Jakub; Swiecicki; Kommunismen i avvecklingsfasen-Fallet Polen

JAKUB SWIECICKI:
Kommunismen i avvecklingsfasen – Fallet Polen
Realsocialismen har kommit till
vägs ände. Systemet faller sönder under trycket av folkets demokratikrav.
En konfrontation i Polen skulle innebära slutet för perestrojka
och glasnost i Sovjet. Men är
det möjligt att under bibehållen
stabilitet konstruera ett nytt system? Kan man bygga upp mer
eller mindre från grunden en
marknadsekonomi vid sidan av
den gamla kommandoekonomin?
Den senaste utvecklingen i
Polen med ett förändrat statsskick och legalisering av solidaritet bär med sig stora potentiella chanser och stora faror inte
bara för detta land och dess
bundsförvanter men också för
Väst.
Jakub Swiecicki är verksam vid
Utrikespolitiska Institutet.
N
orman Davis, västvärldens
främsta auktoritet på Centraleuropas historia, kallar Polen för
”God’s playground”. Just nu spelar Polen
rollen som perestrojkans experimentfält
Landet är en bland många rollfigurer i
kommunismens, den stora mänskliga tragedins finalscener.
Adam Michnik hävdar att det var den
polska krisen 1980/81 som gav upphov
till det nya tänkandet i Kreml och som
några år senare ledde till Gorbatjovs
makttillträde. I dag går Polen före, tillsammans med Ungern, med djärva demokratiska experiment. Detta sker inte bara
med någon form av sanktion, men även,
som det förefaller, uppmuntran från Moskva. ”Det gemensamma europeiska huset”, Gorbatjovs ide om en ny europeisk
ordning, är otänkbar med ett totalitärt
och instabilt Polen. En konfrontation i
Polen kommer att innebära slutet på perestrojka och glasnost i Sovjet. En återgång
till gammaldags förtryck och våld i interna
angelägenheter skulle rasera förhoppningarna om nedrustning, ekonomiskt
samarbete och öppenhet mellan Öst och
Väst. Det finns inget alternativ, upprepar
Gorbatjov gång på gång. Med all rätt.
Utvecklingen iPolen är givetvis inte ensam om att ha Kremlstrategernas ögon på
sig. Även de ungerska, kinesiska, tjeckiska, för att inte tala om de baltiska, vedermödorna följs noga i dessa tider av allas
vandring genom obanad mark. För den
stora kolossen gäller det att vara extra
varsam med sina steg. Därför får andra
gärna gå före och visa vägen.
Debatten kring förändringarna i .Sovjet
och Östeuropa koncentreras kring ett par
frågor som visserligen är mycket spännande men, enligt min mening, antingen
omöjliga att svara på eller inte helt relevanta.
En av de reflexmässiga reaktionerna på
vad som i Väst uppfattas som vågade utspel i de östeuropeiska länderna, (inklusive Baltikum) är den ängsliga frågan:
kommer Kreml att finna sig i det? Var går
gränsen för det tillåtna? Vad kan Gorbatjov tolerera? Är Brezjnevdoktrinen död?
”Det gemensamma europeiska huset”, Gorbatjovs ide om en ny europeisk ordning, är otänkbar med ett
totalitärt och instabilt Polen.
Impulserna kommer uppifrån
Det är dags att vända på frågan. Utrymmet för interna politiska och ekonomiska
experiment är, vad Moskva beträffar,
större än det som utnyttjas idag. Det gäller
såväl Polen och Ungern, som ligger längst
framme med reformarbetet, som Bulgarien, Tjeckoslovakien och DDR (för att
inte tala om Rumänien) som släpar efter.
De östeuropeiska regimerna förefaller ha
fått carte blanche för praktiskt taget vad
som helst, så länge de klarar sig själva,
inte ställer till med kaos och ligger lågt i
militära frågor. I dag kommer impulserna
uppifrån:från Kreml hela vägen ner till de
häpna oppositionella i Warszawa, Prag
och Budapest. Huvudbromsen finns i
maktapparaternas mellan- och lägre
skikt. Både i Polen och i Ungern märks
just nu partiledningarnas tydliga ambition
att förekomma folkliga förväntningar på
det politiska området för att gripa initiativet och styra strömmen. Desto mer som
detta, av fysiska skäl, inte låter sig göras
på det ekonomiska fåltet.
