PJ Anders Linder; En lektion i värdighet
1989
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
P J ANDERS LINDER:
En lektion i värdighet
För den politiske filosofen är det
blott alltför lätt att tappa bort
personerna på sin grubblande
stråt och komma fram med föga
mer än elegant satslogik i ränseln, skriver P J Anders Linder.
En god talesman för det personliga exemplets betydelse är
däremot Adam Michnik, skriftställaren som är en av centralgestalterna i det polska motståndet. l essäsamlingen ”En
lektion i värdighet” argumenterar Michnik för sin sak inte minst
genom att diskutera de konkreta
dilemman han möter som oppositionell intellektuell i Polen.
Hur skall man agera när myndigheterna kräver lojalitetsförklaringar? Hur lång måste skeden vara för att man skall våga
äta soppa med Djävulen?
P J Anders Linder är redaktör
vid Marknadsekonomisk Tidskrift.
I
början av sjuttiotalet vaknade den politiska filosofin till liv efter en lång
törnrosasömn. Den som tog sig före
att kyssa liv i den insomnade skönheten
(se där vart bildspråk kan föra en) var
amerikanen John Rawls, som i sin A theory ofjustice (1971) utvecklade ett filosofiskt försvar för den omfördelande välfärdsstaten.
Rawls’ slutsatser fick inte stå oemotsagda länge. Tre år senare publicerade
Harvardprofessorn Robert Nozick den
kraftfulla Anarchy, State and Utopia, som
utgör ett liberalt alternativ till Rawls och
ur ett rättighetsperspektiv argumenterar
för den minimala staten.
Kring dessa båda böcker kom mycket
av den politisk-teoretiska debatt som fördes utanför den marxistiska vänstern att
kretsa. Kommentarerna till Rawls och
Nozick upptar redan åtskilliga hyllmeter.
Men inte desto mindre låg förmodligen
deras största betydelse inte i de filosofiska
landvinningarna. Det viktigaste var brottet med femtio- och sextiotalens ”idelösa”
politik, politiken som föga mer än en samhällelig ingenjörskonst, där politisk majoritet gav i det närmaste obegränsad legitimitet.
Plötsligt kunde man tala om ”rättigheter” igen, och den debatt om vilka gränser som borde stakas ut gentemot den offentliga makten, som förts med sådan hetta ett sekel tidigare, betraktades åter som
meningsfull. Att det sedan klövs hår och
trättes om påvens skägg under exegesen
av de nya liberala katekeserna fick man
väl leva med. Det viktiga var att det åter
fanns nerv i politiken, att samhällsingenjörernas manipulationer plötsligt kunde
mätas efter andra måttstockar än den numerära majoritetens.
Denna syn vann gehör, inte minst därför att den står i sådan samklang med den
mänskliga erfarenheten. Värdenihilismens avfärdande av ”rätt” och ”fel” som
metafysiska såpbubblor känns – inte
minst efter Katyn och Treblinka – oerhört brutalt, och det förändras knappast
av det faktum att det är svårt att härleda
naturliga rättigheter logiskt och att ingen
riktigt har lyckats sluta det filosofiska
bråddjup som David Hume öppnade mellan ”vara” och ”böra”. Inte ens en överdängare som Nozick ger sig ju i kast med
den uppgiften; han väljer i stället att inleda sin bok med att frankt deklarera att
människor har rättigheter och därmed
basta.
Men samtidigt som de moderna rättighetsteoretikerna har givit oss en ny, rimligare syn på det offentliga livet, är och förblir deras lösningar skrivbordsprodukter,
som förvisso gör oss bättre rustade att
punktera makthavarnas anspråk på obegränsad politisk legitimitet, men som likafullt kommer till korta när en oändlig
mängd konkreta samhällsproblem och
konflikter mellan människor skall hanteras. Det går, som någon har sagt, inte att
med t ex Nozick som grund konstruera
dataprogrammet Digital Ethics, som skall
ge svar på vilken handling som är den rätta i varje tänkbar situation. Lika omöjligt
som det är för samhällsingenjörerna att
samla in och bearbeta alla de data de behöver för att sköta maskinen samhället på
ett sätt som är tillfyllest, lika omöjligt
tycks det vara för liberalen att formulera
– och motivera – en oföränderlig uppsättning etiska regler med generell giltighet.
Detta betyder naturligtvis inte att man
måste ge upp liberalismen, men däremot
177
finns det goda skäl att fundera över på vilka sätt den kan kompletteras och göras
mer mångfasetterad, mänskligare.
