Ledare; Europavalen
1989
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
LEDARE
Europavalen
I
juni går Europa till val. I den Europeiska Gemenskapens 12 medlemsländer skall medborgarna välja sina ledamöter till de 518 platserna i Europaparlamentet.
Valen runt om i Västeuropas stora demokratier omfattande inte mindre än 320
miljoner människor är en händelse som
borde röna betydande uppmärksamhet
också i Sverige. Vad som sker är ju en
samtidig, den 15 och 18 juni, politisk temperaturmätning på de strömningar som
nu gör sig gällande i Västeuropas valmanskårer.
Det är alldeles klart att den västeuropeiska integrationen ännu inte nått en så-
dan utvecklingsfas att valen är i verklig
mening europeiska, det vill säga att de nationella valdebatterna framför allt handlar om frågor som rör den Europeiska
Gemenskapens inriktning och utveckling.
Som framgår av de två artiklarna om situationen i Frankrike och Västtyskland i
detta nummer av Svensk Tidskrift, dominerar den inrikespolitiska kraftmätningen
scenen också inför Europavalen. Detta är
sant också i t ex Spanien och Grekland.
Liksom i Frankrike så har i Spanien kraftansträngningar gjorts på borgerligt håll
för att presentera väljarna ett mera enat
och attraktivt borgerligt alternativ. I Spanien har man för övrigt varit mera framgångsrik i detta hänseende än i Frankrike.
Samtidigt som Europavalen i första
hand och på traditionellt vis blir inrikespolitiska kraftmätningar gör en annan och
mera europeisk trend sig gällande. Opinionsvindarna i valmanskåren i ett land
tenderar att likna opinionsvindarna i ett
annat. Trenderna i Frankrike och VästTyskland illustrerar detta. Medan extremistiska krafter skördade sina första
framgångar under Le Pen i Frankrike och
nu dyker upp i Västtyskland under ”republikanernas” ledning, gäller det omvända
förhållandet ”de gröna”. De fick först fotfäste i Västtyskland och sprider sig nu
över kontinenten. I Frankrike hade de
gröna framgångar i kommunalvalen och
väntas upprepa dessa i Europavalen.
Paradoxalt nog är det i det EG-land
som är skilt från kontinenten och kanske
minst integrationsentusiastiskt som det
förs en verklig EG-debatt inför Europavalen. Det är svårt att frigöra sig från intrycket att Margaret Thatchers många
Brysselkritiska tal under senare tid har ett
direkt inrikespolitiskt syfte. Genom att
framstå som den som bestämt slår vakt
om den nationella bestämmanderätten i
förhållande till maktanspråken från Bryssel skall hon locka engelsmännen att rösta
på de konservativa kandidaterna.
Den engelska situationen är paradoxal
också därför att det var de konservativa
som förde in England i EG medan labour
i grunden var negativa mot den europeiska integrationen. situationen har nu
svängt så att labour framstår som det mest
Europapositiva partiet. Labour finner
själsfränder i de kontinentala socialdemokraterna i Europaparlamentet och tycker
sig finna stöd för sin politik i kommissionspresidentens, tillika den franske socialisten, Delors’ betonande av vikten av
den sociala dimensionen. Margaret Thatcher å andra sidan vill inte avskaffa socialismen i Storbritannien för att få den återinförd via Bryssel.
Valdeltagandet i valen till Europaparlamentet brukar vara tämligen lågt, cirka
40 till 50 procent av valmanskåren deltager. Europavalen upplevs ännu inte som
lika angelägna för gemene man som de
nationella valen. Och visst ligger det en
dellogik i denna attityd. Även om Europaparlamentets roll stadigt växer är dess
ställning framför allt ännu rådgivande.
Det är EG:s Ministerråd som fattar de
slutliga besluten och som därmed i realiteten har den lagstiftande makten. Därmed är också i realiteten de nationella valen i varje medlemsland ännu mera betydelsefulla för respektive lands EG-politik
än valen till Europaparlamentet I de nationella valen bestäms vem som skall föra
respektive lands talan i Ministerrådet och
vilket parti som i regeringsställning skall
utforma landets EG-politik.
Det är viktigt att komma ihåg att den
Europeiska Gemenskapen ännu inte är
någon politisk union eller ”superstat” som
det heter i de EG-negativas språkbruk. I
Ministerrådet äger vanligt mellanstatligt
sarnarbete rum även om sedan Enhetsaktens införande 1985 vissa majoritetsbeslut kan fattas. Det direktvalda Europa- 253
parlamentet utgör i sig ett av de federativa
inslagen i EG:s struktur.
I Norden har under lång tid partistrukturer och politiska trender liknat varandra. Det är att vänta att ett likartat mönster
nu kommer att arbeta sig fram i europeisk
politik. Den inhemska politiken kommer
att ”europeiseras” även om det inte alltid
kommer att var EG-anknutna frågor som
kommer att anses viktigast. Men i takt
med att den gemensamma marknaden
realiseras, gränshindren rivs och lagregler
harmoniseras blir EG-samarbetet också
allt mera av en realitet i EG-medborgarnas vardagsliv. EG som begrepp blir mera
synligt och viktigt för var och en.
För Sverige, som vill vara med i EG
utan att vara medlem, gäller det att också i
fråga om politiken söka komma med i de
europeiska nätverken och genom kontakter och närvaro åtminstone indirekt söka
få vara med och påverka Europas framtid.