213
Det är klart att det någonstans måste gå
en linje som inte får överskridas. Men den
är nu svårare att fastställa än någonsin.
Uppenbarligen går den inte längre vid enpartisystemet, möjligen inte ens vid neutralitet: i Ungern talas det i dag om ”neutralitet inom Warszawapaktens ram”.
Vad är avsikten?
En förbluffad värld undrar vad Gorbatjovs verkliga avsikt är. Är han ute efter att
stärka, att rädda systemet? Är hans viktigaste bevekelsegrund oron för Sovjetunionens supermaktsstatus som kan
kornrna att undergrävas om man inte effektiviserar systemet? Eller: är hans
egentliga ärende en avveckling av det stalinistiska systemet? Är han i färd med att
steg för steg reformera bort det och ersätta det med någonting som påminner om
västerländsk demokrati?
Uppfattningen att systemet frambringade Gorbatjov för att vitalisera det, ej
nedmontera, övervägde klart i början.
Men med tiden blev allt fler bedömare
förbryllade av framför allt glasnostpolitikens hastiga framfart. I deras ögon blev
valet till folkdeputeradekammaren påskdagen 1989 ett i raden av tecken på att det
inte handlar om att stärka det existerande
systemet. De menar att det redan har skett
väsentliga förändringar. En enkel återgång till Brezjnevs eller Stalins samhälle
är inte längre möjlig, även om Gorbatjovs
efterträdare återkallar glasnost och perestrojka. Det finns t o m de som menar att
Gorbatjov knappast kunde ha gått snabbarefram än han redan gör om hans yttersta mål är ett demokratiskt Sovjet.
Det är onekligen den mest fascinerande frågan i dagens värld.Men de som med
214
bestämdhet ger antingen det ena eller det
andra svaret gör därmed anspråk på att
känna till Gorbatjovs innersta tankar. Det
hör till politikens elementa att inte avslöja
vad man i själva verket är ute efter. Det
var därför Gorbatjov anklagade Boris
Jeltsin för ”politisk analfabetism”. Även
om man kanske kan utläsa en hel del av
hans mera filosofiska tal och även om
man heller inte kan utesluta att det finns
de som han anförtror sig åt (kanske fru
Thatcher?), har de flesta endast mer eller
mindre intressanta spekulationer att
komma med.
En inte mindre fängslande fråga gäller
Gorbatjovs chanser, hans och hans politks fortsatta öde. Världens främsta sovjetolager drar sig inte för att satsa hela sin
auktoritet på att exakt ange hur länge
Gorbatjov kan sitta kvar vid makten (t ex
Marshall Goldman som hösten 1988 på-
stod att det rör sig om mindre än tolv må-
nader). Eftersom vi har att göra med en
epokgörande och mycket komplex utveckling är det nog klokast att vänta med
den typen av förutsägelser.
Kan systemet reformeras?
Ett mer angeläget spörsmål gäller systemets reformbarhet Många undrar om
den realt existerande socialismen kan reformera sig ur sin strukturella kris, om
dessa ekonomier och samhällsstrukturer
är tillräckligt reformbara eller ej. För att
svara på det måste man först precisera
vad man menar med ”att reformera”.
Fyra decennier av misslyckade reformförsök, har övertygat inte bara de oppositionella, men även representanter för själva systemet att det inte finns något sådant
som en reformerad kommunism. Det rå-
der inget tvivel om att män som Mieczyslaw Rakowski i Polen (som legaliserar
oppositionen), Karoly Grosz i Ungern
(som fastställer tidtabellen för flerpartisystemets införande) eller Ante Markavie
i Jugoslavien (som menar att marknadsekonomin är det bästa system som
mänskligheten har uppfunnit) är fullt på
det klara med att det gamla systemet inte
längre går att laga och lappa.