Just det mänskliga är centralt. Ty vad
annat är det politik och offentligt liv handlar om? För den politiske filosofen är det
blott alltför lätt att tappa bort personerna
på sin grubblande stråt och komma fram
med föga mer än elegant satslogik i ränseln. Men det är dumt, ty det är ingen
slump att beslutsfattare, som hunnit bli
gamla och kloka, ofta har kollegernas memoarer som favoritlektyr. När de behöver
råd om hur ett besvärligt dilemma skall
benas upp, har de mer att lära av Churchill eller Marcus Aurelius än av Dworkin
och Rawls. Och konsten och litteraturen
är härvidlag lika användbara källor som
någon annan ”verklighet”.
En lektion i värdighet
En god talesman för denna uppfattning,
för det personliga exemplets betydelse,
möter man i den mycket intressanta boken ”En lektion i värdighet” (1988), som
är redigerad av Anders Bodegård och nyligen givits ut på Ordfronts förlag. Volymen rymmer ett knappt tjugotal essäer av
Adam Michnik, skriftställaren som är en
av centratgestalterna i det polska motståndet.
Michnik argumenterar för sin sak inte
minst genom att diskutera de konkreta dilemman han mött – och möter – som oppositionell intellektuell i Polen, och dessutom är hans texter fulla av referenser till
den polska historien och kulturen. Det är
genom att gestalta moraliska problem
snarare än dissekera dem analytiskt som
han försöker få fram vad han har att säga.
Hur skall man agera när myndigheter- 178
na kräver lojalitetsförklaringar? Hur skall
man hantera de små segrar som oppositionen ibland noterar? Kan man gå in i
samarbete med staten och det kommunistiska partiet? Hur lång måste skeden vara
för att man skall våga äta soppa med Djä-
vulen? Skall man driva sin egen uppfattning till sin spets gentemot de polska
myndigheterna – även om det i värsta fall
kan leda till att den sovjetiska militären
intervenerar? Det är den typen av frågor
som sysselsätter Michnik, frågorna om
hur man skall tillämpa sin övertygelse i en
fientlig omvärld, frågorna om hur en
människa skall kunna behålla sin värdighet.
Michniks val av form för sina resonemang är förstås en konsekvens av den situation han befinner sig i. För honom är
det centrala problemet att finna en metod,
en hållning, som låter honom klara av den
ständiga konflikten med makten med bibehållen värdighet och självkänsla, och
det som gör hans essäer politiska är deras
förmåga att kommunicera denna hållning
till Michniks landsmän.
För den som kräver att en politisk text
skall vara snörrät och fullständigt logiskt
konsistent kan Michnik understundom
förefalla motsägelsefull. Men det finns
skäl därtill. Västerlänningarna kan ägna
sig åt att bygga upp omfattande principiella regelverk i godan ro – ingen säkerhetspolis kommer att slita upp dem ur
sängen strax före gryningen för den sakens skull. Men för Michnik skulle det
mycket väl kunna gåså-det har gjort det
flera gånger redan – och det vore fåfångt
att fängslas för något som av hans landsmän knappast kan ses som någonting annat än en lek med abstrakta begrepp. Vad
de behöver är moralisk vägledning i sin
grådaskiga skymningstillvaro.
Gnetter och änglar
Ett intressant exempel är samlingens
längsta essä, ”Gnetter och änglar”, som
Michnik färdigställde i Warszawa 1979.
”Gnetterna” är de personer som på något
sätt – och inte nödvändigtvis som tjallare
eller direkt kollaboratör – har samröre
med myndigheterna. Michnik skriver sin
text som svar på ett inlägg av en annan
polsk oppositionell författare, Piotr
Wierzbicki, som i uppsatsen ”Traktat om
gnetter” gått till våldsamt angrepp på varje ansats till kompromiss med makten.
Självklart menar Michnik att det är ett
svårt brott att svika sina vänner och sitt
folk för egen feghets eller kortsiktig vinnings skull. Men han finner det samtidigt
ofruktbart och farligt att konsekvent säga
nej till varje form av kompromiss, att aldrig acceptera delen utan villkorslöst kräva
det hela. Ty en sådan inställning ställer
orimliga krav på människorna och bidrar
därmed snarare till att splittra än ena polackerna mot sina förtryckare.
Michnik skriver: ”Aleksander Wat har
skrivit någonstans att det bara finns ett
enda svar på frågan om hur de intellektuella i Stalins länder ska bete sig. Svaret
är av shakespearesk natur: de bör dö.
Kanhända är det det riktiga svaret. Men
det är, som jag ser det, ett svar som man
bara kan rikta till sig själv, med det kriteriet kan man endast döma sig själv, det
offret får man endast begära av sig själv.
Den som begär det svaret av andra tillerkänner godtyckligt sig själv rätten att råda
över andras liv. Sådant brukar i allmänhet
sluta illa.”