Europavalen
I
juni går Europa till val. I den Europeiska Gemenskapens 12 medlemsländer skall medborgarna välja sina ledamöter till de 518 platserna i Europaparlamentet.
Valen runt om i Västeuropas stora demokratier omfattande inte mindre än 320
miljoner människor är en händelse som
borde röna betydande uppmärksamhet
också i Sverige. Vad som sker är ju en
samtidig, den 15 och 18 juni, politisk temperaturmätning på de strömningar som
nu gör sig gällande i Västeuropas valmanskårer.
Det är alldeles klart att den västeuropeiska integrationen ännu inte nått en så-
dan utvecklingsfas att valen är i verklig
mening europeiska, det vill säga att de nationella valdebatterna framför allt handlar om frågor som rör den Europeiska
Gemenskapens inriktning och utveckling.
Som framgår av de två artiklarna om situationen i Frankrike och Västtyskland i
detta nummer av Svensk Tidskrift, dominerar den inrikespolitiska kraftmätningen
scenen också inför Europavalen. Detta är
sant också i t ex Spanien och Grekland.
Liksom i Frankrike så har i Spanien kraftansträngningar gjorts på borgerligt håll
för att presentera väljarna ett mera enat
och attraktivt borgerligt alternativ. I Spanien har man för övrigt varit mera framgångsrik i detta hänseende än i Frankrike.
Samtidigt som Europavalen i första
hand och på traditionellt vis blir inrikespolitiska kraftmätningar gör en annan och
mera europeisk trend sig gällande. Opinionsvindarna i valmanskåren i ett land
tenderar att likna opinionsvindarna i ett
annat. Trenderna i Frankrike och VästTyskland illustrerar detta. Medan extremistiska krafter skördade sina första
framgångar under Le Pen i Frankrike och
nu dyker upp i Västtyskland under ”republikanernas” ledning, gäller det omvända
förhållandet ”de gröna”. De fick först fotfäste i Västtyskland och sprider sig nu
över kontinenten. I Frankrike hade de
gröna framgångar i kommunalvalen och
väntas upprepa dessa i Europavalen.
Paradoxalt nog är det i det EG-land
som är skilt från kontinenten och kanske
minst integrationsentusiastiskt som det
förs en verklig EG-debatt inför Europavalen. Det är svårt att frigöra sig från intrycket att Margaret Thatchers många
Brysselkritiska tal under senare tid har ett
direkt inrikespolitiskt syfte. Genom att
framstå som den som bestämt slår vakt
om den nationella bestämmanderätten i
förhållande till maktanspråken från Bryssel skall hon locka engelsmännen att rösta
på de konservativa kandidaterna.
Den engelska situationen är paradoxal
också därför att det var de konservativa
som förde in England i EG medan labour
i grunden var negativa mot den europeiska integrationen. situationen har nu
svängt så att labour framstår som det mest
Europapositiva partiet. Labour finner
själsfränder i de kontinentala socialdemokraterna i Europaparlamentet och tycker
sig finna stöd för sin politik i kommissionspresidentens, tillika den franske socialisten, Delors’ betonande av vikten av
den sociala dimensionen. Margaret Thatcher å andra sidan vill inte avskaffa socialismen i Storbritannien för att få den återinförd via Bryssel.
Valdeltagandet i valen till Europaparlamentet brukar vara tämligen lågt, cirka
40 till 50 procent av valmanskåren deltager. Europavalen upplevs ännu inte som
lika angelägna för gemene man som de
nationella valen. Och visst ligger det en
dellogik i denna attityd. Även om Europaparlamentets roll stadigt växer är dess
ställning framför allt ännu rådgivande.
Det är EG:s Ministerråd som fattar de
slutliga besluten och som därmed i realiteten har den lagstiftande makten. Därmed är också i realiteten de nationella valen i varje medlemsland ännu mera betydelsefulla för respektive lands EG-politik
än valen till Europaparlamentet I de nationella valen bestäms vem som skall föra
respektive lands talan i Ministerrådet och
vilket parti som i regeringsställning skall
utforma landets EG-politik.
Det är viktigt att komma ihåg att den
Europeiska Gemenskapen ännu inte är
någon politisk union eller ”superstat” som
det heter i de EG-negativas språkbruk. I
Ministerrådet äger vanligt mellanstatligt
sarnarbete rum även om sedan Enhetsaktens införande 1985 vissa majoritetsbeslut kan fattas. Det direktvalda Europa- 253
parlamentet utgör i sig ett av de federativa
inslagen i EG:s struktur.
I Norden har under lång tid partistrukturer och politiska trender liknat varandra. Det är att vänta att ett likartat mönster
nu kommer att arbeta sig fram i europeisk
politik. Den inhemska politiken kommer
att ”europeiseras” även om det inte alltid
kommer att var EG-anknutna frågor som
kommer att anses viktigast. Men i takt
med att den gemensamma marknaden
realiseras, gränshindren rivs och lagregler
harmoniseras blir EG-samarbetet också
allt mera av en realitet i EG-medborgarnas vardagsliv. EG som begrepp blir mera
synligt och viktigt för var och en.
För Sverige, som vill vara med i EG
utan att vara medlem, gäller det att också i
fråga om politiken söka komma med i de
europeiska nätverken och genom kontakter och närvaro åtminstone indirekt söka
få vara med och påverka Europas framtid.