Christian Braw; Mognad

CHRISTIAN BRAW:
Mognad
Det råder brist på mogna personligheter skriver Christian
Braw. Mognad innebär ansvarsmedvetande, vidsyn och uthållighet.
Isoleringen av de gamla genom folkomflyttning och socialpolitik har bidragit till den brist
på mognad, som nu gör de västerländska samhällena så svårstyrda också för de mest insiktsfulla politiker. För att kunna
mogna till ett själsligt och andligt
liv måste man ju ha någon att
växa upp till.
Det är dags för ett paradigmskifte som sätter mognaden – inte ungdomligheten – i
första rummet.
Christian Braw är teol dr.
V
ecka efter vecka möter vi henne i
tidningarnas bekantskapsannonser, den 43-åriga tjejen som söker
dig, du jämnårige kille, för sköna hemmakvällar. Vad säger den oss, hennes annons. Den talar om ensamhet och om en
längtan efter gemenskap. Den vittnar om
en brist på naturliga kontaktpunkter. Men
det vemodigaste av allt är bristen på mognad. När en kvinna är 43 år är hon ingalunda någon ”tjej” utan borde vara en mogen människa. Varje försök att inbilla sig,
att ungdomen skulle vara en förblivande
egendom är ett självbedrägeri, som leder
till ohjälplig konflikt med verkligheten
och berövar människan mognadens frukter. Nu är givetvis den 43-åriga tjejen på
inget sätt unik eller originell. Hennes
självbedrägeri är frambringat av vår nuvarande västerländska kulturmiljö, vår
tidsanda. Hon är ett offer snarare än en
skyldig.
Men varför har det då blivit så? En huvudorsak är att människan inte längre betraktar sig som en biologisk varelse utan
som en maskin. Maskinen är statisk. Den
känner ingen annan förändring än förslitningen, som ju kan upphjälpas med reservdelar och reparation. Den biologiska
varelsen är levande, den gror, växer,
blommar, ger frukt – och dör. Det är inte
blomningen, som är målet för dess livsprocess, det är frukten, fröet, som för livet
vidare. Det är det biologiska livets höjdpunkt när en varelse ger livet självt vidare.
När den uppgiften är slutförd kan hösten
komma.
Så är det i växtriket och så är det- mutatis mutandis – i djurriket. Som biologisk varelse ingår människan i detta livsmönster, och när hon villleva på ett annat
sätt kommer hon i konflikt med sig själv
156
och med sin huvuduppgift i livet som biologisk varelse: att ge livet vidare. Det var
innebörden i den välsignelse människan
fick i Edens lustgård: ”Var fruktsamma
och föröka er.” Orsakerna till att detta
förts till ett tillstånd, som nu kallas överbefolkning, är komplicerade. Det är inte
heller alldeles säkert att det är överbefolkning; det kan i stället vara så, att
många trängs undan från livets bord, därför att några tar för sig för mycket. Men
oavsett hur det förhåller sig med detta, så
är människans uppgift som biologisk varelse att mogna för att kunna ge livet vidare. Ungdomen, blomningen, är inte livets
höjdpunkt och mål utan mognaden.
Redan nu skall vi emellertid beröra en
aspekt, som det blir skäl till att också
komma in på senare. Det är att människan
inte bara är en biologisk varelse. Hennes
uppgift att ge livet vidare kan inte begränsas till den biologiska fortplantningen.
Det kan rent av vara så, att den som själv
inte fått gå in i föräldraskap på ett fysiskt
sätt i stället kan utöva det på ett andligt
sätt, ge andligt och kulturellt liv vidare på
ett sätt som är avgörande för långt fler än
de som kunde varit de egna barnen.
Mänsklighetens historia ger en rik exempelsamling på denna sanning, vi kan bara
nämna Johan Arndt och Dag Hammarskjöld. Men grundmönstret är detsamma
som i det biologiska föräldraskapet: livets
höjdpunkt är när livet förs vidare.
Nu är ju mognaden och fortplantningen på livets lägre stadier tämligen okomplicerade. Växten låter sin frukt mogna
och sprider sitt frö. Det mesta går förlorat, något slår rot och så förs livet vidare. I
djurriket blir det mer komplicerat, i synnerhet bland däggdjuren, där den fortplantande och det fortplantade är bundna
vid varandra en tid, tills det nya livet fått
kraft till självständig existens. I människovärlden har livsprocessen nått sitt krön.
Inget annat skapat har en sådan rikedom
på utvecklingsmöjligheter – och ett så-
dant ansvar. Ingenstans är mognaden så
komplicerad och så långsam som hos en
människa. Men fortfarande är det så, att
mognaden och förökningen är livets höjdpunkt.
Men människan är mer än en biologisk
varelse. Människolivet har också en själslig och en andlig aspekt. Att föröka
mänskligt liv innebär därmed också att
själv mogna till ett själsligt och andligt liv,
som kan föras vidare av nya generationer.