Att polemisera med uppfattningen att
det är den oppositionelles plikt att dö (vilket f ö måste vara en inställning som tilltalar makten) kan förefalla överflödigt. Få
torde väl vara så fanatiska. Ja, kanske,
men polemiken riktar sig nog i själva verket mot de besinningslösa principryttarna, de som förbannar snarare än välkomnar liberaliseringar från kommunistregeringens sida, eftersom sådana minskar befolkningens hat mot överheten.
Sådana zeloter är lojalare mot abstraktionerna än mot medmänniskorna, och
det är en farlig hållning för en intellektuell, ty den förvandlar honom till ett
randfenomen, en bisarr extremist som
folk vägrar att lyssna till. Hans uppgift är i
stället att outtröttligt tjäna andra genom
att punktera de dogmer som överheten
använder sig av för att hålla människorna
fjättrade och skänka alternativen till makten gestalt. Den intellektuelle skall ingjuta
hopp och moralisk styrka, inte gissla sina
medmänniskor med oefterlevliga krav.
Ibland kan det till och med vara dumt
att kräva det självklara, menar Michnik:
”Wierzbicki raljerar med argumentet: nu
är inte rätta ögonblicket för den här aktionen. Det är en undanflykt jag också hört
många gånger. Men .. . jag vill härmed
meddela att om någon kommer till mig i
dag (dvs 6/ 12 1978) och föreslår att jag
ska skriva under en petition med kravet
att de sovjetiska trupperna ska lämna Polen så kommer jag – trots att jag gillar
kravet och trots att jag därmed riskerar
öknamnet ’gnet’ – att säga nej. Inte rätt
ögonblick.”
Varför? Bl a därför,fortsätter Michnik,
att han ”är rädd för att vi som reaktion på
vår ofrihet blir ’slavar under gesten’ – och
i konsekvens därmed visar nedlåtenhet
mot sådana konstnärliga och intellektuella värden som inte låter sig omedelbart
förklaras på politikens språk … Oppositionella som jagas av polisen, plågas av
179
husrannsakningar, kan av denna text
[Wierzbickis ”Traktat om gnetter”] lära
sig att hysa förakt för människor vilkas
övertygelser, temperament eller helt enkelt rädsla bjuder dem att leva ett annat
liv och på andra sätt tjäna den sak som ofta är gemensam.”
Och som en konsekvens av detta utbildas lätt ett speciellt etos bland de allra aktivaste oppositionella, som riskerar att
isolera dem från det övriga samhället. I
bästa fall gör det deras övertygelse än djupare, men alltför ofta leder det i stället till
galenskap och elitism. Revolutionären
kommer att uppfatta sig själv som en som
har större rättigheter än andra, någonting
förmer, en ”ängel”.
Michnik skräder inte orden: ”En ängel
som fordrar hjältemod inte bara av sig
själv utan också av andra, som inte tillmäter komprornissen minsta värde, som
ser på världen med den manikeistiska förenklingens ögon, som föraktar människor
med en annan uppfattning om skyldigheterna mot nästan – en sådan ängel har,
hur mycket han än dyrkar himlen, redan
slagit in på vägen som leder till helvetet.
Om han sedan motiverar sina handlingar
med fraser om oavhängigheten eller om
en socialistisk universalistisk utopi har
ingen betydelse – han sår frön till ett hat
som ska växa.”
Emigrationens dilemma
Uppsatsen om gnetter och änglar är långt
ifrån den enda i En lektion i värdighet
som tar upp frågan om hur man bör förhålla sig till makten. Tvärtom är det problemet ett av bokens viktigaste genomgående temata. Så diskuterar Adam
Michnik emigrationens dilemma i en essä:
180
Är det ett svek att emigrera? Överger man
dem som stannar kvar? Hans svar blir nekande. Det går inte att döma dem som anser sig leva fullare liv utomlands, och de
tjänster de kan göra polackerna i Polen,
den friska luft som de kan andas in, är
ovärderliga. Att Michnik själv anser sig
oförmögen att resa, moraliskt förpliktad
att stanna, får honom inte att fördöma
dem i exil.
En annan lång text analyserar den tyske Nobelpristagaren Thomas Mann och
dennes ihärdiga ovilja att öppet och entydigt ta avstånd från nationalsocialismen.
Svek Thomas Mann friheten och rättvisan
genom att tiga? Genom att gå i exil i stället
för att stanna kvar och tvinga nazisterna
att sätta honom i fängelse? Inte nödvändigtvis, skriver Michnik, som själv suttit i
fängelse åtskilliga gånger för sin övertygelses skull. Mann teg därför att han
menade sig att ha sin största plikt emot sitt
arbete, sin konst, och hyste övertygelsen
om att ett politiskt ställningstagande skulle skymma hans litterära innehåll. Hans
böcker, dessas vaktslående om den hela
människan, utgjorde hans bidrag till kampen för det rätta. Om hans uttalanden ledde till att hans böcker förbjöds, skulle
denna röst tystas – och ”politikern”
Manns röst hade inte alls samma bärkraft.