I dag handlar det inte om att reformera,
utan om att reformera bort. ”Reformer”
innebär alltså att man steg för steg avvecklar systemet.
Är då en sådan övergång genomförbar? Den frågan kvarstår. Är det möjligt
att steg för steg, under bibehållen stabilitet, konstruera ett nytt system? Kan man
bygga upp, mer eller mindre från grunden, en marknadsekonomi vid sidan av
den gamla kommandoekonomin? Är folk
beredda att betala de kostnader som detta
kommer att medföra? Går det att under
en, kanske utdragen, transitionsperiad
övertyga människor att acceptera att de
gamla byråkratiska strukturerna finns
kvar ett tag till, vid sidan om de nya demokratiska institutionerna? Hur skall man
värja sig mot nomenklaturans motattacker? Kommer de båda sidorna att hålla sig
till civiliserade former i sin oundvikliga
kamp?
Samtliga dessa frågor kräver ett positivt svar för att de påbörjade processerna
inte skall urarta i kaos. (De andra fallgroparna: nationella spänningar, hotande
miljökatastrofer m filämnar jag därhän.)
Den livligaste debatten i USA och
Västeuropa, där Östeuropa i dag står i
focus för debatten på ett helt annat.sätt än
i Sverige, gäller olika policyrekommendationer gentemot Öst. De allra flesta –
möjligen med undantag för en del NATOstrateger som oroar sig för att de håller på
att förlora sin fiende – välkomnar givetvis
perestrojkan och glasnost. Det råder dock
stor oenighet om vilka åtgärder från Västs
sida som kan hjälpa, respektive stjälpa
den önskvärda utvecklingen.
Henry Kissinger har t ex föreslagit en
supermaktsöverenskommelse med Sovjet, som skulle ge Östeuropa större frihet
mot att Västsidan lovar att inte blanda sig
i och försöka utnyttja situationen. Zbigniew Brzezinski vill att Väst skall precisera sina villkor (som t ex rivning av Berlinmuren) för det kalla krigets avslutning.
Många argumenterar att man måste hjälpa Gorbatjov, t ex genom stora krediter
och långtgående tillmötesgående i nedrustningsförhandlingar. Andra, tvärtom,
att man skall upprätthåla, eller t o m öka
trycket genom fortsatt upprustning och
vägran att medverka i försöken att rädda
den fallfärdiga ekonomin.
Den mer relevanta frågan gäller inte
nya Jaltaförhandlingar om någonting som
redan är på väg, och inte heller personerna, utan hur den nyvaknade demokratin
och de gryende marknadskrafterna kan
stödjas. Kan omvärlden bidra till att lindra och förkorta den smärtsamma omställningen och minska risken för kaos?
Om vi utgår ifrån att ett demokratiskt,
ekonomiskt sunt och dessutom stabilt
Östeuropa är av vitalt intresse för Sverige,
för hela Europa och för resten av världen
måste man fråga vad vi kan göra för att
underlätta den redan inledda övergången.
Om detta innebär draghjälp åt personer
som för tillfället råkar stå vid rodret i
Moskva, iBudapest eller i Warszawa är av
underordnad betydelse. Inte heller kan
generella överenskommelser ovanför hu- 215
vudena på de inblandade vara till gagn för
saken.
Tack vare de öppningar som glasnost
och perestrojka innebär finns det för tillfället en mängd tänkbara åtgärder som
ligger i både Östs och Västs intresse. På
senare tid överöses vi av appeller om stöd
och sarnarbete österifrån. Det ankommer
på oss att sortera dem i sådana som vi bedömer tjänar till att föra utvecklingen
framåt och sådana som kan konservera de
gamla strukturerna. Ett exempel på den
första sorten kan vara direkta västerländska investeringar (på helt kommersiella
villkor, helst i västerländsk ägo och med
västerländsk företagsledning). Exempel
på den andra sorten kan vara summariska
avskrivningar av lån från 70-talet och nya
stora krediter, som villkorslöst ställs till
förfogande för samma regeringar som
slösat bort de tidigare resurserna.