Den mognaden innebär bland annat en
förmåga till hängivelse. För att kunna vidareföra människolivet i dess helhet måste människan vara i stånd att satsa sig själv
helhjärtat på en enda möjlighet: det livslånga äktenskapet. Mänskligt liv förs
ingalunda vidare av bekantskaper som inriktar sig på sköna hemmakvällar. Man
måste våga något mer. Oförmågan till
hängivelse, bristen på kraft till att ge förpliktande löften är en sida av den sjukdom, som härjar en kulturkrets, där mognaden inte är målet.
Ansvarsmedvetande och
uthållighet
Mognad innebär ansvarsmedvetande,
vidsyn, uthållighet. Den mogne är medveten om sitt ansvar för sig själv och andra, kan se följderna av sitt eget handlande
och förstå bakgrunden till andras. Den
mogne har förmåga att fatta beslut och att
genomföra dem under yttre och inre svå-
righeter. Han har perspektiv på tillvaron. I
själva verket är det just mogna personligheter vi har mest brist på och mest behov
av, inte minst i politiken. 43-åriga tjejer
behöver vi inte, inte jämnåriga killar heller, men vi behöver 43-åringar med den
kraft och det omdöme, som är en frukt av
mognaden. Det är dags för ett paradigmskifte som sätter mognaden – inte ungdomligheten – i första rummet.
Fostran inriktad på mognad
En fostran, som medvetet är inriktad på
mognad, kan skörda mognadens frukter
tidigt. Så var det med äldre tiders fursteDet ärjust mogna personligheter vi
harmestbristpå och mest behovav,
inte minst ipolitiken.
fostran, som fått ett förblivande monument i Fenelons Thelemaque. Historien
och konsten, särskilt dikten, fick här tjäna
som medel till att främja mognaden. Det
är nämligen inte nödvändigt att människan själv gör alla livets erfarenheter, hon
kan också lära av andras segrar och nederlag. Det är i detta perspektiv vi skall se
furstehovens intresse för det historiska
dramat. Det var ingalunda bara ren underhållning. Det var ett medel att främja
en tidig mognad. Och vad som här sagts
om furstefostran gällde i högre eller lägre
grad all fostran i samhället. Man visste att
livet var kort, att det gällde att utföra sin
livsgärning så grundligt och så fort som
möjligt.
Men man visste också, att mognaden
inte växer fram enbart ur flitig läsning eller pedagogisk hantverksskicklighet. Det
avgörande är samvaron med mogna per- 157
sonligheter. Därför var valet av furstelärare en riksviktig angelägenhet. Och man
nådde också resultat. Sexton år garnmal
var Gustaf II Adolf i stånd att ta över styrelsen i ett land på ruinens brant – och att
föra det ur katastrofen.
Men också med så exceptionella exempel på framgångsrik fostran till mognad
måste det sägas, att mognaden måste få
tid att växa fram, den kan inte bara fostras
fram. Hos de allra flesta behövs det lång
tid, och de som inte behöver lång tid dör i
allmänhet unga. Så blev det ju också med
Gustaf n Adolf. Det är som om de tidigt
mogna inte behövde leva länge. De utför
sin livsgärning tidigt i livet.
Tiden för en människas mognad är
också starkt beroende av de svårigheter
hon får gå igenom. Det är som med diamanten, som ju ursprungligen är kol, men
som under ett ofattbart hårt tryck förvandlats till ädelsten. De flesta skulle inte
mäkta med ett hårt tryck tidigt i livet utan
att brytas. De, som klarar det, mognar tidigt.
Någon att växa upp till
Men om regeln är, att det behövs ett långt
liv för att mogna, så måste det också vara
så, att det för mognaden hos de unga är
viktigt att de får leva tillsammans med äldre. Det är här inte frågan om att göra tillfälliga studiebesök på ålderdomshem.
Det gäller något helt annat, nämligen att
leva tillsammans. Isoleringen av de gamla
genom folkomflyttning och socialpolitik
har utan tvekan bidragit till den brist på
mognad, som nu gör de västerländska
samhällena så svårstyrda också för de
mest insiktsfulla politiker. För att kunna
mogna måste man ju ha någon att växa
158
upp till. Det är ingalunda bara furstar,
som behöver sådana lärare.
Det lilla människobarnet är uppenbarligen en mycket mer ömtålig varelse än
man i allmänhet insett. Går något fel under barndomen kan man räkna med skador under hela livet. Har man inte någon
att växa upp till blir det ingen mognad.
Det gäller att ha klart för sig att livet i dess
helhet måste var riktningsbestämt Också
detta tillhör det som gavs i skapelsen: ”Till
man och kvinna skapade han dem.” Har
barnet inte för sina ögon en far och en
mor, som utvecklat manlighet repektive
kvinnlighet till full mognad, så har det
inget att växa upp till. Identiteten ut-vecklas inte, och man får i allmänhet en svag
och lätt förledd människa. Liknande är
förhållandet där far eller mor saknats. I
viss utsträckning kan en äldre generation
här träda in. Det tydligaste exemplet i det
offentliga livet är vår nuvarande konung.
Det låter sig göras där far dött; han finns
ju då på något sätt ändå kvar som en bild,
ett minne. Men där far eller mor försvunnit genom trolöshet är det svårt att hjälpa
till full mognad.