Kommunismen kränker
människornas värdighet
Dessa exempel ur Michniks bok får inte
leda någon att tro, att han skulle sväva på
målet vad gäller avståndstagandet från
det kommunistiska förtrycket i Polen. Ty
kommunismen kränker människornas
värdighet- och det är vad som är förbjudet mer än någonting annat. När det gäller
de fundamentala moraliska frågorna är
Michnik obeveklig. Det är inte på deras
område kompromisser kan försvaras.
Michnik visar en imponerande andlig
mognad i sin inställning till den politiska
tiiJvarons problem. Han väljer att utmana
övermakten genom sin livshållning snarare än genom tomt prat- eller terrorismoch fungerar därigenom som konkret
exempel för sina landsmän. Han ger dem
ett möjligt moraliskt beteende att ta ställning till och låta sig inspireras av i stället
för att driva på dem med abstrakta utgjutelser. Hans liv är ett pedagogiskt mästerstycke, en lektion i värdighet. Han adderar en fundamental dimension till de
tekniskt inriktade politiska filosofernas
analyser.
Bär då detta någon relevans för den
svenska situationen? Vi är ju välsignade
med demokrati och yttrandefrihet och vå-
ra författare kan utmåla statsministern
som en lallande dåre utan att ens behöva
betala skadestånd.
Förvisso. Men det betyder inte att det
civila samhället aldrig kommer i konflikt
med den politiska makten. Sådant sker
dagligen. Flyktingfrågan är väl det mest
aktuella exemplet. För många människor
är det uppenbart att det är deras moraliska plikt att trotsa myndighetsbeslut, trots
att dessa bär den parlamentariska demokratins insegel. Men i Sverige finns det bara rudiment av ett kristet civilt samhälle,
som kan ge det moraliska stöd som detta
motstånd kräver.
I Polen är situationen annorlunda. Det
är inte för inte ateisten Michnik ägnar den
polska kyrkan ingående diskussioner i En
lektion i värdighet. Han konstaterar att
kyrkan, med sin hierarki och sina anspråk
på andligt ledarskap, utgör en auktoritär
organisation som behöver ifrågasättas.
Men denna progressiva inställning gör
honom inte blind för kyrkans förtjänster.
När den polska katolska kyrkans primas,
Stefan Wyszynski, gick ifängelse 1953 för
att förhindra att staten skulle ta makten
över kyrkan anslår han tonen för efterkrigstidens polska katolicism. Den försöker inte längre, som vid tidigare tillfållen i Polens historia, utverka förmåner
och privilegier från den politiska makten
utan ställer sig konsekvent på de förföljdas, på det civila samhällets sida. Det
ger detta en andlig kraft, vars motsvarighet saknas i Sverige.
Samtidigt kan man ju inte a priori utgå
ifrån att varje person som väljer att sätta
sig upp mot den politiska makten och bryta dess lagar har rätt. Ibland måste man lyda.
På just detta område har inte Michnik
så mycket vägledning att ge. Han diskuterar förhållandet till makten, men utgår
konsekvent ifrån att den som står i ett antagonistiskt förhållande till överheten
också har rätten på sin sida. Problemet
som analyseras är sedan hur denne medborgare skall bete sig, hur han skall rädda
sin värdighet och nå resultat. Vad som
skiljer en riktig uppfattning från en felaktig diskuterar han inte.
Innebär det att han är anarkist? Att han
menar att inte bara den som håller flyktingar och oppositionella gömda har rät- 181
ten på sin sida, utan också den som struntar i att betala skatt, eller bygger hus utan
byggnadslov? Den som sänder radio utan
tillstånd?
Sådana problem är kanske hypotetiska
i dag, exempel på de abstrakta tvister om
påvens skägg som endast är av tredje
rangens intresse för de förtryckta, men de
upphör att vara så i det ögonblick förtrycket lindras och ett demokratiskt styre
tar vid. Vad skall komma efter general
Jaruzelskis regim? Framtiden är en blind
fläck i Adam Michniks texter.
Kanske är det avsiktligt. Genom att
koncentrera sig på den nuvarande regimens brist på mänsklig anständighet undviker Michnik att skapa splittring de oppositionella grupperna emellan (ty de är
naturligtvis sinsemellan mycket olika, bestående av allt ifrån traditionalistiska beundrare av marskalk Pilsudski till socialister som drömmer om den sanna kommunismen).
Men förr eller senare måste oppositionen söka bestämma sig för vad den är för,
endast så kan övergången till genuin demokrati och pluralism förberedas. Men
Michnik hesiterar inför detta. ”Om jagför
egen del hade att välja mellan Pinochet
och Fidel Castro så skulle jag välja –
Marlene Dietrich”, säger han. Det gör han
rätt i. Men när han tvingas välja mellan Fidel Castro och Margaret Thatcher?