Fallet Polen
Alla dessa frågeställningar är högaktuella
i fallet Polen, vars senaste politiska utveckling bär med sig stora potentiella
chanser och stora faror, inte bara för detta
land och dess bundsförvanter, men också
för Väst. Det förtjänar därför mer av vår
uppmärksamhet, och kräver handling.
Den 5 april 1989, efter två månaders
förhandlingar vid det s k runda bordet,
undertecknades i Warszawa en överenskommelse mellan regeringen och oppositionen. Två dagar senare blev dess innehåll lagfäst i Sejmen. Det var något av rekordtid för ett byte av statsskick.
Här är de viktigaste punkterna:
Den oberoende fackföreningen solidaritet legaliseras åter. Att så skulle ske
var redan klart i mitten av januari, då par- 216
tiet höll ett dramatiskt centralkommitteplenum. Hela partiledningen, inklusive
general Jaruzelski, premiärminister Rakowski, inrikesminister Kiszczak och försvarsminister Siwicki fick ta till hotet om
gemensam avgång för att genomdriva sin
ståndpunkt att tillåta Solidaritet. För oppositionen var detta ett villkor för att
överhuvudtaget inleda förhandlingar med
regeringen.
Även böndernas solidaritet, oberoende studentförbundet, de under krigstillståndet 1982 upplösta författar- och journalistföreningarna och en mängd andra
organisationer tillåts. Att detta blev klart
redan i förhandlingarnas inledningsskede
kom som en första överraskning för oppositionen som varit inställd på betydligt
hårdare motstånd.
Oppositionen får ha egna tidningar och
förlag, inklusive en rikstäckande dagstidning och tillgång till radio och 1V Det är
mer än man tillkämpat sig under 1980/
81.
Ny författning
Författningsändringarna omfattar ett nyinrättat presidentämbete med vidsträckta
befogenheter. Posten, som är vigd åt Jaruzelski, ses som en garanti för kontinuitet, i
synnerhet vad beträffar utrikespolitik och
försvar. En nygammal första kammare,
Senat, med 100 fritt valda ledamöter antas bli helt dominerad av oppositionen.
Dess formella roll blir begränsad (bl a
möjlighet att lägga in veto mot den andra
kammarens beslut), men den kommer att
allmänt betraktas som nationens verkliga
representation, och kommer därmed att
få stor politisk tyngd.
I den andra kammaren, Sejmen, behåller kommunistpartiet 37 procent av platserna; ytterligare 28 procent öronmärks
för partiets traditionella stödgrupper,
d v s tillsammans 65 procent för ”regeringskoalitionen”. Oppositionen nöjer sig
med en tilldelning på 35 procent, dock
under förutsättningen att dessa 35 procent av platserna tillsätts i riktigt fria val,
där alla, alltså även regeringsrepresentanter, kan ställa upp, om de vågar.
Den polska oppositionen får nu ha
egna tidningar och förlag, inklusive
en rikstäckande dagstidning och
tillgång till radio och Tv.
Det är meningen att valet, som skall
äga rum redan i juni 1989, samt riksdagsarbetet senare, skall vara en förvarning i
riktig demokrati. De på förhand uppgjorda kvoterna skall vara en engångsföreteelse. Hela arrangemanget är, enligt båda
sidor, en övergångslösning på vägen mot
en fullständig demokrati. Nästa val, troligtvis om fyra år, skall vara helt fritt, vilket regeringen har skrivit på i rundabordsdeklarationen.
Till skillnad från Gdansköverenskommelsen i augusti 1980, kom initiativet till
dessa förändringar uppifrån, utan tvång
eller hot om strejker och demonstrationer. Förslagen om de högsta statsorganen,
speciellt det om en helt demokratiskt vald
Senat, kom för oppositionen som en
skänk från ovan. Man var beredd att ”betala ett pris” för legaliseringen av solidaritet i form av ett rent symboliskt deltagande i det officiella politiska livet, vilket
skulle ge regimen en skugga av legitimitet.
I stället kom en inbjudan till att dela makten.
