetspolitiken.
Iandra EFfA-länder förs en mera realistisk EG-diskussion än i Sverige. Österrikarna har i praktiken bestämt sig för att
medlemskap är det rätta, även om det kan
dröja innan de blir insläppta. Schweizarna
kan inte gå med på grund av sitt styrelseskick, men inser samtidigt att detta skapar
en situation som tvingar Schweiz att se om
sitt hus och göra sig ännu mer konkurrensdugliga och attraktiva för att hävda
sig på Europamarknaden. De kallar sin
politik: ”Att bli redo för Europa”. Finländarna vill inte bli medlemmar på grund
av sin neutralitet, men säger samtidigt öppet att denna linje kommer att kosta. I
Norge åter har ett stort parti, Höyre, sagt
att det är för medlemskap liksom det norska industriförbundet.
Den europeiska integrationen är en dynamisk process som kommer att prägla
90-talets Europa. Skapandet av EG:s inre
5
marknad innebär att våra viktigaste konkurrensländer i Västeuropa avreglerar
och liberaliserar för att öka konkurrenskraften och effektiviteten. Ett Sverige
som står utanför EG kommer att behöva
bli ännu mycket duktigare än EG-länderna för att behålla en attraktion som arbetsmiljö för människor och företag. Detta har Schweiz insett för egen del. Men
Schweiz utgångspunkt är onekligen något
annorlunda än Sveriges, västvärldens
mest skattetyngda och socialiserade land.
EG:s utveckling skapar nya, rika möjligheter för Europas länder – också de i
öst. Men integrationen riskerar också att
medföra nackdelar för dem som står
utanför. Sverige måste vara berett att föra
en öppen och allsidig diskussion om sin
roll i framtidens Europa. Allt annat är att
föra medborgarna bakom ljuset.