En lektion i värdighet
För den politiske filosofen är det
blott alltför lätt att tappa bort
personerna på sin grubblande
stråt och komma fram med föga
mer än elegant satslogik i ränseln, skriver P J Anders Linder.
En god talesman för det personliga exemplets betydelse är
däremot Adam Michnik, skriftställaren som är en av centralgestalterna i det polska motståndet. l essäsamlingen ”En
lektion i värdighet” argumenterar Michnik för sin sak inte minst
genom att diskutera de konkreta
dilemman han möter som oppositionell intellektuell i Polen.
Hur skall man agera när myndigheterna kräver lojalitetsförklaringar? Hur lång måste skeden vara för att man skall våga
äta soppa med Djävulen?
P J Anders Linder är redaktör
vid Marknadsekonomisk Tidskrift.
I
början av sjuttiotalet vaknade den politiska filosofin till liv efter en lång
törnrosasömn. Den som tog sig före
att kyssa liv i den insomnade skönheten
(se där vart bildspråk kan föra en) var
amerikanen John Rawls, som i sin A theory ofjustice (1971) utvecklade ett filosofiskt försvar för den omfördelande välfärdsstaten.
Rawls’ slutsatser fick inte stå oemotsagda länge. Tre år senare publicerade
Harvardprofessorn Robert Nozick den
kraftfulla Anarchy, State and Utopia, som
utgör ett liberalt alternativ till Rawls och
ur ett rättighetsperspektiv argumenterar
för den minimala staten.
Kring dessa båda böcker kom mycket
av den politisk-teoretiska debatt som fördes utanför den marxistiska vänstern att
kretsa. Kommentarerna till Rawls och
Nozick upptar redan åtskilliga hyllmeter.
Men inte desto mindre låg förmodligen
deras största betydelse inte i de filosofiska
landvinningarna. Det viktigaste var brottet med femtio- och sextiotalens ”idelösa”
politik, politiken som föga mer än en samhällelig ingenjörskonst, där politisk majoritet gav i det närmaste obegränsad legitimitet.
Plötsligt kunde man tala om ”rättigheter” igen, och den debatt om vilka gränser som borde stakas ut gentemot den offentliga makten, som förts med sådan hetta ett sekel tidigare, betraktades åter som
meningsfull. Att det sedan klövs hår och
trättes om påvens skägg under exegesen
av de nya liberala katekeserna fick man
väl leva med. Det viktiga var att det åter
fanns nerv i politiken, att samhällsingenjörernas manipulationer plötsligt kunde
mätas efter andra måttstockar än den numerära majoritetens.
Denna syn vann gehör, inte minst därför att den står i sådan samklang med den
mänskliga erfarenheten. Värdenihilismens avfärdande av ”rätt” och ”fel” som
metafysiska såpbubblor känns – inte
minst efter Katyn och Treblinka – oerhört brutalt, och det förändras knappast
av det faktum att det är svårt att härleda
naturliga rättigheter logiskt och att ingen
riktigt har lyckats sluta det filosofiska
bråddjup som David Hume öppnade mellan ”vara” och ”böra”. Inte ens en överdängare som Nozick ger sig ju i kast med
den uppgiften; han väljer i stället att inleda sin bok med att frankt deklarera att
människor har rättigheter och därmed
basta.
Men samtidigt som de moderna rättighetsteoretikerna har givit oss en ny, rimligare syn på det offentliga livet, är och förblir deras lösningar skrivbordsprodukter,
som förvisso gör oss bättre rustade att
punktera makthavarnas anspråk på obegränsad politisk legitimitet, men som likafullt kommer till korta när en oändlig
mängd konkreta samhällsproblem och
konflikter mellan människor skall hanteras. Det går, som någon har sagt, inte att
med t ex Nozick som grund konstruera
dataprogrammet Digital Ethics, som skall
ge svar på vilken handling som är den rätta i varje tänkbar situation. Lika omöjligt
som det är för samhällsingenjörerna att
samla in och bearbeta alla de data de behöver för att sköta maskinen samhället på
ett sätt som är tillfyllest, lika omöjligt
tycks det vara för liberalen att formulera
– och motivera – en oföränderlig uppsättning etiska regler med generell giltighet.
Detta betyder naturligtvis inte att man
måste ge upp liberalismen, men däremot
177
finns det goda skäl att fundera över på vilka sätt den kan kompletteras och göras
mer mångfasetterad, mänskligare.