Realsocialism vid vägs ände
Varför? Svaret är: realsocialismens målsmän vet att de har kommit till vägs ände.
Det känner de på sig. I partitidningar står
att läsa att ”det sprider sig en känsla av att
vårt nuvarande politiska system har överlevt sig självt.” De sista restema av dess legitimitet har flagnat bort och inget skuggspel förmår att skyla över det. Systemet
faller sönder under trycket av folkets demokratikrav. Dess ekonomiska facit talar
sitt tydliga språk. Den ödelagda miljön
sätter sina yttersta gränser. Det finns inget
existensberättigande längre, inget rättfärdigande, inga motiv, inte ens några
svepskäl att bedra sig själv med.
Jerzy Urban, den polska regeringens
talesman, fällde en gång ett för sin cynism
mycket beryktat yttrande, med adress till
de strejkande arbetarna: ”Regeringen
kommer alltid att kunna försörja sig
själv”. Nu är man inte lika säker längre.
Förvisso förfogar man fortfarande
över polis och militär, men vad skall man
göra med det öde landskap som blir kvar
när stridsvagnarna ännu en gång rullat
över samhället?
Insikten om detta får en del ledare för
denna dekadanta regim att söka en snyggare sorti. Man har börjat leta efter fredliga övergångsformer i förhoppningen om
att eftervärlden skall komma att uppskatta deras sista gest av pragmatism. En
del partimedlemmar inbillar sig att de på
detta sätt kommer att kunna rädda en låt
vara reducerad roll för partiet. De drömmer om en ”italianisering” av kommunistpartiet. Det finns knappast några förutsättningar för det. Partiets geist har slocknat, det har ingen uppgift som ett vanligt
parti och inte en maktorganisation. Omgivningen kommer inte att sakna det och
217
väljarna kommer inte att känna något
medlidande när de får chansen. Beskrivningen av det som drabbat systemet och
dess kärna, kommunistpartiet, som implosion till följd av en inre spricka stämmernog bra.
Processen fördröjs av att det, efter decennier av systematisk utplåning av det civila samhället, inte finns någon att överlämna makten till. Oppositionen ser därför sitt inträde på den officiella politiska
scenen som en första inskolningsperiod.
Den ofullständiga, begränsade demokratin får under ett övergångsskede fungera
som sjukgymnastik för att rehabilitera
den under decennier förlamade samhällskroppen.
En gigantisk uppgift
Det verkliga priset, som oppositionen
kommer att få betala för uppgörelsen, blir
givetvis ett från och med nu delat ansvar
för ekonomin.
Det som skiljer denna övergång till demokrati från de spanska, grekiska, sydkoreanska, taiwanesiska eller chilenska,
fullbordade eller ännu ej fullbordade, omvandlingarna är det artificiella, ineffektiva
ekonomiska systemet, som dessutom är
intimt sammanväxt med det politiska systemet. Om oppositonen inte skall förvandlas till en ny nomenklatura som förvaltar en livsoduglig canceraktig ekonomi
måste en ny, normal, marknadsstyrd ekonomi uppstå.
Detta framstår som en gigantisk uppgift som ingen har en klar uppfattning om
hur det skall gå till. Rundabordsuppgörelsens ekonomiska del bär oroande vittnesbörd om detta.
Till följd av historiska omständigheter
218
företräddes oppositionen av en fackförening. Det som väckte de livligaste debatterna var fackmedlemmarnas, inte
medborgarnas, intressen: löner, inflationsskydd, arbetstid, lokalt medinflytande. Den oppositionella sidan var mer intresserad av att skydda sina supportrar
från obehagliga verkningar av marknadsreformer än av frågan om hur och vem
som skall bygga upp den nya maknadsekonomin. Alla sade sig vara för radikala
avregleringar, hänsynslösa omstruktureringar, fria marknadsmekanismer. Men i
detaljer krävde man bromsar, mera subventioner, mera papperspengar. Det gällde både företrädare för arbetarna i solidaritet och bönderna i Bondesolidaritet
Därutöver, i oändliga diskussioner i en
rad arbetsgrupper, förhandlade man sig
tilllöften om en mängd goda saker: bättre
miljö, en lösning av bostadsproblemet,
väsentliga förbättringar i sjukvården etc
– allt till miljardkostnader. Var alla pengarna skall komma ifrån ägnades mindre
uppmärksamhet åt.