Det finns också en annan slags trolöshet än äktenskapsbrott. Det är trolösheten mot barnen, d v s mot den primära
livsuppgiften. Det är något som framförallt drabbar familjer, där fadern har en ledande funktion i samhället. Det är ingalunda bara arbetarrörelsen som fått göra
den bittra erfarenheten, att ”pamparnas
barn blir det aldrig något med.” Alla delar
av samhället kan visa rika exempelsamlingar på detta.
Varför blir det så? Det beror på det
grundläggande förhållande, att människoliv är mer än biologiskt liv. Det är
också själsligt och andligt liv. Det själsliga
och andliga livet behöver mycket tid och
mycken omsorg för att kunna föras över
från en generation till en annan. Får denna primära livsuppgift stå tillbaka för
samhällsuppgiften blir barnet sviket. Det
är ett förräderi. Och som alla svek ger det
djupa sår i själen, som, även om de läks,
blir ärr och smärtar vid den lättaste berö-
ring.
Fadermördare
Ett barn som utsatts för ett sådant svek,
kommer livet igenom att hata svikaren,
förrädaren, och det som gjorde honom till
svikare. Kulturlivet och politiken är fyllda
av sådana personligheter, fadermördare,
vilkas livsinnehåll är en oavbruten hämnd
på far och det han stod för. Den socialdemokratiske pampens barn blir kommunist, frikyrkapampens barn blir ateist,
prästens barn blir libertin. En sådan människa mognar aldrig.I mognaden ligger ju
att man på ett naturligt sätt frigör sig från
den äldre generationen, som gett livet vidare, så att det nu kan levas på egen hand.
Frukten blir ju inte kvar på trädet. Men
fadermördaren blir livet igenom bunden
vid den äldre generationen, som han förtvivlat sparkar på. Dessa människor kan
ofta göra häpnadsväckande kulturella och
politiska prestationer, men de är på något
vis alltid präglade av ett infantilt trots:
”Jag skall visa pappa, jag,….” Deras prestationer blir i allmänhet på ett märkligt
sätt tomma, fruktlösa, som allt man gör
för att hävda sig själv.
Det finns hos fadermördaren en egendomlig ambivalens. Å ena sidan skall han
visa pappa att han minsann vågar stå på
egna ben och kan sparka på allt pappa
höll högt och heligt. Å andra sidan finns
där djupt inne en känsla av, att pappa ändå hade rätt och att det är ett helgerån att
förorena i pappas helgedom. Det är denna ambivalens, som är drivkraften bakom
deras uppseendeväckande prestationer,
deras ställningstaganden och produktivitet. Det är lätt att bli bedragen här. Politiska motståndare kan smickras och förnöjas av att se den store mannens son som
den mest nitiske bland de nitiska för den
egna saken. Förnekare och likgiltiga kan
känna glädje eller åtminstone skadeglädje
över att se den andlige ledarens barn
bland hädarna. Kritiker och publik kan
förföras av fadermördarens produktivitet.
Men det gäller att bli varse, att det hela tiden inte är något annat än en livslång
hämnd, ett fadermord, som inte i något
som helst avseende för det offentliga livet
framåt. Det rör sig om uppgörelser mellan
son och far, mor och dotter, som av kritiken strängt bör förvisas till den plats där
de hör hemma, nämligen det egna hemmet.
Inte heller fadermördarna själva förs
framåt av sin hämnd. De fortsätter livet
igenom att vara lika infantila, lika omogna, antingen de nu blivit moderater, bokstavsmarxister eller ateister som hämnd
på pappa. All deras febrila verksamhet
blir i ordets egentligaste mening fruktlös.
De kan inte föra mänskligt liv vidare, annat än möjligen i biologisk mening, därför
att de själva inte mognar.
159
Och ändå är de inte i första hand skyldiga utan – offer. De är offer för ett svek,
ett förräderi, som gjort dem till krymplingar för livet. Det är inte deras egen
skuld, det är dens skuld som svek. Och
det tillhör den mänskliga tillvarons tragedi, att inget föräldraskap är helt utan svek
och skuld. Det är en saklig insikt. Och
därför är botfärdighet en sakligt riktig
hållning för varje far och mor. Skall ett
barn kunna mogna till självständigt liv
måste det nämligen frigöras från föräldrarna, också från den skuld i vilken de
står till barnet. Men skall ett barn kunna
förlåta föräldrarna måste det sakligt kunna inse, att skulden finns där. Först då
kommer det ur ambivalensen ”jag skall visa pappa” och ”pappa hade egentligen
rätt”. Då blir det i stånd att se helheten.
Det kanske är så, att pappa verkligen hade
rätt, men att han i sitt engagemang för det
rätta svek sin primära livsuppgift, att föra
livet vidare också som själsligt och andligt
liv. När man ser det, då kan man komma
till den punkt där man ser sin egen skuld i
den ofruktbara vacklan mellan hämnd
och ånger. Då kan man också förlåta. Det
är alltid så: ”Förlåt oss våra skulder, så-
som ock vi förlåta dem oss skyldiga äro.”
När man har nått dit, då är man fri. Då
kan man börja leva på egen hand, växa
och mogna – och föra livet vidare.