Just det mänskliga är centralt. Ty vad
annat är det politik och offentligt liv handlar om? För den politiske filosofen är det
blott alltför lätt att tappa bort personerna
på sin grubblande stråt och komma fram
med föga mer än elegant satslogik i ränseln. Men det är dumt, ty det är ingen
slump att beslutsfattare, som hunnit bli
gamla och kloka, ofta har kollegernas memoarer som favoritlektyr. När de behöver
råd om hur ett besvärligt dilemma skall
benas upp, har de mer att lära av Churchill eller Marcus Aurelius än av Dworkin
och Rawls. Och konsten och litteraturen
är härvidlag lika användbara källor som
någon annan ”verklighet”.
En lektion i värdighet
En god talesman för denna uppfattning,
för det personliga exemplets betydelse,
möter man i den mycket intressanta boken ”En lektion i värdighet” (1988), som
är redigerad av Anders Bodegård och nyligen givits ut på Ordfronts förlag. Volymen rymmer ett knappt tjugotal essäer av
Adam Michnik, skriftställaren som är en
av centratgestalterna i det polska motståndet.
Michnik argumenterar för sin sak inte
minst genom att diskutera de konkreta dilemman han mött – och möter – som oppositionell intellektuell i Polen, och dessutom är hans texter fulla av referenser till
den polska historien och kulturen. Det är
genom att gestalta moraliska problem
snarare än dissekera dem analytiskt som
han försöker få fram vad han har att säga.
Hur skall man agera när myndigheter- 178
na kräver lojalitetsförklaringar? Hur skall
man hantera de små segrar som oppositionen ibland noterar? Kan man gå in i
samarbete med staten och det kommunistiska partiet? Hur lång måste skeden vara
för att man skall våga äta soppa med Djä-
vulen? Skall man driva sin egen uppfattning till sin spets gentemot de polska
myndigheterna – även om det i värsta fall
kan leda till att den sovjetiska militären
intervenerar? Det är den typen av frågor
som sysselsätter Michnik, frågorna om
hur man skall tillämpa sin övertygelse i en
fientlig omvärld, frågorna om hur en
människa skall kunna behålla sin värdighet.
Michniks val av form för sina resonemang är förstås en konsekvens av den situation han befinner sig i. För honom är
det centrala problemet att finna en metod,
en hållning, som låter honom klara av den
ständiga konflikten med makten med bibehållen värdighet och självkänsla, och
det som gör hans essäer politiska är deras
förmåga att kommunicera denna hållning
till Michniks landsmän.
För den som kräver att en politisk text
skall vara snörrät och fullständigt logiskt
konsistent kan Michnik understundom
förefalla motsägelsefull. Men det finns
skäl därtill. Västerlänningarna kan ägna
sig åt att bygga upp omfattande principiella regelverk i godan ro – ingen säkerhetspolis kommer att slita upp dem ur
sängen strax före gryningen för den sakens skull. Men för Michnik skulle det
mycket väl kunna gåså-det har gjort det
flera gånger redan – och det vore fåfångt
att fängslas för något som av hans landsmän knappast kan ses som någonting annat än en lek med abstrakta begrepp. Vad
de behöver är moralisk vägledning i sin
grådaskiga skymningstillvaro.
Gnetter och änglar
Ett intressant exempel är samlingens
längsta essä, ”Gnetter och änglar”, som
Michnik färdigställde i Warszawa 1979.
”Gnetterna” är de personer som på något
sätt – och inte nödvändigtvis som tjallare
eller direkt kollaboratör – har samröre
med myndigheterna. Michnik skriver sin
text som svar på ett inlägg av en annan
polsk oppositionell författare, Piotr
Wierzbicki, som i uppsatsen ”Traktat om
gnetter” gått till våldsamt angrepp på varje ansats till kompromiss med makten.
Självklart menar Michnik att det är ett
svårt brott att svika sina vänner och sitt
folk för egen feghets eller kortsiktig vinnings skull. Men han finner det samtidigt
ofruktbart och farligt att konsekvent säga
nej till varje form av kompromiss, att aldrig acceptera delen utan villkorslöst kräva
det hela. Ty en sådan inställning ställer
orimliga krav på människorna och bidrar
därmed snarare till att splittra än ena polackerna mot sina förtryckare.
Michnik skriver: ”Aleksander Wat har
skrivit någonstans att det bara finns ett
enda svar på frågan om hur de intellektuella i Stalins länder ska bete sig. Svaret
är av shakespearesk natur: de bör dö.
Kanhända är det det riktiga svaret. Men
det är, som jag ser det, ett svar som man
bara kan rikta till sig själv, med det kriteriet kan man endast döma sig själv, det
offret får man endast begära av sig själv.
Den som begär det svaret av andra tillerkänner godtyckligt sig själv rätten att råda
över andras liv. Sådant brukar i allmänhet
sluta illa.”
Att polemisera med uppfattningen att
det är den oppositionelles plikt att dö (vilket f ö måste vara en inställning som tilltalar makten) kan förefalla överflödigt. Få
torde väl vara så fanatiska. Ja, kanske,
men polemiken riktar sig nog i själva verket mot de besinningslösa principryttarna, de som förbannar snarare än välkomnar liberaliseringar från kommunistregeringens sida, eftersom sådana minskar befolkningens hat mot överheten.