De genuint marknadsekonomiska
krafterna är få och svaga. Den privata fö-
retagsamheten finns endast på fosterstadiet och har hittills saknat politisk representation. Det var symtomatiskt att
Aleksander Paszynski, ordförande för
den nybildade ekonomiska föreningen –
ett slags första småföretagar- eller industriförening- visserligen satt vid det runda bordet, men som solidaritetssidans
bostadsexpert Sju, åtta procent av BNP,
bortsett från jordbruket, genereras av den
privata sektorn. Det finns ca 400 000 registrerade privata företag, men de flesta är
enmansrörelser, många sovande eller deltidsaktiva.
Detta embryo måste få växa och det behöver allt stöd det kan få. Emot sig har det
det realsocialistiska ”kol- och stålkomplexet” med dess nomenklatura. statsoch partibyråkratins motpart är miljoner
tungindustriarbetare med sina fackföreningar och deras sociala och egalitära
ideal. Vem kan tänkas vara för kapitalismen för balansens skull?
Om den polska oppositionen inte
skall förvandlas till en ny nomenklatura som förvaltar en livsoduglig
canceraktig ekonomi måste en ny
normal marknadsstyrd ekonomi
uppstå.
Komplicerad verklighet
Hittills har vi talat om regimen kontra oppositionen som två monoliter. Verkligheten är mer komplicerad. Inte minst förhandlingarnas förlopp vid det runda bordet antyder nya grupperingar, nya konfliktlinjer och nya allianser.
Rakowski har sedan sin regerings tillträde i oktober 1988 gjort stora ansträngningar att skapa en ny politisk bas bestående av marknadsorienterade och
samtidigt kommunistpartiet närstående
personer. Symbolgestalten har blivit hans
industriminister Mieczyslaw Wilczek.
Han har varit en mycket framgångsrik, efter polska förhållanden, privat företagare,
mångmiljonär, partimedlem, och personlig vän med många höga beslutsfattare.
Nu har han ansvar för hela den polska industrin med åtta miljoner anstä)lda och
hans program är att snarast möjligt avveckla planhushållningen. Avsikten bakom hans utnämning var att uppmuntra
hans likar, allehanda entreprenörer, driftiga och riskvilliga entusiaster att satsa på
eget och känna att de har regimens välsignelse.
Wilczek och ett par andra av de nya ministrarna kämpade vid det runda bordet
mot automatiska löneuppskrivningar i
takt med den galopperande inflationen
(80% under 1988), mot livsmedelssubventioner och mot självförvaltningsystemet. Till slut enades man om kompromisser med Solidaritet. Den fria
fackföreningens representanter såg i indexeringen ett nödvändigt ont och nöjde
sig med 80-procentiga kompensationer.
Starkt motstånd från OPZZ
Det argaste motståndet kom från OPZZ,
de officiella fackföreningarna, som under
krigstillståndet skapades av regimen själv
för att ersätta solidaritet. För dem som
uppfattade OPZZ som en del av regeringssidan blev deras inställning en överraskning. Men den var bara logisk.
Enligt interna undersökningar motsätter sig 70 procent av partimedlemmarna
varje reform som medför maktinskränkningar för kommunistpartiet. Denna konservativa majoritet har nu försvagad representation i partitoppen, och den politik som förs- förhandlingar med oppositionen, legalisering av solidaritet etc – är
inte deras.