Sådana zeloter är lojalare mot abstraktionerna än mot medmänniskorna, och
det är en farlig hållning för en intellektuell, ty den förvandlar honom till ett
randfenomen, en bisarr extremist som
folk vägrar att lyssna till. Hans uppgift är i
stället att outtröttligt tjäna andra genom
att punktera de dogmer som överheten
använder sig av för att hålla människorna
fjättrade och skänka alternativen till makten gestalt. Den intellektuelle skall ingjuta
hopp och moralisk styrka, inte gissla sina
medmänniskor med oefterlevliga krav.
Ibland kan det till och med vara dumt
att kräva det självklara, menar Michnik:
”Wierzbicki raljerar med argumentet: nu
är inte rätta ögonblicket för den här aktionen. Det är en undanflykt jag också hört
många gånger. Men .. . jag vill härmed
meddela att om någon kommer till mig i
dag (dvs 6/ 12 1978) och föreslår att jag
ska skriva under en petition med kravet
att de sovjetiska trupperna ska lämna Polen så kommer jag – trots att jag gillar
kravet och trots att jag därmed riskerar
öknamnet ’gnet’ – att säga nej. Inte rätt
ögonblick.”
Varför? Bl a därför,fortsätter Michnik,
att han ”är rädd för att vi som reaktion på
vår ofrihet blir ’slavar under gesten’ – och
i konsekvens därmed visar nedlåtenhet
mot sådana konstnärliga och intellektuella värden som inte låter sig omedelbart
förklaras på politikens språk … Oppositionella som jagas av polisen, plågas av
179
husrannsakningar, kan av denna text
[Wierzbickis ”Traktat om gnetter”] lära
sig att hysa förakt för människor vilkas
övertygelser, temperament eller helt enkelt rädsla bjuder dem att leva ett annat
liv och på andra sätt tjäna den sak som ofta är gemensam.”
Och som en konsekvens av detta utbildas lätt ett speciellt etos bland de allra aktivaste oppositionella, som riskerar att
isolera dem från det övriga samhället. I
bästa fall gör det deras övertygelse än djupare, men alltför ofta leder det i stället till
galenskap och elitism. Revolutionären
kommer att uppfatta sig själv som en som
har större rättigheter än andra, någonting
förmer, en ”ängel”.
Michnik skräder inte orden: ”En ängel
som fordrar hjältemod inte bara av sig
själv utan också av andra, som inte tillmäter komprornissen minsta värde, som
ser på världen med den manikeistiska förenklingens ögon, som föraktar människor
med en annan uppfattning om skyldigheterna mot nästan – en sådan ängel har,
hur mycket han än dyrkar himlen, redan
slagit in på vägen som leder till helvetet.
Om han sedan motiverar sina handlingar
med fraser om oavhängigheten eller om
en socialistisk universalistisk utopi har
ingen betydelse – han sår frön till ett hat
som ska växa.”
Emigrationens dilemma
Uppsatsen om gnetter och änglar är långt
ifrån den enda i En lektion i värdighet
som tar upp frågan om hur man bör förhålla sig till makten. Tvärtom är det problemet ett av bokens viktigaste genomgående temata. Så diskuterar Adam
Michnik emigrationens dilemma i en essä:
180
Är det ett svek att emigrera? Överger man
dem som stannar kvar? Hans svar blir nekande. Det går inte att döma dem som anser sig leva fullare liv utomlands, och de
tjänster de kan göra polackerna i Polen,
den friska luft som de kan andas in, är
ovärderliga. Att Michnik själv anser sig
oförmögen att resa, moraliskt förpliktad
att stanna, får honom inte att fördöma
dem i exil.
En annan lång text analyserar den tyske Nobelpristagaren Thomas Mann och
dennes ihärdiga ovilja att öppet och entydigt ta avstånd från nationalsocialismen.
Svek Thomas Mann friheten och rättvisan
genom att tiga? Genom att gå i exil i stället
för att stanna kvar och tvinga nazisterna
att sätta honom i fängelse? Inte nödvändigtvis, skriver Michnik, som själv suttit i
fängelse åtskilliga gånger för sin övertygelses skull. Mann teg därför att han
menade sig att ha sin största plikt emot sitt
arbete, sin konst, och hyste övertygelsen
om att ett politiskt ställningstagande skulle skymma hans litterära innehåll. Hans
böcker, dessas vaktslående om den hela
människan, utgjorde hans bidrag till kampen för det rätta. Om hans uttalanden ledde till att hans böcker förbjöds, skulle
denna röst tystas – och ”politikern”
Manns röst hade inte alls samma bärkraft.