OPZZ har blivit den mest konservativa
nomenklaturans verktyg. Dess ordförande, Alfred Miodowicz, är medlem i Politbyrån. 90 procent av de aktiva i hans fackföreningar är partimedlemmar. De vapen
de använder är populism och överbudspolitik. Inom den tunga industrin finns inte bara antagonistiska förhållanden me!-
219
lan administration och anställda. Det
finns också en inte obetydlig intressegemenskap: motståndet mot nedläggningar. Miodowicz’ taktik vid det runda bordet var att ställa orealistiska och för ekonomin skadliga krav, som t ex 100-procentig indexering. Avsikten var inte bara
att vinna propagandistiska poäng, men
framför allt att störa förhandlingarna och
kompromettera dem i partiledningen som
ställde sig bakom dem. Ända sedan centralkomrnittebeslutet i januari, och under
de två månader som samtalen pågick, åtföljdes förhandlingarna av hundratals
små strejker som helt öppet provocerades
av OPZZ (och släcktes av Walesa).
Opposition inom solidaritet
Även Solidaritet är splittrad. Vid sidan
om huvudgruppen av moderata ledare
med Walesa i spetsen och den stora skaran av deras intellektuella rådgivare, finns
en mindre grupp radikala ”fundamentalister” som förkastar varje kompromiss
med ”de röda”. Deras stöd bland gräsrötterna förefaller begränsat för tillfället,
men kan snabbt öka om Walesas politik
misslyckas. Även här, hos oppositionens
radikala flygel, finns inslag av ekonomisk
pop~lism.
Overhanden inom den oppositionella
huvudfåran har nu folkrörelseromantiker
som tror på arbetarstyrda företag, idealister som kämpar för det fria ordet, större
rättssäkerhet, konstitutionella garantier
för demokratin o s v, socialt engagerade
som slåss för bättre sjukvård, bostäder,
rättvisa lönekompensationer och arbetslöshetsunderstöd, samt miljöaktivister.
Alla säger sig vara anhängare av marknadskrafterna men ekonomer som pekar
220
på vad det verkligen innebär är i underläge. De kan dock räkna med stöd från
enstaka solidaritetsledare med arbetarbakgrund som under de senaste åren av
ofrivillig arbetslöshet hunnit bekanta sig
med den privata företagsamheten. Utanför solidaritet finns de första intresseföreningarna för de marknadsorienterade
krafterna och flera liberala opinionsgrupper.
En öppnad dörr mot demokrati
Kompromissen vid det runda bordet i
början av april 1989 har öppnat dörren
till en demokratisk utveckling i Polen.
Detta är blott en chans. Det blir ett slag i
luften om den-spirande demokratin inte
får ett fast ekonomiskt underlag att gå på.
Tiden är knapp. Uppgörelsen mellan regimen och solidaritet har inte mötts med
entusiasm, men den har väckt förhoppningar om en bättre framtid, också materiellt. Man väntar sig inte några omedelbara förbättringar, men om man inte ser
några ljusstrålar vid horisonten tämligen
snart kommer besvikelsen och missmodet
tillbaka – en grogrund för alla mörkrets
krafter.
Premiärminister Rakowski med sina
thatcheristiska ministrar, tillsammans
med solidaritets moderata ledning har nu
en enorm press på sig att med hjälp av aJla
förnuftiga krafter inom oppositionen, det
som finns av medelklass, inhemska kapitalister, entreprenörer, enskilda bönder,
samt stöd från utlandet, åstadkomma synliga resultat. Den till synes oheliga alliansen skapar de politiska förutsättningarna,
vid sidan av den formella liberaliseringen
av ekonomisk lagstiftning som också har
skett på senare tid.
Omvärldens reaktioner kan visa sig vara en avgörande faktor. Genom direkta
utländska investeringar, joint ventures,
gemensam utveckling av de nybildade fria
ekonomiska zonerna, kommersiella krediter till lovande exportindustrier, helst
privata sådana, m m, kan västvärlden bidra till marknadsekonomins återuppbyggnad. Utan denna har demokratin i
Östeuropa små chanser.
De polska eller de ungerska reformerna, liksom Gorbatjovs perestrojka, må vara ett mycket osäkert företag. Och inget
här i världen är permanent och irreversibelt. Men detta är ingen anledning att inte
ta till vara de möjligheter att forma framtiden i Europa som nu uppenbarat sig.
Dessa möjligheter är i dag mycket större
än någonsin sedan vår kontinent splittrades i två delar för fyrtiofem år sedan.