Kommunismen kränker
människornas värdighet
Dessa exempel ur Michniks bok får inte
leda någon att tro, att han skulle sväva på
målet vad gäller avståndstagandet från
det kommunistiska förtrycket i Polen. Ty
kommunismen kränker människornas
värdighet- och det är vad som är förbjudet mer än någonting annat. När det gäller
de fundamentala moraliska frågorna är
Michnik obeveklig. Det är inte på deras
område kompromisser kan försvaras.
Michnik visar en imponerande andlig
mognad i sin inställning till den politiska
tiiJvarons problem. Han väljer att utmana
övermakten genom sin livshållning snarare än genom tomt prat- eller terrorismoch fungerar därigenom som konkret
exempel för sina landsmän. Han ger dem
ett möjligt moraliskt beteende att ta ställning till och låta sig inspireras av i stället
för att driva på dem med abstrakta utgjutelser. Hans liv är ett pedagogiskt mästerstycke, en lektion i värdighet. Han adderar en fundamental dimension till de
tekniskt inriktade politiska filosofernas
analyser.
Bär då detta någon relevans för den
svenska situationen? Vi är ju välsignade
med demokrati och yttrandefrihet och vå-
ra författare kan utmåla statsministern
som en lallande dåre utan att ens behöva
betala skadestånd.
Förvisso. Men det betyder inte att det
civila samhället aldrig kommer i konflikt
med den politiska makten. Sådant sker
dagligen. Flyktingfrågan är väl det mest
aktuella exemplet. För många människor
är det uppenbart att det är deras moraliska plikt att trotsa myndighetsbeslut, trots
att dessa bär den parlamentariska demokratins insegel. Men i Sverige finns det bara rudiment av ett kristet civilt samhälle,
som kan ge det moraliska stöd som detta
motstånd kräver.
I Polen är situationen annorlunda. Det
är inte för inte ateisten Michnik ägnar den
polska kyrkan ingående diskussioner i En
lektion i värdighet. Han konstaterar att
kyrkan, med sin hierarki och sina anspråk
på andligt ledarskap, utgör en auktoritär
organisation som behöver ifrågasättas.
Men denna progressiva inställning gör
honom inte blind för kyrkans förtjänster.
När den polska katolska kyrkans primas,
Stefan Wyszynski, gick ifängelse 1953 för
att förhindra att staten skulle ta makten
över kyrkan anslår han tonen för efterkrigstidens polska katolicism. Den försöker inte längre, som vid tidigare tillfållen i Polens historia, utverka förmåner
och privilegier från den politiska makten
utan ställer sig konsekvent på de förföljdas, på det civila samhällets sida. Det
ger detta en andlig kraft, vars motsvarighet saknas i Sverige.
Samtidigt kan man ju inte a priori utgå
ifrån att varje person som väljer att sätta
sig upp mot den politiska makten och bryta dess lagar har rätt. Ibland måste man lyda.
På just detta område har inte Michnik
så mycket vägledning att ge. Han diskuterar förhållandet till makten, men utgår
konsekvent ifrån att den som står i ett antagonistiskt förhållande till överheten
också har rätten på sin sida. Problemet
som analyseras är sedan hur denne medborgare skall bete sig, hur han skall rädda
sin värdighet och nå resultat. Vad som
skiljer en riktig uppfattning från en felaktig diskuterar han inte.
Innebär det att han är anarkist? Att han
menar att inte bara den som håller flyktingar och oppositionella gömda har rät- 181
ten på sin sida, utan också den som struntar i att betala skatt, eller bygger hus utan
byggnadslov? Den som sänder radio utan
tillstånd?
Sådana problem är kanske hypotetiska
i dag, exempel på de abstrakta tvister om
påvens skägg som endast är av tredje
rangens intresse för de förtryckta, men de
upphör att vara så i det ögonblick förtrycket lindras och ett demokratiskt styre
tar vid. Vad skall komma efter general
Jaruzelskis regim? Framtiden är en blind
fläck i Adam Michniks texter.
Kanske är det avsiktligt. Genom att
koncentrera sig på den nuvarande regimens brist på mänsklig anständighet undviker Michnik att skapa splittring de oppositionella grupperna emellan (ty de är
naturligtvis sinsemellan mycket olika, bestående av allt ifrån traditionalistiska beundrare av marskalk Pilsudski till socialister som drömmer om den sanna kommunismen).
Men förr eller senare måste oppositionen söka bestämma sig för vad den är för,
endast så kan övergången till genuin demokrati och pluralism förberedas. Men
Michnik hesiterar inför detta. ”Om jagför
egen del hade att välja mellan Pinochet
och Fidel Castro så skulle jag välja –
Marlene Dietrich”, säger han. Det gör han
rätt i. Men när han tvingas välja mellan Fidel Castro och Margaret Thatcher?